Problem med andra människors inkorrekta fördomar.

dotxthree skrev:Problem med andra människors inkorrekta fördomar.

Ja det har jag också en del problem med, inom vården i mitt fall. De vet minsann vad jag är för en och sådana som jag behöver minsann inga mediciner, bara rutiner.

De tror att min psykos är över, jag kan sitta där på akutpsyk och i princip prata ordsalladsmonologer, mitt medföljande ex tar sig för pannan och förklarar för dem att "hon är galen" medans personalen säger till mig - Men du verkar ju redig! Man kan bli lite stressad vid Aspergers .

Kunskap, den delen har varit absolut viktigast, jag har skippat att försöka tordas gå till dansgolvet eller försöka bemästra krogliv.
Kan navigera runt saker som jag innan inte ens visste att var ivägen.
Lärt mig bemästra min sömnrytm, jag kan hantera många saker mycket bättre enbart för att jag nu har kunskapen att göra det.

jag har fått alla pusselbitar.
pusslet är ännu inte lagt, färdigt, men jag känner att allting har blivit begripligt, det passar in, både allt jag lidit av och allt runtomkring
jag har fått förståelse och acceptans för mig själv.

(fick diagnosen för en vecka sen)

Min diagnos har gjort att jag förstår att jag är annorlunda och förstår mina svaga och starka sidor. Att jag nu har en fungerande utbildning är självklart också viktigt.

I början var det mest en besatthet att sätta alla pusselbitar på plats. För det var lite som att ha fått bilden till pusslet efter att bara slumpmässigt försökt få ihop den. Jag var både upplivad och samtidigt lite ledsen över hur mycket nytta kunskapen hade kunnat göra tidigare.

Nu gör diagnosen mig pessimistisk inför min egen framtid, men jag försöker fokusera på den som ett redskap att förbättra mina chanser.

Annars ledde diagnosen till att jag träffade min älskade livspartner!

Angelic Fruitcake skrev:Annars ledde diagnosen till att jag träffade min älskade livspartner!

Vad roligt för dig!

Angelic Fruitcake skrev:I början var det mest en besatthet att sätta alla pusselbitar på plats. För det var lite som att ha fått bilden till pusslet efter att bara slumpmässigt försökt få ihop den.

Instämmer med detta.

Och att pusslet ifråga är som sista pusslet i WAIS-testet, dvs oformliga bitar som man inte vet vad det ska bli och där bitarna i sig inte ger den minsta ledtråd för det finns inga uppenbara sätt som de passar ihop på.

Men som sagt, att lägga pusslet återstår.

Just nu pendlar jag mellan

A) "Mina misslyckanden i livet beror alltså på Aspergers, och INTE att jag inte ansträngt mig tillräckligt - vad skönt!"

och

B) "Jag har nog inte ansträngt mig tillräckligt i alla fall."

Att reaktioner från personer i min närhet som jag berättat om diagnosen för ligger mest i linje med B gör inte förvirringen mindre...

Eller så feltolkar jag deras reaktioner. Hum.

Moderator:

Slog ihop flera trådar om samma ämne.

Hamnade på företagshälsovården pga diverse anledningar och efter ett antal samtal med deras beteendevetare/psykolog diagnostiserade hon mig med asperger baserat på sina egna erfarenheter med liknade fall. Ingenting förvånande där, har sen jag var väldigt litet förstått att det var någonting annorlunda bara inte engagerat mig i det tidigare. Satt mig ner och studerade kännetecken och övrigt och får ju säga att det inte var nån större förvåning från min sida att det mesta passade in.

Är 29 år gammal, välbetalt arbete och väl fungerande i sammhället över lag (annat än dom sociala bitarna) så ser inga problem i det som sådant. Förstående familj som direkt höll med och i det stora hela var lättade och tyckte sig finna trygghet i nån typ av förklaring till min brist på socialt umgänge med dom efter att jag flyttat hemifrån. Generellt kan man säga att jag inte har några problem att umgås socialt så länge det sker på mina egna vilkor och jag själv väljer när och hur ofta. Inga veckovisa besök hos familj eller några nära vänner jag ser på daglig basis men inte heller någonting jag saknat.

Frågan är nu om det är värt att gå och få en "ordentlig" diagnos och vad i så fall fördelarna/nackdelarna med detta är. Svårigheter att få försäkringar/banklån/medicinering vid sjukhusbesök och liknande?
Fördelar i att få stöd hos psykologer och övrigt?

