Behandlingsresistent depression

Vårdfrågor, medicinska aspekter samt forskning- och vetenskapsämnen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Behandlingsresistent depression

Inläggav kiddie » 2016-01-14 14:34:34

Jag förstår den frustrationen. Vården i Sverige rör sig verkligen trögt. Som när jag undrade över stimulantia, min läkare trodde det kunde hjälpa mig (vilket det gjorde) och han kunde bara ursäkta att utredningen och allt annat skulle ta flera år, innan jag fick medicin jag behövde "nu". Han visste också att det borde kunna gå fortare.

Sedan visst, jag tycker också att man i vissa fall är för försiktig med att skriva ut medicin som inte har indikation i FASS. FASS ska vara ett hjälpmedel men läkarna använder gärna FASS som ett vapen. T ex Nozinan har INGEN indikation att användas för sömn, men de vill ge det till mig iaf och jag förklarar varför det är en dum idé. De säger att de har erfarenhet så FASS-texten är bull. Men i andra fall så är FASS-texten så viktig såå, när det gäller de läkemedel de vill neka. Jag ville testa Modiodal för jag var så himla energifattig. Men det fick man klart inte.

Mina erfarenheter av aspergare är dock inte som dina. Det finns paragrafryttare här och sådana som aldrig skulle bryta en regel. Folk här är lite sådana i det stora, duktiga och regellydande. Iallafall de som hörs i det avseendet. Men det är mer tonen här på forumet. Jag har sett aspergare på andra änden av skalan med. De flockas på andra ställen på internet. Och finns naturligtvis IRL med. Flertalet aspergare JAG hänger med mer ofta är inte naiva och tror att bara för att det finns en regel kommer någon att tillämpa den och allt blir bra. Så kan det vara ibland när man berättar något neggigt här, folk tycker man ska kolla in en regel någon brutit mot mot mig och vilken regel som skulle hjälpt mig. Vilket spelar mindre roll när andra, inklusive vården inte följer dessa regler. Flertalet aspergare jag hänger med är dessutom hyfsat handlingskraftiga. Därför blir jag lite förvånad över din egen upplevelse, även om jag inte säger att det inte är sant.

De du verkar hoppa på mest här verkar vara de som tänker "själva" mest, så jag undrar lite över ditt omdöme. Jag är vuxendiagnosticerad och har hela mitt liv levt med en känsla av självständighet, tänka själv, klara mig själv, med ganska extrema följder. Har en känsla av att "Fröken Grillfest" har liknande erfarenheter. Ta inte ut dina frustrationer på dina muppkompisar på oss.
kiddie
 
Inlägg: 14555
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Re: Behandlingsresistent depression

Inläggav tahlia » 2016-01-14 15:05:54

@Defekt Mupp
Till att börja med - starkt jobbat att klå cancern. Behandlingen är i regel på en skala av tuff som inte går att föreställa sig. Det närmsta jag kommer är att ha sett tre närstående gått igenom samma helvete så jag är ärligt imponerad av det du orkat utstå.

Vidare då. Visst kan man trycka nyllet fullt av preparat om man så vill, jag är på intet vis emot medicinering. Vad jag istället är, är född och uppvuxen i en tid där man först inte visste att AS fanns och sedan inte begrep att det kunde drabba tjejer. Ingen diagnos i sikte, inget internet och inga mediciner. Vad jag däremot hade var ett stort intresse för människor, deras beteende och psykologi. Se och lär. Kroppsspråk, mimik, tonläge och annat roligt fick jag plugga in på egen hand. Intresset för det hela underlättade studierna en hel del. Sakta men säkert fick jag grepp om det hela men vägrade kompensera allt jag var vilket bland annat ledde till att mina vänner bestod av människor av motsatt kön med vilka kommunikationen var ärligare och intressen matchade.

Jag började jobba somrar när jag var 14 och fortsatte med det genom grundskolan och gymnasiet. Efter gymnasiet jobbade jag ett och ett halvt år på dagis och sedan övergick jag till kontor och allt-i-allo. Min första kärleksrelation hade jag när jag var 16, den varade lite över ett år. Följande relation inleddes vid 18 års ålder och kom att vara i 8 år och resultera i två döttrar.

