Jag har länge undrat över det här med specialintressen.
Jag har ingen diagnos, men jag känner starkt att AS stämmer in på mig på många sätt.

Men specialintressen är ett stort frågetecken. Ska det vara enbart intellektuellt, samla på information i ett visst ämne, fakta, ord, siffror (bevare mig väl!), osv?... I så fall stämmer det inte riktigt in på mig. Jag kan inte med fakta som inte är användbara. Jag kan inte "proppa i mig" fakta, då känns det som om jag skulle sprängas, det får liksom inte plats, det är en tjock dimma. Jag skäms ofta över att jag kan så lite fakta om sådant som faktiskt är viktigt för mig. Jag sorterar bort allt jag inte har nytta av och drar i mig som en svamp känslomässigt. Med språk till exempel, jag är ganska duktig på språk, har lätt för grammatik och språkets anda. Det är en struktur jag kan bygga på men ordförrådet hänger inte med. Jag lär mig eftersom jag använder språket och oftast bygger jag runt av dem ord jag redan kan, så att jag slipper lära mig nya (det funkar oftast ).
Jag ser mönster i allt. Jag känner mig faktiskt ganska intelligent men kan inte "sälja" det.
Däremot fastnar jag vid allt jag gör. Jag kan inte slita mig ifrån datorn eller tv-n om det är någonting jag är intresserad av, tål inte när någon stör mig. Det kan vara vilken skitsak som helst, jag kan sitta på Tradera (så är det nu) och leta igenom efter olika saker i timmar, dagar och veckor.

Kanske man skulle se det som ett beroende? Jag blir beroende av det jag håller på med. Kan man beskriva specialintresse som ett beroende? Jag kan hålla på med samma och samma och samma och blir inte trött, någon annan skulle bli galen för länge sedan.

Något annat jag tänkte på är dermatillomani, något jag har sedan jag var liten. Jag har länge kallat det för ett beroende innan jag ens hörde om tvångssyndrom. Kan det vara så att det är så specialintresset yttrar sig i mitt fall?... Jag glömmer bort tiden och allt när jag håller på.
Jag har länge känt att det är mycket mer än en sak jag gör - det är mitt sätt att fungera.
Tacksam för några tankar.

Dermatillomani och trichotillomani är impulskontrollstörningar som är vanliga vid npf, liksom Tourettes och tics i allmänhet.

Joakoni skrev:Jag har länge undrat över det här med specialintressen.
Jag har ingen diagnos, men jag känner starkt att AS stämmer in på mig på många sätt.

Men specialintressen är ett stort frågetecken. Ska det vara enbart intellektuellt, samla på information i ett visst ämne, fakta, ord, siffror (bevare mig väl!), osv?... I så fall stämmer det inte riktigt in på mig. Jag kan inte med fakta som inte är användbara. Jag kan inte "proppa i mig" fakta, då känns det som om jag skulle sprängas, det får liksom inte plats, det är en tjock dimma. Jag skäms ofta över att jag kan så lite fakta om sådant som faktiskt är viktigt för mig. Jag sorterar bort allt jag inte har nytta av och drar i mig som en svamp känslomässigt. Med språk till exempel, jag är ganska duktig på språk, har lätt för grammatik och språkets anda. Det är en struktur jag kan bygga på men ordförrådet hänger inte med. Jag lär mig eftersom jag använder språket och oftast bygger jag runt av dem ord jag redan kan, så att jag slipper lära mig nya (det funkar oftast ).
Jag ser mönster i allt. Jag känner mig faktiskt ganska intelligent men kan inte "sälja" det.
Däremot fastnar jag vid allt jag gör. Jag kan inte slita mig ifrån datorn eller tv-n om det är någonting jag är intresserad av, tål inte när någon stör mig. Det kan vara vilken skitsak som helst, jag kan sitta på Tradera (så är det nu) och leta igenom efter olika saker i timmar, dagar och veckor.

Kanske man skulle se det som ett beroende? Jag blir beroende av det jag håller på med. Kan man beskriva specialintresse som ett beroende? Jag kan hålla på med samma och samma och samma och blir inte trött, någon annan skulle bli galen för länge sedan.

Något annat jag tänkte på är dermatillomani, något jag har sedan jag var liten. Jag har länge kallat det för ett beroende innan jag ens hörde om tvångssyndrom. Kan det vara så att det är så specialintresset yttrar sig i mitt fall?... Jag glömmer bort tiden och allt när jag håller på.
Jag har länge känt att det är mycket mer än en sak jag gör - det är mitt sätt att fungera.
Tacksam för några tankar.

