Ayhanza skrev:han tydligen inte.. Sedan hakade han upp sig på min disk.. eftersom jag tyckte det var jobbigt ibland med ett gigantiskt diskberg frågade han varje gång om jag diskat.. och ansåg att om jag börjar diska kommer jag nog må mycket bättre.. säkert 6-7 gr i rad frågade han om disken det första han gjorde.. tillslut skaffade jag diskmaskin och sa "nu har ja diskmaskin" och tänkte.. fine kan vi komma till någon lösning?.. då frågade han mig om jag brukade bädda sängen....

Stackarn! Han bara gjorde sitt bästa i att använda KBT.

Själv ger jag upp det mesta nu - utom just disken. För jag står inte ut med diskberg. Så jag ser alltid fram mot natten när hjärnan oavsett allting drar igång rejält. DÅ tömmer och fyller jag diskmaskinen. (Det är ju jobb också med maskinerna.)
................

Min son var här idag så jag frågade: "Vad skulle hänt dig om jag dött?" "Katastrof!" sa han. " "Men jag är väl bara en bitter, gnällig, spillra som ligger i sängen och ruttnar bort. Kunde det inte vara skönt om alla slapp den bördan?" Svaret kom blixtsnabbt: "NEJ! Det skulle bara vara en katastrof!"

Va? Jag trodde ju att det vore bäst. Alla deprimerade tänker så. Jag kände mig omskakad. Tänk om fler än han visade, genom att ringa t ex, att de vill ha mig kvar....Men, nu vet jag vad som gäller. Att bita sig fast i sängkaveln och inte släppa taget om moder Jord.

Ja, allt ska man då måsta tänka på Jag har blivit inlagd en gång men då hade min kontakt (utredningsteamet) på psyk ringt till vårdcentralen och sagt åt dem att skicka en taxi eftersom jag var självmordsbenägen.


När jag annars har haft kontakt med vården och sitter och pratar om hur jag mår så står det oftast som kommentar: "Patienten är redig och kan noggrannt klargöra för sin hälsostatus" eller liknande...

Debbido skrev:Första gången jag läste en sida blev jag chockad. "Patienten är klädd i SVARTA skinnbyxor och SVART skinnjacka."

Typexempel.

I min BUP-journal står att eftersom jag försvarade min pappa så frenetiskt förstår man att jag verkligen döljer vad som egentligen händer. De hade påstått att min pappa kanske slår mig varje dag, klart som fan att man blir förbannad. Mitt misstag (förutom att vara aspergare) var att jag kunde förklara hur dum han var ena sekunden, och sedan försvara honom mot falska anklagelser i nästa. Så gör inte NT, alltså måste försvaret vara dolda aggressioner och ljug.

Likadant står det i BUP-journalen att eftersom jag så envetet påstår att jag inte var avundsjuk på min lillebror, så var jag mycket avundsjuk. Haha, liksom, klart jag var enveten, de var ju superenvetna med att få mig att erkänna avundsjuka som inte fanns.

- INGEN MAKEUP! (Här har jag alltid gjort fel eftersom jag aldrig går ut utan makeup) Att inbilla sig att man kan bli inlagd med rött läppstift på sig är ju Superkorkat!
Det ska inte vara läppstift i ansiktet - det ska vara BLOD!

Sant. Och något som de t.o.m. lär sig på utbildning. En deprimerad människa orkar inte sminka sig. Jag har hört denna "fakta" från flera proffshåll och från patienter som hört det av sin läkare.

Jag hade en extra deprimerad period för två år sedan då jag för hastigt satte ut SSRI. Det är den enda perioden på hur länge sedan som helst, som jag sminkade mig till vardags. Inte så smart då.

Man får inte tänka logiskt. Jag brukar börja tänka logiskt för att ta mig upp när jag är som lägst. Jag har också ovanan att när jag kommer under den viktgräns då folk tappar vett och sans och en ätstörning börjar leva sitt eget liv, man tappar alla hungerskänslor och allting, ja, DÅ, då börjar jag tänka logiskt och bestämmer mig för att så här orkar jag inte ha det. Och JAG blir hungrig då när andra tappar hungern helt. Så får man absolut inte fungera om man vill ha hjälp.

Vid min depp tänkte jag att smink kanske kan pigga upp mig, eller ge mig lite motivation (skaffa lite nya saker, testa och lära mig lite) och - om man sminkar sig när man mår bra, så kanske man mår bättre om man sminkar sig (och gillar det). Feltänk om man vill ha hjälp, men som tur var behövde jag inte söka utan började med SSRI igen självmant (misslyckat försök med johannesört + annat).