Vad som satte krokben för mig vid 25 års ålder var inte AS I sig, det var en massiv utmattningsdepression. Ja, min hjärna har skador. När du stressar kroppen så hårt som jag gjorde kommer stresshormonerna att lämna permanenta skador efter sig (forskningen har äntligen kommit till en punkt där det bevisats). Idag är mina sensoriska svårigheter långt svårare än de var innan. Mitt minne tog skada. Det lustiga här är att minnesfunktionen stadigt förbättrades efter ECT och är idag långt bättre än det var under åren strax innan behandlingen.

Visst är det möjligt att ECT gör skada. Problemet med att bevisa det är dock att svår depression även den gör skada så hur kan någon vara säker på vad som är vad?

Vad gäller mitt val av behandlingen - det tog fem år att komma på benen igen efter min kollision med väggen. Botten för mig var katatoni. Världen var något som existerade utanför min tillvaro. Jag svarade sällan eller aldrig på tilltal, uppmärksammade inte något som hände runt mig. Jag var påväg ned i mitt eget mörker, långt bort från kronisk ångest och hopplöshet. Detta efter att ha provat multipla mediciner i åratal som varken gjorde från eller till. Valet var mellan att försvinna till min egen värld och lämna mina barn eller prova en sista utväg för en chans att vara den mamma barnen förtjänade. ECT lyfte mig ur mörkret och gav mig den grund jag sedan kunde börja klättra från.
Så även om den har resulterat i skador skulle jag välja likadan idag för ska vi vara ärliga så fanns det inget val till att börja med.

Idag är jag sjukpensionär och har stått utan vårdkontakter och mediciner i 10 år. Mina sensoriska problem och försämrade stresstålighet omöjliggör ett arbete. Ett liv har jag dock i allra högsta grad. Jag har barnen och huvudansvaret för dem, bor i villa, har en relation inne på sitt sjätte år och ett gäng husdjur. Mycket av min tid idag går till diverse kamper mot skola och sjukvård för att mina döttrar ska få det de behöver (båda har NPF-diagnos), vilket känns som långt viktigare än en anställning.

Du må ha träffat aspergare IRL. Vad du har missat är att vi alla inte är lika. Du gör som sjukvården - förutsätter att vi är en homogen grupp. Det går lite dåligt ihop med din självbild kan tyckas.
Senast redigerad av tahlia 2016-01-14 15:18:47, redigerad totalt 1 gång.
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Re: Behandlingsresistent depression

Inläggav tahlia » 2016-01-14 15:12:39

@kiddie
Dina ord tidigare i tråden värmde, även om du tog i lite häftigt. ;)
tahlia
 
Inlägg: 10779
Anslöt: 2007-06-28
Ort: The Skog

Behandlingsresistent depression

Inläggav plåtmonster » 2016-01-14 16:19:12

Personer med asperger är väl en mycket mindre homogen grupp än befolkningen i stort?

tahlia skrev:är född och uppvuxen i en tid där man först inte visste att AS fanns och sedan inte begrep att det kunde drabba tjejer. Ingen diagnos i sikte, inget internet och inga mediciner. Vad jag däremot hade var ett stort intresse för människor, deras beteende och psykologi. Se och lär. Kroppsspråk, mimik, tonläge och annat roligt fick jag plugga in på egen hand. Intresset för det hela underlättade studierna en hel del.

Sådant är tufft. Som att valsa runt med ögonbindel i trafiken utan att kunna ta av den.
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Behandlingsresistent depression

Inläggav Tantaly » 2016-01-14 18:12:10

Tänkte följa trådens topic istället för att börja kommentera någons livsöden och livsval. Fuck that.

Defekta muppen

Vad självmedicinerar du dig med i dagsläget? På vilket sätt förbättrar det dig ditt liv?
Har du en fastställd uppmärksamhetsstörning ihop med aspergern eller?
Låter ju onekligen som om du har/hade sådana problem i och med att du hade svårt att komma igång med något.

