Hej
Är ny på forumet. Är en tjej på 29 år med misstänkt AS.

Jag hade en ganska trasslig uppväxt och pga bl.a självmordsförsök gick jag på BUP från 12 års ålder och senare i vuxen ålder hos vuxenpsyk.
Jag var extremt sluten som barn/tonåring och ganska manipulerande så det sattes aldrig någon diagnos, även om jag under en tid bodde på behandlingshem. Blev för övrigt "utkastad" därifrån pga att jag vägrade prata med deras behandlare (som jag ansåg vara ett skämt.)

Min mor (som är manodepressiv eg oviktigt här) frågade min BUP-kontakt om jag hade AS då hon misstänkte det. Hon sa då att jag inte hade det.

Men nu i vuxen ålder när jag ser på mig själv och hur jag känt mig alla år så verkar det vara en självklar diagnos.

Fungerar numera normalt i samhället med jobb och är gift även om jag blev utdömd av en tant från soc när jag var 15. Hon sa att jag skulle behöva bo på gruppboende hela livet..

Nu till frågan; är det vanligt att psykvården missar diagnoser eller har jag varit för sluten så dom trott att jag "bara" haft depressioner och ångest?

Vet att jag inte skrivit mycket om hur jag känt det som får mig att tro att jag har AS.. Har svårt med känslor och att uttrycka dom.

Men dom främsta signalerna är: oförmåga att veta hur man ska vara, ansiktsblindhet, mycket tekniskt intresse och fallenhet, fördjupar mig extremt i mina intressen mm

En annan fråga när jag ändå skriver: har läst att närhet kan vara ett problem, gäller det även sexlivet? Är gift med en partner som har hypomani och har en himla sexlust medans jag har väldigt lågt intresse, är det vanligt?

Tack på förhand och Gott Nytt År!

Det är väl inte helt ovanligt att psykvården missar att ställa korrekt diagnos. Asperger/autism hör ju dessutom till neuropsykiatrin och diagnoskriterierna var åtminstone från början uteslutande baserade på pojkar/män. Tror att det bara är under de senaste 5-6 åren som man har börjat utarbeta kriterier för flickor/kvinnor.

Välkommen till forumet.

Gott Nytt År! Det här blir ett bra år.
Jag har ägnat mer än hälften av mitt vuxna liv åt en massa samtalsterapier ca 17 år. Först 2003 var det en psykolog som föreslog att jag skulle göra en utredning. Och där satt den. Diagnos ASD! Den som söker skall finna. Kanske inte så roligt, men livet är kul, tycker jag.

Hej och välkommen!

Genom att läsa trådarna här kan du se om du har mycket gemensamt med aspergare och ev många AS-drag. Det är ju inte en knivskarp gräns, man kan ha aspergerdrag utan att kvalificera till diagnos.

Betr sex så finns det de som är hypersexuella och de som är asexuella och allt däremellan. Här är några trådar:

hypersexualitet-t3364.html

sexualitet-och-asperger-t12873.html

hur-stark-sexdrift-har-du-omrostning-t13129.html

sexdrift-och-as-t17089.html

asexualitet-t9063.html

milve skrev:

Gott Nytt År! Det här blir ett bra år.
Jag har ägnat mer än hälften av mitt vuxna liv åt en massa samtalsterapier ca 17 år. Först 2003 var det en psykolog som föreslog att jag skulle göra en utredning. Och där satt den. Diagnos ASD! Den som söker skall finna. Kanske inte så roligt, men livet är kul, tycker jag.

Gott Nytt År! Till TS, Till milve, Till övriga ... forumister aspiga eller inte

O/T men tycker det här har relevans då det gäller Kommunikation mellan Vårdgivare och Vårdtagare.

Tack till milve. För trådstarten, i http://www.aspergerforum.se/pragmatisk-sprakstorning-t17541.html som jag finner intressant och mycket tänkvärd, har länge funderat i de tankebanor du beskriver där.

