Detta kanske också har tagits upp tidigare??? Men hur brukar ni reagera på olika sorters kläder? Är det tyget eller modet som är värst? Eller är det hur det känns mot själva kroppen?

Själv kan jag inte ha ärmlösa klänningar längre pga den taktila känslan. Får så ont att jag börjar gråta och får panik för det trycker så väldigt mot kroppen/bröstkorgen. Kan inte ha för åtsittande överdelar längre heller. Satsar på tvådelat typ tröja och byxor eller t-shirt och kjol. Ett helt stycke kläder typ klänningar går inte längre det tynger för mkt.(Nervskada)! Folkdräkt är uteslutet. Bygelbhåar är kört, gör alldeles för ont. Baddräkt likaså. Kan inte längre bära ryggsäck heller.

Kläder som går bra är figursytt ej för tight och tvådelat, bikini, bysttoppar och helst ska byxor och kjolar sluta strax under midjan och inte strax över. Gillar personligen 60-tals modet väldigt mkt. Även det mode som varit fram tills för ngt år sedan. 80-tals modet som TYVÄRR har kommit tillbaka hatar jag. Tyckte inte om det då och inte nu heller. Byxor och annat som går ovanför midjan gör alldeles för ont att ha på sig. De där stora skärpen folk är konstiga nog att bära omkring på gör ont bara att tittas på. Ni vet de där breda hemska sakerna. Plus att det överlag är ett alldeles för stort och tungt mode. Är detta ett vanligt fenomen bland personer med Aspergers syndrom? Tycker det har framkommit i de böcker jag har läst. Vad tycker ni?

Det är gräsligt att se kort på sig själv från tonårstiden. Var så ointresserad av mode...kanske för att modet var så fult och intentsägande? Började intressera mig för kläder först när jag var typ 20. Innan blev det bara härliga skjortor och jeans. Stackars lillsyrran! Fick aldrig ngn bra förebild i modeväg av sin syrra. Men men! Tonårsperioden överlag var ett hemskt tillstånd. Mitt ideal var pojkflickan.....känner mig mer kvinnlig nu och snyggare än på flera år. Kanske därför man har fått ett annat perspektiv på kläder? Fast man mognar ju olika.

Att vara överkänslig är väl typiskt aspigt. Kläderna får inte stickas och inte sitta åt. Jag har också svårt att reglera kroppstemperaturen, antingen är det för kallt el för varmt. Av och på med kofta/tröja hela tiden.

Och b-h är hopplöst. Antingen så sitter de för löst (vem vill ha en b-h som går ovanför brösten el där axelbanden bara hasar ner), eller så sitter de bra men hårt så jag får svårt att andas och får märken efteråt. Aldrig är det bra.

Långbyxor och löst sittande tröjor är mest bekvämt, i brist på burka. men problem med bältet. Sitter det bra när jag sitter, så är det för löst när jag står och går, så det känns som byxorna ska ramla av. Sitter det bra när jag står och går, så sitter det för hårt när jag sitter. För breda bälten skaver på revbenen. Finns ju byxor utan bälte, men de klämmer för jämnan i stället.

Kjol har jag bara på sommaren, annars kräver det strumpbyxor som bara går sönder. Och cyklar man blåser kjolen upp.

Jag var intresserad av kläder förr, ville ha det som var modernt och starka färger. Men nu tycker jag ingenting passar, alla byxor är för långa och måste läggas upp. Hatar att prova kläder i trånga omklädningsrum. Köper jag på postoder vet jag aldrig om det kommer att kännas för stort el för trångt.

Jag är känslig för kyla mot öronen. Många mössor täcker inte öronen. Så i många år har jag sett ut som en 70-årig babusjka med sjal på huvudet. Bra för öronen men känns för varmt under hakan.

Har problem med skor också. Ena foten är lite större än den andra. Så antingen är skon för trång på ena foten el för stor på andra.

Taktil överkänslighet är vanligt vid AS, ja. Jag är ganska känslig för obekväma kläder, men inte så mycket så jag får panik eller börjar gråta. Jag kan ha en del saker för att jag tycker det är snyggt, men om jag bara ska vara hemma vill jag bara ha sköna, mjuka men ändå snygga kläder, och inte jeans, stickiga tröjor och sånt. Jag är också känslig för en del halsband, dragkedjor mot halsen, att känna av säkerhetsbältet när man åker bil och ibland att ha utsläppt hår som känns i vägen.

