South Stack Lighthouse

South Stack Lighthouse har omskrivits i två böcker, Haunted Britain och South Stack: Anglesey’s Famous Lighthouse, tack vare sitt spöke, fyrvaktare Jack Jones. Enligt South Stack-författaren Ian Jones var fyren en glad plats fram till natten den 25 oktober 1853, när en av de värsta stormarna i mannaminne slog till vid kusten där South Stack står. Otroliga 200 skepp led skeppsbrott den natten, däribland det berömda Royal Charter.
Jack skyndade ned till fyren medan stormen rasade denna ödesdigra natt. Precis när han nådde slutet på trappan, där den lokala bron går över till ön, lossnade en enorm sten från klipporna ovanför honom och träffade honom i huvudet. Han lyckades ta sig över bron, men kom inte längre än till fyrens dörr. När man hittade honom nästa dag var han illa däran och han dog två veckor senare.

Över 100 år senare hör man ofta hans spöke knacka på fyrens dörr mitt i natten eller slå frenetiskt på fönstren för att försöka komma in. Efter att ha besökt fyren, beskrev Ian Jones oväsendet som häpnadsväckande. TV-programmet Most Haunted reste till fyren och fick lite mer än de hade önskat sig när ett föremål som liknade en liten hästsko slängdes mot dåv. programledaren Yvette Fielding medan hon gick mot ett uthus på ön. När Dave Stack besökte ön var han först skeptisk, men blev "troende" när han såg hur någon stod och stirrade på honom genom ett fönster. Han försökte få fatt i figuren, men den slängde sig över klippan och försvann i havet.

Pensacola Lighthouse

Pensacola Lighthouse står på en tropisk strand med andlöst vacker utsikt, men det finns ondska i dess historia. Michaela Penalber gifte sig med sina drömmars man, Jeremiah Ingraham, och flyttade glatt in i fyren inte långt efter att den stod klar 1826. De verkade vara det perfekta paret, men underligt nog gick det åt skogen nästan över en natt. Den plötsliga turbulensen fick sitt slut när Michaela slog ihjäl sin make en kväll 1840 till synes utan orsak. Hon dömdes aldrig för mordet, eftersom det saknades bevis, och levde resten av sitt liv i fyren tills hon dog 1855.

T.o.m. i livet efter detta verkar det som om Michaelas våldsamheter lever vidare. Besökare har sagt att någon har kastat föremål på dem medan de gått genom bostaden där Michaela och hennes olycklige make bodde, och innan fyren renoverades kunde man fortfarande se blodfläckar på golvet. En lokalinvånare berättade att han hade försökt tvätta bort blodet, men det kom tillbaka gång på gång.
Kusligt nog har vissa besökare hört någon andas bakom dem och känt en närvaro som följt efter dem när de har gått uppför trappan till fyrens topp.

Gibraltar Point

Gibraltar Point Lighthouse ligger på Toronto Islands i Kanada (ö.a.). Enligt legenden var det fyrvaktaren J.P. Radan Mullers vägran att dela med sig av en andra slurk whiskey till en grupp oborstade soldater som ledde till slagsmål. Efter att slagsmålet var över, försvann Muller och sågs aldrig till igen, så man förmodade att han var död. Det finns emellertid många spöklika legender om hur Muller kan ses inne i fyren och på den omgivande ön.
I en annan version av historien sägs det att drycken var öl. Enligt denna version hade Muller och två-tre soldater det trevligt vid bordet, när Muller plötsligt bestämde att det fick vara nog. Han vägrade att ge dem mer alkohol, vilket ledde till ett rejält slagsmål. Muller blev ihjälslagen och begravdes nära vattnet på ön.
Besökare har sägt sig se en ensam, genomskinlig figur som tycks sväva runt ön och fyren, medan andra har hört stönanden från den tjocka dimman som hänger över ön.

