Men i mellanstadiet började tjejerna sminka sig och tänka mer på stil å sånnt...jag var nog lite efter. Vissa var så himla vuxna av sig...jag har varit "sen" med många saker....tex. klockan tog det skit lång tid att lära sig medans jag knde läsa hyggligt fom dagis...

sussi83 skrev:Men i mellanstadiet började tjejerna sminka sig och tänka mer på stil å sånnt...jag var nog lite efter. Vissa var så himla vuxna av sig...jag har varit "sen" med många saker....tex. klockan tog det skit lång tid att lära sig medans jag knde läsa hyggligt fom dagis...

Oj? Jag visste inte att det var vanligt med smink redan i 4an. Men vet du, det kan faktiskt stämma. Jag ska inte säga annat.

Jag var också sen med att bli "vuxen". Tycker fortfarande att jag inte lever upp till vad som är vuxet. Men man mår bäst av att bara vara så som man själv vill.

Det där med klockan är intressant. Många på forumet verkar ha haft svårt med det. Själv så minns jag inte riktigt, men har för mig att jag inte förstod det. Man har ett ganska bedrövligt minne. Ska försöka att ta reda på mer om det.

Språk har även för mig alltid varit något som jag har haft det lätt för, men handstilen har alltid varit förjävlig! Som barn kunde jag inte läsa min egen handstil, även fast jag hade skrivit långa texter som jag var stolt över.

Jag minns inte var jag läste det, kan ha varit någonstans på det här forumet. Nämligen att smilgropar skulle vara vanligt bland autistiska personer? Jag har smilgropar i alla fall.

Jag var också sen med att bli medveten om stil och sånt. Hade det jag tyckte var snyggt och brydde mig inte vad andra tyckte. Jag blev mobbad men har i efterhand fått höra av vissa klasskamrater att de beundrar mig för att jag vågade ha min egen stil.

Jag är dålig på att borsta håret eller hålla på med mitt utseende över huvud taget. Jag sminkar mig ibland till fest men tycker det oftast är bekvämast att vara utan smink eftersom det är så jobbigt att tvätta bort sminket.

Jag har också en tendens att tänka att om ett plagg var snyggt en dag så måste det vara snyggt nästa dag. På så vis går jag med samma kläder lääänge, för jag ser inte att dom blir slitna.

Jag brukar få höra att jag ser yngre ut och måste ibland visa leg när jag köper cigg trots att jag är 28.

Jag brukar också läsa och gå samtidigt. Funkar utmärkt, men inte i trafiken!

Jag finns lite här och var i bildtråden, som numera är upprensad, så jag vet inte hur långt bak den sträcker sig. Men jag har fått höra att jag ser annorlunda ut IRL i alla fall, så jag gissar att mitt kroppsspråk lägger till något annorlunda.

Apropå tovigt hår så är min son likadan som Sheyen. Jag borstar aldrig hans hår, tvättar det sällan, istället försöker jag klippa det varannan var tredje månad. Det går sådär. Ungen är seriöst håröm. Men eftersom han bara är 6 år håller hans hår sig rätt fint ändå, det blir ju inte flottigt iaf.

Själv hade jag perioder när jag var liten då jag nästan maniskt borstade håret. Benan måste vara exakt rätt, så jag gjorde hela tdien om den, och minsta tova var jag tvungen att borsta ut. Hmm, jag har alltid haft fixa idéer som kommit och gått.....

Se http://www.nyteknik.se/popular_teknik/t ... 508574.ece

http://www.youtube.com/watch?v=FEGyLBg0kDM

Angelic Fruitcake skrev:Själv hade jag perioder när jag var liten då jag nästan maniskt borstade håret. Benan måste vara exakt rätt, så jag gjorde hela tdien om den, och minsta tova var jag tvungen att borsta ut. Hmm, jag har alltid haft fixa idéer som kommit och gått.....