Jag är egentligen intresserad av kläder och mode, men jag brukar ofta tycka "mainstreammodet" är ganska tråkigt och opersonligt. Tidigare hade jag en mer egen stil, men nu har jag inte riktigt orkat ägna mig åt det på ett tag. Jag skulle vilja ta upp det intresset igen, men jag är inte värd att göra det förrän jag har gått ner i vikt och förbätttrat en del andra saker, så det kommer dröja ett tag.

Jag brukar aldrig ha klänning på mig. Det känns helt enkelt inte bekvämt, det samma gäller för kjolar och högklackat. Kanske är det typiskt aspigt, jag vet inte.

Alien skrev:Att vara överkänslig är väl typiskt aspigt. Kläderna får inte stickas och inte sitta åt. Jag har också svårt att reglera kroppstemperaturen, antingen är det för kallt el för varmt. Av och på med kofta/tröja hela tiden.

Och b-h är hopplöst. Antingen så sitter de för löst (vem vill ha en b-h som går ovanför brösten el där axelbanden bara hasar ner), eller så sitter de bra men hårt så jag får svårt att andas och får märken efteråt. Aldrig är det bra.

Långbyxor och löst sittande tröjor är mest bekvämt, i brist på burka. men problem med bältet. Sitter det bra när jag sitter, så är det för löst när jag står och går, så det känns som byxorna ska ramla av. Sitter det bra när jag står och går, så sitter det för hårt när jag sitter. För breda bälten skaver på revbenen. Finns ju byxor utan bälte, men de klämmer för jämnan i stället.

Kjol har jag bara på sommaren, annars kräver det strumpbyxor som bara går sönder. Och cyklar man blåser kjolen upp.

Jag var intresserad av kläder förr, ville ha det som var modernt och starka färger. Men nu tycker jag ingenting passar, alla byxor är för långa och måste läggas upp. Hatar att prova kläder i trånga omklädningsrum. Köper jag på postoder vet jag aldrig om det kommer att kännas för stort el för trångt.

Jag är känslig för kyla mot öronen. Många mössor täcker inte öronen. Så i många år har jag sett ut som en 70-årig babusjka med sjal på huvudet. Bra för öronen men känns för varmt under hakan.

Har problem med skor också. Ena foten är lite större än den andra. Så antingen är skon för trång på ena foten el för stor på andra.

Ett litet tips angående att prova kläder. Ibland kan jag bli galen av att handla kläder på stan och vill bara gå hem så fort som möjligt. Men finns det möjlighet så köper jag kläderna på öppet köp och provar dem hemma. Då får man dels lugn och ro och dels det vardagsljus man är van vid.

Anastasia skrev:Taktil överkänslighet är vanligt vid AS, ja. Jag är ganska känslig för obekväma kläder, men inte så mycket så jag får panik eller börjar gråta. Jag kan ha en del saker för att jag tycker det är snyggt, men om jag bara ska vara hemma vill jag bara ha sköna, mjuka men ändå snygga kläder, och inte jeans, stickiga tröjor och sånt. Jag är också känslig för en del halsband, dragkedjor mot halsen, att känna av säkerhetsbältet när man åker bil och ibland att ha utsläppt hår som känns i vägen.

Jag är egentligen intresserad av kläder och mode, men jag brukar ofta tycka "mainstreammodet" är ganska tråkigt och opersonligt. Tidigare hade jag en mer egen stil, men nu har jag inte riktigt orkat ägna mig åt det på ett tag. Jag skulle vilja ta upp det intresset igen, men jag är inte värd att göra det förrän jag har gått ner i vikt och förbätttrat en del andra saker, så det kommer dröja ett tag.

Säkerhetsbältet framkallar också tyvärr tårar och panik om jag sitter på fel sida.(Gud så fånigt det låter och det har inte alltid varit så för min del. Började 2005 först). Men konstigt nog funkar det bättre när jag kör själv. Kanske för att man håller igång armarna på ett annat sätt?

Hatar när t-shirts sitter fel runt halsen och vid axlarna, usch och fy.

Jag tycker med om 60-tal men hatar 80-tal.

Anastasia skrev:Taktil överkänslighet är vanligt vid AS, ja. Jag är ganska känslig för obekväma kläder, men inte så mycket så jag får panik eller börjar gråta. Jag kan ha en del saker för att jag tycker det är snyggt, men om jag bara ska vara hemma vill jag bara ha sköna, mjuka men ändå snygga kläder, och inte jeans, stickiga tröjor och sånt. Jag är också känslig för en del halsband, dragkedjor mot halsen, att känna av säkerhetsbältet när man åker bil och ibland att ha utsläppt hår som känns i vägen.