Men jag klarar tyvärr inte att formulera mig till ett inlägg med mina egna funderingar, men skall läsa på i länken http://www.sprakenshus-umas.se/?p70i73l2s180= som kanske kan något att få klarna till en vidare belysning om vad det kan handla om,

Är ju själv utan Diagnos, men som förstår att jag ofta gissar mig till ett svar på tilltal, vilket gjort min kommunikation knepig i samtal med vårdgivare, då det i samtalsstöd sagts till mig en del bra saker, som t.ex att jag har god insikt i det som kan beskrivas som mina problem.

Har alltid känt att det är en insikt som jag kan verbalisera teoretiskt men inte omsätta till en praktisk process för att minska min problematik det är för övrigt något som jag känner igen som en röd tråd i mitt liv, Hm. Är för pömsig att utveckla mina tankar till något som bär ljus över mina funderingar hm ... tycker ändå att det för mig är som att den här tråden hör ihop med tråden om Pragmatisk Språkstörning

Mvh segdeg: selektiv mutist med div NPF-? som AD(H)D, HFA, (numera lågfungerande om det går att uttrycka sig så)obehandlad PTSD, Dyslektisk bakgrund som är hyfsat kompenserad i jämförelse med hur det sett ut tidigare, det autistiska spåret har löpt parallellt med forskningsutvecklingen dvs drag och symtom har hela tiden varit tydliga, men att det inte i tillräcklig omfattning hindrat min skolgång, arbetsliv, eller jämförbara aktiviteter i livet tills det en dag blev för mycket av allt...

...Och det inte gick att uppbringa fler resurser eller energi, ingen reserv att hålla ut med, Sjukskrivning, Arbetsträning i omgångar på eget initiativ efter tjat etc, vidare in i Sjukbidrag, Utmattningssyndrom, Depression behandlad som?>>>gissad ej utredd Bipolär Depression av något slag I,II,eller III? Sjuk och Aktivitetsbidrag m.m medicinerar på det tolvte året, med SSRI-Sertralin-Zoloft50mg med sina biverkningar men dock en gynnsam effekt mot skov av panik-atacker m.m.

Om NPF-diagnoser hade funnits för ett halvsekel sedan så hade det varit aktuellt då, nu är det svårare pga att jag till stora delar klarar att sköta mig slälv, och det tackvare att jag kan disponera min tid och prioritera mina aktiviteter som jag vill, att delta i såväl sociala aktiviteter som arbetsliv är inte att tänka på.

Men jag har ändå väckt liv i gamla drömmar, som att studera isf på distans men inget jag kan dra någon större växel på, ett litet steg i taget ... och av många små steg kanske jag tar det större klivet en dag, gärna en vacker dag

milve skrev: Den som söker skall finna. Kanske inte så roligt, men livet är kul, tycker jag.

Håller med om det även om det kan vara nog så kämpigt ... och livet får bli det där som passerar bredvid, någonstans i periferin ... finner själv en mening i att bättre förstå mig själv, även om det går trögt ... men som man minst anar det glimrar det till, gammal förtvivlan känns främmande inför att krafter rinner till och nya utmaningar känns vitalt spännande

om det här blev för O/T så är det väl i vanlig ordning bara en fråga om att lyfta ur inlägget ... ber om överseende om det blev navelskådande obegripligt

Mvh segdeg

Tack för svaren och länkarna. Ska plugga på lite mer.

Är det svårt att få en diagnos?
Funderar på om det är värt det för min del. Försöker annars hålla mig så långt bort det går från läkare och psykologer. Jag funkar ju hyfsat i samhället tack vare att jag har ett extremt kontrollbehov och mycket rutiner. Men ibland undrar jag över vad som skulle hända om jag tappar kontrollen och ångesten tar över...

Skulle iofs förenkla kontakten med mina svärföräldrar och övriga bekanta som jag ej valt själv.. Dom tycker nu att jag är svår, oförskämd och konstig så en diagnos kanske skulle göra att dom inte dömer mig lika hårt.
Det värsta jag vet är alla dop, bröllop och andra sociala träffar där jag förväntas umgås och intressera mig. Sanningen är den att jag pga ansiktsblindhet inte känner igen dom jag bara träffat några gånger. Och sen har jag ingen aning om hur väl jag förväntas känna dom, om jag ska behöva krama dom och ställa sociala frågor eller om ett hej räcker. Tycker det är extremt svårt att vara social och kramas med en människa som jag inte har nåt intresse av att känna och inte har nåt gemensamt med.