Blev likadan när mitt hår blev utrett

Jag tänkte att "aldrig igen!" och hade med mig borsten överallt. Hellre att bli plågad av en massa djävulska småknutor som man ofta fick reda ut, än den där jävla bollen av tovigt hår. Mammas pojkvän hade ju fått använda sig av en sticka som han försiktigt drog fram små delar hår med. Den här processen tog hur många timmar som helst och jag trodde först att jag skulle få klippa av allting. Har till och med för mig att jag bad om det, eftersom att det gjorde så ont. (Har för övrigt varit snaggad 2 gånger. Men det var när jag var 16-17 år) Hår är jobbigt.

Jag har försökt att ha håret uppklippt baktill, ganska ofta. Just för att det så enkelt blir tovor. Men nu var det närmare ett år sedan jag hade det uppklippt. Dock så har jag sedan en tid tillbaka beslutat mig för att absolut inte klippa mitt hår, så detta resulterar ju i missbruk av balsam. Då menar jag verkligen missbruk. Kan enkelt göra av med en flaska balsam på några få dagar. Jag vet sällan vad lagom är. Ska det vara så ska det vara ordentligt, för annars märks det ju inte.

Nu är det OT här, tycker jag (sorry). Någon annan får ta över!

jag ville inte heller borsta håret som liten, det resulterade i att tovorna klipptes bort och man såg juh inte pryd ut efter det. Luggen klippte jag själv för att den helt enkel var i vägen....ha ha

sussi83 skrev:jag ville inte heller borsta håret som liten, det resulterade i att tovorna klipptes bort och man såg juh inte pryd ut efter det. Luggen klippte jag själv för att den helt enkel var i vägen....ha ha

När jag var liten så trodde jag att en i min klass saknade lugg för att hon hade klippt av sin. Så jag ville göra samma sak...

Sheyen skrev:(Har för övrigt varit snaggad 2 gånger. Men det var när jag var 16-17 år) Hår är jobbigt.

Dock så har jag sedan en tid tillbaka beslutat mig för att absolut inte klippa mitt hår, så detta resulterar ju i missbruk av balsam. Då menar jag verkligen missbruk. Kan enkelt göra av med en flaska balsam på några få dagar.

Samma här, en flaska balsam räcker verkligen inte länge, men så är ju mitt hår typ till midjan så det går åt. Jag var också snaggad när jag var typ 17 och vägrar klippa mig nuförtiden. Komiskt att det var så likt=) Ja, ska det vara så ska det vara ordentligt. Det är lite kul att se hur långt håret kan bli.

sussi83 skrev:

Farbror skrev:Syns garanterat på mig när jag är ute och går. Går lite framåtlutat och lufsar som ett troll.
Dessutom brukar jag när vädret är bra läsa en bok samtidigt som jag går också.

Hur lyckas du med det? Läsa och gå?

Det gör jag också. Snubblar gör jag i vilket fall, så det är inget hinder.

Dvs, snubblar på trottoarkanter som är högre eller lägre än jag bedömt, eller varför inte på mina egna fötter, det gör jag vare sig jag läser, pratar med nån, sms-ar eller inte gör nånting, så då avstår jag inte från läsning bara för det. Om jag nu läser nåt spännande och inte vill sluta för att jag ska ta mig nånstans.

Haha...skön inställning! Att göra det bästa av situationen...kan du inte ge mig lite av den insikten.

Jeula skrev:På mig, det som "syns" är min stela gång, och att jag 95% av dagen ser "sur" ut = (jag kan ju le också såklart ) Har fått dessa påpekat väldigt många gånger, under hela mitt liv.

Usch, det där har jag också fått höra fler gånger än vad jag kan minnas. Oftast är jag inte det minsta sur, men när någon påpekar det (eller frågar om jag är sur) så har jag med tiden blivit så förbannat trött på att få höra det om och om igen att jag blir ordentligt sur över att få höra det ytterligare en gång... Därför tror aldrig någon på mig när jag försöker förklara hur det ligger till, vilket förstås är riktigt frustrerande.

