KrigarSjäl skrev:Hålla föredrag inför en samling människor:
Jag förbereder mig mentalt som om jag ska ge mig in i ett slagsmål.
Jag tänker att publiken är ett gäng töntar och att jag är den som har bäst koll i rummet. Vilket jag oftast har om jag snackar om ett specialintresse.

Fast what goes around, comes around... om man bemöter andra med genuin respekt så blir man oftast bemött på samma sätt själv. Är man defensiv och dömande så kommer folk att reagera på samma sätt tillbaka. Och om man verkligen inte bryr sig om ifall andra tycker att man är en misslyckad tönt så är det klart att man kan ha den inställningen. Fast även om man struntar totalt i andras uppfattning så kan man ju vilja att de lyssnar och tar till sig det man säger, och de flesta lyssnar hellre på någon som de uppfattar som sympatiskt inställd än någon som framstår som negativt inställd.

Att öka sin självkänsla genom att gå runt och intala sig att man är mera värd än andra tror jag funkar väldigt dåligt för de allra flesta (tack och lov!).

Nu går jag förresten off-topic här (i min egen tråd!) men jag undrar över ett par saker, eftersom jag är tämligen ny här på forumet. Vad sjutton handlar "får inte posta" och "får inte chatta" om?!

Fast så off är kanske inte den frågan, eftersom vi ändå är inne på hyggligt beteende.

Jag tycker snarare det är fel när alla ska trimmas till att "tänka positivt" och låta som medietränade överoptimistiska försäljare.

Jag skriver att jag förbereder mig mentalt som när jag ger min in i slagsmål. Uppenbarligen har ni inte en susning om vad det innebär och missförstår det jag säger. Det handlar inte om att vara respektlös gentemot publiken.

Allstå jag tar ju inte vilket skitsnack som helst. Jag har väl slutat lyssna på dom som inte har når positivt att säga.

Nä man kan inte skita i andra. Då blir man ensam och det är inte kul. Nu sitter jag i den sits att jag försöker få till en krets av kompisar att umgås med vilket inte har funnits så många i mitt liv förr.

Och visst, jag vet ju att jag tex. i mitt specialintresse är rätt bra. Men det är svårt att få inkomst på min hobby så det är inte mycket värt känns det som.

Sen är jag rätt osäker i andra sammanhang.

Gafsan skrev:Att öka sin självkänsla genom att gå runt och intala sig att man är mera värd än andra tror jag funkar väldigt dåligt för de allra flesta (tack och lov!).

Tro vad du vill, min erfarenhet är att det är ett utomordentligt bra tänk om man är mobbad av omgivningen (I mitt fall i grundskolan, idag är jag mer eller mindre immun mot det) och får floder av skit för att man är den man är.

Skulle det vara bättre att tänka "ja de har rätt, jag är värdelös och måste rätta mig i ledet"?

Jag instämmer för övrigt med Gafsan. Jag har själv prövat att se ner på andra för att må bättre, och det enda det gav var tävlingsstress för att hela tiden bevisa att jag var bättre. Rena mardrömmen.

Krigarsjäl har också en god poäng om det där med att tänka positivt. Jag har alltid tyckt att det är som att äta efterrätten och skippa huvudrätten. Det smakar sött och känns trevligt just då, men det ger ingen varaktig näring. Man måste äta nyttigheterna - dvs. ta till sig och begrunda det jobbiga - om man till fullo ska kunna njuta av det söta och lättsamma.

Jag brukar ofta bli anklagad för att vara cynisk och negativ, och jag blir lika stolt varje gång, för i grund och botten är jag glad som en lärka

Jag vart mobbad hela grundskolan och hela gymnasiet så jag är trött på den typen av skitsnack. Så det lyssnar jag inte längre på. Så pass långt har jag kommit.

Men för att återgå till min fråga... Berätta något upplyftande om något tillfälle i livet då ni vågade er på något ni var rädda för och som ni gick stärkta ur!

KrigarSjäl skrev:Jag tycker snarare det är fel när alla ska trimmas till att "tänka positivt" och låta som medietränade överoptimistiska försäljare.

Jag skriver att jag förbereder mig mentalt som när jag ger min in i slagsmål. Uppenbarligen har ni inte en susning om vad det innebär och missförstår det jag säger. Det handlar inte om att vara respektlös gentemot publiken.

När folk slåss så brukar det ju handla om att man har noll argument och inte är ute efter en vettig diskussion utan vill banka den andre till underkastelse. Och det tycker jag inte tyder på respekt alls.

