Hade svårt med orken i högstadiet, och kände redan då att jag aldrig skulle klara av vad andra gör. Var bara skola och sedan när lektionerna var slut rasade man ihop, helgerna var två dagars återhämtning. Gymnasietiden var bara att sitta av. Visst fick man godkända betyg (antar att det i många fall var snällbetyg), men man lärde sig ingenting.

Har faktiskt svårt att förstå att alla ska pressas genom samma akademiska mall. Alla har inte den fallenheten och även om man skulle lyckas traggla sig igenom så skulle det inte leda till jobb senare (eller rättare sagt ett arbete där man inte blir utbränd).

LordNelson skrev:Även om man är singel ska man givetvis arbeta.

Va inte kan du vara singel. Är väl lite muppigt eller?

En riktig aspie är solo

Jobbar en riktig aspie?

Kidzi skrev:Jobbar en riktig aspie?

Tveksamt man har kanske en brödsyssla, men egentligen andra missioner...

Zariss skrev:Hade svårt med orken i högstadiet, och kände redan då att jag aldrig skulle klara av vad andra gör. Var bara skola och sedan när lektionerna var slut rasade man ihop, helgerna var två dagars återhämtning. Gymnasietiden var bara att sitta av. Visst fick man godkända betyg (antar att det i många fall var snällbetyg), men man lärde sig ingenting.

Har faktiskt svårt att förstå att alla ska pressas genom samma akademiska mall. Alla har inte den fallenheten och även om man skulle lyckas traggla sig igenom så skulle det inte leda till jobb senare (eller rättare sagt ett arbete där man inte blir utbränd).

Jag har varit utbränd, jag klarade inte gymnasiet, jag klarade inte högstadiet.

Kidzi skrev:

LordNelson skrev:Även om man är singel ska man givetvis arbeta.

Va inte kan du vara singel. Är väl lite muppigt eller?

Jag är muppig.

Jag har ju alltid arbetat, det var liksom inget att diskutera, man skulle skaffa ett jobb, alternativet fanns inte. Men det innebar att jag hade noll energi kvar på fritiden. Jag orkade aldrig bygga upp ett vanligt liv, skaffa tjej och barn, det var den uppoffringen jag fick göra för att orka arbeta. Nu i efterhand, var det värt det? Nej, naturligtvis inte. Nu har jag pengar, men saknar mening med livet. Tänk om man hade kunnat se från början hur det skulle utveckla sig, men det gick inte.

Huggorm skrev:Jag har ju alltid arbetat, det var liksom inget att diskutera, man skulle skaffa ett jobb, alternativet fanns inte. Men det innebar att jag hade noll energi kvar på fritiden. Jag orkade aldrig bygga upp ett vanligt liv, skaffa tjej och barn, det var den uppoffringen jag fick göra för att orka arbeta. Nu i efterhand, var det värt det? Nej, naturligtvis inte. Nu har jag pengar, men saknar mening med livet. Tänk om man hade kunnat se från början hur det skulle utveckla sig, men det gick inte.

Känner igen det där - delvis med lite andra parametrar, förstås.

Sen är det ju så att sjukersättning får man (numera) bara om man verkligen inte kan jobba. Om det är det enda man orkar med, well, so be it. Icke-fungerande vardags/socialt liv för att all energi går åt till att jobba, det ger inte rätt till ersättning.

Nä, inte så kul om orken räcker till att jobba och inget mer. Är man frisk eller vad man ska kalla det så brukar man orka med både jobb och familj. Att offra allt utom jobbet är sorgligt.

ankhh skrev:Sen är det ju så att sjukersättning får man (numera) bara om man verkligen inte kan jobba. Om det är det enda man orkar med, well, so be it. Icke-fungerande vardags/socialt liv för att all energi går åt till att jobba, det ger inte rätt till ersättning.

Men det går ju att styra lite själv. När man gör en npf-utredning kan man ju överdriva sina svårigheter. Människor som får under 70 på wais är berättigade ersättning, det är ju inte jättesvårt att underprestera med flit på sådana tester. Sedan kan man ju prata ihop sig med föräldrarna så att historiken framstår som mera handikappad än vad den i själva verket var.

Zariss skrev:

ankhh skrev:Sen är det ju så att sjukersättning får man (numera) bara om man verkligen inte kan jobba. Om det är det enda man orkar med, well, so be it. Icke-fungerande vardags/socialt liv för att all energi går åt till att jobba, det ger inte rätt till ersättning.

Men det går ju att styra lite själv. När man gör en npf-utredning kan man ju överdriva sina svårigheter. Människor som får under 70 på wais är berättigade ersättning, det är ju inte jättesvårt att underprestera med flit på sådana tester. Sedan kan man ju prata ihop sig med föräldrarna så att historiken framstår som mera handikappad än vad den i själva verket var.

Och leva i en lögn sedan? Nej tack.

Huggorm skrev:Och leva i en lögn sedan? Nej tack.

Tror inte jag skulle kunna bluffa att jag var utvecklingsstörd. Menar då brukar man inte hålla på mycket med det akademiska.

Skulle inte vilja att alla såg på mig som det heller. Jag har aspergers och hellre ses som att jag har det än något annat.

