Kroppsspråk och kanske framförallt tonläge förstärker det budskap som framförs verbalt.

plåtmonster skrev:Kroppsspråk och kanske framförallt tonläge förstärker det budskap som framförs verbalt.

Vist är det så enkel psykologi. Vill du få fram dina tankar och åsikter ha personen du vill på verka i en låg oskön stol. Sitt själv bakom ett stort skrivbord uppe på ett podium. Med dom enkla medlen kan du påverka personen i den riktningen du själv vill

slackern skrev:

plåtmonster skrev:Kroppsspråk och kanske framförallt tonläge förstärker det budskap som framförs verbalt.

Vist är det så enkel psykologi. Vill du få fram dina tankar och åsikter ha personen du vill på verka i en låg oskön stol. Sitt själv bakom ett stort skrivbord uppe på ett podium. Med dom enkla medlen kan du påverka personen i den riktningen du själv vill

Där sitter jag och sammanfattar bemmaningsavtalet (skapar en lathund för eget bruk), hjärnan på högvarv. Från ingenstans kommer min chef och sätter sig på bordet där jag arbetar hopsjunket. Hon frågar: Hur känns det med allt det här egentligen?. Jag tittar uppåt och tänker långsamt, "vad fan håller du på med jävla idiot!". Trevar mycket uppenbart fram att det är bra att komma ut i arbetslivet igen samtidigt som jag rätar/sträcker upp ryggen rak, vänder mig mot henne, spänner dom inre ögonmusklerna och sänker ögonbrynen en kort stund.

Min hjärna "tolkade in" en maktkamp och kränkning av den väldigt privata "bubblan". Den svarade med att anta utmaningen. Det bådar inte gott för framtida samarbete med den människan, om det fortsätter sådär.

@imperativ, Det är väl då man tar ut kaffepausen .. NU!

Eller tar det som en sexinvit. Fråga vad hon ska göra efter jobbet..

Den järve smeker hennes ben på en gång

Skrev en dikt för några månader sen när jag var inne i en av mina mörkare stunder. Det skildrar hur jag ofta känner ofta i sociala sammanhang. Kan ju även tillägga en kommentar när det gäller det här med kroppsspråk. När jag tänker tillbaks på det, innan jag var medveten om min diagnos, så kände jag mig ofta som en stel pinne som stod och kände sig dum när jag framförde en konversation, då framförallt med en "normal extrovert". Taffligt försökte jag slänga in lite gester då och då för att inte personen framför mig skulle börja undra för mycket om jag var totalt efterbliven eller vad fan det var som var fel. Nu är jag mer tränad än då, eller i alla fall mer medveten. Dock skulle jag behöva gå på scenskola för att öva upp mig. Detsamma gäller ansiktsuttryck. Jag försöker ständigt ha normala ansiktsuttryck, vilket i längden är jäkligt svårt. Det blir som vara en ständig skådespelare, vilket är väldigt energikrävande i längden.

Iscensätta

Ett leende på fel ställe
Ett djup som aldrig får tala
Dolt under ytan av ett böljande skimmer
Finns något som ingen annan får se

Tröttheten av att ständigt iscensätta
En film som handlar om den jag vill vara
Att ständigt bli berövad på upplevelser
Kämpar jag att uppehålla en fasad som inte får rasa

Världen som öppnar sig när orden tystnar
Är där jag hämtar min styrka

@minoma
Fin dikt! Det är svårt att sätta ord på känslor, men dikter är nog ett av de bättre sätten att förmedla känslor till andra.

Oftast som rent j-vla falskt skitsnack. Fast det skiter jag i. Ibland.

Jag brukar oftast förlita mig på att andra tar initiativet att prata med mig, för då kan jag spinna vidare på det, förutsatt att personen i fråga är pratglad, inte dömmer en efter första intrycket, är trevlig, svarar på det man säger. Med sådana nya människor som jag stöter på har jag inga problem att stifta ny bekantskap. Jag vet knappt vad jag ska säga till folk som jag vill lära känna, jag försöker såklart vara mig själv, men brukar ändå alltid på ett litet hörn tänka på hur jag framförhåller mig och vilket intryck jag gör:P

Jag upplever det som att folk tycker illa om mig fast jag försöker vara artig, schysst, rak och öppen. Det är väl hela den här skiten med kroppspråk, tonläge, ansiktsutryck m.m. som det fallerar. Under hela min uppväxt - speciellt i tonåren - så fattade jag t.ex. aldrig varför folk ofta tog mig på allvar när jag skämtade (och vice versa). Kan ju säga att dessa sociala defekter direkt påverkat mig på sådant sätt att jag inte litar på människor, har jättesvårt att öppna mig och prata om privata saker. Så ja... min största problem är att jag aldrig egentligen har känt mig omtyckt, av någon, sedan iaf tidiga tonåren. Klart som fan man då blir en självhatande, bitter och hemlighetsfull idiot som är helt omöjlig att ha normala relationer med - en defekt köttmaskin som visserligen kan simulera allt det ytliga mänskliga men som ej har funktionen att vara social på ett djupare plan. Trasig är ordet...