Jag är egentligen intresserad av kläder och mode, men jag brukar ofta tycka "mainstreammodet" är ganska tråkigt och opersonligt. Tidigare hade jag en mer egen stil, men nu har jag inte riktigt orkat ägna mig åt det på ett tag. Jag skulle vilja ta upp det intresset igen, men jag är inte värd att göra det förrän jag har gått ner i vikt och förbätttrat en del andra saker, så det kommer dröja ett tag.

Exakt som Anastasia skrev med den lilla ändringen att kläder jag bär hemma inte behöver vara snygga.

Tycker att det är underbart att tights är ok att bära igen. Tights/strumpbyxor (av tjockare kvalitet) samt lång tröja, tunika eller klänning är väl det jag oftast bär bland folk (om jag inte bara ska och handla eller eller ut med hunden etc, för då får mjukisbyxorna stanna på).
Tycker om när kläderna är på gränsen till för stora. Både skönt och snyggt.

mnordgren skrev:Jag brukar aldrig ha klänning på mig. Det känns helt enkelt inte bekvämt, det samma gäller för kjolar och högklackat. Kanske är det typiskt aspigt, jag vet inte.

mnordgren skrev:Jag brukar aldrig ha klänning på mig. Det känns helt enkelt inte bekvämt, det samma gäller för kjolar och högklackat. Kanske är det typiskt aspigt, jag vet inte.

Men du har provat i alla fall? Det kanske bara är fel material

Ja, högklackat klarar jag inte av, vacklar ostadigt fram och ont gör det i fötterna. Ändå "borde" jag ha det, eftersom jag är så kort.

Åtsittande polotröjor ger mig kvävningskänslor. Säkerhetsbältet skaver mot halsen och måste alltid rättas till.

Tights och tunika hade jag också på den tiden det var modernt.

Jag fixar inte strumpor med stor och tjock söm framme i tårna. Vilken idiot kom på idén att sy ihop dem där???

Sen tål jag inte heller när det sitter åt och stramar kring armhålorna.

I övrigt är det rätt lugnt.

Jag ogillar starkt när det stramar och/eller klämmer.

Och säkerhetsbälte i bilen använder jag bara om jag måste (när mamma tjatar eller någon som inte tål "ta på bältet-tickandet" åker med i min bil.
Det är dock lättare att ha bälte om jag bara åker med, eftersom det har en distraherande effekt som jag inte gillar när jag kör.
I baksätet är det också väldigt otrevligt med bälte eftersom jag mår mer illa när det trycker så över bröstet.

Jag kan ha det mesta, bara inte tröjorna är för korta så de åker upp över magen eller sånt usch...

Allt åtsittande runt midja och hals går fetbort.
Strumpbyxor & tajts ger klaustrofobi, liksom för trånga ärmhål och tajta kläder ö h t.
Tvättlappar och skavande sömmar = irriterande till max.
Polyester får mig att rysa av obehag.
Bilbälte = strypsnara och skavsår på halsen.

Det ska vara tight. Hatar kläder som fladdrar kring kroppen. Nu menar jag inte dykardräkt-tight, utan kläder som passar precis. Det ska inte vara några hängande tygsjok eller 18 veck. Jeans & t-shirt, tröja. T-shirten får absolut inte vara stor vid halsen eller ha ärmar som fladdrar kring armarna. Inga starka färger, inga bilder, eller logotyper. Enhetligt. Svart & grått företrädesvis, men också brunt eller mörkgrönt ngn gång.

Fast smärta i klädsammanhang känner jag inte igen.

För mig var det värre när jag var yngre. Jag vägrade ha jeans på mig, och mina föräldrar fick tvätta alla nya kläder i mjukmedel för att de inte skulle 'stickas' när jag hade på mig dem.

Hej!

Jag undrar om jag skulle kunna få lite tips...

Jag har problem med att jag är överkänslig för beröring. T ex känns det jobbigt (störande eller "kittligt") om man tar på mig på "fel" ställen på kroppen eller om det är oväntat eller för "lätt". Det känns i så fall bättre om det är lite mer "bestämt".

Jag har väl egentligen vetat sedan tidigare att jag är känslig men det går att leva med så länge man är singel.. men det blir en annan sak i en relation... problemen framträder liksom mer och det tär på relationen... han tycker det är jobbigt och vill att jag ska göra något åt det..

