Jag är en positiv person och har haft stora drömmar i livet om att skaffa mig mitt drömyrke och familj. Istället har jag de senaste åren fått mer och mer insikt om mina begränsningar och blivit riktigt bitter. Ska fylla 40 år och har aldrig haft en partner, kommer nog inte kunna få barn, har aldrig haft ett jobb (även om jag kanske har ett på gång snart), inga vänner, jag är ful som stryk och tröstäter mig tjock.

Ibland lurar jag mig själv och tror att det ska bli så mycket bättre, men till slut sitter man där helt ensam och ingen kan förstå eller tycka om en. Önskar jag föddes med mer energi så jag kunde vara lika duktig som alla vanliga människor och önskar jag inte hade alla dom sjukdomar jag har som gör mig så ful. Livet är så orättvist. Dessutom gör ju ens fattigdom att man inte kan köpa mer än mat och kläder.

Jag håller nog på att bli knäpp, och tror faktiskt det är nyttigt, att bli knäpp. För då vågar man mer och skiter i vad folk tycker. Man blir liksom vild och gör vad fan man vill. Risken med det är ju dock att man blir kriminell eller utstött för att folk inte kan förstå varför man är så vild. Fler som känner såhär? Ingen fattar hur mycket man lider när man har dolda handikapp. Det är inte helt lätt att snacka om och förklara bara sådär.

Och säg inte att jag gnäller, för jag har verkligen försökt att göra mitt bästa i 40 år, men jag börjar känna mig sliten. Jag har ju trots allt inte tagit livet av mig och är inte intresserad av att göra det heller. Allt bara känns så orättvist. Blir så avundsjuk på folk som lever Svenssonliv och är trött på att höra om deras lyxproblem.

Ingen tycker om mig.

Nu är inte jag 39 år utan 25 men jag kan känna igen problematiken. Man ser hur alla andra tuffar på som bara den med sina liv med karriärer, utbildningar och familjebildningar. Själv är man både ensam och fattig som en kyrkråtta. Ty sådan är förtidspensionärens usla nitlott i livets lotteri.

Att emellertid jämföra sig andra människor tycker inte jag leder någonstans förutom att de depressiva eller negativa tankarna får mer bränsle till härden. Och sådant klarar jag mig alldeles utmärkt utan, har nog med problem.

Flytta fokus till dig själv istället. Då menar jag inte genom att bli en egenkär narcissist som han Donald Trump utan genom att förändra ditt tänktesätt. Sätt upp små mål och se till att uppnå dem. I slutändan blir många små delmål till ett stort mål. Fungerar för mig i alla fall även om vägen är slingrig som en orm med många hinder på vägen.

Så jag säger - sluta gnäll, sluta jämföra men sluta inte leva.

Jag praktiserar på ett stort kontor, så det blir nog lätt att jag jämför mig med dom, även att jag jämför mig med mitt framgångsrika syskon. Men jag försöker gå till en träffpunkt för andra med psykiska problem ibland och då känner man sig inte lika mycket som en utomjording. Men som sagt, jag ska försöka gå min egen väg och strunta totalt i vad svenssonfolket tycker, dom är ju ofta ganska stiffa och gammeldags.

Jag känner igen mig en del i det du skriver.

Bonddrengen skrev:Nu är inte jag 39 år utan 25 men jag kan känna igen problematiken. Man ser hur alla andra tuffar på som bara den med sina liv med karriärer, utbildningar och familjebildningar. Själv är man både ensam och fattig som en kyrkråtta. Ty sådan är förtidspensionärens usla nitlott i livets lotteri.

Att emellertid jämföra sig andra människor tycker inte jag leder någonstans förutom att de depressiva eller negativa tankarna får mer bränsle till härden. Och sådant klarar jag mig alldeles utmärkt utan, har nog med problem.

Flytta fokus till dig själv istället. Då menar jag inte genom att bli en egenkär narcissist som han Donald Trump utan genom att förändra ditt tänktesätt. Sätt upp små mål och se till att uppnå dem. I slutändan blir många små delmål till ett stort mål. Fungerar för mig i alla fall även om vägen är slingrig som en orm med många hinder på vägen.

