Kimmelie skrev:Att man behöver känna sig älskad innan man kan älska.

Kan du inte älska dig själv har du svårt att älska någon annan fullt ut, så det här är en väldigt viktig mening.

Det låter ju tjusigt och fint det du säger men människorna och i synnerhet människor i grupp är inte alltid så tjusiga. Jag anpassar mig efter verkligheten och inte efter kristet låtande floskler.

/Krigarsjäl

För det första så är meningen "kristet låtande floskler" språkligt inkorrekt, och för det andra så håller jag fullständigt med dig om att människor i flock ibland kan vara det mest avskyvärda man kan råka ut för. Jag skulle nog dock inte nödvändigtvis se någon absolut motsättning mellan att vara kristen - ja, jag är det - och att vara realist. Jag är pragmatiker ända in i benmärgen, men det hindrar mig alls inte från att vilja se till det som är gott hos andra.

Och verkligheten är varken himmelsblå eller nattsvart. Det finns alltid mellanlägen och jag skulle tro den ena ytterligheten gör lika stor skada som den andra. Vad är det förresten som säger att din bild av verkligheten skulle vara mer verklig än någon annans?

Tack Björne, Kimmelie och Frimodig för fina tips och tankar.

Miche skrev:Kan du inte älska dig själv har du svårt att älska någon annan fullt ut, så det här är en väldigt viktig mening

/Miche

Jag fattar inte riktigt hur man gör de där citationstecknen, så jag hoppas det ändå framgår vem som citeras. Nåväl, det jag har funderat över med just den meningen - som ju återfinns hos väldigt många - så är det om kärlek ens är tänkt att vara riktad mot dig själv?

Jag vet ju hur populärt det är med olika självhjälpstankar och terapier för just självkänslan, men jag kan verkligen uppleva en del människor som berättar hur hjälpta de blivit av ex. mindfulness, Mia Törnblom (och massa annat) och det som slår mig är hur otroligt självcentrerade många tycks bli. En släkting till mig ägnar sig mycket åt sådant, och har bara blivit mer och mer ointresserad av annat än sin egen välmåga.

Det blir nästan en slags "själsmasturbation" - uttrycket snott från "Fanny och Alexander"! - där man hela tiden ägnar sig åt sig själv.(Överbevisa mig gärna, för jag är ytterst skeptisk...)

Jag har för övrigt varit lite modig sedan igår. Jag vågade spela på min hemlånade gura utan att förlamas av tanken på att jag inte är bra nog! Känner mig modigare än en katt som gläfser åt fåglar bakom stängda fönster


Moderator mnordgren: Fixade citatet

Henkkalexi skrev:Vad är det förresten som säger att din bild av verkligheten skulle vara mer verklig än någon annans?

Till att börja med är jag inte kristen...

Det har jag heller aldrig påstått, Krigarsjäl. Däremot har alla människor olika uppfattning om hur verkligheten är beskaffad. Din syn på verkligen stämmer nog inte helt med någons, det gör inte min heller.

Henkkalexi skrev:Det har jag heller aldrig påstått, Krigarsjäl. Däremot har alla människor olika uppfattning om hur verkligheten är beskaffad. Din syn på verkligen stämmer nog inte helt med någons, det gör inte min heller.

Jag har inte uttalat mig om "min syn på verkligheten". Vad jag snackar om är att ha beredskap inför översittare och skvallerkärringar samt Stanislavskijs råd till skådisar med scenskräck.

Jag tror att just skådespel och föreläsningar inte riktigt var det jag var ute efter när jag startade tråden, men det är en intressant vinkel - jag har själv spelat teater.
Översittare och skvallerkärringar är för mig inga större problem - men kanske andra i den här diskussionen funderar över det? - utan problemet för min del ligger i en inre låsning, helt enkelt, som faktiskt är ganska oberoende av allsköns fähundar och rötägg.

Så - har du, Krigarsjäl, något tips på hur man kan bli starkare i sig själv och våga göra saker som inte alls har med framträdande att göra?

Själv är jag mest rädd för att upptäcka nya sidor hos mig själv - bra som dåliga - och inte kunna hantera dem.

Henkkalexi skrev:Jag fattar inte riktigt hur man gör de där citationstecknen, så jag hoppas det ändå framgår vem som citeras.

Moderator: Läs här!

Henkkalexi skrev:Jag efterlyser helt enkelt några konkreta exempel på utmaningar som någon/några här på forumet ställts inför och hur ni har tacklat dem.

Det som jag kommer att tänka på främst är de ständiga små vardagsutmaningarna. Det är det som är jobbigast för mig. Enstaka kriser och katastrofer kan jag väl hantera men att ständigt kämpa med samma problem (som andra inte ens ser som problem). Att lita på andra människor och att ta hjälp av andra när jag inte kan själv.