Det är mycket bättre på jobbet. Jobbar inom industrin och upplever dom människorna som enklare. Där behöver man aldrig krama någon och det mesta pratet handlar om jobb eller gemensamma intressen.
Vet att dom tycker jag är svår och konstig, det kom fram på en firmafest med alkohol inblandat. Men även om jag inte direkt är en i "gänget" så får jag respekt pga mina kunskaper och faktumet att det är ingen som kan min maskin lika bra som jag så dom behöver mig.

Tycker för övrigt att det här är ett toppenforum

Hej! Jag tror att det är MYCKET vanligt att man får gå odiagnostiserad. Jag fick panikattacker när jag var 20. Efter några år fick jag diagnos panikångest med social fobi. Efter åratal av misslyckade försök att jobba/studera, fick jag äntligen göra en NP-utredning. 47 år gammal fick jag diagnos Aspergers syndrom. Det är 27 år utan diagnos. Träffar många som vill göra utredning, men får inte. I böcker om Aspergers brukar de rekommendera att man ska försöka få göra en utredning om man inte får livet att fungera. Klarar du dig utan diagnos, är det ok. Jag fick inte mitt liv att funka. Nu har jag fått en ny chans.

Nu har jag tagit den första kontakten med vårdcentralen och sagt att jag vill ha en utredning. Läkaren visste inte hur hon skulle göra med ärendet så jag fick en ny tid hos kuratorn för screening.

Innan jag tog steget beställde jag hem mina gamla journaler från BUP för att analysera mig själv. Jag upptäcke som jag misstänkte att jag förträngt stora delar av min barndom. Blev dock förvånad över hur utagerande jag var och att jag hade panikångestattacker som jag inte minns. Hände även en gång att jag "fastnade", ville inte röra mig och reagerade inte på när dom pratade med mig. Jag har fortfarande ångest men har sån kontroll på mig själv så det inte märks utifrån.

Har dom senaste dagarna läst mycket på internet om kvinnor med AS och det är så himla klockrent jag. Känns skönt att veta vad som gått fel för mig och anledningarna!

Funderar nu på hur jag ska övertyga dom om att jag behöver en utredning. Jag funkar ju utåt sett bra men känner att allt hänger på en skör tråd. Och även om jag jobbar så funkar inte hemmalivet. Min sambo är ganska trött på mig..

Jag hade en kontakt på psyk efter att jag hamnat på PIVA efter en större dos av imovane. Det var 2006. Hon ville att jag skulle göra en utredning då men jag ville inte det.
Hon sa på vårat sista möte att jag kunde höra av mig om jag behövde. Men jag är osäker på hur länge det gäller. Det är ju några år sedan nu så hon kanske tycker det är jättekonstigt att jag hör av mig?
Jag tänker att om det vore ok att kontakta henne skulle det vara en snabbare och enklare väg till en utredning.

Ska nog göra en lista med stödord till mötet med kuratorn så jag vet vad jag ska säga. Vad kommer dom att fråga? Känner att jag har allt i huvudet när jag tänker på det men är rädd för att jag inte säger mycket om dom inte frågar.. Hur ska jag lägga upp det? Eller sköter dom sånt och frågar om allt?

Jag antar att det är bra att ha svar på de eventuella frågorna "Varför tror du att du har AS?" och "Varför vill du bli utredd?" Alltså att man räknar upp allt som inte funkar, såväl hemma som på jobbet, all ångest etc. Har man inga signifikanta besvär har man inte rätt till en utredning, hur aspig man än är.

Ville din psykkontakt att du skulle göra en npf-utredning? I så fall kan du nämna det också för kuratorn.

Alien skrev:Ville din psykkontakt att du skulle göra en npf-utredning? I så fall kan du nämna det också för kuratorn.

Jo hon tyckte jag skulle gör en npf-utrdning då hon misstänkte AS.

Glömde skriva att jag gjorde ett psyktest när jag var 14. Det svar jag fick av det var att jag då var som en 18-åring i IQ men som en 8-åring i EQ.