Jag kan på rak arm säga att jag aldrig har sett någon starta ett slagsmål på ett respektfullt sätt.

KrigarSjäl skrev:Tro vad du vill, min erfarenhet är att det är ett utomordentligt bra tänk om man är mobbad av omgivningen (I mitt fall i grundskolan, idag är jag mer eller mindre immun mot det) och får floder av skit för att man är den man är.
Skulle det vara bättre att tänka "ja de har rätt, jag är värdelös och måste rätta mig i ledet"?

Nej, jag håller inte med. Jag har också blivit illa behandlad och jag har aldrig upplevt att något har blivit bättre av att jag själv antagit en mobbarattityd. En mobbare är en rätt ynklig typ och betraktas oftast på det viset av omgivningen även om han/hon lyckas förpesta livet för någon eller några i sin omgivning.

Bara för att någon i ens omgivning tycker att man är värdelös ger det en inte rätten att betrakta varenda människa som en "tönt". Isåfall ska man i alla fall inte ut och informera om npf. Ärligt talat så låter det som du riskerar att göra mera skada än nytta.

Det bästa sättet att övervinna både sin egen antipati och människan man hyser den mot, är att göra den människan en osjälvisk tjänst av något slag utan att förvänta sig något tillbaka. Det behöver inte vara något stort, men det hjälper faktiskt. Att överstiga sina impulser och känslor en smula, så att säga.
Vänlighet liknar kärlek mest och avväpnar snabbast

Henkkalexi skrev:Vänlighet liknar kärlek mest och avväpnar snabbast

+5 Mycket bra sagt

TheRockman81 skrev: +5 Mycket bra sagt

Tack! Det är inte jag som kommit på den finurliga meningen, men jag har inte en aning om vart jag fått den ifrån. Sann är den, likväl



Moderator mnordgren: Fixade citatet. Tänk på att ange vem det är som citeras.

Henkkalexi skrev:Vänlighet liknar kärlek mest och avväpnar snabbast

Den kan jag väl skriva under på.

Med så fin feedback för ett citat jag inte ens kommit på själv, så kan jag sova gott inatt och veta att man bidragit med något här i afton.
Godnatt och tack för goda råd. Må de bli fler!

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:Jag tycker snarare det är fel när alla ska trimmas till att "tänka positivt" och låta som medietränade överoptimistiska försäljare.

Jag skriver att jag förbereder mig mentalt som när jag ger min in i slagsmål. Uppenbarligen har ni inte en susning om vad det innebär och missförstår det jag säger. Det handlar inte om att vara respektlös gentemot publiken.

När folk slåss så brukar det ju handla om att man har noll argument och inte är ute efter en vettig diskussion utan vill banka den andre till underkastelse. Och det tycker jag inte tyder på respekt alls.

Jag kan på rak arm säga att jag aldrig har sett någon starta ett slagsmål på ett respektfullt sätt.

KrigarSjäl skrev:Tro vad du vill, min erfarenhet är att det är ett utomordentligt bra tänk om man är mobbad av omgivningen (I mitt fall i grundskolan, idag är jag mer eller mindre immun mot det) och får floder av skit för att man är den man är.

Skulle det vara bättre att tänka "ja de har rätt, jag är värdelös och måste rätta mig i ledet"?

Nej, jag håller inte med. Jag har också blivit illa behandlad och jag har aldrig upplevt att något har blivit bättre av att jag själv antagit en mobbarattityd. En mobbare är en rätt ynklig typ och betraktas oftast på det viset av omgivningen även om han/hon lyckas förpesta livet för någon eller några i sin omgivning.

Bara för att någon i ens omgivning tycker att man är värdelös ger det en inte rätten att betrakta varenda människa som en "tönt". Isåfall ska man i alla fall inte ut och informera om npf. Ärligt talat så låter det som du riskerar att göra mera skada än nytta.

Det ante mig. Du väljer att missförstå eller så fattar du helt enkelt inte.

Henkkalexi skrev:Vänlighet liknar kärlek mest och avväpnar snabbast

Du kan inte vara vänlig mot människor som bestämt sig för att attackera dig och sänka dig. Det är samma sak som att lägga sig på rygg.

KrigarSjäl skrev:Det ante mig. Du väljer att missförstå eller så fattar du helt enkelt inte.