Talacre Lighthouse

I en artikel som BBC nyligen tryckte, berättade flera ögonvittnen om sina spöklika möten i Talacre Lighthouse i Wales. De flesta historier handlar om hur man har tyckt sig se en fyrskötares ande vandra på stigen till fyrtornet, som inte har varit i bruk sedan 1840-talet. Flera personer har också sagt sig må dåligt efter att ha besökt den lägre delen av fyren.
En besökare beskriver en tur med sin make till Talacre Beach för några år sedan.Där såg paret en fyrvaktare i gammaldags hatt och uniform högst upp i Talacre Lighthouse. Fastän hon insisterar på att fyren var noga låst och att det var omöjligt för en människa att ta sig in, såg både hon och maken figuren, men från helt olika ställen.
En annan besökare på stranden tog fotografier av sig själv och sina barn vid fyrens trappa, när hennes sexårige son plötsligt klagade över att han inte mådde bra. Nästa dag hade han hög feber och allvarlig halsfluss. Märkligt nog fick fyra av hennes fem barn snart samma symptom. Lyckligtvis blev alla barnen snart friska efter att de hade kommit hem. Kvinnan blev förmodligen chockad när hon fick veta att fyrvaktaren hade dött i feber.

(Jag förstår inte riktigt varför den senare berättelsen är så kuslig. Förr fanns det inga febernedsättande mediciner och det var vanligt att dö av sådant vi kan bota i dag. Och att en unge får halsfluss och sedan smittar sina syskon är väl ingenting underligt? Ungar blir ofta sjuka. Ö.a.)

Point Lookout Lighthouse

Point Lookout Lighthouse, byggd 1830, är känd som en av Marylands mest hemsökta platser. I över 130 år tjänade fyren det omgivande samhället och fartygen tills den togs ur bruk 1981, varefter flera rapporter om övernaturlig aktivitet dök upp. P.g.a. dessa rapporter tog sig parapsykologen doktor Hans Holzer och ett team av andra experter till Point Lookout Lighthouse och lyckades spela in 24 olika röster under undersökningen!
Rösterna kan höras sjunga, prata och t.o.m. svära. En röst säger tydligt: "Skjut om de kommer för nära dig", vilket tros vara relaterat till de sydstatssoldater som hölls fångna på ön. Holzer trodde sig också ha fångat rösten från den första fyrvaktaren i Point Lookout, Ann Davis, som förtjust talade om "mitt hem" och stod någonstans i trappan. De skall också ha sett Ann Davis i vit blus och blå kjol. När det plötsligt började lukta illa inifrån ett rum i fyren, blev Holzer övertygad om att det var förtappade själar som inte kunde ge sig av. Precis efter att han hade sagt detta, försvann den hemska lukten.

Taibhsean agus glòir - Spöken och ära
(översättning av 10 Strange Paranormal Stories From Scotland, skriven av Pauli Poisuo, publicerad på Listverse 15 juli 2018)

Om du någonsin har varit i Skottland, vet du en sak: Om spöken finns, så finns de här. (Edinburgh, t.ex., är en av världens mest hemsökta städer.)
Skottarna håller med. Många dimmiga höglandshedar, gamla slagfält och kusliga borgar omges av spökhistorier och kusliga legender lika otäcka som mystiska.
Här är några favoriter.