Hej igene!
Med tanke på hur svårt det är att få göra en utredning, får man ta de möjligheter som bjuds. Kan PIVA-psykologen hjälpa dig, så ta den chansen. Tror inte att hon tycker att det är konstigt.

Ang screening hos kuratorn: innan jag fick göra NP-utredningen, gjorde jag en "scanning" hos överläkaren på öppenvården. Gissar att det kan vara samma sak. Om det är det, så innebär det en hel massa konkreta frågor, inte att man behöver berätta själv. Jag fick papper med mig hem med dessa frågor. Svaren analyserades av någon "expert", som sen skickade resultatet till läkaren.

Missar och missar. Man kan bena ur en människas egenskaper ganska duktigt. Om man är si och så så har man den och den diagnosen, man blir inte annorlunda från den dagen man blir diagnostiserad, man har ju haft sina svårigheter hela livet.

Hej igen!
För mig har det varit till största delen positivt att få diagnos. Jag fick bara delar av mitt liv att fungera. Nu får jag bättre hjälp att försöka komma tillbaka till arbetslivet. Anhöriga har fått en förklaring och respekterar mig på ett annat sätt. Jag tar inte skit längre. Förut hade jag dåligt samvete över att vara så "besvärlig", lågpresterande osv. Jag har hela tiden gjort mitt bästa och nu är jag väldigt nöjd med vad jag åstadkommit. Och det är så himla sköööönt att få en förklaring. 28 års ångest, panik och annat elände fick sin förklaring. Därmed inte sagt att allt är perfekt, men så mycket har hänt sen jag fick diagnosen.

Nu har jag varit på screeningen och pratat lite övrigt med kuratorn. Hon säger att jag har starka drag av AS men har anpassat mig ganska bra till samhället så neuropsykiatriska teamet får avgöra.
Blir fundersam över vad hon menar. Om jag nu har starka drag borde väl det tyda på AS. Hur jag har anpassat mig behöver väl inte säga emot en diagnos som skulle varit självklar för 10 år sen. Vi pratade mycket om dåtid/nutid och hur jag lärt mig tyda den sociala koden. Har läst att många med AS kan lära sig spela "normal".
Har dessutom utvecklat typ OCD för att hålla kontroll på allt och utåt sett verkar jag fungera.

Tror möjligen jag skall ha diagnosen "subklinisk asperger" liksom jag tror att segdeg och många här på forumet har.
Vi klarar helt enkelt av att umgås med entisar för bra, vi anstränger oss intill bristningsgränsen för att passa in, till det vi lärde oss som barn.
Tyvärr var det ingen som lärde oss vad som passande. Det var hela tiden det stora problemet för oss, att försöka fatta den totalt obegripliga ologiska sociala koden.

sparven skrev:Blir fundersam över vad hon menar. Om jag nu har starka drag borde väl det tyda på AS. Hur jag har anpassat mig behöver väl inte säga emot en diagnos som skulle varit självklar för 10 år sen.

Tror hon menar att om du fungerar i samhället osv, så finns det ingen mening med officiell diagnos, då det finns dem som antagligen behöver diagnosen för att få hjälp för att dem sitter fast helt. Är somsagt års väntetid för utredning i många städer, och då prioriterar dem tyvärr, tror jag.

Jag vet av egen erfarenhet att man kan fungera "normalt" i många år, trots vad vissa kallar för Asperger light, men till slut klappar man igenom och fixar ingenting.

Jag fick iofs inte min diagnos förrän för ett par år sedan, men Asperger har jag ju haft hela livet (är 50+ nu).

Jo fungerar hyfsat. Och på jobbet funkar jag bäst så ses inte som något problem. Men är livrädd för vad som händer om jag tappar kontrollen. Eller om jag blir för trött. Orkar knappt nåt efter jobbet.

Men det jag är mest rädd för är dom växande tvångstankarna om att jag ska hoppa från höga höjder, frontalkrocka med en lastbil eller liknande. Blir rädd för mig själv nästan dagligen och får ångest efteråt. Försökte nämna det, hon verkade inte förstå men skulle försöka få fram nåt sånt test till nästa gång.