Fast jag tror att det handlar om att vi tycker olika helt enkelt. Jag tycker på ett sätt och du tycker på ett annat. Jag tycker att mitt sätt funkar bra. Ditt sätt tycker jag verkar dåligt. Att två personer tycker olika måste inte bero på att en av dem inte "fattar" (och - hemska tanke - ifall det ändå är så att någon av personerna "inte fattar" så kan det vara vilken som helst av dem... )

KrigarSjäl skrev:Du kan inte vara vänlig mot människor som bestämt sig för att attackera dig och sänka dig. Det är samma sak som att lägga sig på rygg.

Om jag upplevde att folk hade den inställningen till mig så skulle jag först och främst ta en allvarlig funderare på om det verkligen stämmer med verkligheten. Varför skulle människor vara så fientliga till just mig? Är det verkligen sant eller har jag missuppfattat de andra?

Och ifall det visade sig att många människor i min omgivning verkligen var extremt fientligt inställda till mig, så skulle jag först och främst fundera över om det handlade om mig eller dem. D.v.s. ifall dessa människor helt enkelt är ovanligt otrevliga. I så fall skulle jag nog söka mig till andra människor.

Och ifall det handlade om att någonting hos mig som person påverkade andra på ett väldigt negativt sätt så att de verkligen ville "attackera" eller "sänka" mig så skulle jag nog vilja ta reda på så mycket som möjligt om vad hos mig som provocerar andra så mycket, och överväga att ändra mitt beteende för att få mera positiv respons från omgivningen.

Men om man tycker att det är jätteviktigt att inte behöva ändra något hos sig själv, då kan det kanske vara värt att bli negativt bemött. För mig känns det väldigt främmande, men i slutänden är det ju helt upp till en själv vad man vill ha för relation till människorna runt omkring sig. Jag är väldigt social och tycker om andra människor så för mig känns det jättejobbigt om andra missförstår mig eller tycker illa om mig. Men jag vet att alla inte har samma sociala behov. Hur som helst, man måste välja själv. Det enda som inte är OK är att klaga på att andra människor är som de är om man inte är beredd att göra något åt hur man är själv. Så tycker jag.

KrigarSjäl skrev:Det ante mig. Du väljer att missförstå eller så fattar du helt enkelt inte.

Krigarsjäl, jag vill be dig att inte applicera agendor eller inställningar/egenskaper på andra människor, för i den här diskussionen pratar vi om hur man kan stärka självkänsla och självförtroende och passar det sig inte att klistra känslomässiga etiketter på motståndaren. Ens egna argument blir per automatik INTE tydligare eller bättre bara för att motståndaren inte håller med eller förstår. Det är din skyldighet att förklara din sak tydligare, i synnerhet som vi för diskussionen bakom skärmar.

KrigarSjäl skrev:Du kan inte vara vänlig mot människor som bestämt sig för att attackera dig och sänka dig. Det är samma sak som att lägga sig på rygg.

Nej, att löna ont med gott är att vinna! Att övervinna både sig själv och motståndaren, faktiskt. Du kan inte förlora helt om du visar ett bättre exempel på bemötande än din motståndare. Observera nu att jag inte talar om att ge sig, tystna eller ta emot skit - jag är den siste som är tyst när jag blir anklagad för något - men de gånger jag har lyckats visa motståndaren att jag helt enkelt inte tänker låta honom/henne diktera reglerna för konflikten, så har det mest framgångsrika sättet varit vänlighet och humor.

Och det enda man bevisar, förresten, är att man är bra på att snacka. Jag var legendariskt snabb i käften under hela min skoltid, men självförtroendet och självkänslan är inte bättre för det.


Moderator mnordgren: Fixade citatet. Tänk på att ange vem det är som citeras.

Gafsan skrev:

KrigarSjäl skrev:Det ante mig. Du väljer att missförstå eller så fattar du helt enkelt inte.

Fast jag tror att det handlar om att vi tycker olika helt enkelt. Jag tycker på ett sätt och du tycker på ett annat. Jag tycker att mitt sätt funkar bra. Ditt sätt tycker jag verkar dåligt. Att två personer tycker olika måste inte bero på att en av dem inte "fattar" (och - hemska tanke - ifall det ändå är så att någon av personerna "inte fattar" så kan det vara vilken som helst av dem... )

KrigarSjäl skrev:Du kan inte vara vänlig mot människor som bestämt sig för att attackera dig och sänka dig. Det är samma sak som att lägga sig på rygg.