Lady Catherine of Dalhousie

I Skottland behöver man ibland inte ens lämna sitt hotell för att få bevittna spöken. Om du bor på Dalhousie Castle Hotel and Aqueous Spa kan det hända att ett gammalt spöke besöker ditt rum. Spöket som sägs hemsöka det gamla slottet är Lady Catherine, en 16-årig adelskvinna som blev förvisad till ett slottstorn 1695, efter att ha upptäckts tillsammans med en stalldräng. Den stackars förälskade Catherine dog i tornet och det sägs att hennes ande aldrig lämnat slottet, inte ens efter att det blev hotell 1972.
Lady Catherines spöke lever ett ganska aktivt liv efter detta, så det är många som har sett henne under årens lopp. Hotellet är en populärt plats att gifta sig på, och spöket har ibland setts delta i festligheterna. Hon vandrar runt i slottets torn och korridorer och t.o.m. i folks rum. Ibland vinkar hon åt gäster från ett fönster. Andra gånger kan hon sätta sig på gästernas sängar. Enligt ögonvittnen är hon klädd i grå klänning, har tydliga konturer och nätta fötter och kan se helt levande ut...tills hon går rakt genom en låst dörr.
En intressant anekdot: 2007 besökte den amerikanska författaren Kate Bolick slottet för att få veta mer om Lady Catherine, som då hade fått det populärta spöksmeknamnet "the Grey Lady." Hon lyckades inte se spöket, men upptäckte att Catherine inte tycker om ljudet av säckpipor. Så snart slottets hovmästare försöker spela på sitt instrument och Catherine är i närheten, spelar han fel!

Spökena i Stirling

I Stirling Castle finns två välkända spöken. Det mest iögonfallande kallas the Pink Lady. Hon är en vacker kvinna som fick sitt smeknamn efter den lyxiga rosa klänning hon bär. Hon sägs vara självaste Mary, Queen of Scots, som kröntes i slottet. Enligt en annan legend kan hon vara hustrun till en soldat som stupade när Edward I och hans män belägrade slottet i början av 1300-talet, dömd att i all evighet leta efter sin fallne make. Pink Lady tillbringar sin tid med att vandra runt i slottet och dess omgivningar.
Det andra spöket kallas för the Green Lady eller the Grey Lady, beroende på vem som berättar historien. En populär historia säger att hon är anden av en tjänsteflicka som räddade den unga Queen Mary ur en eldsvåda - det är möjligt att hon själv dog. När hon visar sig, väntar en stor katastrof. Fastän det kan tyckas olycksbådande, försöker damen faktiskt varna folk för fara och rädda dem, som hon räddade sin drottning för så länge sedan.
Men alla spöken i Stirling Castle är inte välvilliga. Det ryktas om ett tredje, mer mystiskt spöke. Det manifesterar sig som osynliga fotsteg i det område som kallas guvernörskvarteret. Det sägs att en vakt på 1800-talet dog här mitt under sitt pass, med ansiktet förvridet i skräck. Är det den stackars vaktens spöke man hör gå omkring? Eller såg han den hemska varelsen som åstadkom dem, varpå han dog av skräck? Det är det fina med spökhistorier: Man kan själv välja vilken version man tycker bäst om.

Andarna i Blair Street-valven

Listverse har berättat om de gamla valven i Edinburgh förut, men några av de andar som håller till där är t.o.m. än de gamla legenderna om hur de mordiska gravplundrarna Burke och Hare förvarade sina offer där. De underjordiska kamrarna kallas lokalt för Blair Street Vaults och tros vara hem åt många hemska spöken. Deras andar kanske inte visar sig för dig, men deras ansikten dyker upp på fotografier och deras närvaro känns på olika sätt.
Den minst skrämmande är Jack. Han är en skämtare som tycker om att dra i folk byxor och kasta stenar som skapar otäcka ekon i valven. Ett annat spöke kallas Mr. Boots. Han är källan till de mystiska, tunga fotsteg som ibland kan höras i de tomma valven. Båda är emellertid småpotatis jämfört med the Watcher, ett riktigt otäckt spöke.
Enligt Nicola Wright, som har arbetat som turistguide i och runt valven i över ett decennium, lurar Watcher alltid i tunnlarna. Synska personer har sagt sig känna fasa i dess närhet. Den nöjer sig oftast med att bara titta på besökarna, men ibland börjar den knuffas eller dra folk i håret. Watcher är som starkast i ett område som kallas White Room, dit inte ens Nicola vågar gå. Hon säger att Watcher försöker hindra folk från att gå in där genom att skrika åt dem och knuffa dem. Folk som har gått in i White Room i alla fall, har kommit ut kraftigt illamående, med blåmärken, rivsår och sönderslitna kläder...