Att fungera socialt i största allmänhet är samma sak som att lära sig spela teater.
Detta gör alla människor i samhället, folk går omkring och för ytliga, opersonliga konversationer och följer den hemliga sociala kod som samhället lär ut och som de flesta tycks förstå.

De låtsas vara intresserade av andras åsikter, liv medans de i själva verket endast är intresserade av sig själva.
De följer osynliga hierarkier som de kräver att alla ska förstå och acceptera.
Det finns en social norm som på nåt konstigt sätt alltid byggs upp och fungerar så olika i olika miljöer.

Jag har totalt gett upp att försöka lära mig detta spel och upplever som en annan skrev i tråden att man känner sig totalt mentalt utmattad efteråt att man har social kontakt.

Jag känner acceptans för att känna trötthet, ilska, hat efter att man umgåtts med människor man egentligen inte är det minsta intresserad av eller att man försöker spela ett spel och fungera socialt på ett sätt som egentligen känns avskyvärt.

Det känns däremot trist att denna mentala och fysiska trötthet även kommer när jag umgås med människor jag älskar.
Har ett par vänner som har samma passion för de intressen jag själv har och vi nästan uteslutande ägnar oss åt detta, gillar samma fotbolls lag och har liknande politik övertygelse.
Även efter stunder med dem så behövs ibland dagar av vila och bara få vara helt ensam.

Deadly_Nightshade skrev:Jag upplever det som att folk tycker illa om mig fast jag försöker vara artig, schysst, rak och öppen. Det är väl hela den här skiten med kroppspråk, tonläge, ansiktsutryck m.m. som det fallerar. Under hela min uppväxt - speciellt i tonåren - så fattade jag t.ex. aldrig varför folk ofta tog mig på allvar när jag skämtade (och vice versa). Kan ju säga att dessa sociala defekter direkt påverkat mig på sådant sätt att jag inte litar på människor, har jättesvårt att öppna mig och prata om privata saker. Så ja... min största problem är att jag aldrig egentligen har känt mig omtyckt, av någon, sedan iaf tidiga tonåren. Klart som fan man då blir en självhatande, bitter och hemlighetsfull idiot som är helt omöjlig att ha normala relationer med - en defekt köttmaskin som visserligen kan simulera allt det ytliga mänskliga men som ej har funktionen att vara social på ett djupare plan. Trasig är ordet...

Detta som står i texten ovan stämmer väldigt bra in på hur jag känt mej genom livet och än i idag, ordet trasig som tas upp stämmer tyvärr,snacka om att man känts sej trasig ..men det som är helt tvärtom då(och inte lite) är att jag varit mer som en öppen bok även mot främlingar om mitt privata alldeles för ofta vet jag idag det har upprepats om och om igen om mitt gamla förflutna och så vidare och förklaringen till det är väl att jag känt skyldighet att förklara.. min personlighet idag har orsakats av saker man gått igenom... men till sist berättar man för mycket på en gång till olika personer inom omsorg och annat skapar det förvirring och en massa spekulationer kan det bli istället i slutändan av det hela, vissa saker får man nog behålla för sej själv trots allt inser man nu, men lite väl sent att fatta det först nu efter så många år men men bättre sent än aldrig

Jag funderar på att isolera mig helt från det sociala. Det känns som att jag bara gör bort mig ändå.

Övning ger färdighet skulle jag säga. Samt att man kan läsa till sig en del.

Jag har inga som helst problem med den sociala biten. Jag är rätt framåt av mig och trygg i mig själv så prata med folk, vare sig det är per telefon eller öga mot öga, är inga problem. Jag är alltid mig själv när jag pratar med folk och finner det lätt att prata med personer av samma kaliber som mig.

jag orkar vara social ibland, men efter jobbet är jag helt trött i huvudet , vill helst vara ensam också

Jeg er sjenert, innadvent, passiv og kjedelig. Jeg holder meg helt for meg selv og er aldri med på noe. Derfor at jeg opplever det sosiale som slitsomt, vanskelig og angstfremkallende. Ja, og så føler jeg meg ekstra mislykket etterpå, all den tid jeg har skilt meg ut som noe rart som folk glor på og stikker hodene sine sammen om.