Så jag säger - sluta gnäll, sluta jämföra men sluta inte leva.

Mycket klokheter.

Karamell skrev:praktiserar på ett stort kontor, så det blir nog lätt att jag jämför mig med dom, även att jag jämför mig med mitt framgångsrika syskon. Men jag försöker gå till en träffpunkt för andra med psykiska problem ibland och då känner man sig inte lika mycket som en utomjording. Men som sagt, jag ska försöka gå min egen väg och strunta totalt i vad svenssonfolket tycker, dom är ju ofta ganska stiffa och gammeldags.
http://tangenttankar.blogg.se

https://open.spotify.com/track/4nVaX1LFNGwvcGRwHDR2aB
Jag tror jag förstår dig, Jag är förvisso 19, har pengar (ta i trä), har en älskvärd familj, och tillockmed lyckats haft ett förhållande med en kvinna

Men jag känner att det enda man kan göra är att försöka lära sig bli en bättre person, jag antar att du liksom jag inte känner dig deltagande i detta samhälle eller liv.
Utan snarare som en åskådare som inte fullt förstår reglerna alla små spelare springer runt efter, och trots att du sitter i publiken blir du emellanåt utvisad för att bryta mot de regler du inte förstår, och du lär dig så småningom.


Personligen har jag metoden att vara negativ emot mig själv när jag inte trivs med mig själv för att förändra mig själv, Men det kan ju gå till en gräns, när man börjar jämföra sig med andra riskerar man att bli som alla andra meningslösa Svenssons och det tror jag ingen på detta forum skulle må bra av i längden..

Tråkigt att du känner dig ful och fet. Men, lev ditt eget liv. Vad är det som har fått dig att kämpa dig igenom livet utan att ta självmord? <3 Där finns väll något svar? :/ Har du något specialintresse som får dig känna dig levande? :/

Hade jag känt mig så utanför samhället som du hade jag blivit en nutida Robin Hood, men det vore att för evigt förstöra ens liv....



Förlåt för att mitt inlägg är så spritt, det är mitt första på detta forum.

Har själv varit i samma sits. Det är riskfyllt att sitta och tycka synd om sig själv. Tänk om det finns en perfekt partner för dig där ute som gör samma sak men pga av detta möts ni aldrig?
Jag själv bröt detta för något år sedan och hamnade direkt i ett kärleksfullt förhållande. Var nära att avsluta mitt liv ett tag. Nu har det i alla fall fått en liten mening även om mina problem gör att jag ändå bara sitter av tiden för att kunna få dö.

H2SO4 skrev:Har själv varit i samma sits. Det är riskfyllt att sitta och tycka synd om sig själv. Tänk om det finns en perfekt partner för dig där ute som gör samma sak men pga av detta möts ni aldrig?
Jag själv bröt detta för något år sedan och hamnade direkt i ett kärleksfullt förhållande. Var nära att avsluta mitt liv ett tag. Nu har det i alla fall fått en liten mening även om mina problem gör att jag ändå bara sitter av tiden för att kunna få dö.

Visst, det är ohälsosamt att tycka synd om sig själv. Men efter att blivit klassad som ``för udda för att umgås med´´ tillräckligt många gånger så börjar det göra ont, men jag antar att det bara är att ta det tills du blir starkare och slutar bry sig om de trångsynta fånarna?

Livet4Life skrev:

H2SO4 skrev:Har själv varit i samma sits. Det är riskfyllt att sitta och tycka synd om sig själv. Tänk om det finns en perfekt partner för dig där ute som gör samma sak men pga av detta möts ni aldrig?
Jag själv bröt detta för något år sedan och hamnade direkt i ett kärleksfullt förhållande. Var nära att avsluta mitt liv ett tag. Nu har det i alla fall fått en liten mening även om mina problem gör att jag ändå bara sitter av tiden för att kunna få dö.

Visst, det är ohälsosamt att tycka synd om sig själv. Men efter att blivit klassad som ``för udda för att umgås med´´ tillräckligt många gånger så börjar det göra ont, men jag antar att det bara är att ta det tills du blir starkare och slutar bry sig om de trångsynta fånarna?