Ska själv försöka få nån stimulant nu. Se om det kan speeda upp mig lite och bryta onda cirklar.
Tantaly
Inaktiv
 
Inlägg: 432
Anslöt: 2014-11-13

Behandlingsresistent depression

Inläggav kiddie » 2016-01-14 18:24:42

Vill ju ha min Ritalin tillbaka. Undra om man kan köpa den på nätet. ;)
kiddie
 
Inlägg: 14555
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Behandlingsresistent depression

Inläggav plåtmonster » 2016-01-14 18:33:30

Kolla dock upp ev nätapotek grundligt! :-)Hug

Och undvik de kinesiska.
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Behandlingsresistent depression

Inläggav Tantaly » 2016-01-14 18:41:37

Fuskas nog friskt bland stimulanter och bensodiazepiner. Det är där stålarna går att hämta för nätapoteken. Sedan är det väl ett lotteri om det går igenom tullen eller ej eftersom det är lag på att paketet innehållsbetecknas.
Tantaly
Inaktiv
 
Inlägg: 432
Anslöt: 2014-11-13

Behandlingsresistent depression

Inläggav MisoPretty » 2016-01-17 3:22:35

Vakenterapi kanske? Det hade endast testats i studiesyfte och finns ingen forskning på det.....men man kan ju testa ändå.

http://www.dagensmedicin.se/artiklar/20 ... epression/

http://www.doktorn.com/artikel/vakenter ... depression
MisoPretty
 
Inlägg: 34
Anslöt: 2015-10-20
Ort: Norra Stockholm

Behandlingsresistent depression

Inläggav Khunark » 2016-01-18 23:11:55

Jag har en fråga till er som har erfarenhet av svårbehandlad depression, hur rent konkret är det som den yttrar sig? Är tillvaron 'grå' eller är den hemsk? Vad för slags komplikationer omger tillståndet, upplever ni att det finns någon sorts konsekventa tanke/känslo/beteendemönster runtomkring som ni upplever spelar en roll i tillståndet? Om tillståndet förbättrats eller försvunnit, vad skulle ni själva tillskriva för orsak till denna förbättring?
Tack på förhand!
Khunark
 
Inlägg: 353
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

Behandlingsresistent depression

Inläggav kiddie » 2016-01-18 23:46:17

Jag blev bättre av medicin. Mitt tillstånd var tre saker. Att jag inte hade ork alls. Ingen alls. Varje fysiskt liten grej gjorde ont i kropp och själ. Hade inget arbetsminne. Kunde inte tänka ut ens de enklaste sakerna. Sedan kändes det som tortyr som att få sinnet malt genom en köttkvarn. Jag hade nog i det tillståndet hellre sett att det var grått. Överlevandet var dag till dag.
kiddie
 
Inlägg: 14555
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Behandlingsresistent depression

Inläggav Hettan » 2016-01-19 0:43:44

Jag har självmedicinerat med bl.a. ketamin och visst hjälper det mot depression. Effekten är dessutom omedelbar, behöver endast doseras ut någon gång varje 1-2 vecka beroende på hur du själv känner. Rekommenderar ingen till att självmedicinera dock.
Hettan
 
Inlägg: 536
Anslöt: 2013-05-13

Behandlingsresistent depression

Inläggav Hettan » 2016-01-19 1:00:47

Grejen med att medicinera depression med ketamin är att det inte finns några studier på hur det påverkar i det långa loppet..
Hettan
 
Inlägg: 536
Anslöt: 2013-05-13

Behandlingsresistent depression

Inläggav plåtmonster » 2016-01-19 7:07:16

Kanske denna artikel från nature har bättre information om hur ketamin fungerar?
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Behandlingsresistent depression

Inläggav Khunark » 2016-01-19 12:57:33

Jag var hos vuxenhabiliteringen igår för första gången, och fick där oväntad respons när jag var tvungen att redogöra för varför jag blivit dithänvisad. Jag skickades dit av psykiatrin när jag inte svarade på ssri eller ndri mot depression.
Habiliteringen menade att de inte kunde stå mig till hands med något, och menade att jag skulle gå tillbaka och fortsätta medicinering. Och dessutom påpekade de att mitt problem verkade ligga i 'recall', att jag inte kan 'känna' mina minnen. Och att det bromsar upp kännandet i regel. Och det fick mig att fundera på hur/om jag faktiskt är deprimerad.

Nu läste jag lite mer om Ketamin, och ser att det ska påverka NMDA-receptorn som påverkar minne och kognition.
Jag antar att alla som kan anses ha 'behandlingsresistent depression', har fått möjlighet att medicinera på dopamin/noradrenalin/serotonin-receptorerna innan den klassats som svår. Vilka typer av behandling har lett till den förbättring av era tillstånd som ni eventuellt sett?
Khunark
 
Inlägg: 353
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

Behandlingsresistent depression

Inläggav ajemen » 2016-02-10 13:05:41

Angående ketamin:
https://richarddawkins.net/2016/02/onet ... epression/ (2016-02)
https://richarddawkins.net/2016/02/keta ... epression/ (2016-02)
https://richarddawkins.net/2015/11/coul ... epression/ (2015-11)

Ni kan trycka på "read more"-länken om ni vill läsa mer från källartiklarna. Ketamin är något som jag är sugen på att testa faktiskt efter att läsa detta. Jag är inte särskilt rädd för att experimentera, och i värsta fall blir det väl bara som en rekreationsgrej. Nåja, när jag har pengar att disponera.