Frågan har kommit till ytan då jag träffat en tjej som absolut vill att jag får en riktig diagnos och att vi skall försöka arbeta oss igenom dom detaljer som mitt beteende orsakar i relationen. Har ju varit rätt omfattande förändringar bara att någon blivit del i ett liv som jag fram tills nu har levt ensam och efter snart 6 månader som sambos har vi väl kommit till punkten där vi behöver göra nått eller ge upp. Vad är forumets uppfattning om att få en registrerad diagnos och finns det ens någonstans där man kan samtala angående asperger och relationer?

Ha det!
T

Moderator atoms -

Detta inlägg (+ det efterkommande) var tidigare en tråd med namnet "Diagnos ja eller nej?"

Vuxenhabiliteringen kan vanligtvis erbjuda parsamtal, som, om det är rätt personer förstås, kan vara mycket givande.

Men man bör vid alla samtal med psykologer där (och kanske överallt) vara tydlig med vad man är ute efter. Vill man som par lära känna varandra som individer, vill den ena framför allt lära sig mer om AS och hur det påverkar partnern eller vill man något annat? Bra att vara tydlig annars blir det lätt att man sitter och småpratar eller får höra "det kan bero på aaaaaspeeeerger!" tills man blir galen (gäller alltså all form av psykologkontakt, att man klargör vad man vill, om man kan).

Om du inte vill ha en diagnos, så kanske ni kan gå till kommunens familjeterapi och berätta att det finns en aspergerproblematik och att ni vill bena ut vissa detaljer. Det kanske kan fungera och vara värt att testa.

Fördelar och nackdelar med diagnos i övrigt, får någon annan redogöra för.

Nackdel: Man kan råka ge upp hoppet om att någonsin kunna ha ett bra liv.

Utan diagnos kämpade jag hårdare, nu har jag råkat bli mer uppgiven. Jag vet ju nu vad det är som blockerar och att denna blockering inte går att ta bort. Jag kan lika gärna försöka hoppa till månen. Större chans att lyckas.

Hejsan, ska börja en diagnos på Aspergers om några dagar, då skolan ansåg att jag var "annorlunda" om man säger så.

Men jag är lite smått rädd, och har letat lite här och där men inte hittat exakt det jag behöver;
Vilka är de största nackdelarna med att få Diagnosen Aspergers? respektive, vad är det bästa med att få AS diagnos?

Mvh



Moderator atoms - slog ihop två trådar.

Det enda jag kan komma på är att det kan vara svårt att få vissa jobb, men samtidigt kan det vara lättare att få vissa jobb om man har AS än om man är NT.

*edit* föresten, nu när jag tänker på det är jag inte säker på att man behöver berätta nått för arbetsgivarn.

Det bästa är väl alla rättigheter och allt stöd du blir berättigad till. Vet inga nackdelar, man behöver inte berätta det för t.ex. arbetsgivare om man inte vill! (läste dock om någon här på ASforum som blev "tvingad" till en undersökning genom försäkringskassan eller nåt av sin arbetsgivare. Vet inte hur det gick sen)

Det bästa är att det finns hjälp att få från till exempel LSS. Att få den i unga år är troligtvis mycket bättre än att få den när man har några år på nacken för då är nog lite sent för många. Om du får diagnosen i unga år och lär känna dig själv och vad funktionshindret innebär så kan du förebygga mycket som dom som får diagnosen "på äldre dar".

Det sämsta är att det är ett funktionshinder som inte syns och "syns det inte så finns det inte" resonerar många, då är man bara sjåpig, besvärlig, gnällig och jobbig.

Vill dock poängtera att du är densamma som innan du får diagnosen så det är inget att vara rädd för tycker jag.

Jag tyckte inte att det var några problem med att få diagnosen. Jag var över trettio, livet hade varit lite krångligt. Jag hade ändå utbildat mig, rest väldigt mycket, haft bra förhållanden (nu nygift för andra gången). Det gav mig verktyg för mig att hantera livet, jag fick en förklaring till varför jag alltid har betraktats som udda och att mina sociala behov skiljer sig (markant) från andra "normala". Jag och maken (då sambo) kan nu anpassa vårt förhållande till de behov som finns. Han behöver inte tro att jag är less på allt när jag vill vara ensam.

Detta sagt, jag hade en period på två år innan jag förmådde inse att lite hjälp kunde nog vara bra.