Har aldrig varit med om det så kan tyvärr inte relatera. Blev mer behandlad som luft istället under skoltiden. Mycket var väl mitt eget fel också eftersom jag var så jäkla instängd på den tiden. Klart ingen ville umgås med mig liksom. Jag led förvisso inte av det eftersom jag var för olik NT:s.

Alla människor är olika och jag antar att det är mognad som kommer med åren. Att även strunta i vad andra tycker och tänker och leta riktiga vänner istället. Först då kan man börja arbeta med sin självkänsla. När man har accepterat sig själv och ser sina styrkor.

Tja, Svenssonlivet är inte så kul, speciellt inte i min ålder (50+), så det är inte något man precis vill kopiera. Första steget till ett bra liv är att sluta drömma om att bli en NT, och sluta låtsas gilla samma saker som dem. För hur kul är det att grilla, åka till Thailand, ligga på stranden och sitta på en pub och dricka öl?

rdos skrev:Tja, Svenssonlivet är inte så kul, speciellt inte i min ålder (50+), så det är inte något man precis vill kopiera. Första steget till ett bra liv är att sluta drömma om att bli en NT, och sluta låtsas gilla samma saker som dem. För hur kul är det att grilla, åka till Thailand, ligga på stranden och sitta på en pub och dricka öl?

Utav dom sakerna du nämnde finns det bara en sak jag inte gillar och jag är ändå diagnostiserad med AS. Vi är precis lika annorlunda som dom som inte har blivit diagnostiserade med AS. Men jag håller med dig man måste lära sig att acceptera sin funktionsnedsättning och slå på sig själv.

slackern skrev:Utav dom sakerna du nämnde finns det bara en sak jag inte gillar och jag är ändå diagnostiserad med AS. Vi är precis lika annorlunda som dom som inte har blivit diagnostiserade med AS.

Tja, antingen så har du lärt dig att gilla sådana NT-saker, eller så har du inte neurodivers på de områdena.

slackern skrev:Men jag håller med dig man måste lära sig att acceptera sin funktionsnedsättning och slå på sig själv.

Det var nog inte det jag påstod. Jag har inte accepterat någon funktionsnedsättning, utan jag anser mig bara som annorlunda. Man kan inte bygga något bra på att acceptera att man är funktionsoduglig, däremot på att man är annorlunda.

Karamell skrev:Jag är en positiv person och har haft stora drömmar i livet om att skaffa mig mitt drömyrke och familj. Istället har jag de senaste åren fått mer och mer insikt om mina begränsningar och blivit riktigt bitter. Ska fylla 40 år och har aldrig haft en partner, kommer nog inte kunna få barn, har aldrig haft ett jobb (även om jag kanske har ett på gång snart), inga vänner, jag är ful som stryk och tröstäter mig tjock.

Ibland lurar jag mig själv och tror att det ska bli så mycket bättre, men till slut sitter man där helt ensam och ingen kan förstå eller tycka om en. Önskar jag föddes med mer energi så jag kunde vara lika duktig som alla vanliga människor och önskar jag inte hade alla dom sjukdomar jag har som gör mig så ful. Livet är så orättvist. Dessutom gör ju ens fattigdom att man inte kan köpa mer än mat och kläder.

Jag håller nog på att bli knäpp, och tror faktiskt det är nyttigt, att bli knäpp. För då vågar man mer och skiter i vad folk tycker. Man blir liksom vild och gör vad fan man vill. Risken med det är ju dock att man blir kriminell eller utstött för att folk inte kan förstå varför man är så vild. Fler som känner såhär? Ingen fattar hur mycket man lider när man har dolda handikapp. Det är inte helt lätt att snacka om och förklara bara sådär.

Och säg inte att jag gnäller, för jag har verkligen försökt att göra mitt bästa i 40 år, men jag börjar känna mig sliten. Jag har ju trots allt inte tagit livet av mig och är inte intresserad av att göra det heller. Allt bara känns så orättvist. Blir så avundsjuk på folk som lever Svenssonliv och är trött på att höra om deras lyxproblem.

Ingen tycker om mig.