F.ö. tycker jag att behandlingsresistent depression är en så jäkla arbiträr term, men sen är ju psykiatrin och den medicinska förståelsen för mental ohälsa och psyket rätt vagt. När det gäller att förstå komponenter av medvetandet så tycker jag att man kan vara lite försiktig med att definiera såna termer, med tanke på hur intrikat medvetandet är.
ajemen
 
Inlägg: 865
Anslöt: 2013-04-03

Behandlingsresistent depression

Inläggav Khunark » 2016-02-15 22:08:50

Nu så har jag iallafall framfört min önskan att prova på ketamin till min psykiatrisjuksköterska som ska ta det med min psykolog. Har väl kanske lite obefogat hopp om att det ska gå vägen, men bättre det än inget alls.
Om någon hittat en mirakelkur som jag kan propagera för i andrahand, så vore det uppskattad information. Men sedan så kanske sådana individer inte besöker trådar som den här :D
Khunark
 
Inlägg: 353
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

Behandlingsresistent depression

Inläggav Gripandekylig » 2016-03-23 2:05:21

Khunark skrev:Om någon hittat en mirakelkur som jag kan propagera för i andrahand, så vore det uppskattad information.

Jag känner inte till någon mirakelkur men av de reguljära antidepressiva läkemedel vilka psykiatriker känner sig helt trygga med att ordinera bör gamla irreversibla, icke-selektiva monoaminoxidashämmare ge kraftfullast antidepressiv effekt. Har man inte redan gjort det är ju därför Nardil eller kanske Parnate intressanta.

Jag använde Nardil (fenelzin) från slutet av november 2015 till tidiga mars 2016. Nu har jag inte ätit det på strax över två veckor så min kropp lär ha hunnit återställa sig. Nardil är, som man kan ana, den starkaste och effektivaste antidepressiva medicin jag har testat. Den var väldigt bra att främja en hälsosammare relation till ens egna känslor och för mig som vägde för lite i höstas var det även praktiskt med viktuppgång - som drastiskt nog blev från 57-86 kg på 1,5 månad: alltså 29 kg.

När jag trappade ned den gick jag dock ned i vikt väldigt raskt så uppenbarligen hade cirka 10 av kilogrammen utgjorts av vätskeansamlingar (ödem). Jag tappade dock inte för mycket i vikt utan landade på min normala vikt med BMI 21. Utöver vikten hade dessvärre Nardil ganska tunga biverkningar (vid höga doser) inkluderandes förvärrad tremor, krampanfall och blodtrycksbesvär. Jag låg dock på 135 mg i en dryg månad: vilket är 3 dossteg över den reguljära maxdosen 90 mg.

Jag lär nog återinsätta Nardil om någon vecka, men först ska jag testa att fungera lite utan medicin. Jag hade trappat ut fenelzinet långsamt men ändå drabbades jag av påtagligt förvärrad ångest med frustrationsbesvär under se senaste två veckorna. De, kanske GABA-transaminas-betingade, biverkningarna gav dock med sig.

Khunark skrev:Nu så har jag iallafall framfört min önskan att prova på ketamin till min psykiatrisjuksköterska som ska ta det med min psykolog. Har väl kanske lite obefogat hopp om att det ska gå vägen, men bättre det än inget alls.

Ja men det är ju bra att hoppas i alla fall. Ska man få till det inom svensk landstingspsykiatri bör man nog finna sig en läkare som har erfarenhet nog att begripa att det sannolikt vore en lämplig behandling, som är välmeriterad nog att känna sig trygg och som är nyfiken på nya behandlingar. Denne läkare bör därefter kunna ansöka hos Läkemedelsverket om att få genomföra en enskild medicinsk prövning. De läkare jag hittills har talat med har konsekvent sagt nej - och somliga har t.o.m. fått för sig att jag varit en narkoman.

