HUR lyckas/misslyckas aspergare att kommunicera till NT-läkare att de mår så dåligt att de behöver slutenvård? DE kan inte läsa av oss! DE läser av fel. VI ger "fel" signaler. Jag ser ett systemfel här. Någon mer som ser det?

Jag har återkommande vårvinterdepressioner med självmordsbenägenhet. Då kan det vara nödvändigt med en kortare inläggning.

MEN, jag har nästan aldrig lyckats bli beviljad inläggning på psykiatrisk klinik! Nix. Jag kommer alltid in via ambulansintaget, samma tid, ca vart tredje år. Förra året: nästan död.

Jag har grunnat på varför jag alltid blir avvisad. Det måste bero på att mitt kroppsspråk, klädsel, mimik, tal, frasering, pausering, röst etc ÄR FEL! NT-läkarna kan inte läsa av autister!

Jag kommer alltid att vara "väl orienterad i rummet" och veta exakt var askmolnet från Eyjafjallajökull befinner sig just nu. Det ska man nog inte veta om man är deprimerad. Man ska vara borta i huvudet – DUM – korkad – väck. Men vi aspergare är ju intelligenta! Ska jag spela dum för att bli inlagd?

Visst är jag väck. Ligger bara, äter knappt, har förlorat kontakten med omvärlden, sover bakom neddragna persienner. Överdosen sitter som en gam och väntar på sängkanten. NÄR? Det är frågan. Jag är som en vulkan. Det kommer ett sammanbrott/utbrott.

Boendestödet och Mobila Teamet lyssnar och säger: Jaha. That’s it.

HUR KOMMUNICERAR MAN? MAYDAY?

Ett år sa en läkare: ”En inläggning löser ingenting.” Jag fick ett utbrott och han såg det som manipulativt beteende och slängde ut mig. Jag hade ju tur som inte blev skjuten av polisen dessutom. Det finns ju en del som söker vård, blir avvisade, får ett utbrott och blir nedskjutna av polisen.

Vem har rätt till slutenvård i Sverige idag? Är det bara psykotiska människor, eller?

Vilket kroppsspråk är det "rätta"? Svarta, trasiga kläder, lera i ansiktet, halm i håret och kissdoft?

Det är nog en fråga om vilka som tar emot en. Jag har aldrig haft några problem att bli inlagd här i Uppsala när jag har behövt det. Och min moster som är psykiatrisköterska har berättat att det är stora skillnader mellan norra och södra Storstockholm, trots att det ligger inom samma landsting. Fast en sak som kanske skiljer oss emellan är att jag har haft någon med mig till psykakuten; min bror, min mor, en kompis, mobila teamet, etc. De flesta läkare, oavsett specialitet, känner inte till AST-diagnoserna och hur de påverkar hur en person beter sig, särskilt under stress. Så det t.ex. min bror har kunnat hjälpa till med, är att berätta hur illa det faktiskt är och hur försämringen har sett ut. De som följer med mig in är också ofta såpass medvetna om hur min suicidalitet fungerar, så att de kan berätta att vi har åkt in för att jag inte skall komma till den punkten.

Sen är jag medveten om att jag låter väldigt klar och redig även om jag inte är det, eftersom jag automatiskt och utan att jag kan kontrollera det skärper mig inför främlingar. Och jag vet ju om att jag kommer att behöva lämna en redogörelse, vilket gör att jag skärper mig ännu mer. Så jag brukar berätta just det till den läkare som bedömer mig, påpeka att till skillnad från de flesta andra patienter, så är vad jag säger viktigare än hur jag säger det.

(Fick jag välja något från din utseendelista sist i ditt inlägg, så skulle jag välja "kissdoft", men ändra det till "Kissminkning". Gene Simmons! m/)

TACK Lakrits för ditt mycket informativa inlägg! Jag känner att det du skriver är Sanningen: Min detaljerade utläggning kring hur jag mår får helt fel effekt på läkaren som alltså inte lyssnar på Vad jag säger utan bara Hur. Och jag är väl som en talande bok. Böcker blir inte inlagda!

Detta är alltså fel beteende på psykakuten?

Jag vet nu exakt vem jag skulle kunna ha med, en ängel från boendestödet. Jag förstår att ensam kommer jag aldrig in. Utbrott ses inte som autistiska tantrums utan som manipulationstrix, så det gäller att ligga väldigt lågt och låta någon annan prata och ta stöten.

Sedan kommer ju grejen att det sjukhus som nu är aktuellt - NÄL - inte alls påminner om ett sjukhus utan mest bara ett fängelse. Personal = Plitar. De bevakar då och då, men är aldrig tillgängliga för samtal.