Hon har inte läst mina gamla journaler och jag är ju inte så bra på att berätta så känns som min fungerande yta lurar henne att tro att jag är ganska normal ändå.

Orkar faktiskt inte ta det med en kurator på vårdcentralen heller, känns lite som långa vägen in. Helst av allt skulle jag nog maila min gamla kontakt och börja där igen. Om jag vågar. Är ju typ 6 år sedan.

Instämmer med Miche. Och sedan kan det säkert vara som Jagers säger, ur den "officiella" synvinkeln.

Men till saken hör då att det finns många proffs som ännu inte har begripit att detta att spela normal sällan är något en aspergarpersonlighet bara lär sig och så sitter det där, utan det är en ständig kostnad för en, ofta en enorm merkostnad för att nätt och jämnt nå upp till minimum för att bli godtagen av de normala på ett jobb och så vidare. De begriper inte det eftersom de aldrig behöver leva i det själva.

Därför kan de få för sig att man inte kvalar in för en diagnos även om man själv skulle behöva ett mindre belastande liv rätt akut innan man klappar ihop. Ju bättre man har lärt sig att spela normal, desto svårare problem kan man få att bli trodd. Så det kan bli så att man måste undervisa proffsen, vara den som tror på sig själv och driva igenom vad man själv vet mot deras oförståelse. Det där måste man nog tyvärr vara observant på.

Zombie skrev: Därför kan de få för sig att man inte kvalar in för en diagnos även om man själv skulle behöva ett mindre belastande liv rätt akut innan man klappar ihop. Ju bättre man har lärt sig att spela normal, desto svårare problem kan man få att bli trodd. Så det kan bli så att man måste undervisa proffsen, vara den som tror på sig själv och driva igenom vad man själv vet mot deras oförståelse. Det där måste man nog tyvärr vara observant på.

Exakt det hände mig. Jag fick min diagnos just för att jag skulle ha ett "skyddsnät" om allt skulle gå åt helvete. Utredaren såg att jag kör på i 110 och är på väg mot utbrändhet, eftersom jag kämpar så med att upprätthålla en normal fasad på jobbet. Samtidigt är jag väldigt mån om att allting skall bli rätt i arbetet att jag gärna jobbar över gratis flera dagar i veckan. Men det börjar gå sämre och sämre känner jag, är livrädd för att en dag skall göra ett så stort misstag att det kostar mig min anställning.

För övrigt; en viss typ av problematik kan väldigt lätt skyllas på speciella omständigheter. Till och med nu när jag var inne för utredning så ville de förklara mina problem med traumatiska upplevelser i barndomen. Men - då jag väl fick göra en utredning så visade det sig att jag passade "profilen". Mina problem var mätbara.

Kan ju ge lite utdrag från min BUP-journal 2004 (en droppe i havet): "…Det framkommer en bild, som att K alltid har haft ganska svårt att veta hur hon skall förhålla sig i sina relationer, vad som förväntas av henne och hur hon så att säga skall bete sig"... "Ger inte fullgod emotionell kontakt, och har lite svårt med blickkontakt"... "Sparsamt kroppsspråk inklusive mimik, men väsentligen normal kroppshållning."

Åtta år senare fick jag diagnos.

Jag gick ca 10 år på vuxen-psyk innan jag fick rätt diagnos. Jag fick börja där trots att jag var 16 år. Hade bl.a olika schizofreni-diagnoser innan jag fick aspergers.

Har nu gjort klart screeningen hos vårdcentralen och remissen är skickad. Hoppas dom tycker den innehåller tillräckligt för att kalla mig.

Känner igen det att dom vill förklara alla mina problem med saker från uppväxten. Men nu har det gått så många år och jag funkar fortfarande inte, det är nåt med mig som inte är som andra. Vill bara få svar!

Har nu fått en kallelse till neuropsyk, ska dit i slutet på månaden En början iaf. Sen får jag se hur lång väntetiden till en utredning är. Nån som vet hur långa väntetider det brukar vara i Norrköping?

Själv sprang jag hos psyk-vården i ca. 20 år innan en uppmärksam psykolog tyckte jag skulle göra en NPU och då föll de flesta bitarna på plats - fick min AS-diagnos vid 35 års ålder.