Hej!

Ett bra tag nu har en i min familj misstänkt att jag har Asperger. Jag har själv aldrig trott att jag har haft det med tanke på hur media får folk med asperger att framstå, men har alltid vetat att jag är annorlunda. Jag har alltid haft vänner, och lyckades ha en flickvän i flera år. Nu på senare har dock folk uppmärksammat hur jag beteer mig i vissa situationer, och jag har kollat en hel del på "hur jag" är som person.

Mitt största brinnande intresse är IT, programmering etc. Har hållt på med datorer sen jag var liten. Jag jobbade ett tag på ett IT-företag, fick jobb direkt efter gymnasiet men klarade inte av heltid, mådde skit. Gick ner till halvtid, för det passade mig mycket bättre. I arbetet hade jag ett flertal problem, men antar att dom höll kvar mig eftersom jag var såpass duktig inom datorer. Jag hatar t. ex att ringa folk och be om hjälp, support etc. Det ledde till att problem tog längre tid att lösa bara för att jag skulle lösa dom själv. (Problemlösning inom datorer är min styrka) .Jag ogillar inte direkt den sociala aspekten med arbetet, men vill helst undvika den.

Mitt ex och jag har pratat lite och hon har berättat att hon tycker jag har svårt att prata med folk, är bara intresserad i diskussioner när jag själv "kontrollerar" den och pratar om saker som jag tycker är intressant. Det tycker jag stämmer för jag brukar oftast "zonea off" och tänka på annat när jag inte är intresserad. Därför har jag haft problem med small talk, vilket suger nu när man e singel. Hon sa också att jag inte verkar ha något medlidande? Det är något jag har tänkt på länge också, för jag vet inte hur jag ska hantera folk som gråter i min närhet, blir snarare irriterad ibland. Sen har jag problem med beröring på vissa platser på min kropp, t. ex min hals.

Jag har också väldigt svårt med rutin, och att göra saker i hemmet. Har också alltid haft ett sjukt öga för detaljer som inga andra av mina vänner har. Jag kollar ganska mycket på film och serier och det irriterar mig sjukt mycket att dom använder samma ljud-"samples" i olika serier/filmer, haha.

Det jag är lite osäker på är om jag ska gå och kolla om jag har en diagnosen Asperger eller inte. Min mamma tycker inte jag borde göra det eftersom hon menar: "Men vad vill då få ut av det? Det du behöver rutiner och vi kan skriva scheman till dig och sådant hemma.". Hon menar att det kan förhindra mig att få drömjobbet någon gång i framtiden.

Det jag känner just nu är att jag inte riktigt vet hur jag ska göra, om jag ska ignorera allt det här och försöka styra upp mitt liv själv. Det oroar mig mycket att jag ska söka jobb nu och kanske börja ett 8-5, vilket jag vet att jag mår piss av. Visst, inga "gillar" att jobba 8-5 på sina skitjobb, men det är något man måste göra. Men jag känner inte att jag kommer klara av det.

Jag är inte duktig på att skriva, sen har jag inte tagit upp allt, t. ex min barndom och sådant för det skulle nog bli ett för långt inlägg. Men hoppas någon svarar som kanske har liknande erfarenheter.

Kan börja med att säga att jag känner igen mig i det mesta du skriver, jobbar 8-5 med IT återigen sedan en kort tid tillbaka... precis som du har jag tidigare varit i jobbsvängen och fick gå ner till halvtid då. Nu hoppas jag att förutsättningarna är annorlunda så har provanst. heltid för tillfället. Är inte ännu diagosticerad men står i kö för utredning, vilken borde kunna göras någon gång efter sommaren. Diagnos vill jag inte ha för att få LSS eller liknande, utan för att få svar för egen del. Det jag läst om AS och de samtal jag haft (online) med aspergare har övertygat mig om att jag åtminstone har starka drag.. jag är inte kompetent nog att ställa självdiagnos. Men det är häpnadsväckande hur mycket som matchar. Jag har aldrig tidigare träffat på någon som har mina egenheter, har alltid känt mig annorlunda och ensam om det. Även bland vänner och bekanta. Det måste betyda *något* att det finns en hel kategori människor, så varierande som den är, där jag ändå gång på gång hittar just de centrala bitar av mig själv som jag trott var unika oförmågor - och förmågor - hos mig själv.

