Jag har på ett intellektuellt plan lärt mig att självskadehandlingar är "fel" och bör undvikas, oavsett vilken effekt de har. För stim finns en helt annan acceptans, särskilt hos människor som känner till orsaken/fenomenet.

Men skillnaden mellan stim, självskadehandlingar och i viss mån även tvång känns väldigt diffus. Sjukvården klassar en del av mina stim som självskadehandlingar. En del självskadehandlingar klassas som tvång. Det gör mig förvirrad.

Det vore intressant med en definitionsdiskussion här på forumet. Jag undrar helt enkelt hur ni skiljer på begreppen, även om jag anar att det inte finns någon absolut gräns.

Till exempel:

Är det okej att göra sig illa om det inte lämnar några bestående fysiska skador?

Är det okej att göra saker som man själv upplever som lugnande eller behagliga även om de ger fysiska skador?

Om jag dunkar huvudet i väggen utan att få hjärnskakning, bulor eller liknande - är det ett stim och/eller en självskadehandling? Om jag pillar sönder sårskorpor för att jag helt enkelt inte kan låta bli och inte heller lider av det - är det okej? Om jag gnuggar huden så hårt att den råkar gå sönder - vad är då det?

Och avsikten med handlingen, spelar den någon roll?


Co-Admin: flyttade tråden från Aspergare och vården.

Bara du kan avgöra vad du vinner och förlorar mest på.
Jag har rivit sönder sår sen jag var liten och vet inte vad det kallas på fackspråk men det är för att jag blir lugn av det.
Har försökt undvika det många gånger sas.... men mår jag dåligt/är stressad så är det omöjligt på en hel dag. Då har jag kommit fram till att jag då faktiskt mår bättre av att göra det i begränsad mängd för inget annat för mig att slappna av på samma sätt. Jag har lärt mig vikten av hygien och rengöring för det är ändå viktigast! Jag vill ju inte bli sjuk av det.....

Jag blir också lugn av smärta konstigt nog.

Planerar dock för att under vintern kunna inhandla bra löparskor och förhoppningsvis kunna få denna "smärta" och efterföljande lugn mha hård träning istället.
Vet att det har funkat i perioder förut.

Det där är en avvägning helt enkelt som du måste komma fram till och avgöra från gång till gång själv...
Vad är viktigast?

Jag tycker att det beror helt på vad avsikten med handlingen är. För en kan ju göra saker utan att vara medveten om att det skadar en, tex jag gick ut mitt i en traffikerad gata i stan, kom inte på att det var farligt förens jag stod mitt i. Stimmet var att gå runt och leta så snabbt som möjligt.

Men däremot kan jag göra betydligt mindre farliga saker för att skada mig själv, tex slå mig själv mellanhårt, men det är ju ingenting som ger bestående men.

Om stim bli självskadande utan att det är meningen, behöver en nog hjälp att se till att stimmen byts ut till något annat som inte är skadligt.

Sånt som gör tillfälligt ont men inte ger bestående skador borde väl vara ok och inte räknas som självskada. Tänk bara på träning, det kan göra ont men gör gott i längden. (Om man bortser från elitidrott som faktiskt kan ge skador.)

Men om man dunkar huvudet i väggen, hur kan man veta om det inte ger några skador? Typ minihjärnblödning.

En liknande tråd: specialintresse-tvang-beroende-dermatillomani-t18912.html

Andra trådar om stim:

fragor-om-ritualer-och-tvang-stims-t11881.html
vad-hander-om-du-inte-far-stimma-t25744.html
stimming-t26658.html
stimmar-ni-t18245.html

Jag tycker inte träning kan ses som självskadebeteende så länge en inte gör det FÖR ATT skada sig själv. Många saker har biverkningar, det betyder inte att en måste låta bli att göra dem för att vara mentalt frisk.

Oj jag har precis frågat mig själv samma sak väldigt mycket senaste tiden, vart gränsen går för om något är självskadebeteende eller inte. Har fått frågan flera gånger om jag skadar mig nu (gjort mycket dumma saker förut) och så svarar jag nej för jag inte gör det allra värsta och det jag tror de (vårdpersonalen) tänker på, fast så kommer jag på att jag gör ju vissa grejer, som typ slå, dunka huvet osv men jag vet inte om det räknas eller inte. Det är ju inte alls lika allvarligt (okej dunka huvet kan jag förstå kan vara farligt men ändå), jag gör ju bara saker för att lugna ner mig, sånt som jag alltid har gjort och jag har aldrig räknat det till självskadebeteende men samtidigt så är det väl det...