Sedan att jag är helt efter i flera ämnen är en annan sak. Skulle jag kunna jobba skulle jag inte kunna jobba inom ämnen som krävde väldigt hög matteförmåga. Fast vissa kämpar ju på och jobbar med saker de inte kan. En fd kompis som inte var så begåvad satt i kassan på ett företag. När hon behövde räkna på saker ringde hon folk så de fick tala om för henne vad som skulle betalas. Om det t ex var rabatt i procent. Om hon inte hittade någon att fråga så gav hon bara bort det gratis. Det var inte så populärt hos chefen.

Huggorm skrev:Jag har ju alltid arbetat, det var liksom inget att diskutera, man skulle skaffa ett jobb, alternativet fanns inte. Men det innebar att jag hade noll energi kvar på fritiden. Jag orkade aldrig bygga upp ett vanligt liv, skaffa tjej och barn, det var den uppoffringen jag fick göra för att orka arbeta. Nu i efterhand, var det värt det? Nej, naturligtvis inte. Nu har jag pengar, men saknar mening med livet. Tänk om man hade kunnat se från början hur det skulle utveckla sig, men det gick inte.

Jag blir så ledsen varje gång jag får höra den här historien från någon på forumet. Att man bränner ut sig och offrar allt för att orka NT-livet. Jag har hört det några gånger från andra här och jag har en liknande historia själv. Men du är lite yngre, du kan fortfarande skaffa familj om du vill? Det är inte försent för dig.

Jag håller precis på med min arbetsträning för att utvärdera vad jag klarar av. Min arbetsträning är väldigt anpassad efter mig och mina styrkor/svagheter. Hade 2 timmar en dag i veckan som funkade rätt så bra. Ökade sen till 2 timmar två dagar (4h totalt) i veckan och nu orkar jag allt som oftast inte städa, diska, tvätta, laga mat eller umgås med folk överhuvudtaget, inte ens min älskade familj.

När jag tillslut saknar dom för mycket och väljer att träffas, då finns det (i bästa fall) energi kvar bara till den ena dagen med arbetsträning. Skam/skuld-känslorna från att inte "sköta" min arbetsträning får mig att må nästan lika dåligt som att inte träffa min familj (som ibland kan dröja flera månader).

Hur sjutton ska jag kunna klara av 10 timmar i veckan (minimum-kravet/målet) och samtidigt ha en dräglig vardag??!

______________________

Nog skulle det finnas fördelar med sjukpension allt.

Kidzi skrev:

Huggorm skrev:Och leva i en lögn sedan? Nej tack.

Tror inte jag skulle kunna bluffa att jag var utvecklingsstörd. Menar då brukar man inte hålla på mycket med det akademiska.

Skulle inte vilja att alla såg på mig som det heller. Jag har aspergers och hellre ses som att jag har det än något annat.

Sedan att jag är helt efter i flera ämnen är en annan sak. Skulle jag kunna jobba skulle jag inte kunna jobba inom ämnen som krävde väldigt hög matteförmåga. Fast vissa kämpar ju på och jobbar med saker de inte kan. En fd kompis som inte var så begåvad satt i kassan på ett företag. När hon behövde räkna på saker ringde hon folk så de fick tala om för henne vad som skulle betalas. Om det t ex var rabatt i procent. Om hon inte hittade någon att fråga så gav hon bara bort det gratis. Det var inte så populärt hos chefen.

Men är inte autism en form av utvecklingsstörning? Visst, det finns väl olika grader av utvecklingsstörning antar jag. Men har man sjukersättning klarar man ju inte av något arbete, liksom en med en gravare form av utvecklingsstörning kanske inte klarar av ett jobb.

Zariss skrev:Men är inte autism en form av utvecklingsstörning? Visst, det finns väl olika grader av utvecklingsstörning antar jag. Men har man sjukersättning klarar man ju inte av något arbete, liksom en med en gravare form av utvecklingsstörning kanske inte klarar av ett jobb.

Autism räknas som en störning i utvecklingen. Dvs något man haft med sig sedan man var liten.

När jag sa utvecklingsstörning menade jag begåvningshandikapp, dvs man har lågt IQ, svårt ofta med samtliga ämnen och har problem med att ta hand om sig själv.

Under den gamla aspergerdiagnosen var man tvungen att ha normalt eller högt IQ, man fick inte vara intellektuellt nedsatt, då kunde man inte få den diagnosen.

De som har aspergers har ofta inte problem med jobbets innehåll. De klarar det intellektuellt (om man inte hamnar helt fel). Det är andra saker som ställer till problem. T ex högkänslighet, konstant känsla av stress, att man inte känner sig på samma frekvens som jobbarkompisarna. Andra problem kan även vara plikttrogenhet. Det pekade min pedagog ut. Hon sa att många med aspergers rasar på sina jobb därför att de gör jobbet ordentligt. Medan andra mer ser det som en bisyssla och att de upplever mindre jobbstress genom att strunta i vissa moment samt lämnar över allt som är krångligt till de som är samvetsgranna. Enligt henne är det vanligt att aspergaren helt enkelt gör mer på jobbet än andra.