Arkimedes skrev:Jag tror att det syns på mig att jag inte är som "alla andra". Har fått höra att jag ser sur ut alternativt arrogant eller "näsan-i-vädret".

Jag går ofta i samma kläder. Har en egen stil, följer inte modet. (Jag tycker att "konstiga" saker är snyggt, t ex strumpor ovanpå byxbenen, långärmat under t-shirt, kjol på byxor etc.)

Jag är inte direkt blyg men kan sitta tyst länge under en konversation och sedan plötsligt säga något.

Folk brukar bli ställda när de ska skoja och jag tar det bokstavligt. Därför tror jag inte alla kan se det direkt. Tror inte att det syns på mig när jag går på stan. (Går visserligen alltid helt i min egen värld, lyssnar på mp3 och tittar ner).

Blev påmind om en fest jag var på nyligen... Jag satt och pratade med några personer. Gick på toa och medans jag var på toa kom jag på något mer jag ville säga om det ämnet. När jag kom tillbaka fortsatte jag alltså att prata om ämnet. Jag tyckte det kändes helt naturligt men det tyckte nog inte dom. Dom bara stirrade med stora ögon.

Det där om att komma på saker i efterhand känner jag också igen, men lärde mig fort att det är lika bra att skita i att fortsätta prata om något när det gått en stund.

...

Dessa två saker gör att jag helst håller mig på min kant, annars blir det obekvämt. I värsta fall kanske jag tittar argt på folk jag inte känner så väl om de vill mig något eftersom det så många gånger innan resulterat i att de tycker att jag är konstig, sur, arg eller udda... osv :p

Jag kan växla till ett tidigare samtalsämne när man påbörjat ett nytt. Men oftast pga att jag inte klarar att hålla saker länge i huvudet och snabbt måste få ur mig det jag kom på för att inte glömma.

prodge64 skrev:
Usch, det där har jag också fått höra fler gånger än vad jag kan minnas. Oftast är jag inte det minsta sur, men när någon påpekar det (eller frågar om jag är sur) så har jag med tiden blivit så förbannat trött på att få höra det om och om igen att jag blir ordentligt sur över att få höra det ytterligare en gång... Därför tror aldrig någon på mig när jag försöker förklara hur det ligger till, vilket förstås är riktigt frustrerande.

Ja, suck... Om någon frågar ifall man är sur, tillräckligt många gånger, så blir man det till slut även om man inte var det från början! Då säger de: "Titta nu, du är ju sur, jag sa ju det." Gaaaaah!

Arkimedes skrev:

prodge64 skrev:
Usch, det där har jag också fått höra fler gånger än vad jag kan minnas. Oftast är jag inte det minsta sur, men när någon påpekar det (eller frågar om jag är sur) så har jag med tiden blivit så förbannat trött på att få höra det om och om igen att jag blir ordentligt sur över att få höra det ytterligare en gång... Därför tror aldrig någon på mig när jag försöker förklara hur det ligger till, vilket förstås är riktigt frustrerande.

Ja, suck... Om någon frågar ifall man är sur, tillräckligt många gånger, så blir man det till slut även om man inte var det från början! Då säger de: "Titta nu, du är ju sur, jag sa ju det." Gaaaaah!

+1 på båda.

sussi83 skrev:Jag har funderat på om det syns att man har AS?

Det är nog bara NPF-psykologer och AS-individer som ser tecken på AS. Glöm inte att det är en relativt ny diagnos som inte har slagit rot i samhället ännu. Än mindre kan människor ens förstå att det finns individer i samhället som lever med detta osynliga handikapp.