White Hart Inn

Många skotska pubar har egna spöken (spirit betyder ju både ande och sprit...). En av de mest berömda hemsökta pubarna är White Hart Inn. Dess källare är ända från1516, vilket gör det till en av Edinburghs äldsta pubar. Det sägs också vara en av de mest hemsökta. Enligt legenden är många olika mord och tragedier knutna till White Hart Inn. Genom århundradena har platsen samlat på sig så mycket spökenergi att många besökare har sagt att osynliga händer har dragit dem i håret eller kastat saker på dem. Spökena gillar inte modern teknologi heller; ibland drar de ut sladdar.
2013 lyckades ett turistande par tydligen fotografer ett av White Hart Inns spöken (?). Pubägaren tror inte själv på spökerierna, men han erkände att bilden är väldigt svår att förklara. Han erkänner också att många i personalen har råkat ut för underliga saker och att städaren faktiskt har hotat att sluta om han stöter på några fler oförklarliga fenomen.
2014 satte Scottish Ghost Adventures upp utrustning i White Hart Inns äldsta delar. De lyckades fånga mystiska röster som sade "Help me" och "Connor."

Spökena i Glencoe

Massakern i Glencoe 1692 var en brutal attack där soldater lojala mot den engelska kronan besökte klanen MacDonald och först gjorde sig till vänner med sitt värdfolk. Men plötsligt fick de en order från kronan: Döda hela klanen. De tidigare trevliga soldaterna fångade den sovande MacDonald-klanen i ett bakhåll under en snöstorm och dödade 38 av dem. Många fler dog i kylan när de flydde upp mot kullarna.

Det sägs att de stackars MacDonalds aldrig försvann. Folk som bor i ljuvligt vackra Glencoe (eller Glen Coe)- området är i regel överens om att offren fortfarande är kvar och inte kan ge sig av, eftersom de dog så oväntat och våldsamt. Deras andar syns oftast på vintern, speciellt runt årsdagen för massakern, 13 februari. En del människor har sett spöklika figurer krypa ihop uppe på kullarna, som om de fortfarande desperat försöker gömma sig för soldaterna. Andra säger att de har hört skrik och jämmer från klanen MacDonalds som blir dödade om igen. Ytterligare några säger att de har sett massakern spelas upp i andeform.
Klanen MacDonalds spöken är emellertid bara toppen på det övernaturliga isberget i Glencoe. Platsen sägs också vara hemsökt av MacDonalds' caoineag (uttalas ungefär "kunnak"; betyder "gråtare", ö.a.), en osynlig, banshee-liknande varelse som varnar för fara med sina blodisande skrik. Enligt legenden varnade caoineags skrik klanen MacDonald för den annalkande faran, vilket är anledningen till att så många av dem lyckades fly undan soldaternas svärd. Det finns de som säger att man kan höra henne tjuta nära ett vattenfall natten före årsdagen för massakern.

Pestfantomerna i Mary King's Close

Överallt där stora grupper av människor har dött, kan man vara säker på att man kan få höra en spökhistoria eller två. Mary King's Close i Edinburgh är inget undantag. En delvis muromgärdad, klaustrofobisk samling gränder bakom City Chambers var förut en plats där stadens fattiga bodde och, när böldpesten kom på 1600-talet, dog. Allt medan staden växte, blev de övre delarna av Close så småningom rivna. Kvar finns bara de kusliga, smala nedre delarna, som man fortfarande kan besöka i dag.

