HUR får aspergare slutenvård?

av **Debbido** » 2010-04-19 0:18:10

Lakrits skrev:
Debbido skrev:Om en klant som jag är suicidal så innebär det egentligen ingenting eftersom jag inte vet hur man tar livet av sig. Men DU! Hoppas verkligen du inte blir suicidal eftersom det skulle mycket till för att lyckas rädda dig.

Jag är tyvärr det, men oftast blir jag inlagd innan jag når den nivån att jag försöker mig på något.

Ja, tänk att DET förstår jag! Så, då vet jag hur man sätter sig i respekt hos slutenvården!

Ytterligare Inläggningstips:

Studera noggrannt självmordskoncepten på internet. Lär in som ett rinnande vatten exakt hur du hade tänkt att ta livet av dig!

trots att du egentligen bara hade tänk dig en liten loj semester från ensamheten med gott käk på hispan. :wink:

Detta som ett alternativ till att krulla ihop på golvet och spela okontaktbar.

av **Zombie** » 2010-04-19 13:29:58

Bror Duktig skrev:
Debbido skrev:Första gången jag läste en sida blev jag chockad. "Patienten är klädd i SVARTA skinnbyxor och SVART skinnjacka."

Typexempel.

I min BUP-journal står att eftersom jag försvarade min pappa så frenetiskt förstår man att jag verkligen döljer vad som egentligen händer. De hade påstått att min pappa kanske slår mig varje dag, klart som fan att man blir förbannad. Mitt misstag (förutom att vara aspergare) var att jag kunde förklara hur dum han var ena sekunden, och sedan försvara honom mot falska anklagelser i nästa. Så gör inte NT, alltså måste försvaret vara dolda aggressioner och ljug.

Likadant står det i BUP-journalen att eftersom jag så envetet påstår att jag inte var avundsjuk på min lillebror, så var jag mycket avundsjuk. Haha, liksom, klart jag var enveten, de var ju superenvetna med att få mig att erkänna avundsjuka som inte fanns.

- INGEN MAKEUP! (Här har jag alltid gjort fel eftersom jag aldrig går ut utan makeup) Att inbilla sig att man kan bli inlagd med rött läppstift på sig är ju Superkorkat!
Det ska inte vara läppstift i ansiktet - det ska vara BLOD!

Sant. Och något som de t.o.m. lär sig på utbildning. En deprimerad människa orkar inte sminka sig. Jag har hört denna "fakta" från flera proffshåll och från patienter som hört det av sin läkare.

Jag hade en extra deprimerad period för två år sedan då jag för hastigt satte ut SSRI. Det är den enda perioden på hur länge sedan som helst, som jag sminkade mig till vardags. Inte så smart då.

Man får inte tänka logiskt. Jag brukar börja tänka logiskt för att ta mig upp när jag är som lägst. Jag har också ovanan att när jag kommer under den viktgräns då folk tappar vett och sans och en ätstörning börjar leva sitt eget liv, man tappar alla hungerskänslor och allting, ja, DÅ, då börjar jag tänka logiskt och bestämmer mig för att så här orkar jag inte ha det. Och JAG blir hungrig då när andra tappar hungern helt. Så får man absolut inte fungera om man vill ha hjälp.

Vid min depp tänkte jag att smink kanske kan pigga upp mig, eller ge mig lite motivation (skaffa lite nya saker, testa och lära mig lite) och - om man sminkar sig när man mår bra, så kanske man mår bättre om man sminkar sig (och gillar det). Feltänk om man vill ha hjälp, men som tur var behövde jag inte söka utan började med SSRI igen självmant (misslyckat försök med johannesört + annat).

Något jag verkligen HATAR är när folk tittar på mig och säger att det syns i ditt ansikte att du mår bra idag, och liknande. Vafan liksom. Vad vet de om det? En sur min hos läkaren en decemberdag men en glad senare på våren gav mig "vinterdepression" i journalen. ??!! Jag mådde då oftast bra på vintrarna och sämre om somrarna så det blev ju verkligen fel.

- Sitta kutryggig och hängande? Vägra ta ögonkontakt? Vägra prata?

Ja, men väl avvägt så att man inte åker ut för att man inte säger något.

Om man tror att man har depression som behöver sjukhusvård, så är det bäst att man läser på om symptomen så att man inte råkar göra fel. Vården har inte tid med de 30 % av människor som inte är skolboksexempel.

Depression:
- rörelser och tal blir långsamt
- man får entonig röst
- man orkar inte ta sig för saker (därför är det ett STORT minus om man klarar att ta sig till sjukhus på egen hand). Observera att om man säger "jag orkar inte ta mig för något hemma, med städning och så" kan leda till "alla ogillar vi städning".
- man anser sig vara värdelös, vilket antagligen är en känsla som inte ska anlyseras.
- man tappar aptit (inget bra argument heller, då det är ju "bra att inte vara för hungrig" eller "det gör vi alla ibland").
- man orkar inte bry sig om sitt utseende (här kommer allt in med smink, hår, kläder o.s.v.)
- man sitter hängigt och orkar inte se i ögonen utan tittar ned (en sak som gör att aspergare blivit misstolkade när de ej ser i ögonen och INTE är deprimerade).
- vid svårare än dystymi, så kan man ej ryckas upp och glädjas åt vissa saker. Troligtvis gäller detta de allra värsta fallen, jag har varit inlagd två gånger flera månader i sträck, och INGEN av de deprimerade hade oförmåga att skratta åt vissa skämt, eller bli lite glad åt vissa saker.
- Man får absolut inte lysa upp och hålla en monolog eller ryckas med om det börjar pratas om ens intresse. Något som aspergare verkar kunna göra trots depression, eller har jag fel?
- Inte vara för oredig i huvudet, men inte för klar och tydlig heller. Minsta möjliga för att få fram budskapet?
- Gap och skrik är inte depression (enligt vården, men säkert finns det en 20-30 % undantag) då kan man bli klassad som borderline eller utåtagerande och uppmärksamhetssökande. De som skriker om självskadebeteende blir ju ofta avvisade från psyk (akut/inläggning).