Om jag märker att jag orkar kämpa mer vid ett hypotetiskt framtida scenario, där min nuvarande medicin visat sig otillräcklig, så lär jag nog hellre resa utomlands och behandlas med ketamin än att försöka förmå en läkare här att behandla mig med det. Ska man även ta upp gränsfallslegala metoder borde man kunna köpa iv-infusionsutrustning och ketamin online straffbefriat trots att man då uppfyllt rekvisiten för narkotika- och kanske smuggelbrott. Att nöden inte har någon lag är nämligen inte bara ett ordspråk utan även något att hävda vid eventuell rättegång. Ställt emot alternativet suicid skulle man kunna argumentera för att det illegala anskaffandet av medicinen kunde sägas vara socialadekvat. Men det är nog bara något att ta sig för om man verkligen tror på det läkemedlet.
Gripandekylig
 
Inlägg: 1620
Anslöt: 2012-12-27
Ort: Uppsala

Behandlingsresistent depression

Inläggav Khunark » 2016-03-23 12:24:00

Som väntat gick min optimism käpprätt åt. Min explicita önskan om att gå vidare med antidepressionsbehandling oavsett form har passerat för döva öron nu för andra gången, och min läkare anser att jag ska gå på enbart elvanse och utvärderas av sköterska som mest var sjätte månad.
Nu ringer han upp mig imorgon, varpå jag ska be dem remittera mig till landstingets öppenvård. Öppenvården jag går till sköts av ett privat företag som arbetar för landstinget. I två år har jag besökt dem och utan att de har prioriterat mig och mina behov, utan förbättring på mina depressiva symptom. Att få elvansen är ju bra, tror att allt vore värre utan den, men det är ju avsaknaden av vilja, lust, upplevelse av liksom 'nytta' och allmän relevans till min existens som är problemet.

Vore det inte för min kontakt med vuxenhabiliteringen, skulle jag vara värre ute. Jag upplever att den inte hjälper mig i något egentligt avseende, men tack vare att jag strandat där så bokas det in regelbundna återbesök eftersom de bryr sig och vill se till att jag hamnar rätt.
På det stora hela så hjälps jag iallafall, men på fel sätt. Förhoppningen är att landstingets öppenvård kommer att vara mer tillmötesgående för mina uttalade önskningar och behov. Misstänker att vi får det sämsta av både socialismen och kapitalismen när vi sätter kapitalister att arbeta för det sociala. Obegränsade kunder kombinerat med profitintresse.

Vanliga människor antar jag inte får spontana infall att ta livet av sig på grund av enbart leda. Kan väl inte säga att jag lider, men åren tickar på. 32 i år, och tiden har stått still i snart halva mitt liv, med ett jämngrått täcke. Uteblivna studieresultat och inkomst. Uteblivna grundade relationer, att man mest umgås med samma människor utan att gå vidare. Människor i liknande situation. Rutin och slentrian. När väl saker släpper, så känns det som att jag inte skulle ha mycket motståndskraft. Är liksom inställd på någon nivå att leva bara är något man gör, ungefär som att äta. Inser nu att alla självbevarande handlingar i min syn mest är konvention. Det är ju intressant, att min existens är som bordsskick. Jag vill inte vara otrevlig mot de som känner mig, är väl kontentan. Men hur som. Vi får se vad som händer efter remissen, eller om dumfan kvicknar till och börjar utföra sitt arbete.
Khunark
 
Inlägg: 353
Anslöt: 2015-04-27
Ort: Linköping

Behandlingsresistent depression

Inläggav Abazi » 2016-06-05 0:37:30

Nu har jag inte läst alla inlägg, och vet inte ens om det utförs i Sverige, men DBS, Deep Brain Stimulation, kanske vore något för den som känner sig desperat eller modig. Såg ett avsnitt om det i serie nyss, hade aldrig hört talas om det förut. Lät spännande iaf.
Abazi
 
Inlägg: 185
Anslöt: 2016-02-14
Ort: Norrland

Behandlingsresistent depression

Inläggav slackern » 2016-06-05 21:29:53

Inte första gången jag har läst att forskarna vill använda LSD, kanske vore något för er när inget annat hjälper?

I framtiden kanske läkare kan skriva ut lsd eller psykedeliska svampar för patienter som har en särskilt svårbehandlad depression.