Jag tror nyckeln är försöka med förändring. Börja med något litet, som att prova en ny hobby. Förhoppningsvis hittar du en hobby du tycker om och blir väldigt intresserad av, och då kanske du kan hitta andra via internet med samma intresse. Sen kan det komma att bygga på mer än du först trott.
Som en bekant till mig alltid säger... "baby steps".

rdos skrev:

slackern skrev:Men jag håller med dig man måste lära sig att acceptera sin funktionsnedsättning och slå på sig själv.

Det var nog inte det jag påstod. Jag har inte accepterat någon funktionsnedsättning, utan jag anser mig bara som annorlunda. Man kan inte bygga något bra på att acceptera att man är funktionsoduglig, däremot på att man är annorlunda.

Ja just det du är ju inte diagnostiserad med AS så klart att du inte har någon funktionsnedsättning då förstår jag vad du menar. Bara för att man är excentrisk behöver det inte betyda att man har AS.

Ops ser att jag hade skrivit fel i mitt tidigare inlägg vad jag menade var att man inte ska slå på sig själv pga sin funktionsnedsättning.

H2SO4 skrev:aldrig varit med om det så kan tyvärr inte relatera. Blev mer behandlad som luft istället under skoltiden. Mycket var väl mitt eget fel också eftersom jag var så jäkla instängd på den tiden. Klart ingen ville umgås med mig liksom. Jag led förvisso inte av det eftersom jag var för olik NT:s.

Alla människor är olika och jag antar att det är mognad som kommer med åren. Att även strunta i vad andra tycker och tänker och leta riktiga vänner istället. Först då kan man börja arbeta med sin självkänsla. När man har accepterat sig själv och ser sina styrkor.

Jag är utåt, eller, jag anstränger mig för att lära mig förstå andra människor och inte vara trångsynt, utan ge dem en chans att motbevisa mina teorier om hur de är.

Jag är väl milt instängd som du säger, aldrig den som vill ut på en klubb.
Men jag försöker få mig själv att prata med nya, för jag har märkt att det är enormt utvecklande.


Bör kanske tilläggas att jag inte har någon fullblåst Aspergers, utan typ mild autism eller vad de nu sa. Men jag har märkt att jag förstår folk med autism bättre än S.K. NT:s?

-Om jag jämförde mig med andra, normen, medelsvenssons - vore det mycket enkelt att börja förakta mig själv för att jag inte lever det liv de lever, för att jag inte har vad de har och gör vad de gör.

Men det vore bedrägligt att jämföra mig med normen då jag inte är normen.

Har jag drömt om att skaffa villa, Volvo, ungar, gräsmatta och klotgrill?
-Svar nej.

Jag har aldrig velat ha eller ens vara del av det där supernormativa.

Däremot har jag velat ha en självständighet och ägna mig åt det som intresserar mig.
...vilket inte inbegriper klippning av gräsmatta, skjutsa ungar till fritids, göra upp en veckobudget, amortera på huslån, besiktiga bilen, byta blöjor, hämta ungar på dagis, rensa rabatten, ställa fram klotgrillen varje år vid Maj och allt vad det är.

Jag vill liksom se och upptäcka efter eget huvud och inte bara följa med i vad reklamutbudet talar om för oss att vi ska göra.

Alltså, eftersom jag inte svikit mig själv behöver jag inte känna någon som helst skuld eller ånger.

Jag är individualist mer än jag är handklappare i en publik.
Jag är estet mer än jag är allmänpraktiker.
Jag lever i tankarna mer än i nåt veckoschema.

Givet min natur lever jag alltså i enlighet med min natur.
Som en sån där fri, obändig varelse som inte står tuktad i någon annans rabatt utan mer som en vildvuxen enbuske.

KrigarSjäl skrev:-Om jag jämförde mig med andra, normen, medelsvenssons - vore det mycket enkelt att börja förakta mig själv för att jag inte lever det liv de lever, för att jag inte har vad de har och gör vad de gör.

Men det vore bedrägligt att jämföra mig med normen då jag inte är normen.

Har jag drömt om att skaffa villa, Volvo, ungar, gräsmatta och klotgrill?
-Svar nej.