@River, du skulle behöva vara med på en Aspergerträff där man är van vid generade inåtvända, passiva och tråkiga typer som aldrig är med på någonting (förutom Aspergerträffar...)

Vi pratar inte skit om varandra heller på träffarna.

Miche skrev:@River, du skulle behöva vara med på en Aspergerträff där man är van vid generade inåtvända, passiva och tråkiga typer som aldrig är med på någonting (förutom Aspergerträffar...)

Vi pratar inte skit om varandra heller på träffarna.

Ja, jeg har ikke vært med på slike treffer noengang, men jeg har tenkt på det om jeg ikke skulle prøve en gang.

Jag läser konstant av kroppspråk och ansiktsuttryck fel. Jag har inget ansiktsuttryck själv, alla säger att jag alltid ser arg och allvarlig ut, fast det är märkligt för jag känner själv att jag ser jätteglad ut. Men jag har väldigt svårt att le eller skratta med munnen, det blir ett skratt inom mig. Försöker jag le ser det konstlat ut. Kroppspråker tolkar alla fel också, fördelen med kroppspråk är att det kan man studera och lära sig, det har jag gjort lite som hemmastudier vilket faktiskt kan hjälpa ibland.

Jag har svårare att tolka kvinnor, då de verkar ha ett motsatt tal och kroppspråk dvs de säger ja med munnen men visar ett nej med kroppen, detta gör inte män och därför är de lättare att läsa av.

Jag har också lättare att förstå och också bli förstådd av barn, jag vet inte om mitt kroppspråk är samma som barn eller om de är mer öppna för att anpassa sitt egna kroppspråk till en vuxen, kan vara ett instinktivt skyddsbeteende kanske.

Jag har svårt att formulera mig i korta meningar vilket gör att åhörarna blir trötta av att vänta på poängen, det är samma när jag skriver. Och eftersom jag tolkar allt bokstavligt om jag inte anstränger mig så blir det tokigt ibland och många blir förbannade. Tex: när en turist frågar: - Vet du bar biblioteket ligger? Så kan svaret bli JA. och inget mer. Det jobbigaste är att jag säger rakt ut vad jag tänker eller ser, det kan också skapa irritationer, mitt ex och min fasta punkt brukar säga till folk vi ska träffa, - Om du inte vill ha sanningen så fråga inte Raan. Och det stämmer ganska bra. Likaså sparkar han mig under bordet om jag är på väg att säga dumma saker eller när en utläggning blir för lång.

Men åter till kroppspråket så skulle jag absolut rekomendera alla aspergare att läsa det, det finns massor av info på internet och det är väldigt intressant, alltid lär man sig något.

Annsiktsuttryck är svårare att lära sig, jag har ett konstant stenansikte. Men om jag börjar skratta högt så kan jag oftast inte sluta, då skrattar jag hysteriskt till jag tappatr andan. Men det är ovanligt.

Jag har väldigt svårt för att läsa av människor, speciellt folk som jag inte känner. Nya människor och bekantskaper är svårt, så det tar lite längre tid för mig att knyta kontakt mer folk. Har speciellt svårt för att spinna vidare på vanliga samtal, speciellt småprat, och har även svårt att tolka kroppsspråk och ironi.

Blir inget socialt för mig.

Det här är ju också att vara social. Fast kanske på ett lite lättare sätt.

Blashyrkh skrev:Jag brukar först lyssna av vilka kommentarer som förekommer och sen upprepar jag dem slumpmässigt. Det brukar funka, gärna om man ser lite förvånad ut mest hela tiden och säger 'jasså', 'nää' och 'menar du det' eller 'precis' ganska ofta. Nt gillar inte att man kan och vet saker, de vill gärna glänsa med sina triviala fakta så förvåningstaktiken bruka gå ganska bra. Det kanske inte är rätt men det låter mig slappna av i ansträngande situationer.

Jag tycker att det låter som en slags komisk tragik av det hela.

Red and green skrev:Jag skulle faktiskt vilja veta om det finns andra här som inte har problem att tolka människor? Vore kul att veta.

Jag tror inte att jag har det, men kan inte veta säkert. Jag tänker att jag vid det här laget skulle ha fått skit ifall jag missförstod människor jämt och ständigt, vilket jag inte tycker att jag har fått.