Jag funderar på att ställa mig i kö för utredning, men jag vill nog inte ha en diagnos. Går det?

Det jag har läst på internet, och det mina vänner har sagt som känner folk som har asperger har stämt in på mig ganska bra. Det jag skrev i texten ovan är bara några av dessa "drag".

Känner just nu för egen del att jag bara vill ha svar. Hur lång tid tar det att få utredning?

Först får man kontakta läkare/psykolog för ett första möte där man talar om att man misstänker Aspergers syndrom och då brukar man få göra ett screening-test som sedan läkaren analyserar och bedömer om du är i behov av en utredning. Så det är ej säkert att man får genomgå en utredning bara för att man själv misstänker det (det kanske är annorlunda hos privata mottagningar). Hur lång tid det tar är olika beroende vart man bor. I mitt fall var det ca fyra månaders kö. En del landsting har en tre-månadersgaranti, att om du får vänta i tre månader, fast det kanske är ett års kö, kan man bli skickad till en privat mottagning.

Jag vet inte hur de ställer sig till den frågan om du vill ha utredning men inte diagnos. Hur som helst är det inte alla som får diagnos bara för att man genomgår en utredning. Men oavsett diagnos eller ej så går man igenom resultatet där man får veta sina styrkor och svagheter, och eventuell framtida hjälp.

Diagnos betyder inte heller att man är märkt för livet... du väljer själv om du ska och vilka du vill dela med dig av diagnosen till. Det är ju ingen sjukdom, och inget smittsamt. Oavsett om du har det på papper eller ej så får du ta samma personliga beslut: ska jag tala om för en arbetsgivare att jag har de här problemen? Diagnosen ändrar inte på det.

Har jag fel i något av ovanstående vill jag bli rättad... jag har fått det förklarat så.

Kan arbetsgivare kolla upp om man har Asperger?

ca skrev:Diagnos betyder inte heller att man är märkt för livet... du väljer själv om du ska och vilka du vill dela med dig av diagnosen till. Det är ju ingen sjukdom, och inget smittsamt. Oavsett om du har det på papper eller ej så får du ta samma personliga beslut: ska jag tala om för en arbetsgivare att jag har de här problemen? Diagnosen ändrar inte på det.

Har jag fel i något av ovanstående vill jag bli rättad... jag har fått det förklarat så.

Ja precis. Man väljer själv vem man vill berätta för och inte. Arbetsgivare får inte kolla upp dina diagnoser/journaler utan ditt medgivande..

Jag förstår inte vad din mamma menar med att en diagnos skulle förhindra dig att få drömjobbet. Du är inte tvingad att berätta om din diagnos när du söker arbete.

Det som kan vara ett hinder för "drömjobbet" kan däremot vara om du inte orkar arbeta heltid. Då skulle en AS-diagnos kunna vara en hjälp till att åtminstone få sjukersättning på halvtid. Men jag vet inte hur realistiskt det är. Har hört att FK tycker att om man jobbar 50% ska man försöka jobba 75%, och om man jobbar 75% ska man försöka jobba 100%. (I enlighet med mannen som lastade på sin åsna mer och mer "klarar du den, så klarar du den" tills åsnan föll död ner.)

Har du sjukersättning på halvtid nu? Eller måste du klara dig på halvtidslön?

Just nu är jag arbetslös, pluggar upp lite ämnen. Har pluggat ett halvår, det gick inte så bra då jag inte var van med att ha det så mycket fri tid, spenderade mestadels av tiden framför min dator..

Det enda ämnet jag lyckades med var matematik, då det är något jag tycker är roligt.

Fick ingen sjukersättning när jag jobbade då jag inte har någon diagnos.