Jag har alltid haft saker för mig för att lugna ner mig, för att det känns bättre i kroppen och "det var ingen som klagade innan jag gjorde något som syntes" eller vad jag ska säga.. Som tonåring tränade jag till den grad att jag började få fysiska skador, men det var tydligen okej, ingen vuxen sa ifrån. Hade jag inte haft träningen hade jag förmodligen gjort något annat ändå som fyllde samma funktion, kanske sånt som jag gjort de senaste åren hade börjat tidigare. Jag såg inte min träning som något destruktivt just då (ser det tydligt nu dock), det var bara något jag var tvungen att hålla på med för att inte gå under, likväl som mina saker senaste åren och nu också behövs för att jag inte ska gå under.

Egentligen är kanske inte det viktiga vart gränsen går, utan att man kanske vet vad som ger upphov till att man känner att man behöver göra något mot sig själv, vad som skapar den ångesten/frustrationen/det trycket och hur man kan försöka undvika att hamna i den situationen. Har dock inga bra svar på det, mer än att fysisk aktivitet ofta är hjälpsamt för att minska på trycket, men det är ju som sagt en balansgång i det också.

En intressant tråd. Kände inte till begreppet stim. Kanske någonting om mig? Sådant här självskadebeteende "light"...

Ni som har tendens till självskadande, har ni provat sån där indisk 'spikmatta'.

Har köpt för länge sedan, men inte provat än...

Jag hade inte hört just "stim" heller förut och trots att jag vet vad stereotypa beteenden är kopplade jag inte samman dem direkt heller, men det ska tydligen vara samma sak (men jag känner mig lite halvosäker, jag tycker stim känns som de kan innehålla mildare saker än vad jag skulle kalla stereotypa beteenden men ändå)... Här kan du läsa vad det är:
http://autism.about.com/od/autismterms/f/stimming.htm
Engelska men inte svår engelska och lättförståelig.

Jag har en spikmatta nånstans... borde kanske plocka fram den igen!

madicken skrev:Jag hade inte hört just "stim" heller förut och trots att jag vet vad stereotypa beteenden är kopplade jag inte samman dem direkt heller, men det ska tydligen vara samma sak (men jag känner mig lite halvosäker, jag tycker stim känns som de kan innehålla mildare saker än vad jag skulle kalla stereotypa beteenden men ändå)... Här kan du läsa vad det är:
http://autism.about.com/od/autismterms/f/stimming.htm

Verkar stämma ganska precis på min dermatillomani.

Ingenting på svenska hittar jag...

Tack för era reflektioner.

Begreppet "stim" var nytt även för mig innan jag hittade trådar om det här på forumet. Jag har alltid blivit förvirrad när andra (i första hand sjukvården) har sagt att jag har problem med självskadebeteende – det har inte känts som ett bra ord när jag faktiskt inte har varit ute efter att skada mig. Ordet "självdestruktiv" har också känts fel, särskilt i situationer där jag i mina ögon har agerat hyfsat självkonstruktivt.

Samtidigt kan jag ju inte förneka att jag har skadat mig själv. Som flera här ovan har påpekat är det kanske också konsekvenserna som är det viktiga, inte hur man definierar själva handlingen.

Fast inte heller det rätar ut mina frågetecken. Vilka konsekvenser är acceptabla? Vad är en skada? Om jag ska undvika att skada mig själv - kan jag nypa mig så hårt att det gör ont, men inte så att det blir ett blåmärke?

Sår kan ju ses som skador och ärr som bestående men, men de behöver inte vara farliga eller skadliga. Eller, för att ta ett annat exempel, en överdos tabletter behöver inte heller vara skadlig, men ses likafullt som en självdestruktiv handling.

Jag hoppas att ingen missförstår mig; jag är inte ute efter att rättfärdiga självdestruktiva beteenden. Jag är bara förvirrad över var gränserna går, just på grund av att jag i möjligaste mån vill undvika sådana handlingar.

Iridia skrev:Ni som har tendens till självskadande, har ni provat sån där indisk 'spikmatta'.

Japp, jag har en sådan, och jag använder den ganska ofta, särskilt när jag har ångest och/eller svårt att sova. Den gör mig nästan alltid lugnare. Om jag använder den på natten somnar jag ofta på den, sedan slänger jag ner den på golvet halvt i sömnen (den är inte så behaglig under en längre tid). Det innebär i och för sig att jag kan få ett brutalt uppvaknande på morgonen, när jag kliver upp ur sängen och har glömt att mattan ligger där. Men det har sina fördelar, det också. Vaknar gör jag ju.