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/fors ... ykedelika/
slackern
 
Inlägg: 33432
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Behandlingsresistent depression

Inläggav Gripandekylig » 2017-01-11 16:50:14

Gripandekylig skrev:Jag lär nog återinsätta Nardil om någon vecka, men först ska jag testa att fungera lite utan medicin.

Jag har fortsatt att äta Nardil (fenelzin) sedan det att jag återinsatte läkemedlet i slutet av mars 2016. Denna gång höjde jag dock bara dosen till 90 mg vilket är normal maxdos. Jag har, med det läkemedlet, lyckats att bekämpa större delarna av ångest- samt nedstämdhetsbesvär men emotionellt är jag tämligen reglerad så till den grad att jag uppfattar mig vara apatisk och inte blott anhedonisk. Jag har därför sedan september månad varit i kontakt med de läkare jag fått träffa angående att augmentera den dopaminerga effekten av Nardil med ett annat läkemedel. Igår framförde jag min vilja att behandlas med Neupro (rotigotin) som tillägg till Nardil.

De exekutiva svårigheter som för mig innebär problem att få dagliga sysslor gjorda beror i mitt fall på avsaknad av motivation: emotionell apati, vilket farmakologiskt bekämpas med dopamin D3-receptoragonism. Detta kan uppnås genom att mer trubbigt höja de extracellulära nivåerna av dopamin i synapsklyftorna genom att hämma dess presynaptiska återupptag alternativt genom att hämma MAO-B vilket är det enzym som deaminerar dopamin.

Med andra ord kunde man föreställa sig att ett byte från den icke-selektiva monoaminoxidashämmaren Nardil (fenelzin) till läkemedlet Parnate (tranylcypromin) i samma grupp kunde vara vettigt, men då jag ändå hjälpts såpass bra - framförallt m.a.p. ångestdämpning - av Nardil vore det oklokt. Parnate hämmar nämligen inte gammaaminosmörsyretransaminas till skillnad mot en av Nardils metaboliter, vilket kan vara vad som föranlett dess effektivitet gentemot ångesten.

Man kunde ju även använda något av de centralstimulerande preparaten, vilket egentligen är vanligast som tilläggsbehandling tillsammans med just Nardil, och då brukar man främst använda metamfetamin, amfetamin eller dexamfetamin. Alla dessa har ju emellertid onödigt trubbiga farmakodynamiska verkningsmekanismer då de inte är nog inriktade på att stimulera D3-receptorer. Det innebär att man vid tillägg av de läkemedlen skulle kunna räkna med alltför oskäligt jobbiga biverkningar, när det finns andra alternativ att välja bland. Dessa biverkningar inkluderar givetvis risken för toleransutveckling, nackspändhet och sömnbesvär.

Även modafinil återfinns ju i gruppen centralstimulantia, trots att detta dopaminåterupptagshämmande preparat inte är nog dopaminergt för att kallas centralstimulerande. Det använde jag tidigare som tilläggsbehandling med Brintellix (vortioxetin) och det fungerade ju väl då. Skillnaden nu jämfört med den gången är dock att jag idag inte är i behov av vakenhetsstimulering utan att jag söker efter ett läkemedel för att hjälpa mig att kunna vidta de livsstilsförändrande åtgärder vilka på sikt kommer att hjälpa min hjärna att låta mig uppleva stärkt motivation inför att genomföra vardagsuppgifter.

Modafinil är alltså även det, trots att det för mig inte medför några svårare biverkningar, fel alternativ då det inte är tillräckligt D3-specifikt och f.ö. till största delen aktiverar den dopaminerga signaltransmissionen främst i hypotalamus. Därmed måste man, för att finna rätt typ utav medicin för att bekämpa apatin söka sig utanför familjen av psykoanaleptika och försöka att finna ett dopaminergt preparat annorstädes.

Bland antiparkinsonmediciner finner man idag seleglin vilket på licens kan fås som transdermalplåster mot depression under varumärkesnamnet Emsam. Det är en MAO-B-hämmare och skulle således additivt kunna potentiera den otillräckligt dopaminerga effekt jag idag erhåller från Nardil. Detta är ett någorlunda mer rimligt alternativ men då det, likt tidigare uppradade alternativ, förhöjer dopaminnivåerna i synapsklyftan skulle övriga dopaminreceptorer, utöver just D3, aktiveras i oskäligt hög grad.