Mary King's Close är ett skrämmande, klaustrofobiskt område där folk har dött en masse och det har länge haft rykte om sig att vara hemsökt av pestoffer. Det mest berömda spöket här är en liten flicka som kallas "Annie." 1992 skrämde Annie slag på en japansk synsk person som var på guidad tur: Besökaren hade inte varit särskilt imponerad av platsen förrän hon gick in i ett speciellt rum. Genast överväldigades hon av känslor av köld, hunger och sjukdom, och när hon försökte snubbla iväg från rummet, försökte en liten spöklik hand ta tag om hennes ben.
Vi bör emellertid också nämna att Mary King's Closes historia inte är riktigt så makaber som vissa marknadsförare vill göra gällande. Det finns visserligen många historier om att de stackars pestsjuka invånarna murades in levande i sina hus, men egentligen flyttades de till ett karantänsområde utanför stadsmurarna, medan de döda togs noggrant om hand av dödgrävare.
Men det är fortfarande en tragisk historia.

Åh, Skottland
Där skulle jag gärna vandra från den ena ruinen till den andra. Med eller utan spöken skulle inte spela nån roll

Har du inget spännande från Egypten?
Jag har nämligen en plan på att vandra i de egyptiska öknen om natten, och söka de döda faraonernas andar...

Fabela: Ska hålla ögonen öppna efter mysterier från Egypten, men har inga att bjuda på ft.

Säckpipspelaren från Kinnaird Head

Fyrar är isolerade och kusliga platser. Skotska slott brukar vara hemsökta. Om man kombinerar dessa två, får man Kinnaird Head. Denna vackra fyr har tjänat Skottland sedan 1787 och byggdes på resterna av en 1400-talsborg. Naturligtvis betyder detta att Kinnaird Head har sin alldeles egna spökhistoria.
Det sägs att Kinnaird castles lord, Sir Alexander Fraser, var väldigt beskyddande mot sin dotter, Isobel. En dag när Sir Alexander var borta i affärer, bjöd Isobel in en ung säckpipspelare som sökte skydd undan en snöstorm. Paret blev förälskade, men när Sir Alexander fick veta det hela blev han så rasande att han låste in sin dotter i slottstornet. Pipspelaren slängde han in i en grotta under slottet och kedjade fast honom. Sorgligt nog bröt en storm ut och dränkte pipspelaren.
Nästa dag släppte Sir Alexander in sin dotter i grottan så att han kunde se till att inga förhoppningar om äktenskap skulle finnas kvar hos de unga tu, men när de fann pipspelaren död, sprang den förkrossade Isobel upp i tornet och slängde sig ut.
I dag kallas grottan för The Pipers' Cave. Enligt legenden kan man höra en ung mans spöke spela för Isobel, vars ande hemsöker området så snart det blåser upp till storm.

Kvinnan utan händer i Rait Castle

Rait Castle är ett stort hall house från 1200-talet. Under 1500- och 1600-talen försågs det med slottstorn. I dag finns bara ruiner kvar, men dess märkliga arkitektur gör det till en intressant byggnad. Dess historia är lika intressant, liksom spökets historia.
Ja, naturligtvis finns det ett spöke. Det är ju en skotsk borg.
Släkten Cumming, som ägde Rait Castle under lång tid, hade under många hundra år varit i strid med släkten Mackintosh om ägarskapet. 1441 bestämde Cummings att det var dags att sluta strida, så de bjöd in klanen Mackintosh till slottet för en enorm festmåltid som ett erbjudande om fred. Ännu bättre var att gamle Cummings dotter hade inlett en relation med en ung man i släkten Mackintosh, så det verkade som om det äntligen kunde bli fred mellan de två fiendeklanerna.

Naturligtvis var inbjudan egentligen ett smart drag för att kunna äta och dricka med klanen Mackintosh och sedan mörda dem när de inte kunde slå tillbaka. Olyckligtvis för klannen Cumming, var gamle Cummings dotter orolig för sin älskares säkerhet och varnade klanen Mackintosh för plotten, så de kom till middagen med dolkar gömda i kläderna. När klanen Cumming inledde sitt bakhåll under en skål för de döda, drog klanen Mackintosh fram sina gömda dolkar och högg snabbt ned sina värdar i stället.

