Nu är jag ställd i kön, 2,5 år är väntetiden nu men dom trodde den skulle minska.
Var på bedömningssamtal i veckan och dom sa att dom inte hade några tvivel om att jag skulle få en diagnos vid utredningen. Så på sätt och vis fick jag iaf ett svar och kan jobba med mig själv utifrån det. Jag skulle även få en arbetsterapeut att jobba med i väntan på utredningen

sparven skrev:Nu är jag ställd i kön, 2,5 år är väntetiden nu men dom trodde den skulle minska.
Var på bedömningssamtal i veckan och dom sa att dom inte hade några tvivel om att jag skulle få en diagnos vid utredningen. Så på sätt och vis fick jag iaf ett svar och kan jobba med mig själv utifrån det. Jag skulle även få en arbetsterapeut att jobba med i väntan på utredningen

Kan berätta att jag minskade min kötid från 2,5 år till 3 månader genom att ta reda på hur de prioriterar i kön. De som hade självskadebeteende och självmordsbenägenhet fick gå först. Ringde upp sköterskan som skulle vara del av utredningen och ljög att jag kanske inte lever så länge att jag kan vänta 2,5 år men att det i alla fall var snällt att hon tog emot mitt samtal. Hon blev mycket orolig och min kötid kortades ner mycket snabbt.

Zombie skrev:Men till saken hör då att det finns många proffs som ännu inte har begripit att detta att spela normal sällan är något en aspergarpersonlighet bara lär sig och så sitter det där, utan det är en ständig kostnad för en, ofta en enorm merkostnad för att nätt och jämnt nå upp till minimum för att bli godtagen av de normala på ett jobb och så vidare. De begriper inte det eftersom de aldrig behöver leva i det själva.

Därför kan de få för sig att man inte kvalar in för en diagnos även om man själv skulle behöva ett mindre belastande liv rätt akut innan man klappar ihop. Ju bättre man har lärt sig att spela normal, desto svårare problem kan man få att bli trodd. Så det kan bli så att man måste undervisa proffsen, vara den som tror på sig själv och driva igenom vad man själv vet mot deras oförståelse. Det där måste man nog tyvärr vara observant på.

Zombie, det är så sammanfattande och bra skrivet! Den springande punkten till varför så många av oss nekats utredning och inte har blivit trodda.

Min allra första kontakt med psykiatrin var som 17 åring. Det skulle dröja 20 år tills jag fick min diagnos. Det är skönt att det är så många som fått sin diagnos sent och har en liknande historia som min. Det gör mig också upprörd!

Husläkare som har fått för sig att stoppa "NPF-epidemin" och nekar remisser till utredning gör många illa. Tyvärr tittar de bara på ett ytligt uppvisande av ett socialt beteende under några få minuter på tu man hand som många aspergare klarar av. Om man har ett jobb eller utbildning förstår de inte till vilket pris. Kompensationen och ansträngning för att det sociala beteendet inte sätter sig automatiskt har de svårt att förstå fast det är det mest centrala.

Jag hoppas att ni som står i kö till utredning orkar vänta. En dag är utredningsdagen där...
Att ni som ännu inte fått diagnos men tycker livet utan diagnos är för svårt att leva orkar stå på er tills ni får en utredning!

Det finns ett alternativ - att göra utredning privat. Ett hån, tycker säkert många,
(de flesta av oss med AS?) som naturligtvis inte har råd med detta. Särskilt inte om man är sjukskriven eller har socialbidrag. Då har man ju inte större inkomst än att man precis går runt, om ens det ... Det är jag väl medveten om, believe me.
Men om man har ett "vanligt" jobb (där man kämpar till utmattningens gräns för att försöka se "vanlig" ut) och som ger en "vanlig" inkomst, då kan det funka.
Man får förstås avstå från att ha bil, eller köpa kläder eller ny soffa. Eller åka på semester, eller röka, eller snusa ... för utredningen kostar mindre än en bil (om den inte är väldigt rostig) fast mer än alla soffor som jag skulle ha valt att köpa.
Det fick bli något slags tokprioritering för min del. För vad var viktigast i livet?
Soffan eller diagnosen? Snuset eller diagnosen?
Nu har jag fått min diagnos. Inte för att den var särskilt önskvärd - men för att jag ville veta varför jag alltid har varit så annorlunda.
Och jag ville veta NU. Vid 64 års ålder kan man liksom inte vänta - flera av mina vänner är redan döda.
Nu vet jag!
Jag har slutat snusa. Och gamla korgsoffan får väl hänga med ett tag till. Den är ju faktiskt helt OK.

sparven skrev:Nu till frågan; är det vanligt att psykvården missar diagnoser eller har jag varit för sluten så dom trott att jag "bara" haft depressioner och ångest?

Standard för aspies är väl att vara sluten så det tror jag inte.

Det är inte ovanligt för aspergerkvinnor eller kvinnor med npf överhuvudtaget som får många felaktiga diagnoser innan de får aspergersdiagnos.
När det gäller kvinnor missas npf oftast pga att all forskning är gjord utifrån pojkar och det finns skillnader som gör att lika problem kan se ut på olika sätt.

Jag hade kontakt med psykiatrin i 13-14 år som vuxen innan jag tillslut fick rätt diagnos. Innan dess försökte jag som tonåring få hjälp hos psyket, men då sa de att jag hade "lite kvardröjd tonårsproblematik som skulle försvinna av sig själv så småningom" så jag fick ingen hjälp då!Psykiatrin är så jävla amatörmässig ibland så det är sorgligt

Choklad skrev:Det är inte ovanligt för aspergerkvinnor eller kvinnor med npf överhuvudtaget som får många felaktiga diagnoser innan de får aspergersdiagnos.
När det gäller kvinnor missas npf oftast pga att all forskning är gjord utifrån pojkar och det finns skillnader som gör att lika problem kan se ut på olika sätt.

Och det ovanpå att de ofta missar diagnoser även för män. De som ska utreda har ofta inte kompetens för det. Tidvis har här strömmat in trådar om det. Den inkompetensen kan förstås slå även åt andra hållet, men det talas det ju redan om.