Man får ett inskrivnings- och ett utskrivningssamtal med en helt skruvad psykiatriker som klämkäckt säger: "Du får LÄRA dig att vara ensam!" (isolerad pga sjukdomar). Här behöver jag en tolk. Vad betyder det att jag ska lära mig själv att vara ensam? Ska ju också lära mig vara NT-lik. Om jag ska bli min egen lärare behöver jag genomgå personlighetsklyvning.

Det var några program om slutenvården på TV nyss. Den beskrivning jag såg där stämde överhuvud taget inte med NÄL. I Stockholm fanns det sköterskor som lyssnade, tröstade, vakade vid någons sida, gav redskap. Jag har aldrig sett någon här ha någon vakande vid sid sida. Kontaktpersonen är bara kontaktperson på pappret. Hon/Han tar aldrig kontakt och jag har slutat jaga dem - resignerat.

Trots fritt vårdval: Så vitt jag vet kan man inte välja vilket sjukhus i Sverige man vill bli inlagd på - för psykiatrisk slutenvård?. Det är vad jag hört. Stämmer det? I Kungälv var det mycket bättre. En kontaktperson kom varje dag och pratade med mig.

Så här tror jag:
För det första kan det vara svårt för alla att få adekvat vård idag, oavsett npf-problematik eller ej.
De flesta som hamnar på slutenvården kommer in akut.
Med akut avses efter en intox eller varande i en helt ohanterbar psykos/manisk fas där fara finns för patientens egen eller någon annans liv.
Nu har jag ingen statistik eller andra bevis att luta mig mot mer än det jag själv sett med egna ögon (psyk. Sthlm).
Men så illa är det.

Det finns knappt resurser att ta in folk i förebyggande syfte.
Alla enheterna är normalt sett fullbelagda. Ofta tom. överbelagda, sängplatserna räcker inte till, folk sover i tältsängar och flyttas runt på avdelningen gånger flera under sin inläggning för att man ska kunna pussla ihop passande rumskamrater med varann och på så vis få loss fler lediga platser.

För det andra tror jag att den där aspiga framtoningen faktiskt lurar omgivningen tills katastrofen i många fall redan är ett faktum. Man har bett om hjälp men gett ett alltför redigt och oberört intryck.

Exempelvis:
När jag mår dåligt och söker vård så sitter jag lugnt och redogör på ett ingående och sakligt sätt för hur jag mår, varför och vilka mekanismer jag ser bakom mitt dåliga mående. Därefter kommer jag med förslag samt önskemål om vilken sorts vård och medicinering jag tror mig behöva.
Jag sitter inte och gråter, skakar och beter mig irrationellt publikt ens när det har varit som värst. Den kaos som råder inuti mig syns tydligen knappt utanpå.

Fast det här har jag fattat först nu efter utredningen när psykologen påpekade det konstiga i att jag i så många år efterfrågat men inte fått hjälp för att orka med vissa påfrestningar.
Inte förrän det nästan var för sent, på sätt och vis, när utmattningsdepressionen redan var ett faktum. Enligt henne måste det bero på just detta aspiga yta som förvillar många.

Jag har överlag fått den uppfattningen att psykiatrin alltsom oftast träder in alldeles för sent. Man går med sina problem, sitt dåliga mående och ber om hjälp som tydligen inte finns att få.

Psykiatrins uppgift idag är mer att sopa ihop det lilla som finns kvar efter den som hamnat där efter kraschen, än att fånga upp människan då det fortfarande finns en rimlig chans att vända tillbaka från avgrundens rand, någorlunda intakt.

Edit: Frågan var ju HUR man får slutenvård. Så hela det här inlägget var helt OT. Förlåt.

LILITH_ skrev:Så här tror jag:
För det första kan det vara svårt för alla att få adekvat vård idag, oavsett npf-problematik eller ej.
De flesta som hamnar på slutenvården kommer in akut.
Med akut avses efter en intox eller varande i en helt ohanterbar psykos/manisk fas där fara finns för patientens egen eller någon annans liv.
Nu har jag ingen statistik eller andra bevis att luta mig mot mer än det jag själv sett med egna ögon (psyk. Sthlm).
Men så illa är det.

Jo, jag vet att neddragningarna är enorma. Experter från Miltonprojektet har uttalat sig om att det måste finnas slutenvård i tillräcklig omfattning, men vad spelar ord för roll? Det är penningen som styr.