Vilse skrev:Japp, jag har en sådan, och jag använder den ganska ofta, särskilt när jag har ångest och/eller svårt att sova. Den gör mig nästan alltid lugnare. Om jag använder den på natten somnar jag ofta på den, sedan slänger jag ner den på golvet halvt i sömnen (den är inte så behaglig under en längre tid). Det innebär i och för sig att jag kan få ett brutalt uppvaknande på morgonen, när jag kliver upp ur sängen och har glömt att mattan ligger där. Men det har sina fördelar, det också. Vaknar gör jag ju.

Definitivt måste prova!

Vilse skrev:Jag hoppas att ingen missförstår mig; jag är inte ute efter att rättfärdiga självdestruktiva beteenden. Jag är bara förvirrad över var gränserna går, just på grund av att jag i möjligaste mån vill undvika sådana handlingar.

Alltså ingen kan nog dra en sådan gräns förutom dig själv... Jag gör det säkert inte lättare för dig, men det är bara du som vet vad som skadar dig?... Det är då det är oönskat. Allt annat kan du skita i. Mår du bra, så är det bra.
Jag mår till exempel inte bra av det jag gör, även om det känns härligt befriande för stunden... Men hur det klassas, är en annan sak.

Joakoni skrev:Alltså ingen kan nog dra en sådan gräns förutom dig själv... Jag gör det säkert inte lättare för dig, men det är bara du som vet vad som skadar dig?... Det är då det är oönskat. Allt annat kan du skita i. Mår du bra, så är det bra.
Jag mår till exempel inte bra av det jag gör, även om det känns härligt befriande för stunden... Men hur det klassas, är en annan sak.

Jag håller med... För jag vet inte heller... Det är ju sant att ärr inte är farliga eller skadliga i sig men det man gjorde var ju det i nån mån om det är så pass att det blev ärr. Men man kan också hävda att avsikten med beteendet spelar roll, om det var så att det var med flit eller inte, för man kan ju göra något som inte är menat att ge någon skada men att det råkar bli det för att man gör för mycket eller så. Sjukt svårt ämne detta. Jag håller nog med Joakoni ovan, att du Tror inte det går att definitivt sätta någon gräns för vad som är vad, men jag tänker i alla fall att ju större risk det är för att du faktiskt skadar dig själv så att du får men av något slag, försök håll dig borta och välj om möjligt något annat istället om det är så att du måste göra något. På shedo-forum (fd zebraforum) finns det massor av tips på vad man kan försöka göra istället för att skada sig ("skillslista") och alternativ som tex att krama en isbit i handen (själv tycker jag isbiten kan va rätt bra att ha ibland!). Ledsen att jag inte kan ge dig svar Vilse men jag tror tyvärr inte att det finns något!

Joakoni skrev:Ingenting på svenska hittar jag...

Du får nog söka på stereotypier/stereotypa beteenden om du vill hitta något på svenska!

Joakoni skrev:

Vilse skrev:Japp, jag har en sådan, och jag använder den ganska ofta, särskilt när jag har ångest och/eller svårt att sova. Den gör mig nästan alltid lugnare. Om jag använder den på natten somnar jag ofta på den, sedan slänger jag ner den på golvet halvt i sömnen (den är inte så behaglig under en längre tid). Det innebär i och för sig att jag kan få ett brutalt uppvaknande på morgonen, när jag kliver upp ur sängen och har glömt att mattan ligger där. Men det har sina fördelar, det också. Vaknar gör jag ju.

Definitivt måste prova!

Ja, väl värt ett försök. Håller tummen för att den hjälper dig!

madicken skrev:

Joakoni skrev:Alltså ingen kan nog dra en sådan gräns förutom dig själv... Jag gör det säkert inte lättare för dig, men det är bara du som vet vad som skadar dig?... Det är då det är oönskat. Allt annat kan du skita i. Mår du bra, så är det bra.
Jag mår till exempel inte bra av det jag gör, även om det känns härligt befriande för stunden... Men hur det klassas, är en annan sak.

Jag håller med... För jag vet inte heller... Det är ju sant att ärr inte är farliga eller skadliga i sig men det man gjorde var ju det i nån mån om det är så pass att det blev ärr. Men man kan också hävda att avsikten med beteendet spelar roll, om det var så att det var med flit eller inte, för man kan ju göra något som inte är menat att ge någon skada men att det råkar bli det för att man gör för mycket eller så. Sjukt svårt ämne detta. Jag håller nog med Joakoni ovan, att du Tror inte det går att definitivt sätta någon gräns för vad som är vad, men jag tänker i alla fall att ju större risk det är för att du faktiskt skadar dig själv så att du får men av något slag, försök håll dig borta och välj om möjligt något annat istället om det är så att du måste göra något.