Känner igen mig i det mesta du skriver. Vet inte om jag har AS men utredning ska ske en dag.

Tack för era svar!
Jag funderar mycket över det eftersom det är så viktigt med specialintressen vid AS, men jag är egentligen inte säker om jag har dem.
Hur känns det att ha specialintressen?
Kanske en dum fråga.

Det är som att vara kär. Man har det alltid i tankarna, vill alltid ägna sig åt det och har svårt att prata om något annat. Men rutinbundenhet och ritualer kan också fylla det kriteriet.

Joakoni skrev:Hur känns det att ha specialintressen?

Hur känns det att inte ha det? Jag har varit besatt av djur sedan jag var barn. Grodor var de första djuren jag började intressera mig för.

Förr var det kul, men sedan under årens lopp tog sig specialintresset allt mer karaktären av en sjukdom. En sjukdom som påverkar familj, relationer, boende, nattsömn, stressnivå. Kort sagt intresset genomsyrar hela mitt liv och skapar lidande. Ändock kan jag inte sluta samla på mig djur. Tänka på djur. Andas djur.

Oj, jag känner igen mig mycket. Jag är också sådan att jag inte gärna lär mig saker utantill, men har relativt lätt för mönster, t ex grammatik när jag lär mig ett främmande språk.

Jag visste inte vad dermatillomani var. Googlade på det nyss och insåg att jag har det i mild form. Håller alltid på och pillar i hårbotten så det blir skorpor som jag sedan pillar bort så att det blir nya skorpor...

Jag har ingen AS-diagnos dock, och börjar tvivla på att jag skulle få det om jag genomgick en utredning.

Jag kör besatthet och tvångsmässighet utan förnuft* som jag kan se det senare. Det kan ta all tid nästan dygnet runt. Före barn och familj. Jag måste bara göra just det. Annars blir jag helförbannad och skrämmer folk. En riktig dåre, kan jag se efteråt. Sist var det repor på bilrutor på en gammal bil som jag skulle ha bort. De hade säkert funnits där i tio år. Tror jag slängde bort en femhundring på olka preparat och specialtrasor som skulle fixa detta. Men inte fan gick det. Sedan rätt som det är försvinner det ur huvudet och spelar ingen roll alls, jag tänker inte ens på det. Poff, det är borta!

Viktiga saker, som hur familjen mår eller hur jag ska få pengarna att räcka har inte alls samma utrymme i huvudet. Det får ingen plats alls nästan.

Vid kemiskt beroende är det en dimension till, men självcentreringen och tunnelseendet är det samma.

*Tvångsmässighet, besatthet och självcentrering med förnuft finns förstås inte

Tack för alla svar!
Jag ska fan ta mig i kragen och gå till doktorn!
Jag vet det innerst inne att jag ligger någonstans inom autismspektrum. Det är för tydligt och det får heta vad som helst. Jag känner nu att jag absolut behöver det. Gör du, Fröken Fräken?...
Jag är trött på alla "om".
Jag behöver bottna på något sätt.

sugrövmanövern skrev:

Joakoni skrev:Hur känns det att ha specialintressen?

Hur känns det att inte ha det? Jag har varit besatt av djur sedan jag var barn. Grodor var de första djuren jag började intressera mig för.

Förr var det kul, men sedan under årens lopp tog sig specialintresset allt mer karaktären av en sjukdom. En sjukdom som påverkar familj, relationer, boende, nattsömn, stressnivå. Kort sagt intresset genomsyrar hela mitt liv och skapar lidande. Ändock kan jag inte sluta samla på mig djur. Tänka på djur. Andas djur.

Ja, dessa symtom är verkligen tecken på en beroendesjukdom! Vilket blir en familjesjukdom, som du skriver. Har du sökt hjälp för detta?

Jag tvivlar inte på att du verkligen älskar och är fantastisk med djur. Detta verkar dock ohanterligt och minst sagt betungande...

Joakoni skrev:Jag vet det innerst inne att jag ligger någonstans inom autismspektrum. Det är för tydligt och det får heta vad som helst. Jag känner nu att jag absolut behöver det. Gör du, Fröken Fräken?...

Hmm ja, jag behöver något, en förklaring eller identitet (det är ju därför jag har hamnat här). Men jag tror att de drag jag har inte räcker till en diagnos och eftersom det ju är ett antingen-eller-tänk i diagnossättandet så lär jag bli stämplad som helt frisk/normal istället, vilket inte är det jag behöver.

Joakoni skrev:Jag ska fan ta mig i kragen och gå till doktorn!

Go for it!