Jag vill helst inte tro det du skriver, fast det verkar sant. Psykos eller Intox. Det är bara det att jag aldrig kommer att bli psykotisk. Mitt utåtagerande inskränker sig till ett skrik och en smäll i dörren (efter avvisandet)

Om man inte tar in en högriskpatient FÖRE överdosen så är patienten eventuellt död efter. Är det rysk roulette landstingen leker? Leker med våra liv? Ärligt - jag tog en massa dexofen, annat, samt mycket alkohol - nyligen. Jag kräktes upp det hela. Bra, med tanke på att dexofén + alkohol är rätt så dödligt. Jag kräktes liggandes. Kunde inte gå, var säkert medvetslös ett tag.

Jag ringde givetvis inte psykakuten. Sist jag gjorde det - och talade om självmordstankar svarade sköterskan:

- Inser Du vilken situation det du säger sätter MIG i?
- Åh, ursäkta, sa jag - och la på telefonluren.

Jag skriver ju inte i den privata avdelningen men jag vägrar att vara tyst om detta: Att Sverige helt enkelt förpassar psykiskt sjuka till Bårhuset - för att Sverige inte har råd med psykiatrisk vård, annan än den "öppna". Öppen som havet, som himlen, som graven...

Så - hur många intellektuella torrisar (aspergare) går i graven för att de inte har en "tolk" med sig?

tyvärr har jag inget klokt att tillägga mer än.. jag har behövt tolk.. när jag var deprimerad.

Eftersom jag har barn så ansåg jag det ganska nödvändigt att inte vara instängd hemma med neddragna fönster.. mörker.. ostädat osv.. hade bara en son då i 3½ års åldern.. men jag fick hjälp att ringa vårdcentralen iaf och fick en tid där..

när jag förklarade hur jag mådde osv.. på vårdcentralen så fick jag ingen hjälp alls.. blev hemskickad med "du ska se att det ordnar sig" när jag kom hem kände jag mig mest som att någon slagit mig i bröstet med typ ett berg.. så jag fick personen som hjälpt mig innan rigna och frösöka förklara att det kändes fel att inte få hjälp och att jag faktist mår jäkligt dåligt... så fick komma dit igen samam dag altså..

Då sätter läkaren sig mitt emot och säger "ja jag vet inte riktigt men du borde nog bli inlagd så jag tycker vi ringer psykakuten så du får prata med en psykolog där" öhmm!? say What? jag gick från att vare Helt fine.. till akutinläggning på psyk.. enbart på ett telefojnsamtal från någon annan.. brabra!

Gick och pratade med psykologen på akutpsyk det enda han bekymrade sig om var huruvida jag tänkte ta livet av mig eller ej.. vilket jag inte tänkte eftersom jag hade grabben.. han gav mig insomningstabletter och sa att försök sova till att börja med.. skall skicka så du får samtalskontakt på öppenvården men är det något ring.. du är alltid välkommen hit

han var bra.. sådanna psykologer skulle det finnas lite varstans så skulle det funka! men vården är absurd!

Du har en STOR poäng med det du skriver.. Jag lyckas aldrig få fram till folk hur jag mår, alla tycker jag är så.. "redig"

Jag har samma problem som beskrivs i tråden.

Jag har inte ens lyckats få ångestdämpande utan fått höra "öppna ett fönster vetja!" och det slutade med ångestutbrottsskador där jag skadade huvudet (körde in i en stålratt) och knäckte knogar genom att köra knytnävar i tegelväggar.

Jag fick inget ångestdämpande då heller, när jag kom skadad till psykvården.

Till min nuvarande sade jag att jag vill inte träffa en psykolog som inte kan mer om NPF än vad vanliga psykologer vet. Då hånskrattade han och sade att alla inom psyk vet så mycket om NPF som behövs.

Ändå har han feldiagnostiserat och varit med i omdiagnostiseringsförsök som misslyckades kapitalt.

Psykfolk är FARLIGA, särskilt när de påstår sig veta precis allt som behövs om NPF.

I min journal står numer inget vettigt om mitt mående, men varje gång jag kommer, så beskrivs mitt tal med flera meningar och flera adjektiv i journalen. "Vi vet" liksom. Jag tror att alla som läser fattar nu, han kanske inte behöver beskriva mitt tal som det största uppdraget i världen.

Fast å andra sidan så, alla som ger honom betyg på doktorsguiden kommenterar HANS tal, eftersom han talar mullrigt och otroligt entonigt, och tittar med död blick (ofta åt fel håll) enligt andra. Min ledsagare brukar säga att hon nästan somnar när han öppnar munnen.

I gästboken på öppenpsyk står mest "bort med XXX vi vill ha tillbaka YYY".

Det är riktigt illa om dessa psykopatpersonal inte kan se en depression om den inte följer skolboken. MYCKET illa. De kommer alltså att missa en betydande andel deprimerade. Den vanligaste psyksjukdomen och de är så kassa på den.