Om jag upplevde att folk hade den inställningen till mig så skulle jag först och främst ta en allvarlig funderare på om det verkligen stämmer med verkligheten. Varför skulle människor vara så fientliga till just mig? Är det verkligen sant eller har jag missuppfattat de andra?

Och ifall det visade sig att många människor i min omgivning verkligen var extremt fientligt inställda till mig, så skulle jag först och främst fundera över om det handlade om mig eller dem. D.v.s. ifall dessa människor helt enkelt är ovanligt otrevliga. I så fall skulle jag nog söka mig till andra människor.

Och ifall det handlade om att någonting hos mig som person påverkade andra på ett väldigt negativt sätt så att de verkligen ville "attackera" eller "sänka" mig så skulle jag nog vilja ta reda på så mycket som möjligt om vad hos mig som provocerar andra så mycket, och överväga att ändra mitt beteende för att få mera positiv respons från omgivningen.

Men om man tycker att det är jätteviktigt att inte behöva ändra något hos sig själv, då kan det kanske vara värt att bli negativt bemött. För mig känns det väldigt främmande, men i slutänden är det ju helt upp till en själv vad man vill ha för relation till människorna runt omkring sig. Jag är väldigt social och tycker om andra människor så för mig känns det jättejobbigt om andra missförstår mig eller tycker illa om mig. Men jag vet att alla inte har samma sociala behov. Hur som helst, man måste välja själv. Det enda som inte är OK är att klaga på att andra människor är som de är om man inte är beredd att göra något åt hur man är själv. Så tycker jag.

Som sagt, du begriper inte det jag säger. Som att lyssna på en kurator...
Jag gissar att vi kommer från väldigt olika bakgrunder.

Henkkalexi skrev:

KrigarSjäl skrev:Det ante mig. Du väljer att missförstå eller så fattar du helt enkelt inte.

Krigarsjäl, jag vill be dig att inte applicera agendor eller inställningar/egenskaper på andra människor, för i den här diskussionen pratar vi om hur man kan stärka självkänsla och självförtroende och passar det sig inte att klistra känslomässiga etiketter på motståndaren. Ens egna argument blir per automatik INTE tydligare eller bättre bara för att motståndaren inte håller med eller förstår. Det är din skyldighet att förklara din sak tydligare, i synnerhet som vi för diskussionen bakom skärmar.

KrigarSjäl skrev:Du kan inte vara vänlig mot människor som bestämt sig för att attackera dig och sänka dig. Det är samma sak som att lägga sig på rygg.

Nej, att löna ont med gott är att vinna! Att övervinna både sig själv och motståndaren, faktiskt. Du kan inte förlora helt om du visar ett bättre exempel på bemötande än din motståndare. Observera nu att jag inte talar om att ge sig, tystna eller ta emot skit - jag är den siste som är tyst när jag blir anklagad för något - men de gånger jag har lyckats visa motståndaren att jag helt enkelt inte tänker låta honom/henne diktera reglerna för konflikten, så har det mest framgångsrika sättet varit vänlighet och humor.

Och det enda man bevisar, förresten, är att man är bra på att snacka. Jag var legendariskt snabb i käften under hela min skoltid, men självförtroendet och självkänslan är inte bättre för det.

Det låter ju tjusigt och fint det du säger men människorna och i synnerhet människor i grupp är inte alltid så tjusiga. Jag anpassar mig efter verkligheten och inte efter kristet låtande floskler.

Gafsan skrev:När folk slåss så brukar det ju handla om att man har noll argument och inte är ute efter en vettig diskussion utan vill banka den andre till underkastelse. Och det tycker jag inte tyder på respekt alls.

Jag kan på rak arm säga att jag aldrig har sett någon starta ett slagsmål på ett respektfullt sätt.

Jaha, intelligensargumentet.
Du tror alltså att alla som upplevt våld är korkade?
Jag säger att det bara är fegsnören som inte vågar ställa upp för andra när det krisar, att det bara är fegsnören och kärringar (kärringar förekommer hos båda könen) som inte vågar gå emellan.

Att starta en fight är inte någon tebjudning nej. Men det går ändå att behålla gentlemannamässig värdighet vill jag påstå. Sparka inte på den som ligger ner, var modig, skydda de som behöver skyddas.
Fast det är väl också korkat i din idévärld.
Du kan leva i den villfarelsen så mycket du vill, men jag vet att om någon blir påhoppad eller hotad till livet funkar det inte att vänligt försöka tala angriparen till rätta.