Du måste alltså prata med människor om vad AS innebär, annars kan du inte förvänta dig förståelse.
Glöm att pöbeln ens skall acceptera dina svårigheter, den kan inte acceptera saker som den inte förstår. Själv är jag ödmjuk och inser att människor har svårigheter som inte jag förstår, men jag är ju ingen människa heller.

sussi83, Jag glömmer hellre än att prata om saker så länge det är mer än bara jag och en till som pratar. Folk lämnar så korta pauser hela tiden så jag hinner aldrig reflektera och hoppa in med något utan att rent av avbryta andra. Åtminstone så länge det pratas om något som för mig känns neutralt. Gäller det mer intressanta saker så kan jag vara ganska snabb. Men handlar det om något tråkigt så tänker jag lyssnar jag inte ens utan tänker på något annat istället.

Arkimedes, Exakt! Om folk i allmänhet vore bättre på att åtminstone försöka se individen bakom ansiktet så tror jag att sådant skulle hända betydligt mer sällan. Men istället verkar de inte alls vara öppna för några andra synvinklar än sina andra. Hehe, det känns nästan som att jag hycklar när jag skriver så eftersom jag själv tror att jag har AS, men jag är trots allt intresserad av hur andra människor kan tänkas fungera som ett resultet av deras egna livserfarenheter.

sussi83 skrev:Jag kan växla till ett tidigare samtalsämne när man påbörjat ett nytt. Men oftast pga att jag inte klarar att hålla saker länge i huvudet och snabbt måste få ur mig det jag kom på för att inte glömma.

Känner igen mig själv i din beskrivning!

sussi83 skrev:Men i mellanstadiet började tjejerna sminka sig och tänka mer på stil å sånnt...jag var nog lite efter.

Yes, ungefär så var det i min klass också, fast de började sminka sig ordentligt när de började högstadiet.

Jag har nyligen börjat med smink, och är 23 år. Dock så sminkar jag redan bättre och mer avancerat än de flesta andra (nagellack avskyr jag dock, och klöser alltid sönder det direkt). Har typ blivit ett nytt special intresse för mig. Och med smink så ser jag ju inte ut som en 15-16 åring längre. Folk tar aldrig rätt på min ålder

Arkimedes skrev:

prodge64 skrev:
Usch, det där har jag också fått höra fler gånger än vad jag kan minnas. Oftast är jag inte det minsta sur, men när någon påpekar det (eller frågar om jag är sur) så har jag med tiden blivit så förbannat trött på att få höra det om och om igen att jag blir ordentligt sur över att få höra det ytterligare en gång... Därför tror aldrig någon på mig när jag försöker förklara hur det ligger till, vilket förstås är riktigt frustrerande.

Ja, suck... Om någon frågar ifall man är sur, tillräckligt många gånger, så blir man det till slut även om man inte var det från början! Då säger de: "Titta nu, du är ju sur, jag sa ju det." Gaaaaah!

Hehe. Något liknande för mig.
Min mamma hör väldigt dåligt, och jag är inte den som skriker när jag pratar. När jag säger något till henne blir det därför oftast så här:

*säger något till mamma*
*mamma reagerar inte*
*säger samma sak igen*
Mamma skriker: Va?!
*säger samma sak igen*
Mamma: Va?
*säger samma sak igen*
Mamma: Vadå?
Jag: Skit samma!
Mamma: Jag hör inte vad du säger, du måste prata högre!
*höjer rösten och säger samma sak igen*
Mamma: Men du behöver inte låta så sur! Du vet att jag hör dåligt!
Jag: *nu sur* Jag är inte alls sur!

Jag är ju sur, men det är ju för att hon påstod att jag var det innan jag blev det

låter lite som min morsa, trots att hon hör perfekt

Jag brukar "gunga" i sidled med överkroppen när jag sitter. Är inte alltid medveten om detta men brukar komma på mig själv ibland när jag sitter vid datorn.

Ja, det är oftast ganska enkelt att avgöra om någon kan vara aspie. Det syns framförallt på mimik. Speciellt enkelt är det med tjejer.

rdos skrev:Ja, det är oftast ganska enkelt att avgöra om någon kan vara aspie. Det syns framförallt på mimik. Speciellt enkelt är det med tjejer.

Beskriv den mimiken..