Det är vad jag kommer på fritt ur minnet nu.

Underbart informativt inlägg. Borde, precis som Debbido på sätt och vis verkar inne på, ligga till grund för relevant kapitel i en handbok för aspergare i kontakter med vården.

Som sedan borde bli obligatorisk kurslitteratur i alla vårdutbildningar.

(Nej, jag skojar inte.)

Sällar mig till dem som känner igen sig. Förnuft, vakenhet och korrekt mental kostym dör man innan man tar av sig i en situation där man inte känner sig stentrygg, och det gäller då i en situation där man ens råkar "veta" hur någon yttre utlevelse skulle gestalta sig.

*************************************************************

Jossan skrev:Min erfarenhet av psykiatrin att om en person nämner något om suicidtankar så får man genast träffa en läkare på den psykiatriska akuten för bedömning, och ofta blir man också då inlagd på intagningsavdelningen.
Dagen efter görs en ny bedömning för att avgöra om man får åka hem, eller om man ska komma till vårdavdelning.
Om personen får åka hem har någon form av stödåtgärder inom öppenvården sats in inom en snar framtid, innan personen lämnar avdelningen.
Dessa följs sedan upp av den utskrivningsansvariga läkaren.

Erfarenheterna kommer från psykiatrin vid St Görans sjukhus i Stockholm.

Undrar hur representativt det här skolbokslika exemplet är. (Och, för den delen, hur pass känsliga och kreativa deras konkreta åtgärder är.)

Jag vet ställen där de visst ska följa samma rutin, men där den i praktiken är rena skämtet (eller hånet snarare) - inte bara för aspigt folk vad det verkar - och mitt subjektiva intryck bland annat härifrån är att det är det som är det normala.

av **sanny** » 2010-04-20 20:05:36

Det är för hemskt det jag läser här. Jag hoppas att sköterskor som den Debbido beskrev skulle läsa här och kanske inse ett och annat.

av **Debbido** » 2010-04-20 23:57:39

Zombie: Ja, jag anser som du att detta är ett verkligt problem, inte bara en tragikomisk tråd. Det är psykiatrins skyldighet att uppdatera sina kunskaper och, särkilt om det finns AS-diagnos, väga in vår eventuella korrekthet, vår snusförnuftighet och intelligenta självdistans samt även ev. tantrums, som alltså inte behöver vara manipulationsbeteenden utan enkla, autistiska uttryck för stark frustration över att inte kunna göra sig förstådd.

Hade ett förtvivlat samtal med en präst för några månader sedan. Han satt tyst länge och sedan sa han: "Du är stark!" :shock:

Fick faktiskt ETT samtal med en skötare senaste inläggning (efter återupplvning). Denna sa då: "Du är starkt!" :shock:

What? Menar de att det är starkt jobbat att nästan lyckas ta livet av sig? Eller Vad? Mitt enda tolkningsförslag är: De ser en stark individualist, med alldeles egna åsikter och djupsinniga tankar, en extremt envis, enveten människa som står orubbligt fast vid ett antal bas-värderingar. Det är dessa aspiekriterier som slår ut alla andra intryck?

Att vi inte formar oss efter andra och går våra egna vägar kan förstås ses som en styrka, fast den kan göra oss dödligt ensamma och utstötta. Kan denna styrka göra att jag aldrig kan bli inlagd pga depression?

Kan man säga att aspergare förmodligen blir diskriminerade av vården?

av **LILITH_** » 2010-04-21 2:23:57

Diskriminerade? Vet inte.
Missförstådda och därmed ofta felbehandlade? Ja.

Som jag sett det så är okunskapen fortfarande stor kring AS. Det MÅSTE vi ändra på!

Det som jag mest reagerat på är att patienter med klara AS-drag och ofta även med en AS-diagnos i bagaget fortfarande behandlas likadant som normalfungerande.
Det vill säga man försöker visserligen behandla de "synliga" problem som patienten ofta i första hand också söker för, som depression, fobier, tvångssyndrom, psykoser och utmattningssyndrom.
Men man följer inte upp med att koppla dessa till den underliggande AS-problematiken.
Tacka fan att många då återinsjuknar och tom. blir kroniskt psykiskt sjuka.

Att inte ta den allra största hänsyn till en något avvikande personlighetstyp som ofta är extremt känslig för ex. stress (det som oftast utlöser olika sjukdomsskov) och ha en befintlig AS-diagnos som underlag för hela vårdprocessen är för mig en gåta.
Det måste ju helt enkelt handla om okunskap.

av **pointblank** » 2010-04-21 2:56:30

Sorglig läsning i denna tråden.

Är tacksam över att jag fick bra hjälp de första åren då jag mådde dåligt. Verkar bara gå utför med psykiatrin. Allt handlar om att spara pengar, och gärna då med kortsiktiga lösningar. Lite svinn får man tydligen räkna med. Att det är människoliv det gäller verkar de inte riktigt vilja ta in. Visst kan man ha tur emellanåt och få träffa någon vettig person, men det borde vara tvärtom - ett och annat spån, och resten bra...

Egentligen ska jag hålla mig ifrån sådan här läsning för jag blir för upprörd av det. (Måste försöka lämna det gamla och gå vidare.) Ville mest bara säga att jag känner med er som behöver vård nu och blir bemötta så illa. Önskar verkligen att det vore annorlunda.

HUR får aspergare slutenvård?

Om AspergerForum

Logga in

Vilka är online