Kloka synpunkter. Och jag tror inte heller att det finns en skarp gräns. Det är väl det som gör det till ett trådämne.

Jag har kollat shedos strategier och även utarbetat en egen lista som jag har nytta av ibland. Spikmattan finns för övrigt med där. Kruxet är att jag inte alltid inser att jag håller på med något självdestruktivt, och därför inte ens överväger andra alternativ.

Joakoni, när du skriver att du inte mår bra av det du gör även om det känns befriande för stunden, hur menar du då? På vilket sätt får det dig att må dåligt? En sådan faktor kan ju helt klart hjälpa en att skilja på "rätt" och "fel". Själv mår jag visserligen sällan dåligt (tvärtom) av det jag gör/har gjort. Däremot kan jag må jättedåligt av skammen som jag känner om andra får veta vad jag har gjort.

Vilse skrev:Joakoni, när du skriver att du inte mår bra av det du gör även om det känns befriande för stunden, hur menar du då? På vilket sätt får det dig att må dåligt? En sådan faktor kan ju helt klart hjälpa en att skilja på "rätt" och "fel". Själv mår jag visserligen sällan dåligt (tvärtom) av det jag gör/har gjort. Däremot kan jag må jättedåligt av skammen som jag känner om andra får veta vad jag har gjort.

Ja, här har du svarat dig - att det syns på mig. Och att jag inte gillar hur det ser ut.
Det innebär också ett otroligt tidsläckage, men det är en annan femma...

Kalle Kus[i] - Jag har rivit sönder sår sen jag var liten och vet inte vad det kallas på fackspråk men det är för att jag blir lugn av det.
Jag blir också lugn av smärta konstigt nog. [/i]


Kalle Kus!
Har EXAKT samma "problematik", och har massor med ärr både på axlar, rygg och bröst Min sambo har försökt med alla medel, men är jag stressad så är det KÖRT! F-N!
Det blöder, och jag spinner ... hemskt va?!

Och så föredrar jag så klart hårda tag ---
... Senast igår (fräste) jag till sambon att det gör ONT när han "killar" (äckligt) på min hud (underarmar och under fötter) och att han måste TA I = HÅRT, då är det bekvämt för mig! Fattar inte det där med lätt beröring riktigt, blir helt skakis av sensuella (?!) smekningar (äckligt, IGEN)

Och till dig VILSE Vi verkar fortfarande sitta på samma "flak" Visst vore det toppen med en UPPSLAGSBOK/FACIT på vad som är exakt och precis rätt, hahaha! Vore ju så fantastiskt bra! Förresten, min asperger utredning är i gång nu, inte för att det behövs, med tanke på att det är en självklarhet för mig. Men för att få RÄTT hjälp

Borde skriva i en annan tråd, sorry yoooo...

Jag har alltid sett mitt självskadebeteende som överlevnadshandlingar. Det har dykt upp när jag måste dämpa ångest eller hamnar i trängda situationer. Jag har inte hört talas om stimming förrän här och jag måste säga att jag inte vet vad det är jag har gjort i alla år. Jag har ju avsett att tillfoga mig själv skada för att en annan smärta känns outhärdlig medan den under min kontroll blir hanterbar. Förstår ni?

Svammel från mig. Sorry.

Räknas att riva och bita på naglar och läppen som Stim? Eller det kanske bara räknas som självdestruktivt. I vilket fall så gör jag det utan att tänka.

Jag kliade sönder benen pga svår klåda vid läkemedelsbehandling. Av såren fick jag en infektion med feber, frossa och hallucinationer som krävde röntgen och lumbalpunktion. Är det självskadebeteende eller läkeskadebeteende eller...?

En svår läkemedelsbiverkning verkar det som...

Träna kan man syssla med för att frigöra kroppens eget morfin ''endorfin'', men vid stim eller självskada är det väl lite andra mekanismer som startar. När man stimmar får man en direkt lugnande effekt kanske mest pga den repetitiva rörelsen som det ofta handlar om, men den är kanske inte lika stark som självskadebeteende kan ge. Men jag skulle väl logiskt säga att när kroppsskada uppstår, är det väl att räkna som självskada