Det handlar inte bara om grader av störning i utvecklingen. En person med begåvningshandikapp utan autism kan faktiskt fungera socialt bättre än en aspergare och ha lättare att socialisera.

Dvs det finns artskillnader. Annars skulle begrepp som autism och aspergers aldrig hittats på. Då hade alla som inte var födda normala ha exakt samma diagnos.

Det finns människor med begåvningshandikapp som klarar enklare arbeten. Fast det är mest i länder som har dessa typer av arbeten. T ex packa folks matkassar på affären.

Jag har faktiskt ingen aning om hur mentalt uttröttbara folk med begåvningshandikapp är. Men verkar nästan en regel att man är som en urkramad disktrasa om man har aspergers och är lite äldre.

verbatim skrev:Jag håller precis på med min arbetsträning för att utvärdera vad jag klarar av. Min arbetsträning är väldigt anpassad efter mig och mina styrkor/svagheter. Hade 2 timmar en dag i veckan som funkade rätt så bra. Ökade sen till 2 timmar två dagar (4h totalt) i veckan och nu orkar jag allt som oftast inte städa, diska, tvätta, laga mat eller umgås med folk överhuvudtaget, inte ens min älskade familj.

När jag tillslut saknar dom för mycket och väljer att träffas, då finns det (i bästa fall) energi kvar bara till den ena dagen med arbetsträning. Skam/skuld-känslorna från att inte "sköta" min arbetsträning får mig att må nästan lika dåligt som att inte träffa min familj (som ibland kan dröja flera månader).

Hur sjutton ska jag kunna klara av 10 timmar i veckan (minimum-kravet/målet) och samtidigt ha en dräglig vardag??!

______________________

Nog skulle det finnas fördelar med sjukpension allt.

Ja, jag vet ju inte så mycket om dig, men det där låter som en ohållbar situation.

De verkar tro att man kan öva upp orken.

När jag DV:ade sa jag att jag ville gå en dag i veckan. De sa OK, då börjar vi så, sedan kan du öka till 3 dagar när du är van. Jag sa jag kommer aldrig bli "van", kommer aldrig orka. Sa att det är en dag i veckan eller så skiter vi i det.

De bara, Du kommer märka att du orkar sedan!

Det slutade med att jag inte orkade ens en dag.

Var finns kunskapen om autism och ork?

Kidzi skrev:De verkar tro att man kan öva upp orken.

När jag DV:ade sa jag att jag ville gå en dag i veckan. De sa OK, då börjar vi så, sedan kan du öka till 3 dagar när du är van. Jag sa jag kommer aldrig bli "van", kommer aldrig orka. Sa att det är en dag i veckan eller så skiter vi i det.

De bara, Du kommer märka att du orkar sedan!

Det slutade med att jag inte orkade ens en dag.

Var finns kunskapen om autism och ork?

Man trodde ju så tidigare. Det är ju också fortfarande grunden i ”normal rehabilitering” för ”normalfungerande” som blivit utbrända. Men ”icke-normala” blir nog ofta sjukare.

Men det är alltid tyngre i början, nytt folk att lära känna, nya rutiner att lära sig. Det blir (lite) bättre med tiden.

Huggorm skrev:Men det är alltid tyngre i början, nytt folk att lära känna, nya rutiner att lära sig. Det blir (lite) bättre med tiden.

Jo, det tär inte lika mycket om man kan gå på rutin sedan. Men om man inte klarar mer än en dag tror jag att man kanske ändå inte klarar tre med bättre rutiner. Det blir för stort steg.

Sedan funkar man ju lite annorlunda mot varandra, och spelar även roll hur fysiskt arbetet är om man har dålig fysik. Men jag jobbar mycket hellre 12 timmar på raken än 4 timmar tre dagar i veckan, det senare är helt jävla omöjligt!

Men verkar som alla ska ha jämn energi. Det har verkligen inte jag.

Kidzi skrev:Var finns kunskapen om autism och ork?

Men många med asperger verkar ju vilja tona ner våra handikapp, och istället framhålla Einstein osv. Blir ju svårt för utomstående att förstå våra svårigheter när man närmast får uppfattningen att asperger=genialitet.

Jag drar mitt strå till stacken och berättar (om folk frågar) att asperger är grava mentala nedsättningar. Där dom högre förmågorna (exekutiva) är skadade, och att man kan verka rätt normal vid en första anblick men att hjälpbehovet oftast är stort.

Zariss skrev:

Kidzi skrev:Var finns kunskapen om autism och ork?

Men många med asperger verkar ju vilja tona ner våra handikapp, och istället framhålla Einstein osv. Blir ju svårt för utomstående att förstå våra svårigheter när man närmast får uppfattningen att asperger=genialitet.

Jag drar mitt strå till stacken och berättar (om folk frågar) att asperger är grava mentala nedsättningar. Där dom högre förmågorna (exekutiva) är skadade, och att man kan verka rätt normal vid en första anblick men att hjälpbehovet oftast är stort.

Är kanske nåt fel med diagnosen. Jag känner mig väldigt långt från Silicon Valley, om man så säger.