Och, som sagt, ingenting av vem och vad du är ändras i och med en diagnos. Man får mest ett namn på vad det är fråga om. Utifrån det kan man anpassa livet så att det blir enklare.

Det enda jag kan komma på är om man låter sina problem begränsa en mer än nödvändigt, dvs. att man använder diagnosen som ursäkt för att slippa göra sådant som man skulle kunna, för att man är rädd. Det är en sak att förstå sina begränsningar, men för mig var det också väldigt skönt att få svar på vad jag faktiskt är bra på.

Det känns som man hamnat i fel solsystem och på fel planet. Passar inte in någonstans. Jag känner mig som nåt katten släpat in. Nä för mig är det väl mest negativt att ha Asperger tyvärr.

kullan skrev:Det känns som man hamnat i fel solsystem och på fel planet. Passar inte in någonstans. Jag känner mig som nåt katten släpat in. Nä för mig är det väl mest negativt att ha Asperger tyvärr.

Att HA asperger är en sak, att få en diagnos en annan.

Fördelarna för mig var:

1. Att få veta orsakerna till mitt väldigt kaotiska känsloliv - har både AS och ADD.
2. Förstå varför mitt minne fungerar som det gör - och få hjälp med bra strategier, ex. Handifonen.
3. Få ett språk för mitt sätt att fungera - eftersom jag har http://sv.wikipedia.org/wiki/Alexitymi så lyckas jag inte se skillnad mellan olika känslor hos mig själv utan stöd från HAB.
4. Lära mig vart mina styrkor och svagheter ligger.

Bäst:

Tiblan skrev: Om du får diagnosen i unga år och lär känna dig själv och vad funktionshindret innebär så kan du förebygga mycket som dom som får diagnosen "på äldre dar".

keeday skrev:Det bästa är väl alla rättigheter och allt stöd du blir berättigad till.

Absolut sämst:

Tiblan skrev:Det sämsta är att det är ett funktionshinder som inte syns och "syns det inte så finns det inte" resonerar många, då är man bara sjåpig, besvärlig, gnällig och jobbig.

Och jag håller med Henkka: Kunskapen om ens egna problem kan komma att begränsa en mer än nödvändigt.
Det finns alltid en viss risk att man blir "hospitaliserad" och låter andra ta itu med saker man faktiskt klarar själv. Man får helt enkelt hålla koll på sig själv.

För min egen del var kunskapen om mig själv och mina begränsningar/tillgångar det bästa. Jag fick ord på och förklaringar till mina problem och mitt udda beteende i livet.

Men det var också det "värsta". Jag insåg att jag faktiskt missförstått det mesta i tillvaron genom hela livet.

Det med att begränsa sig själv.
Jag är tacksam för att jag hann med en lång, avancerad utbildning samt ett arbetsliv, om än kort. Jag reste också väldigt mycket. Jag vet inte om jag hade gjort det om jag hade känt till de diagnoser jag senare fick. Å andra sidan är livet enklare nu. Med boendestöd finns så mycket energi över till andra saker, sånt som tidigare fick stryka på foten för att jag bara inte orkade.

Det att jag kraschade från att ha arbetat etc., det berodde på att jag hade överkompenserat för det jag inte förmådde i över 25 år. Det gick bara så länge och sedan kunde jag inte hänga med längre. Nu går det lite bättre; jag ägnar mig lite åt gratis rådgivning inom det område jag tidigare arbetade. Det är bra, jag underhåller ett kunskapsområde som jag älskar samtidigt som det handlar om en begränsad tidsperiod per vecka. Utan utmaningar på ett eller annat sätt så får jag undantagslöst tråkigt.

Juddy skrev:Det med att begränsa sig själv.
Jag är tacksam för att jag hann med en lång, avancerad utbildning samt ett arbetsliv, om än kort. Jag reste också väldigt mycket. Jag vet inte om jag hade gjort det om jag hade känt till de diagnoser jag senare fick. Å andra sidan är livet enklare nu.

Känner igen mig i ditt inlägg!

Tacksam över att jag inte kände till mina "begränsningar". Om jag gjort det hade jag inte klarat av så mycket i livet som jag faktiskt gjort. Om jag fått diagnosen som ung hade jag med all säkerhet varit betydligt mer ängslig och rädd.
Å andra sidan hade jag heller inte varit så sliten ...

Det är en balansgång.

Juddy skrev: Utan utmaningar på ett eller annat sätt så får jag undantagslöst tråkigt.

Själv skulle jag blivit ett "kolli" utan utmaningar.