När det gäller arbete och "Aspies", är det vanligt med ångest när man ska göra saker som man inte är van med, när man t. ex ska få instruktioner? Har känt mig riktigt dum ibland när jag står där och försöker förstå vad dom menar.

Tack för alla svar, ska ringa till NPF portalen imorgon.

När det gäller arbete och "Aspies", är det vanligt med ångest när man ska göra saker som man inte är van med, när man t. ex ska få instruktioner? Har känt mig riktigt dum ibland när jag står där och försöker förstå vad dom menar.

Ångest är väldigt vanligt bland Aspergare, inte minst när det gäller nya saker. Det är min erfarenhet..mitt efternamn är ångest.

Lycka till i morgon!

kapuni skrev:Lycka till i morgon!

Tack!

En diagnos är inget hinder om du inte ska bli polis, väktare eller ha ett annat liknande yrke.
Att få en diagnos är bara bra eftersom du då har rätt till mer hjälp från samhället. Sen om man verkligen får den hjälpen eller ej det beror helt på vilken kommun du lever i. Vissa är bättre, andra sämre.

Deadly_Nightshade skrev:En diagnos är inget hinder om du inte ska bli polis, väktare eller ha ett annat liknande yrke.
Att få en diagnos är bara bra eftersom du då har rätt till mer hjälp från samhället. Sen om man verkligen får den hjälpen eller ej det beror helt på vilken kommun du lever i. Vissa är bättre, andra sämre.

Varför skulle man inte få kunna bli polis/väktare
Har ingen diagnos ännu, men misstänker starkt att jag har Aspergers.
Jobbar som ordningsvakt sedan 2001. Har varit väktare sedan 1989.
Har inte själv upplevt några hinder... Ska idag iväg och utredas

Moderator: Tog bort dubbla citattaggar.

Slänger mig in efter att ha läst bara de sista par inläggen och påpekar att känd asperger visst kan bli problem också om man vill bli läkare, psykolog, lokförare med mera. I varje fall om jag ska försöka göra en helhetsbedömning utfrån bland annat olika trådar härinne och inte gå enbart efter just mina personliga erfarenheter.

Å andra sidan måste inget av det ge problem. Åtminstone inte oöverkomliga. Det beror så mycket på hurdana de personer är som man har att göra med – som kamrater, överordnade, i tillståndsgivande myndigheter, i facket och så vidare. Tyvärr kan det också hjälpa att man håller sin diagnos hemlig (vilket man å andra sidan kan bli straffansvarig för om det avslöjas) och att tillståndet som sådant inte yttrar sig så att folk uppfattar en som osympatisk eller "konstig". Eller så att man behöver praktiska handikappanpassningar förstås.

Många tycker sig också kunna se att till exempel läkar- och databranscherna vimlar av aspigt folk – men då hör till saken att de flesta i så fall är odiagnosticerade, och av dem kan det tänkas att många är direkt rädda för tanken på diagnos.

Å andra sidan, om ingen jobbar för att slå hål på de här fördomarna (i den större del de är fördomar) så lär de bara växa... men man ska inte sticka under stol med att det är en faktor att ta med i beräkningen.

cokki skrev:Kan arbetsgivare kolla upp om man har Asperger?

Nej.

Däremot ber arbetsgivare inte sällan om ett utdrag ur försäkringskassans register över antalet sjukdagar man har tagit ut. Det har man rätt att neka till men hur det då går med jobbchansen är en annan fråga.

Jag fick diagnos när jag var väl över trettio. Innan dess hade jag rest mycket, studerat på universitetet, jobba i flera år. Sedan kom en krasch för jag har kompenserat i hela mitt liv. Att veta är tudelat. Man kan finna det väldigt hjälpsamt i att man vet hur man reagerar och varför. Det kan också innebära att man begränsar sig själv i vad man satsar på och inte. Jag är tacksam för att jag inte fick diagnosen förrän efter trettio års ålder, å andra sidan hade livet varit avsevärt mycket enklare hade jag fått den tidigare. Jag vet däremot inte om jag skulle ha gett mina egenheter mer utrymme att härja fritt och därigenom gå miste om en del av det jag har gjort. Det hade sitt pris och jag tror att det var värt det. Jag har även bipolär sjukdom så det var min psykiater som föreslog en utredning så hade vi täckt in allting.
Det går bra att leva med Asperger med en del anpassningar. Vilka de anpassningarna är varierar från person till person. Själv är jag väldigt stresskänslig. I mitt fall verkar människor inte märka av diagnosen om jag inte själv berättar om den. Det är vad jag har valt att göra; inte berätta om det inte är nödvändigt.