Jag har aldrig velat ha eller ens vara del av det där supernormativa.

Jag tror att dom flesta i Sverige delar din åsikt, det är ju allmänt känt att alla driver med medelsvensson och att ingen vill bli definierad som det, att det är en grov förolämpning.

Mja, kanske det...å andra sidan finns det ett stort samhälleligt tryck som säger att man vid en viss ålder skall leva ett visst liv och göra vissa saker.

Tror tjejer i min ålder har det värre faktiskt.
Har dambekanta som mer ofta än sällan möts av förvånade blickar när de säger att de inte arbetar och inte vill bli mamma. Som möter en slags förklaringsplikt när de svarar på den typen av frågor.

Jag märker ju också av det, men som man tror jag man kommer undan som kuf på ett annat sätt.

Känner igen mig precis. Så du är inte ensam.

KrigarSjäl skrev:Har jag drömt om att skaffa villa, Volvo, ungar, gräsmatta och klotgrill?
-Svar nej.

Jag har aldrig velat ha eller ens vara del av det där supernormativa.

Håller med om allt utom att skaffa barn. Jag tror de flesta lurar sig själva om de tycker att deras annorlundaskap inkluderar att de inte vill ha barn (eller partner). Har dessutom varit tillräckligt mycket på wrongplanets L&D forum för att veta att väldigt många vill ha åtminstone partner.

För mig är inte partner och barn en del i att vara som normen. Det är en del av att vara människa eller t.o.m. att vara en levande varelse.

rdos skrev:

slackern skrev:Utav dom sakerna du nämnde finns det bara en sak jag inte gillar och jag är ändå diagnostiserad med AS. Vi är precis lika annorlunda som dom som inte har blivit diagnostiserade med AS.

Tja, antingen så har du lärt dig att gilla sådana NT-saker, eller så har du inte neurodivers på de områdena.

Jag tror inte att det är så enkelt. När det kommer till intressen väljer man nog ofta utifrån hur de egna förutsättningarna är. Har man potential att utvecklas inom något fångar det ens intresse. Så är oftast inte fallet med något där man inte lyckas få till det. I det senare fallet avklingar nog intresset ganska snart för de flesta. Själv så är jag i stort sett totalt värdelös på många av de saker som anses vara klassiska AS-intressen som matematik, schack osv. De flesta av mina intressen ligger inom det som rdos förmodligen skulle klassa som NT-världens intressen. Själv så föredrar jag att inte betrakta världen indelad i en NT-tillvaro och en NPF-tillvaro, snarare är det uppblandat men givetvis finns det sammanhang där NPF är överrepresenterade som grupp.

Mina drömmar har inte varit svenssondrömmar alls men visst känner jag igen mig. Jag tyckte att jag hade goda förutsättningar att göra saker, talanger, och det tror jag jag har. Men... lever också mitt liv så långsamt att jag kommer hinna dö innan jag får saker klara. Jag klarar inte att leva snabbare. Jag har alltid varit optimistisk och är det fortfarande, men ibland hinner verkligheten upp en. Har man inte gjort något av det man satt upp som mål vid min ålder blir det nog inte av. Det är en väldigt skrämmande tanke.

När det gäller arbete och vara svensson så är jag nog misslyckad, resten är nog rätt ok

Kristofer skrev:Jag tror inte att det är så enkelt. När det kommer till intressen väljer man nog ofta utifrån hur de egna förutsättningarna är. Har man potential att utvecklas inom något fångar det ens intresse.

Idealt så är det så, men det finns folk som är intresserade av saker de inte har förutsättningar att klara av.

Kristofer skrev:Så är oftast inte fallet med något där man inte lyckas få till det. I det senare fallet avklingar nog intresset ganska snart för de flesta. Själv så är jag i stort sett totalt värdelös på många av de saker som anses vara klassiska AS-intressen som matematik, schack osv.

Det är nog inte jag som hittat på sådana stereotyper, och jag är inte superbra på varken matematik eller schack. Snarare på programmering då.

Kristofer skrev:De flesta av mina intressen ligger inom det som rdos förmodligen skulle klassa som NT-världens intressen.

Som vad då?