Något jag verkligen HATAR är när folk tittar på mig och säger att det syns i ditt ansikte att du mår bra idag, och liknande. Vafan liksom. Vad vet de om det? En sur min hos läkaren en decemberdag men en glad senare på våren gav mig "vinterdepression" i journalen. ??!! Jag mådde då oftast bra på vintrarna och sämre om somrarna så det blev ju verkligen fel.

- Sitta kutryggig och hängande? Vägra ta ögonkontakt? Vägra prata?

Ja, men väl avvägt så att man inte åker ut för att man inte säger något.

Om man tror att man har depression som behöver sjukhusvård, så är det bäst att man läser på om symptomen så att man inte råkar göra fel. Vården har inte tid med de 30 % av människor som inte är skolboksexempel.

Depression:
- rörelser och tal blir långsamt
- man får entonig röst
- man orkar inte ta sig för saker (därför är det ett STORT minus om man klarar att ta sig till sjukhus på egen hand). Observera att om man säger "jag orkar inte ta mig för något hemma, med städning och så" kan leda till "alla ogillar vi städning".
- man anser sig vara värdelös, vilket antagligen är en känsla som inte ska anlyseras.
- man tappar aptit (inget bra argument heller, då det är ju "bra att inte vara för hungrig" eller "det gör vi alla ibland").
- man orkar inte bry sig om sitt utseende (här kommer allt in med smink, hår, kläder o.s.v.)
- man sitter hängigt och orkar inte se i ögonen utan tittar ned (en sak som gör att aspergare blivit misstolkade när de ej ser i ögonen och INTE är deprimerade).
- vid svårare än dystymi, så kan man ej ryckas upp och glädjas åt vissa saker. Troligtvis gäller detta de allra värsta fallen, jag har varit inlagd två gånger flera månader i sträck, och INGEN av de deprimerade hade oförmåga att skratta åt vissa skämt, eller bli lite glad åt vissa saker.
- Man får absolut inte lysa upp och hålla en monolog eller ryckas med om det börjar pratas om ens intresse. Något som aspergare verkar kunna göra trots depression, eller har jag fel?
- Inte vara för oredig i huvudet, men inte för klar och tydlig heller. Minsta möjliga för att få fram budskapet?
- Gap och skrik är inte depression (enligt vården, men säkert finns det en 20-30 % undantag) då kan man bli klassad som borderline eller utåtagerande och uppmärksamhetssökande. De som skriker om självskadebeteende blir ju ofta avvisade från psyk (akut/inläggning).

Det är vad jag kommer på fritt ur minnet nu.

annorlunda skrev:Ja, allt ska man då måsta tänka på Jag har blivit inlagd en gång men då hade min kontakt (utredningsteamet) på psyk ringt till vårdcentralen och sagt åt dem att skicka en taxi eftersom jag var självmordsbenägen.


När jag annars har haft kontakt med vården och sitter och pratar om hur jag mår så står det oftast som kommentar: "Patienten är redig och kan noggrannt klargöra för sin hälsostatus" eller liknande...

Står liknande om mig.

En sådan kontakt som du beskriver, är bra. Min första psykläkare var sådan.

shibedibato skrev:Jag måste lägga in en kommentar här om att det inte i alla fall blir avvisning från psyk. Jag har allt för många gånger bara antingen velat prata av mig lite (pratar otroligt långsamt, tyst och fåordigt) eller bara hållit tiden och inte haft något särskilt att säga och därmed blivit inlagd enligt LPT för att de ansett att jag haft "allvarlig psykisk störning" då de menar att jag skulle vilja ta livet av mig vilken sekund som helst.

OK. Jag för in det på listan: Så här gör du för att bli inlagd:

- Var tyst, prata fåordigt och långsamt. Ge ingen information. Var en gåta, då får läkarna chans att utveckla sina hypoteser och känna sig allsmäktiga och högre vetande.

Obs! Nackdelar med den här säkra inläggningsmetoden är att det blir tvångsvård samt att de kan tolka in vad som helst i din tystnad, t ex schizofreni.

Aspergare som har en logik-språkfunktion på över 130 bör definititvt hålla käft! Att under sådana omständigheter prata som ett vattenfall leder till rena vattenrutschkanan UT UR sjukhuset.