Jag ansåg mig inte vara värdelös när jag var fullt deprimerad och tränade mig på att våga hänga mig. Så då blev jag utkastad och sades må bra. Sedan dess har jag insett att alla andra anser mig vara värdelös, så jag kanske är det i alla fall. Och när jag mådde bättre, ansåg jag mig vara rätt värdelös.

Jag blir också irriterad och "taggig" när jag mår dåligt, och det beteendet ger psykopatpersonal rätten att håna mig eller kränka mig eller bara skita i mig. Om jag inte skärper mig, anstränger mig och är artig = ingen hjälp. De har sagt liknande rakt ut till mig, att jag "inte samarbetar och är taggig och inte kan få någon hjälp då".

Medan mina riktiga symptom aldrig bokförs i journalen, så bokförs vanliga beteenden som symptom. Jag blev irriterad på läkaren som sade helt felaktiga saker om det ämne han ska kunna om, samt vägrade befatta sig med mina svåra biverkningar som förstörde mitt liv. Då skrev han att jag hade symptom irritation!

När en anhörig ringde och sade att de måste lyssna, och att anhöriga visste att det jag sade var sant och ingen överdrift och att jag mådde dåligt eftersom biverkningen påverkade något som jag var mycket intresserad av, mycket negativt, så skrev läkaren i journalen att en anhörig hade ringt och berättat att jag var "mycket intresserad" och därför stödde läkarens uppfattning om fixering. Inte ett ord i journalen om att anhöriga sade att den också såg att biverkningen var högst verklig (vilket läkaren aldrig erkände).

Jag fick söka privatläkare som reagerade och ordinerade prover på alla möjligt inblandade hormoner. Även VC reagerade, men de vill ju inte ta prover utan säger sådant som "alla får vi problem ibland" och "det där måste din psykiatriker ta tag i, du får tala med honom igen".

FY FAN för vården. Jag hör aldrig något bra mer. Senaste bra var att en person med ringar över hela kroppen, fick diagnos borrelia inom en vecka (ganska dåligt ändå). Det hände för flera år sedan, sedan har jag bara hört skit.

Debbido skrev:Trots fritt vårdval: Så vitt jag vet kan man inte välja vilket sjukhus i Sverige man vill bli inlagd på - för psykiatrisk slutenvård?. Det är vad jag hört. Stämmer det?

Jag är ganska säker på att du har rätt. I Uppsala sorterar slutenvården under den psykiatriska akutenheten, antagligen eftersom de flesta som blir inskrivna läggs in akut. En akutvårdsmottagning och de enheter som ligger under den går inte att välja genom remittering, utan man får helt enkelt åka till den när man behöver det. Undantaget är planerade behandlingar och ingrepp, t.ex. ECT eller byte av mediciner som har mycket svåra utsättningsbiverkningar.

Men under de år som min husläkares remisser blev avslagna här i Uppsala, hann jag och min moster ganska långt i planeringen för att skriva mig i norra Stockholm, hemma hos henne, för att de hade större möjligheter att ta sig an mig där. Men jag fick hjälp här hemma innan dess. Men i värsta fall är väl mantalsskrivningen en utväg, om man inte får hjälp annars.

haha.. kan inte mer än skratta detta med att inte bli tagen på allvar eller liksom.. fel tolkad eller vad fan det är som är fel.. helt sjukt..

när jag väl hade fått min samtalskontakt och skulle prata om varför jag trodde jag mådde dåligt så typ beskrev jag min situation blahblah.. och han fiock för sig att jag hade sex med mitt x och att det var anledningen att ja inte kunde gå vidare.. jag förklarade säkert 3-4 av gångerna jag var där att jag inte alls det varit ens i närheten av det men det förstod han tydligen inte.. Sedan hakade han upp sig på min disk.. eftersom jag tyckte det var jobbigt ibland med ett gigantiskt diskberg frågade han varje gång om jag diskat.. och ansåg att om jag börjar diska kommer jag nog må mycket bättre.. säkert 6-7 gr i rad frågade han om disken det första han gjorde.. tillslut skaffade jag diskmaskin och sa "nu har ja diskmaskin" och tänkte.. fine kan vi komma till någon lösning?.. då frågade han mig om jag brukade bädda sängen....

jag la ner projektet med samtalskontakt då efter ett tag.. han fattade inget.. fick läsa utdrag ur sjournalen därifrån.. står att jag inte ville försöka må bättre.. + massa annat rent skitsnack.. man ber inte akutpsyk om hjälp om man inte vill må bättre.. *suck* står också rent absurda påståenden som inte har någon verklighetsförankring alls.