Söker man sig däremot in till övriga dopaminerga preparat, inom familjen antiparkinsonmediciner, finner man grupperna adamantanderivat med läkemedlet Symmetrel (amantadin) samt dopaminagonister med läkemedlet Neupro (rotigotin). Efter att ha gått igenom deras farmakodynamik samt läst några vetenskapliga artiklar inom området apatimedicinering finner man att Symmetrel framgångsrikt har använts för att behandla symptom av olika former av motivationsnedsättningar. Farmakodynamiskt tycks dock Neupro ha mer selektiv affinitet till just D3-receptorerna varför detta måste bli det lämpligaste behandlingsalternativet.

Jag har, som tidigare nämnt, tagit upp detta med min nuvarande ansvariga läkare, men då hon endast är allmänläkare med begränsad tidigare yrkeserfarenhet (som arbetar på en psykiatrisk specialistmottagning!?) ansåg hon sig behöva rådgöra med en specialistläkare innan hon kunde ordinera Neupro. Det är verkligen makalöst illa att jag måste tala med en budbärare på det sättet istället för att kunna prata med specialisten direkt. Hon jag möter är visserligen trevlig, ödmjuk, lyhörd och angelägen om att förstå mig rätt, men då hon dessvärre saknar kompetensen förstår jag inte hur avdelningschefen resonerat då hon anställts vid en avdelning för patienter med affektiva psykiatriska sjukdomar.

Det är trist att riktiga psykiatriker idag av arbetsmarknads- samt sjukvårdspolitiska avregleringar drivits till att på konsultbasis gå från arbetsplats till arbetsplats och höja sina lönekrav såpass att de inte längre kan anställas vid landstingens specialistmottagningar utan dessa måste ta in okvalificerade läkare.

Hur ser det ut för er andra? Har ni någon gång behövt stöta på en allmänläkare utan psykiatrisk erfarenhet inom psykiatrin?
Gripandekylig
 
Inlägg: 1620
Anslöt: 2012-12-27
Ort: Uppsala

Behandlingsresistent depression

Inläggav Gripandekylig » 2017-05-09 20:43:49

Idag hade jag mitt första läkarbesök vid psykiatrin sedan inlägget 11 januari. Lyckligtvis fick jag en betydligt snabbare besökstid hos en privatläkare som jag sedan dess haft frekvent kontakt med, såväl vid besök som genom sms och videosamtal. Han ordinerade Neupro transdermalplåster och dessa använder jag nu, sedan cirka två månader, under upptrappning.

Jag har inte märkt av några jobbiga biverkningar alls, vilket var tanken eftersom det är ett väldigt specifikt dopaminagonistiskt preparat med affinitet främst till D2-receptorer vilka forskning har visat reglerar motivation och apatigrad.

De hjälper väldigt subtilt men då jag varje vecka sätter upp en att-göra-lista som jag den efterföljande veckan utvärderar har jag märkt att viss förbättring har skett, men jag ska höja dosen mer tills jag märker en bättre effekt, om den kommer. Vid utebliven adekvat verkan byter jag sannolikt till safinamid, till seleglin eller till lisdexamfetamin.

Nardil håller jag på att trappa ut då den har gjort sitt - och på ett synnerligen påtagligt vis har eliminerat all nedstämdhet och bekämpat det mesta av ångesten. Imorgon sänker jag ned till endast 1 tablett, från 6 st det senaste året (eller 9 st den första tiden) och den 7 juni kommer jag inte längre att vara påverkad av dess effekter.

En tragikomisk sak är att den läkare jag mötte vid dagens besök, som det tidigare varit sagt skulle komma att bli min nya permanenta läkare, nu meddelade mig att man efter en omstrukturering delat in sig i olika team vid mottagningen vilket kommer att innebära att jag om några månader kommer att kallas till en ny läkare - "som ska bli min nya permanenta läkare". Detta strul hade varit förödande om jag inte skaffat mig en privatläkare vid sidan om på egen hand. Att göra det är någonting jag kan rekommendera människor som har den möjligheten inom sitt landsting.
Gripandekylig
 
Inlägg: 1620
Anslöt: 2012-12-27
Ort: Uppsala

Re: Behandlingsresistent depression

Inläggav kiddie » 2017-05-10 8:23:21

Jag hittade bara en privat i mitt landsting. Måste leta fel måste ju finnas fler.
kiddie
 
Inlägg: 14555
Anslöt: 2013-02-23
Ort: Katternas planet

Återgå till Aspergare och vården



Logga in