PSYKIATRISK MOTTAGNING. OBS! VERBALT INTELLIGENTA GÖRE SIG ICKE BESVÄR! VI TAR ENDAST EMOT IDIOTER!!!

(Ett skämt. Du Shibedibato är självklart inte dum, bara tyst. Inga missförstånd nu hoppas jag)

Debbido skrev:

shibedibato skrev:Jag måste lägga in en kommentar här om att det inte i alla fall blir avvisning från psyk. Jag har allt för många gånger bara antingen velat prata av mig lite (pratar otroligt långsamt, tyst och fåordigt) eller bara hållit tiden och inte haft något särskilt att säga och därmed blivit inlagd enligt LPT för att de ansett att jag haft "allvarlig psykisk störning" då de menar att jag skulle vilja ta livet av mig vilken sekund som helst.

OK. Jag för in det på listan: Så här gör du för att bli inlagd:

- Var tyst, prata fåordigt och långsamt. Ge ingen information. Var en gåta, då får läkarna chans att utveckla sina hypoteser och känna sig allsmäktiga och högre vetande.

Obs! Nackdelar med den här säkra inläggningsmetoden är att det blir tvångsvård samt att de kan tolka in vad som helst i din tystnad, t ex schizofreni.

Aspergare som har en logik-språkfunktion på över 130 bör definititvt hålla käft! Att under sådana omständigheter prata som ett vattenfall leder till rena vattenrutschkanan UT UR sjukhuset.

PSYKIATRISK MOTTAGNING. OBS! VERBALT INTELLIGENTA GÖRE SIG ICKE BESVÄR! VI TAR ENDAST EMOT IDIOTER!!!

(Ett skämt. Du Shibedibato är självklart inte dum, bara tyst. Inga missförstånd nu hoppas jag)

Haha, jag vet att jag inte är dum. Därför tar jag inte åt mig heller. Men din beskrivning gav mig anledning att le åt det. Jag har till och med fått skärpt extravak och jag sitter som ett riktigt frågetecken och tänker "Vad var det som hände?". I journalen kan det stå: "Om patienten vill skriva ut sig måste läkare tillkallas då det finns grund för konvertering." De gånger jag gått med på att bli inlagd frivilligt.

Jag får tillägga också att det inte längre är på det där sättet, nu vet de mer hur jag fungerar. Men det var så under ett år, minst, iallafall.

Min erfarenhet av psykiatrin att om en person nämner något om suicidtankar så får man genast träffa en läkare på den psykiatriska akuten för bedömning, och ofta blir man också då inlagd på intagningsavdelningen.
Dagen efter görs en ny bedömning för att avgöra om man får åka hem, eller om man ska komma till vårdavdelning.
Om personen får åka hem har någon form av stödåtgärder inom öppenvården sats in inom en snar framtid, innan personen lämnar avdelningen.
Dessa följs sedan upp av den utskrivningsansvariga läkaren.

Erfarenheterna kommer från psykiatrin vid St Görans sjukhus i Stockholm.

Min läkare säger att det är stor skillnad på att ha suicidtankar än att aktivt planera ett suicidförsök. Jag kommer undan all inläggning nu för att de märkt att det egentligen inte spelar någon roll om jag är hemma eller på avdelningen, sinnesstämningen blir inte annorlunda bara för att jag är på förvaring(avdelning).

Jag klarar inte av avdelningsmiljön mera, får obehagskänslor varje gång jag kommer in på sjukhuset för att det luktar så speciellt. Uäh.

Bror Duktig skrev:Depression:
- rörelser och tal blir långsamt
- man får entonig röst
- man orkar inte ta sig för saker (därför är det ett STORT minus om man klarar att ta sig till sjukhus på egen hand). Observera att om man säger "jag orkar inte ta mig för något hemma, med städning och så" kan leda till "alla ogillar vi städning".
- man anser sig vara värdelös, vilket antagligen är en känsla som inte ska anlyseras.
- man tappar aptit (inget bra argument heller, då det är ju "bra att inte vara för hungrig" eller "det gör vi alla ibland").
- man orkar inte bry sig om sitt utseende (här kommer allt in med smink, hår, kläder o.s.v.)
- man sitter hängigt och orkar inte se i ögonen utan tittar ned (en sak som gör att aspergare blivit misstolkade när de ej ser i ögonen och INTE är deprimerade).
- vid svårare än dystymi, så kan man ej ryckas upp och glädjas åt vissa saker. Troligtvis gäller detta de allra värsta fallen, jag har varit inlagd två gånger flera månader i sträck, och INGEN av de deprimerade hade oförmåga att skratta åt vissa skämt, eller bli lite glad åt vissa saker.
- Man får absolut inte lysa upp och hålla en monolog eller ryckas med om det börjar pratas om ens intresse. Något som aspergare verkar kunna göra trots depression, eller har jag fel?
- Inte vara för oredig i huvudet, men inte för klar och tydlig heller. Minsta möjliga för att få fram budskapet?