Ayhanza skrev:jag la ner projektet med samtalskontakt då efter ett tag.. han fattade inget.. fick läsa utdrag ur sjournalen därifrån.. står att jag inte ville försöka må bättre.. + massa annat rent skitsnack..

Åh fy fan. Jag är nu helt bestämd med att jag kommer att kräva vetskap om vad som skriver innan de skriver. Min journal är ju full av samma blaja.

Jag undrar hur han kommer att reagera på att jag vill veta vad han ska skriva.

Jag ska ta med mig kopior på min journal som jag fått ut, och diskutera de felaktigheter han har skrivit också. Fan för dem, gör vad de kan för att man ska få det sämre, eller vad vill de?

Problemet med falsk skit i journalen är att nästa läkare läser och drar slutsatser. Påpekar man att de har skrivit fel, så skriver de väl in "patienten påstår att det som står i journalen är lögner och verkar tro att vi vill henne illa" och liknande.

Bror Duktig skrev:

Ayhanza skrev:jag la ner projektet med samtalskontakt då efter ett tag.. han fattade inget.. fick läsa utdrag ur sjournalen därifrån.. står att jag inte ville försöka må bättre.. + massa annat rent skitsnack..

Åh fy fan. Jag är nu helt bestämd med att jag kommer att kräva vetskap om vad som skriver innan de skriver. Min journal är ju full av samma blaja.

Jag undrar hur han kommer att reagera på att jag vill veta vad han ska skriva.

Jag ska ta med mig kopior på min journal som jag fått ut, och diskutera de felaktigheter han har skrivit också. Fan för dem, gör vad de kan för att man ska få det sämre, eller vad vill de?

Problemet med falsk skit i journalen är att nästa läkare läser och drar slutsatser. Påpekar man att de har skrivit fel, så skriver de väl in "patienten påstår att det som står i journalen är lögner och verkar tro att vi vill henne illa" och liknande.

Jo men precis.. står saker som är rena påhitt och sedan saker som "jag oroar mig för hur detta påverkar barnet.. " osv.. djävligt kul att ha sådant hängande över skallen? Står konstiga saker lite varstans i olika anteckningar och det är ju alltid VI som patienter som ifrågasätts och blir analyserade om vi påpekar felaktigheter.. jag ska gå igenom lite av grejjerna med min samtalskontakt jag har nu, var hon som föreslog det och se om vi kanske kan försöka "reda ut" hur det kan ha blivit så fel.. bra med folk som lyssnar och försöker ta tag i saker även om hon inte radera det som står.. hoppas på att jag blir lite klokare av det!

Ayhanza skrev:

Bror Duktig skrev:

Ayhanza skrev:jag la ner projektet med samtalskontakt då efter ett tag.. han fattade inget.. fick läsa utdrag ur sjournalen därifrån.. står att jag inte ville försöka må bättre.. + massa annat rent skitsnack..

Åh fy fan. Jag är nu helt bestämd med att jag kommer att kräva vetskap om vad som skriver innan de skriver. Min journal är ju full av samma blaja.

Jag undrar hur han kommer att reagera på att jag vill veta vad han ska skriva.

Jag ska ta med mig kopior på min journal som jag fått ut, och diskutera de felaktigheter han har skrivit också. Fan för dem, gör vad de kan för att man ska få det sämre, eller vad vill de?

Problemet med falsk skit i journalen är att nästa läkare läser och drar slutsatser. Påpekar man att de har skrivit fel, så skriver de väl in "patienten påstår att det som står i journalen är lögner och verkar tro att vi vill henne illa" och liknande.

Jo men precis.. står saker som är rena påhitt och sedan saker som "jag oroar mig för hur detta påverkar barnet.. " osv.. djävligt kul att ha sådant hängande över skallen? Står konstiga saker lite varstans i olika anteckningar och det är ju alltid VI som patienter som ifrågasätts och blir analyserade om vi påpekar felaktigheter.. jag ska gå igenom lite av grejjerna med min samtalskontakt jag har nu, var hon som föreslog det och se om vi kanske kan försöka "reda ut" hur det kan ha blivit så fel.. bra med folk som lyssnar och försöker ta tag i saker även om hon inte radera det som står.. hoppas på att jag blir lite klokare av det!

Jag tog kontakt med VC för ett getingstick. Jag hade fått det på vristen, och efter en vecka var det svullet och blåsvart, så jag ringde.

Sköterskan förklarade att det kunde bli så ibland, och att jag skulle höra av mig om det inte hade blivit bättre inom XXX dagar.