Gamle Cumming flydde undan blodbadet och sprang till den övre kammaren för att konfrontera sin dotter, som han nu insåg hade varnat klanen Mackintosh. Den rasande klanhövdingen attackerade den unga kvinnan med ett svärd och hög av henne båda händerna innan hon lyckades fly genom att hoppa ut genom fönstret.
Efter slakten, visade det sig att ingen ville äga ett slott där så mycket blod hade spillts. Rait Castle övergavs och blev en ruin.
Dess enda invånare sägs vara spöket av en ung kvinna utan händer och med nedblodad klänning...

Inverness

Inverness är administrativt center för Skotska Högländerna och beläget strax norr om Loch Ness. Det är också en väldigt, väldigt hemsökt plats. När en berömd spökjägarshow reste runt i Storbritannien, var Inverness den enda plats i Skottland de besökte. Delvis var detta för att det låg praktiskt nära några andra platser med spökrykte, t.ex. Culloden Fields, som jag snart skall berätta om.
Inverness har emellertid flera egna kusliga historier. Lokala entusiaster av det paranormala kan berätta om Black Friar, en spöklik munk som sägs hemsöka stadens BT Building (någon som vet vad det är? Ö.a.) Enligt legenden gömmer sig en flickas ande i en spegel i Balnain House, en gammal köpmansbyggning med blodig historia. Den obligatoriska spökdamen vandrar runt i salarna på Eden Court Theater. Sjukhus, kyrkogårdar och t.o.m. floden Ness sägs vara proppfulla med spöken. Det viskas också om Willie the Carse, en lokal bogeyman. Även häxor och älvor sägs hålla till i området.

Det som gör Inverness ännu mer mystiskt är att det finns så lite information om alla dessa legender. Till skillnad från Edinburgh, där man är stolt över spökplatser som Blair Street Vaults och White Hart Inn, och där man kan erbjuda många olika spökvandringar, verkar Inverness föredra att hålla sina spöken för sig själv. En grupp som kallas Highland Paranormal Group har nyligen börjat forska i stadens spöklika mysterier, men även med deras kunskaper och kontakter med lokalbefolkningen, säger de att de ännu bara har skrapat på ytan.

Militärspökena på Culloden Moor

Culloden Moor ligger bara några kilometer från Inverness. Det var platsen för det sista stora slaget på brittisk mark, Slaget vid Culloden 1746. Den blodiga konflikten stod mellan skotska jakobiter och den engelska kronans mycket större styrkor, ledda av Hertigen av Cumberland. Det marsklandsliknande slagfältet var en nackdel för jakobiterna, vars strategi brukade vara att gå rakt på fienden. Det engelska artilleriets och kavalleriets taktiker besegrade dem så fullständigt att slaget effektivt gjorde slut på den traditionella skotska klankulturen.

Man skulle väl förvänta säg att en plats med en sådan blodig och dramatisk historia har mer än sin beskärda del av spöken, och Culloden gör ingen besviken. Utforskare av det paranormala har rapporterat mystiska kalla fläckar på platser där många jakobiter stupat. Det sägs att en dryckeskälla i Culloden, St. Mary's Well, är så hemsökt att man hör de döda, som inte får ro, skrika i vattnet.
Runt årsdagen för slaget brukar spökena vara särskilt aktiva. Under denna tid säger många människor sig ha sett mystiska marscherande högländare, märkliga lik och blödande män. Vissa säger sig ha bevittnat hela slaget uppspelat av de fallnas oroliga spöken, medan luften fylls av skrik och stridsljud. Det mest gripande av spökena på Culloden är dock kanske ett ensligt spöke: en lång, ensam, nedslagen figur som vandrar utan mål på heden och viskar: "Besegrade...besegrade..." om och om igen.

Det var ett tag sedan nu, men här följer lite mer teorier gällande Dyatlovincidenten, som jag redan har skrivit om i den här tråden. Taget från listan 10 Chilling Theories Regarding The Dyatlov Pass Incident av Marcus Lowth, publicerad på Listverse 29 november 2018.