Hmm, mycket att tänka på...Orkar inte dela upp det du skrivit eftersom jag ÄR deprimerad

Jag kommer att dö före min humor. Den saken är klar. Är frånvaro av humor ett inläggningskriterium så förstår jag att jag aldrig blir inlagd.
Jag lider av en svårartad galghumor, dödlig sådan!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203B7.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Clowner är ofta djupt tragiska på insidan!

Jag beter mig sant deprimerat tills det kommer en människa hit. Då börjar jag leva upp något, eller speeda upp. Jag är deprimerad pga ensamhet, så fort den minskas mår jag omedelbart bättre. I värsta fall kan jag se strålande lycklig ut (t ex efter operationsisoleringar) när jag kommer ut och ingen kan någonsin fatta att jag är sjuk.

Men nu ser jag nog sliten ut. Vågar inte träffa min kontaktperson. Svarade inte när hon ringde av rädsla, men till sist svarade jag och - mycket riktigt: Jag fick en verbal smocka!! Visste det!

- För att få en vän måste man vara en vän!

ABC-bok för aspergare. Plugga på bara, ni ensliga autister. Inse en sak: att om du är väldigt ensam så är det ENBART DITT EGET FEL!!!

(Vad ska jag göra med kontaktpersonen? Hon är snäll, men hennes förmåga att sätta sig in i mina 10 handikapp är obefintlig)

Jossan skrev:Min erfarenhet av psykiatrin att om en person nämner något om suicidtankar så får man genast träffa en läkare på den psykiatriska akuten för bedömning, och ofta blir man också då inlagd på intagningsavdelningen.
Dagen efter görs en ny bedömning för att avgöra om man får åka hem, eller om man ska komma till vårdavdelning.
Om personen får åka hem har någon form av stödåtgärder inom öppenvården sats in inom en snar framtid, innan personen lämnar avdelningen.
Dessa följs sedan upp av den utskrivningsansvariga läkaren.

Erfarenheterna kommer från psykiatrin vid St Görans sjukhus i Stockholm.

Det låter ovanligt seriöst. Stödåtgärder också, är ju jättebra, att de inte bara släpper ut hur som helst. Är det din personliga erfarenhet, eller har du hört samma från andra också?

Jag undrar vad som händer med den massa som inte nämner suicidtankar. Klara de dem också? Jag fick fylla i ett formulär en gång, skattning. Det stod ingen om suicidtankar, men "tycker du att du är värdelös" vilket jag inte ansåg och därmed vad jag inte så dålig. Jag hade suicidtankar. Jag hade inte velat bli inlagd, så ingen större skada skedd mer än att jag ytterligare tappade förtroendet för deras kunnande.

Jag vill absolut inte bli inlagd, och är rädd för tvångsinläggning.

shibedibato skrev:Min läkare säger att det är stor skillnad på att ha suicidtankar än att aktivt planera ett suicidförsök.

Fast alla självmord är ju inte planlagda. Dödsönskan finns, men inte direkta planer. Sedan överrumplas man av svåra känslor och: Spontansjälvmord kallar jag det för. Det är till för charmigt spontana känslomänniskor, poeter, konstnärer och andra kreativa.

Min senaste incident. Överdos, trots att jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte göra något dumt. Orsak: överbelastning, ingen fungerande medicinering.

Bror Duktig skrev:Jag vill absolut inte bli inlagd, och är rädd för tvångsinläggning.

Jag vill bli inlagd - i flytande Ritalin! Kan också tänka mig Oxytocinskumbad, Endorfin injicerat i venerna och kokainmuffins till förmiddagskaffet.

Önskar dessutom en storbarmad sköterska, mot vilken jag kan få gråta ut. Jag får prata med henne och hon tröstar, tills jag somnar in lugn på valium och taktil massage.