Vad står det i journalen? Jo: "Patienten är orolig över ett vanligt getingstick, jag ger information om egenvård." VA?! liksom. Inte konstigt om man snabbt blir stämplad som hypokondriker efter ett par sådana grejer och sedan kommer med alla symptom på hypo eller borrelia (jag fick tjata som själva FAN för att få ta ett borreliatest som sedan visade positivt, jag fick höra att jag tänkte för mycket och att alla är trötta).

När jag fick ett sår i ögat då min hund skulle pussas och hoppade hej vilt, står det i journalen: "blivit nafsad i ögat av sin hund" efter att jag förklarat att det var INTE så, hunden har INTE bitit eller nafsat.

Efter ett senare hundbett där jag blev biten av egen hund då jag gick emellan ett slagsmål, så står i journalen: "patienten har tidigare blivit biten av hunden, då i ögat med skada på hornhinnan".

Va fan?!?! Hunden har inte bitit mot mig någon gång någonsin. Bett vid hundslagsmål är något helt annat än hund som biter folk dessutom. EDIT: Hund som biter människa av misstag vid hundslagsmål räknar jag inte som "biter folk".

Och detta är ju somatiska saker, i psykvården blir det ju mycket värre följder av sådant här. Jag har flera hundra sidor med trams på nästan varje sida. Det är mest när jag som ung vuxen gick hos en bra läkare, och när jag hade en period med underbara dr Bengt Lundgren som det står normala saker i journalen. Tyvärr tyckte båda att man inte avslöjar diagnoser för patienten, vilket var FEL beslut av dem. Av det jag läser i journalen, så inser jag att jag hade varit ytterligt betjänt av att få veta vad de tyckte och tänkte om mig och mina problem.

Psykologer/samtalskontakter har skrivit värsta sakerna. De tolkar som fan läser bibeln. Turligt nog är det ju inte de som bestämmer.

Otroligt!

Ayhanza skrev:jag ska gå igenom lite av grejjerna med min samtalskontakt jag har nu, var hon som föreslog det och se om vi kanske kan försöka "reda ut" hur det kan ha blivit så fel.. bra med folk som lyssnar och försöker ta tag i saker även om hon inte radera det som står.. hoppas på att jag blir lite klokare av det!

Glömde kommentera detta:
Bra! Du verkar ha fått en bra kontakt! Sådant gillar jag

Jag ska få en kontakt, jag undrar om den blir bra eller ej, och jag vet inte om det bara ska vara samtal eller terapi. Men jag hoppas på en jämbördig person som det går att resonera med åtminstone.

Man får välja sina strider. Ett bra sätt att hantera det om man inte vill ha trams om småskit i journalen är numera att ringa till sjukvårdsupplysningen. Jag vet dock inte vart de uppgifterna tar vägen som man uppger där men de verkar inte vara kända på vårdcentralen. Är man orolig kan man ju för säkerhets skull låta bli att uppge sitt personnummer. De ska svara ändå. Pumpa apotekspersonal antingen på plats eller per telefon kan också vara vettigt ibland. Det är alltid bättre att hänvisa till "de sa på apoteket" än "jag läste i FASS". Hyckla lite mer påläst än man är brukar vara en fördel. En annan sak som jag tror är bra är att dra till med att "Jag har en bekant/syster/svägerska, som" ifall man har fått reda på något på nätet.

För övrigt så brukar jag undvika att titta i journalen så länge jag har ett fungerande förhållande till en läkare, om det inte är så att jag ska flytta. Så länge man upplever att man bli hjälpt känns det onödigt att irritera sig på mindre missuppfattningar. Skär det sig begär jag ut journalen på en gång och är det allvarligt så ser jag till att byta.

Men jag har ju för närvarande inga kroniska besvär som det är nödvändigt att jag medicinerar mot så det är väl lättare för mig att göra så.

Ringa sjukvårdsuplysningen tänkte jag ej på då.

Det gör jag nu, inte minst för att det inte går att få prata med VC alls för annat än läkartidbokning.

Bjäbbmonstret skrev:Det är alltid bättre att hänvisa till "de sa på apoteket" än "jag läste i FASS".

Fast med det har det varit tvärtom för mig.

Apoteket sade en sak, läkaren sade att jag hade hört fel, de inte förstod, de inte var läkare, de borde kontakta honom direkt bla bla bla.

Jag visade en sida ur FASS och då var han tvungen att hålla käften och skriva ut korrekt mängd medicin, så som det stod i FASS.

Det är bara fakta som man kan bevisa, som håller, är min erfarenhet.

För mig spelar journalen numer en stor roll. Jag har kontakt med psyket och är beroende av dem för sömnmedicin, samt har kroniskt depression, fixeringar/tvång och känner mig numer också instabil rent allmänt i psyket.