Livet på gatorna är inte något jädra scoutseminarium. I så gott som alla skolklasser eller grupperingar förekommer det översittare & deras adjutanter, bakdantare och skvallerkärringar. Det är de jag förhåller mig till när jag förbereder mig själv som om jag skulle ge mig in i en fight. Nej, om folk inte gillar mig beror det inte på mig. Jag är utomordentligt vass på självanalys och vet vikten av att uppföra sig hyfsat & respektfullt. Men se och lär - det gör inte alla andra! Jag har rätt att vara individualist och aspig utan att behöva finna mig i att ta skit från andra.

I övrigt kan jag i förtroende säga att det bara är fega falska människor jag har problem med. De skräms av en sån som mig och försöker ibland destruera mig - eftersom deras lama tama kollektivskallar uppfattar mig som ett hot. De tål inte att se att det finns de som tvärvägrar följa-john-sättet.
Men det är deras problem.
Jag förbehåller mig rätten att dra mig undan med en bok istället för att sitta och dividera om när en kafferast ska hållas och om sånt stör folk får det väl göra det.

Henkkalexi skrev:Men för att återgå till min fråga... Berätta något upplyftande om något tillfälle i livet då ni vågade er på något ni var rädda för och som ni gick stärkta ur!

Det har jag gjort många gånger.. En del idiotiska saker när jag varit extra låg som att ragga på tjejer på krogen när deras pojkvänner ser på, stirra hotfullt på muskelknuttar, eller kräva att ungdomsgäng som röker i tuben ska släcka. Bara för att bevisa att jag vågar, och kanske för att höra andra säga "åh, att du vågar!" Någon positiv effekt på självkänslan har den sortens självterapi tyvärr inte haft alls. :/ Känslan av värdelöshet kommer nog inte av att man inte gjort tillräckligt många värdefulla saker...

Om man vill känna att man duger i andras ögon tror jag man behöver få bekräftelse på att man duger från andra. Om man bara tänker en massa uppmuntrande tankar om sig själv, ger ju inte det nån bekräftelse på att man duger i andras ögon.

Positivt tänkande kan kanske vara ett sätt att bryta negativa tankespiraler om man ständigt håller på och hackar på sig själv - för att man lättare ska kunna ta in den uppskattning man får från andra. Men positivt tänkande i sig ger inte bättre självförtroende.

Jag har hållit på i många år och försökt stärka självförtroendet genom diverse tankeövningar, och det enda det lett till är att jag kunde känna mig bättre när jag var ensam, men det påverkade inte känslan när jag var bland folk...

Som mitt liv ser ut nu så är jag accepterad för den jag är bland de människor jag träffar mest. Det gör att jag känner mig trygg där och vågar mer. Om jag sen inte blir respekterad av andra kan jag lättare skaka av mig det, för de är ändå inte viktiga för mig, och jag har mina trygga miljöer.

Det här är väl raka motsatsen till vad många säger, men jag tror ändå att man behöver få bekräftelse från andra.
Att man behöver känna sig älskad innan man kan älska.
Att man behöver känna sig uppskattad innan man kan uppskatta sig själv och andra.
Att man behöver känna sig respekterad för att kunna respektera både sig själv och andra.
O.s.v.

Jag har då aldrig kunnat framkalla dessa känslor själv, när jag bara satt med mina "självhjälpsböcker". Det är först när jag har träffat människor som "visat" mig dessa känslor som jag kunnat känna dem...

I en sund miljö får barnet till sig det under uppväxten. De som missat det då behöver få det senare.

Min gissning är att bekräftelse från släkt och vänner är allra viktigast. När man är ung.

Jag var första pojken i min morfars släkt, det betydde att alla 4 mostrarna och morfar och tant (andra frun) älskade mig när jag var liten. De övertygade mig om att jag är ok trots att jag är kokko.

När jag var tonåring diskuterade jag på ett rätt aggressivt sätt med mina kompisar. Fast jag vann vanligen eftersom jag läst fler böcker.

Nu, på gamla dar, känner jag mig ödmjuk inför barnen och extfrun. Jag kan krama min dotter, ta min son i hand och tacka min exfru. Det är ett giant step. Normalt sett vill jag ha 3 meters avstånd från andra människor.

Det andra är att man skall försöka göra något som man kan stå för. Konstnärligt eller yrkesmässigt. Man skall göra något som man vill.

Jag åt kräftor med sonen och hans nya polska, mycket vackra, fru i lördags i Stråssa. Äta kräftor är bra om man har förminskad magsäck.

Lennart Frimodig