<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000201EF.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Verkligheten kallar!

http://svt.se/2.126696

Stora neddragningar av psykiatrin i Göteborg!
BUP. Barnen hänvisas till Auschwiz, förlåt, jag menar naturligtvis: till VårdCentralen!

DÄR vet de ju precis allt om ADHD, AS etc! Vad vet de inte?!

Debbido skrev:

shibedibato skrev:Min läkare säger att det är stor skillnad på att ha suicidtankar än att aktivt planera ett suicidförsök.

Fast alla självmord är ju inte planlagda. Dödsönskan finns, men inte direkta planer. Sedan överrumplas man av svåra känslor och: Spontansjälvmord kallar jag det för. Det är till för charmigt spontana känslomänniskor, poeter, konstnärer och andra kreativa.

Min senaste incident. Överdos, trots att jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte göra något dumt. Orsak: överbelastning, ingen fungerande medicinering.

Precis. Har försökt säga det, lite försiktigt, men har inte fått fram det ännu. Vissa dagar vill jag bara inte leva, själva känslan finns där men jag tänker inte så mycket på det. Andra dagar är känslan riktigt stark och under en timme kan jag ha gått igenom varenda steg.

Debbido skrev:

shibedibato skrev:Min läkare säger att det är stor skillnad på att ha suicidtankar än att aktivt planera ett suicidförsök.

Fast alla självmord är ju inte planlagda. Dödsönskan finns, men inte direkta planer. Sedan överrumplas man av svåra känslor och: Spontansjälvmord kallar jag det för. Det är till för charmigt spontana känslomänniskor, poeter, konstnärer och andra kreativa.

Min senaste incident. Överdos, trots att jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte göra något dumt. Orsak: överbelastning, ingen fungerande medicinering.

Mhm...Så var det nära att gå för mig innan jul. Men jag hade ju mina hundar att ta hand om så jag lyckades stå emot. Utan min mycket speciella hund som jag tog som omplacering och som helt enkelt vägrar bo hos någon annan en längre tid så är det inte så säkert att jag suttit här idag.

Debbido skriver en intressant tråd som vanligt. Tolk har folk nämnt här i tråden. Hm, är det därför jag rekommenderas att ha med boendestödjare till olika möten? Inte för att jag vill gå på dessa möten mer, vill göra som vilken annan ungdom som helst. *suck*
Ha inte orkat läsa alla inlägg här. Jag vet inte om jag märkt av nå "tolkningsfel", det har jag säkert men kommer inte på nu.

Lägger till ett kriterie då för att lyckas med inläggning:
- Bli inte för välkänd! Då tror de att det bara är som vanligt då det i själva verket är mycket illa men med språket och alla kroppsrörelser vi är så fantastiska på så kan vi inte förmedla det så vi skickas hem med en tid för nästa vecka.

shibedibato skrev:

Debbido skrev:

shibedibato skrev:Min läkare säger att det är stor skillnad på att ha suicidtankar än att aktivt planera ett suicidförsök.

Fast alla självmord är ju inte planlagda. Dödsönskan finns, men inte direkta planer. Sedan överrumplas man av svåra känslor och: Spontansjälvmord kallar jag det för. Det är till för charmigt spontana känslomänniskor, poeter, konstnärer och andra kreativa.
Min senaste incident. Överdos, trots att jag lovat mig själv dyrt och heligt att inte göra något dumt. Orsak: överbelastning, ingen fungerande medicinering.

Precis. Har försökt säga det, lite försiktigt, men har inte fått fram det ännu. Vissa dagar vill jag bara inte leva, själva känslan finns där men jag tänker inte så mycket på det. Andra dagar är känslan riktigt stark och under en timme kan jag ha gått igenom varenda steg.

Grejen är den, med spontansjälvmord, att man tidigare har tänkt ut hur, men bestämt sig för att inte göra det. Ändå finns ju minnesspåren kvar, så planen är klar. Alltså är även spontansuicid ev. planlagda?

Så svaret på frågan: Har du planlagt något blir alltså Ja även om svaret på aktiva självmordstankar blir Nej.

Debbido skrev:Så svaret på frågan: Har du planlagt något blir alltså Ja även om svaret på aktiva självmordstankar blir Nej.

Ha ha!