Jag har även somatiska hälsoproplem som sätter ned min livskvalitet rejält. Detta är största problemet för mig. Förutom de problem som beskrivits i denna tråd, så får man sämre somatisk vård när man har en psykiatrisk diagnos, eller de får reda på att man har kontakt med psyk.

AS verkar vara det värsta, för då får man på psyk veta att ens problem hör till AS och att de inte vill behandla ordentligt. Min vård och texten i min journal har ändrats rejält efter diagnosen. Ej generellt till det bättre (även om vissa delar är bättre förstås eftersom vissa typer av feltolkningar är väck).

Bror Duktig skrev:Ringa sjukvårdsuplysningen tänkte jag ej på då.

Det gör jag nu, inte minst för att det inte går att få prata med VC alls för annat än läkartidbokning.

Nja jag brukar hamna i såna där gallringssamtal. Är det riktigt brådskande kan jag få komma inom en vecka, annars inom tre.

Jag har haft kroniska somatiska besvär tidigare samtidigt som jag haft en socialt instabil livssituation. Jag har också en äldre släkting som hade en journal tjock som en telefonkatalog som slutligen avled i något som alla läkarna bara hade trott var symptom på hennes "vanliga besvär." Så jag tror att jag fattar lite av vad du går igenom även om jag inte är i dina skor.

Jag har också haft en viss nytta av rena fakta vid ett par tillfällen men det vill jag inte redogöra för här.

@bjäbbis:

Jag har bytt till ett annat VC i samma kommun, och där har de öppen mottagning dit man bara går. Varje dag mellan 8 och 11. Jättebra fungerar det. Man kan komma dit när vanliga VC skulle ha skickat en till akuten också (inte med vad som helst, men långt över gränsen för vad VC tar).

Tidsbokningen är mycket enklare också. Ingen som ska ringa upp, de svara snabbt, ingen lång väntetid på tid. Trots att dessa är jättepopulära och har massor av patienter. Jag vet inte vad landstingsVC:t håller på med.

Jag är emot privatiseringen, men det allmänna är så dåligt att jag tvingas gå privat. Så var det ju inte för några decennier sedan.

Väldigt hemskt det där med din släkting. Det är nog tyvärr vanligare än man tror. Jag läste några HSAN-anmälningar, och det var fullt av sådana händelser. OCH fullt av sådant som att de inte går vidare när första proverna är bra men patienten inte mår bra ändå. Hur vanligt är inte detta? Man tar prover, de är bra, man får ingen vidare utredning trots symptom. Här borde det ju vara självklart att gå vidare. Jag tror att mörkertalet är JÄTTEstort när det gäller hur utbrett detta är, och att bara ett litet fåtal anmäler och ännu färre fall där läkaren blir dömd (de har god fantasi såg man på deras försvar).

Slutsumman är ju att folk far illa. Det kostar så mycket mer att ha en återkommande patient och ta alla basprover om och om igen, i stället för att utreda och kunna medicinera.

Jag känner till fall där läkare i egenskap av anhöriga förmodligen har räddat livet på folk som vården har vanvårdat (och där det inte var fråga om några särskilda rötägg, bara deras vanliga rutiner). Vad jag vet var de dock för kloka för att anmäla...

Apropå HSAN: hur stämningen än är på Aspieforum får man veta en del där som inte längre verkar hitta hit. (Varför har Redaktören lagt ner? För få moderatorer?)
Jag orkar inte stå för en ny tråd men stjäl en länk från Savanten Svante:

Expressen: "Ny lag stoppar patienter från att anmäla läkare"

Annars tycker jag LILITH_ skrev en fin sammanfattning av ungefär vad jag också har märkt.

Huu - skrämmande läsning! Jag menar ALLA de inlägg jag nu läst igenom. Mina tassar känns alldeles våtfuktiga av sorg.

Summering: Aspergare blir notoriskt missförstådda inom vården och måste ha NT-tolk med sig vid läkarbesök. Ok, dags för tolkutbildning och automatisk ledsagning för oss vid läkarbesök?

Vi klär oss märkligt, talar märkligt och om märkliga saker på ett märkligt sätt. Allt detta sätter läkarens hjärna i full spinn så att han inte kan fokusera på det verkliga problemet: i det som vi faktiskt redogör för.

Att få ut journalanteckningar från psyk är svårt och skrämmande. Första gången jag läste en sida blev jag chockad. "Patienten är klädd i SVARTA skinnbyxor och SVART skinnjacka." Och? VAD hade det med någonting att göra? De flesta skinnkläder är svarta, inte röda. De håller väta och vind borta när man åker moped. Klädsel och moppe rent funktionella lösningar på problemet att jag inte kan gå långt. FUNKTIONELLA kläder och lösningar = Aspergerdrag!