Händelserna som ägde rum i Uralbergen i början av februari 1959, vad som skulle komma att kallas Incidenten i Dyatlovpasset, är fortfarande ett av 1900-talets mest mystiska fall - inte minst för att vi fortfarande inte har någon nöjaktig eller allmänt vedertagen förklaring till varför nio erfarna vandrare miste livet på ett så brutalt vis. Deras tält hittades i ruiner, uppskurna inifrån. Flera av vandrarna upptäcktes barfota och nästan nakna nära den ursprungliga lägerplatsen ungefär en månad efter att de hade försvunnit. Vad som är intressant är att ett spår med fotavtryck - vissa från nakna sulor - ledde från tältet och sedan bara tog slut. Resten av gruppen upptäcktes nästan tre månader senare, begravda under snö i en ravin. Vad hände egentligen med dem? Varför försökte de lämna tältet, vissa barfota, mitt i natten i extrem iskyla, något som garanterat skulle ta deras liv? Här följer tio teorier om vad som hände.

Visst var det väl en lavin?

Den mest uppenbara förklaringen skulle vara att gruppen, trots deras erfarenhet, blev de olyckliga offren för en enorm lavin. Då är väl fallet löst? Nja, inte riktigt. För det första har området ingen historia av laviner och definitivt inga som skulle leda till en omedelbar död. För det andra: även om det faktiskt slumpade sig så att en lavin gick den natt då vandrarna råkade befinna sig vid just den delen av berget, fanns inga bevis för någon lavin när ett undersökningsteam till slut kom till området för att leta efter vandrarna. Dessutom hade offren inga skador som är typiska för en sådan incident. Fastän förklaringen en gång var allmänt vedertagen - och även nu finns det folk som hävdar att den är den mest rimliga - så går det inte ihop. Dessutom kan sådant insisterande, mot uppenbara fakta, tvärtom tyda på att man försöker dölja något.

Det var ett UFO

Okej, vi tar den här teorin nu, så har vi den ur vägen sen. Det kom ett UFO! Vissa forskare håller hårt på denna förklaring. Och fastän det inte finns några bevis på att de skulle ha rätt, finns det några intressanta detaljer som kan tyda på att en högt avancerad farkost från en annan värld var inblandad. T.ex. fann man allvarliga skador på träden nära det lilla lägret. Skadorna var ungefär 4.6 meter höga. Vissa forskare har teorier om att skadorna kan vara resultatet av att ett UFO hovrade precis ovanför trädtopparna. Dessutom tycktes delar av hud, läppar och ögon ha plockats ut på kirurgisk väg på vissa av kropparna. Vissa hävdar att dessa "skador" helt enkelt var resultatet av förruttnelse, säger andra att de precisa snitten tyder på intelligenta krafter.

De blev tagna av Snömannen

En av de mest intressanta teorierna är kanske den om att gruppen mötte sitt grymma öde i händerna - eller skall vi kanske säga klorna - på en snöman eller Bigfootliknande varelse som sägs leva i isolerade delar av Uralbergen. Det lokala mansifolket berättar legender om en Yetiliknande varelse som kallas Menk och som sägs leva i området för incidenten. Det finns ett berömt foto som upptäcktes på filmen i Nikolai Thibeaux-Brignolles kamera - en underlig bild som tycks likna någon form av snömans-liknande varelse (det är inte bilden här ovan, ö.a.). Vissa tror att "figuren" egentligen är en av vandrarna som återvänder från en platå, kanske för att hitta riktmärken, men det faktum att det var den sista bilden Thibeaux-Brignolle tog, leder till att vissa personer kanske läser in mer i bilden än vad som egentligen finns där. Eller så kanske det varken var Snömannen eller någon i gruppen? Kanske, som vi skall se snart, var det något potentiellt ännu farligare.