Jag har svarat exakt likadant. Dessutom skrämde jag halvt slag på en läkarkandidat när jag på ett autistiskt metodiskt vis redogjorde för olika sätt att ta död på sig själv.

regnif skrev:Debbido skriver en intressant tråd som vanligt. Tolk har folk nämnt här i tråden. Hm, är det därför jag rekommenderas att ha med boendestödjare till olika möten? Inte för att jag vill gå på dessa möten mer, vill göra som vilken annan ungdom som helst. *suck*
Ha inte orkat läsa alla inlägg här. Jag vet inte om jag märkt av nå "tolkningsfel", det har jag säkert men kommer inte på nu.

TACK! Tja, detta med att ha en "tolk" med sig i alla slags sammanhang tror jag inte vi behöver. Om vi är i en situation där det är bra om vi noggrannt klargör en situation så fixar vi nog det bättre än de flesta. Men är det i en situation där man ska verka ynklig och svag, obegåvad och korkad så går vi bet!

Vet inte om vi dessutom ofta är rätt så egensinniga, envisa, med en alldeles egen, stark vilja. Det som går fram är just detta, trots att omgivningen behövt uppfatta vårt behov av hjälp från andra människor. Visst är vi enastående och ensamma men ingen klarar sig helt ensam i livet.

"Bubblan" skyddar oss, men ibland uppstår där viss syrebrist!

Lakrits skrev:

Debbido skrev:Så svaret på frågan: Har du planlagt något blir alltså Ja även om svaret på aktiva självmordstankar blir Nej.

Ha ha!

Jag har svarat exakt likadant. Dessutom skrämde jag halvt slag på en läkarkandidat när jag på ett autistiskt metodiskt vis redogjorde för olika sätt att ta död på sig själv.

Kan du upprepa den redogörelsen här? Kunde vara intressant!

Jag skulle kunna tänka mig att avsluta mitt liv:

- genom en flygtur i morgon med KLM, genom hela Europa, till Smolensk i Ryssland, där jag tänker dö i solidaritet med polackerna, i en helt naturlig krasch.

- eller att, när nästa polska elit ska på utflykt, följa med!

- bosätta mig på en kontinentalplattas spricka i ett enkelt hus utan armerad betong. Helst i ett kallt land förstås.

- söka psykiatrisk vård, bli avvisad, galen och skjuten

- rusa in på torget i Rinkeby, Fittja eller Gårdsten, klädd som skinnhead och göra "Sieg Heil!"

- flytta till norra Afghanistan och gå runt där klädd i tighta jeans, UTAN burka.

- flytta till Bagdad

- flytta till Californien och vältra mig i sex tills livet Hivats ut.

Aidsan, Aidsan!

Tja, bl.a. berättade för honom hur man gör en snygg bödelssnara och vikten av förhållandet mellan kroppsvikten och fallhöjden, som regleras av repets längd. Sedan visade jag hur man med ett enda snitt kan kapa både halspulsådern och luftstrupen, samt hur man kan kombinera olika substanser med akutmottagningens arbete i åtanke, så att de inte kan häva flera substansers effekt på samma gång, utan måste ta dem en och en.

Lakrits skrev:Tja, bl.a. berättade för honom hur man gör en snygg bödelssnara och vikten av förhållandet mellan kroppsvikten och fallhöjden, som regleras av repets längd. Sedan visade jag hur man med ett enda snitt kan kapa både halspulsådern och luftstrupen, samt hur man kan kombinera olika substanser med akutmottagningens arbete i åtanke, så att de inte kan häva flera substansers effekt på samma gång, utan måste ta dem en och en.

Om en klant som jag är suicidal så innebär det egentligen ingenting eftersom jag inte vet hur man tar livet av sig. Men DU! Hoppas verkligen du inte blir suicidal eftersom det skulle mycket till för att lyckas rädda dig.

Debbido skrev:

Lakrits skrev:Tja, bl.a. berättade för honom hur man gör en snygg bödelssnara och vikten av förhållandet mellan kroppsvikten och fallhöjden, som regleras av repets längd. Sedan visade jag hur man med ett enda snitt kan kapa både halspulsådern och luftstrupen, samt hur man kan kombinera olika substanser med akutmottagningens arbete i åtanke, så att de inte kan häva flera substansers effekt på samma gång, utan måste ta dem en och en.

Om en klant som jag är suicidal så innebär det egentligen ingenting eftersom jag inte vet hur man tar livet av sig. Men DU! Hoppas verkligen du inte blir suicidal eftersom det skulle mycket till för att lyckas rädda dig.

Jag är tyvärr det, men oftast blir jag inlagd innan jag når den nivån att jag försöker mig på något.