Men, om diagnos saknas utgår ju inte läkaren ifrån att klädseln är funktionell (såsom aspergare brukar vara) utan ifrån att jag med just den svarta färgen vill uttrycka att jag är djävligt deprimerad eller helt enkelt satanist!

En pingstvän som fick syn på mig när jag just skaffat en svart moped (den enda färg de hade i affären på Ciao) och svarta skinnkläder. Hans ögon ramlade nästan ur skallen på honom och eftersom jag KAN avläsa människors tankar läste jag: "Men Herregud, ÄR hon satanist?! Ja, det kunde man väl gissat eftersom hon lever i synd med en man."

SLUTSATS:

- Klädvalet är vid uppsökandet av akuten av avgörande betydelse! Jag skulle gissa att svarta, smutsiga, hängande kläder, med rasslande kedjor passar bra?

- Frisyr? Ingen! Kamma absolut inte håret en månad före besöket!

- Oduschad, illaluktande.

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/000203C5.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

- gulbruna tänder! (lite färgämnen bara)

- INGEN MAKEUP! (Här har jag alltid gjort fel eftersom jag aldrig går ut utan makeup) Att inbilla sig att man kan bli inlagd med rött läppstift på sig är ju Superkorkat!
Det ska inte vara läppstift i ansiktet - det ska vara BLOD!

- några småskärningar på armen kanske?

- rep väl synligt i inläggningsväskan? Eller en hagelbössa?

- Sitta kutryggig och hängande? Vägra ta ögonkontakt? Vägra prata?

Nej, beträffande kroppsspråket och mest användandet av ev. ord - där vet jag inte? Någon? Knappt hörbar, viskande, monoton? Eller skrikande slita sig i håret? Eller förvirrat? "Vad gör jag hit? Var är ET? Har han åkt? Varför har Gud kastat ned mig på just den här planeten? Varför är rummet buggat?"
Men psykosstuket leder ju till neuroleptika. Det vill jag inte ha! så, HUR SER en NT-depression ut?

Min läkare är klart aspig, så vi förstår varandra rätt bra. Fast han lär ju snart gå i pension dessvärre. Dessutom är han från Tornedalen så han pratar som ett Mumintroll.

jorand skrev:Dessutom är han från Tornedalen så han pratar som ett Mumintroll.

Nej, mumintrollen talar finlandssvenska.

Lakrits skrev:

jorand skrev:Dessutom är han från Tornedalen så han pratar som ett Mumintroll.

Nej, mumintrollen talar finlandssvenska.

Okejdå...

Jag måste lägga in en kommentar här om att det inte i alla fall blir avvisning från psyk. Jag har allt för många gånger bara antingen velat prata av mig lite (pratar otroligt långsamt, tyst och fåordigt) eller bara hållit tiden och inte haft något särskilt att säga och därmed blivit inlagd enligt LPT för att de ansett att jag haft "allvarlig psykisk störning" då de menar att jag skulle vilja ta livet av mig vilken sekund som helst. Jag svarar på det de frågar, enkelt. Inte därmed sagt att jag velat ta livet av mig vilken sekund som helst utan bara att jag inte tycker att jag finner någon mening med det. Ibland har det varit så att jag fått LPT och blivit utskriven dagen efter, WTF? Eller så har jag fått LPT av helt naturliga orsaker. Eller så har jag varit inlagd frivilligt och blivit utskriven fast jag inte borde. Eller så har jag varit tvungen att vara kvar i flera veckor för att läkarna inte velat släppa hem mig, inte för att jag behövt det.

Ja, nog misstolkas vi hela tiden. Vid ett tillfälle var jag helt slut, jag blev inlagd frivilligt men pratade inte med någon och satt enbart i rummet på sängen. Eftersom det aldrig blev tyst och det gjorde så ont i mig så höll jag för öronen och blundade lite då och då, personalen tolkade det som att jag var psykotisk utan att fråga mig varför jag gjorde som jag gjorde.

Överläkaren där ville få mig att ta Leponex(schizofrenimedicin) för att de inte tyckt att någon annan neuroleptika hade hjälpt. Konstigt. Jag är inte ens psykotisk, inte ens det minsta. Jag är känslig, ja. Men inte schizofren. Jag har inte mycket förtroende kvar för läkare, de verkar vilja göra som de själva tänker och tycker, inte vad patienten upplever och känner. Vården är sinnessjuk. Ibland.