De blev offer för förrymda fångar

Mindre omtalad är teorin att vandrarna blev de olyckliga offren för förrymda fångar från områdets Gulagläger. Många sådana fångar kan mycket väl kan ha suttit fängslade sedan Andra Världskriget utan att känna till något om det dåvarande läget i världen över huvud taget. För dem kunde det mycket väl fortfarande vara krig, om de nu inte hade annan information inifrån. Att iakttas av främlingar skulle dessutom kunna ha resulterat i en attack från dessa desperata människor - själva potentiellt förråade av kriget och lång fångenskap utan någon som helst frihet. Förmodligen skulle de hellre attackera en (relativt) liten grupp människor, än att återigen hamna i de brutala Gulaglägren.

Fortsättning följer...

De blev av misstag dödade av Gulagvakter

Förutom de potentiella hoten från förrymda gulagfångar, skulle gulagvakterna själva förmodligen ha skjutit först och frågat sedan, i synnerhet i en sådan region som vandrarna befann sig. Vi bör komma ihåg att de befann sig i okänd terräng, oplanerat.
Kan gulagpersonalen, som kanske utförde standardpatrullering i området eller letade efter en förrymd fånge, ha blivit lite för ivriga och skjutit vandrarna av misstag? Föreställ er ilskan från lokalbefolkningen om det skulle bli känt. Kanske valde man att tysta ned det hela? Lägg emellertid märke till att en potentiell lucka i den här teorin, och den ovanför, är att det var ungefär 10 mil till närmaste gulagläger från den plats där incidenten ägde rum.

Det finns inga bevis för att gulagvakter skulle ha dödat vandrarna och tystat ned det hela, men incidenten är definitivt tillräckligt mystisk för att folk skall bli misstänksamma. Dessutom var detta under Kalla Kriget, då folk var misstänksamma mot det mesta, t.o.m. mot sina landsmän. Dessutom spelade faktiskt Kalla Kriget en viktig del i den mystiska incidenten, vilket vi snart skall se...

CIA och KGB var de skyldiga

Det finns vissa påståenden om att incidenten var ett resultat av ett CIA/KGB-möte som involverade överlämnandet av radioaktivt material, vilket så småningom resulterade i att nio sovjetiska medborgare miste livet. Det finns inga verkliga bevis för dessa påståenden och de lutar sig främst på det faktum att det här var mitt under Kalla Kriget. Dessutom skulle nog Sovjet ha tagit alla chanser att få smutskasta USA.
Det finns emellertid anledning att tro att vandrarna hamnade i någon form av "fälla". T.ex. var både området och vissa av de döda vandrarna starkt radioaktiva. Rykten gick om att incidenten var ett försök att planetera radioaktiva material hos CIA-agenter som hade "fångats" på sovjetisk mark, men att operationen gick fel och att vandrarna dödades. Om denna teori stämmer, skulle det betyda att åtminstone en av vandrarna var KGB-agent. Vilket för oss in på nästa inlägg. Dessutom är det mycket troligt att det verkligen fanns KGB-agenter i Uralregionen.

Fortsättning följer...

Det var en KGB-operation

Det finns flera teorier om att "vandringen" i bergen i hemlighet, och utan de flesta av medlemmarnas vetskap, var en KGB-operation. En av de mest intressanta aspekterna bakom detta hävdande är det faktum att den äldste medlemmen i gruppen, 37-årige Semyon (aka Alexander) Zolotaryov (tvåa från höger ovan) inte bara blev en del av gruppen i sista minuten, utan också lär ha varit tränad i strid. Varför var han egentligen med? Kanske borde de som forskar om det mystiska fallet göra lite fler undersökningar av hans tatuering? Tatueringen löd:
"DAERMMUAZUAYA", vilket inte sägs betyda något på något känt språk. Många har antagit att det antingen var en hemligt militärt epitet eller något som användes i ett hemligt sällskap. Om det ligger någon sanning i att Zolotaryov, eller någon annan i Dyatlovgruppen, var KGB-agent, kan vi bara gissa vad de hade för uppdrag.