Det känns ju inte helt lätt. Jag har försökt kolla lite på nätet och jag vet inte ens om jag hittat något namn för det på svenska. På engelska hittade jag något som heter "sensory defensiveness" och det verkar som att det man kan göra åt det är typ att jobba med en arbetsterapeut.

Jag gick in här för jag vet att detta kan ingå att man har problem med detta om man har AS.

Någon som vet lite mer eller vart man kan vända sig för att få kunskap? Någon som vet någon bra "behandlingsmetod" eller har egna tips?

Tacksam för svar.

Far säger jag har så bra hörsel att jag tom hör saker som inte finns (syftar på psykotiska symtom).

Hej Grubblare och välkommen till oss!

Jag har samma som du. Överkännslighet mot lätt beröring (jag kan till och med uppleva att sådan beröring "gör ont").

Hej MsTibbs!

Jag har det på samma sätt som du... hör bättre än jag "vill" göra. Om jag bara kunnde fatta hur det kommer sig att jag hör så där bra...

alkohol funkar ganska bra som läkemedel mot min överkänslighet.

Lite trist dock om man ska gå runt och vara full hela tiden
den enkla och tråkiga lösningen är att hitta en partner som förstår/accepterar beröringsproblematiken.
är det lättare om du vet om att beröringen kommer? i sådana fall går det ju att träna partnern att förvarna dig.

jag skulle vara väldigt tveksam till någon som sa sig kunna bota sådant.

nä nu måste jag till jobbet.... hejsansvejsan så länge!

Tack hör ni...

Jo alkohol kanske inte är den bästa lösningen....

Jag har väl en känsla av att det är blir bättre om man kan känna sig trygg och slappna av och så... att vara på helspänn gör det nog värre..

Blir lite jobbigt när han hela tiden glömmer bort var han inte får röra mig och då blir det liksom hela tiden en fråga som kommer upp... det blir som en negativ spiral... jag blir störd och han blir frustrerad och känner sig väl dålig och misslyckad och så vill han att det ska ske en förändring... och att jag ska göra vad jag kan och "ta tag i det". Det får mig att känna mig ganska så... obra om man säger så..

geocache skrev:Hej MsTibbs!

Jag har det på samma sätt som du... hör bättre än jag "vill" göra. Om jag bara kunnde fatta hur det kommer sig att jag hör så där bra...

Har du röster och sådant då eller?

Grubblare skrev:Hej!

Jag undrar om jag skulle kunna få lite tips...

Jag har problem med att jag är överkänslig för beröring. T ex känns det jobbigt(störande eller "kittligt") om man tar på mig på "fel" ställen på kroppen eller om det är oväntat eller för "lätt". Det känns i så fall bättre om det är lite mer "bestämt".

Jag har väl egentligen vetat sedan tidigare att jag är känslig men det går att leva med så länge man är singel.. men det blir en annan sak i en relation... problemen framträder liksom mer och det tär på relationen... han tycker det är jobbigt och vill att jag ska göra något åt det..

Det känns ju inte helt lätt. Jag har försökt kolla lite på nätet och jag vet inte ens om jag hittat något namn för det på svenska. På engelska hittade jag något som heter "sensory defensiveness" och det verkar som att det man kan göra åt det är typ att jobba med en arbetsterapeut.

Jag gick in här för jag vet att detta kan ingå att man har problem med detta om man har AS.

Någon som vet lite mer eller vart man kan vända sig för att få kunskap? Någon som vet någon bra "behandlingsmetod" eller har egna tips?

Tacksam för svar.

Jag har haft samma problem. Det är inte helt borta, men jag fick hjälp av KBT under en period.

Jag har en våldsam bakgrund och om någon t.ex kom bakifrån och tog i min axel så vred jag runt armen på personen och nitade den innan jag såg vem det var (jag har ansiktsafasi också, så det tar ibland ett bra tag innan jag känner igen någon). Men det var länge sedan.

Idag har jag mest problem med om någon petar till mig i tv-soffan. Då tappar jag allt fokus och missar någon viktig poäng i filmen vi ser. Om någon sitter och gungar fram och tillbaka är helt ok, men om den gör ett ljud och dessutom nuddar mig när det sker så får jag spel - jag blir galen till slut.

Det som brukar hjälpa mig är att i det läget säga "jag känner såhär därför att jag är överkänslig mot sånt här, snälla kan du låta bli". Ibland blir någon sur, men min fru är förstående. Men man måste berätta hur man känner, särskilt om man har ett udda beteende. Ens partner är ju inte en tankeläsare.