Det här handlar om DIG. Vill du genomgå en neuropsykiatrisk utredning? Om du tycker att du klarar dig ändå så gör du det. Å andra sidan kan man få en del hjälp via LSS om man har fått en diagnos. De ger bara en diagnos efter utredning om man möter alla kriterier. "Drag av Asperger" ska inte förekomma som diagnos. Antingen har man AS eller inte.

Zombie skrev:håller sin diagnos hemlig (vilket man å andra sidan kan bli straffansvarig för om det avslöjas)

Förtydligar: i vissa fall. Ett par jag känner till är tillstånd för körkort och säkerhetstjänst på järnväg. Sedan kan det nog finnas gråzoner, som folk kan vara olika beredda att utnyttja.

Zombie skrev:

Zombie skrev:håller sin diagnos hemlig (vilket man å andra sidan kan bli straffansvarig för om det avslöjas)

Förtydligar: i vissa fall. Ett par jag känner till är tillstånd för körkort och säkerhetstjänst på järnväg. Sedan kan det nog finnas gråzoner, som folk kan vara olika beredda att utnyttja.

Lokförare finns det ett färskt exempel på; en man förlorar jobbet efter 28 års prickfri tjänst p g a Asperger.

Juddy skrev:

Zombie skrev:

Zombie skrev:håller sin diagnos hemlig (vilket man å andra sidan kan bli straffansvarig för om det avslöjas)

Förtydligar: i vissa fall. Ett par jag känner till är tillstånd för körkort ocJuddy,h säkerhetstjänst på järnväg. Sedan kan det nog finnas gråzoner, som folk kan vara olika beredda att utnyttja.

Lokförare finns det ett färskt exempel på; en man förlorar jobbet efter 28 års prickfri tjänst p g a Asperger.

Juddy, har du någon källa på det?

Visserligen inte Juddy, men råkar ha länk till en tråd med vidare länkar:
http://www.aspergerforum.se/torolf-blev-av-med-jobbet-pa-grund-av-aspergers-t27589.html

Zombie skrev:Visserligen inte Juddy, men råkar ha länk till en tråd med vidare länkar:
http://www.aspergerforum.se/torolf-blev-av-med-jobbet-pa-grun!d-av-aspergers-t27589.html

Tack Zombie !

Och här
http://nyheter24.se/nyheter/kronikor/71 ... nna-friden

Zombie skrev:Slänger mig in efter att ha läst bara de sista par inläggen och påpekar att känd asperger visst kan bli problem också om man vill bli läkare, psykolog, lokförare med mera.

På vilket sätt kan det bli problem? Uppfyller man både den grundläggande behörigheten till högre studier och den särskilda behörigheten till läkarprogrammen kan jag inte se något hinder och det finns ju redan läkarstudenter med diagnostiserad och känd AS.

Man kan ansättas av tvivel och mer eller mindre informella hinder från både sig själv, kamrater, lärare, arbetsgivare och myndighetsfolk med bristande kunskaper om Asperger. Förutom att en del faktiskt har makt att ställa formella hinder ivägen (som att inte anställa eller försöka avskeda en när de annars skulle ha gjort tvärtom) är inte alla så robusta, eller okänsliga, att de bara kan skita i informell diskriminering heller. En del kan ha tur med sällskapet eller med det sätt ens AS yttrar sig på; men det är kanske inget man kan ta för givet.

Finns gamla trådar om (bland annat) sådant, har dock ingen länk till hands.