T.ex. på jobbet. Jag går vilse, känner inte igen folk, vet inte vad jag ska göra, fastnar på detaljer och är tvungen att fråga, fråga, fråga. Hela tiden. Större delen av mitt liv har jag nog haft lite "vet bäst själv"-attityd och efter att jag fick diagnosen AS för några månader sen har jag fått göra mig av med den för nu inser jag att jag oftast INTE vet bättre än andra - tvärtom. Det har varit så tufft. Min självbild tidigare handlade väldigt mycket om att jag var så intelligent. Nu vet jag att även om jag är intelligent på vissa sätt så är jag samtidigt mycket "dummare" än andra på många andra sätt. Jag får kämpa varje dag för att ställa alla dumma frågor, erkänna att jag inte kan och vet sånt som jag hade kunnat och vetat om jag var NT.

Det handlar inte bara om att svälja stoltheten och våga framstå som inkompetent och hjälpbehövande utan jag har svårt att fråga om hjälp även rent socialt och kommunikationsmässigt. Ofta kommer jag inte ens på ATT jag borde fråga någon om hjälp och när jag väl kommer på idén så vet jag inte VAD det är jag undrar. Så ofta slutar det med att jag går till min mycket snälla kollega och förklarar att "nu vet inte jag vad jag ska göra" och låter honom reda ut vad det är jag har kört fast på. Men ofta måste jag prata med andra människor som kanske inte är lika tillmötesgående eller fattar vad jag vill. Ibland är det helt jättehemskt!

Men samtidigt har mitt självförtroende och min självkänsla blivit otroligt mycket bättre nu. Jag vet att jag kämpar på så gott jag kan och när jag tar hjälp av andra så kan jag faktiskt göra ett mycket bättre jobb än förut när jag inte fattade vad det var för fel på mig och ansträngde mig för att verka så smart och självständig som jag tyckte att jag borde vara. Så min självkänsla har alltså blivit mycket bättre av att veta att jag inte är så smart och bra som jag trodde! Till stor del beror det väl på att jag hela tiden någonstans visste att något fel var det ju eftersom jag aldrig lyckades prestera i nivå med vad man kunde förvänta sig.

Sen brukar jag utmana mig själv genom att göra nya saker. T.ex. testa nya sporter (även sånt som verkar lite svårt och farligt). Och så försöker jag att inte dra mig undan från sociala sammanhang som jag ofta gjorde förut. Om någon som jag tycker är trevlig frågar om jag vill göra något så säger jag ja nuförtiden. Även om det verkar jätteläskigt och jag helst skulle vilja fega ur. Visst, ibland leder det till att jag testar saker som inte visar sig vara så trevliga eller till att jag gör bort mig lite (eller jättemycket...). Men jag har insett att om jag är trevlig mot folk och inte får panik när det blir fel så är folk i 99% av tiden trevliga tillbaka.

KrigarSjäl skrev:Jaha, intelligensargumentet.
Du tror alltså att alla som upplevt våld är korkade?

Nej. Jag har själv varit utsatt för en del våld och jag är av den bestämda uppfattningen att de som utövade våldet var otrevliga. Intelligens har inte med saken att göra. Man kan vara korkad men juste likaväl som genial men vidrig som människa.

KrigarSjäl skrev:Livet på gatorna är inte något jädra scoutseminarium.

Nä, fast det är väl ändå inte på gatorna du håller dina npf-föreläsningar?

KrigarSjäl skrev:Nej, om folk inte gillar mig beror det inte på mig.

Det kan säkert variera. Jag tycker t.ex. att du verkar rätt osympatisk som person och det baserar jag på saker som du skrivit här på forumet. Så jag skulle vilja påstå att hur andra uppfattar dig beror en hel del på hur du själv uttrycker dig och beter dig.

KrigarSjäl skrev:Jag har rätt att vara individualist och aspig utan att behöva finna mig i att ta skit från andra.

Men om du inte själv vill "ta skit", varför är du inte själv lite trevligare? Vi andra gillar inte heller att bli otrevligt bemötta! (och nej, det hjälper inte att du är "aspig", det är vi andra här på forumet också och de flesta klarar ändå att argumentera på ett respektfullt sätt!)

@Gafsan
Just det där du beskriver om självbilden känner jag så väl igen. Jag vet att jag är en rätt bra bit intelligentare än genomsnittet, på ett par områden, samtidigt som jag har fler sidor där jag fungerar genomsnittligt och några är jag riktigt dålig på. Min svårighet har varit - och är fortfarande i viss mån - att försöka luska ut vad jag kan förbättra och hur jag kan göra det, samt rimliga mål.

Just det, ja. Det är ett av mina största gissel! Jag kan, seriöst, inte avgöra vad som är rimligt att förvänta sig av sig själv! Jag har upptäckt att jag är mycket mer av en tävlingsmänniska än jag själv trodde och jag blir lika frustrerad varje gång när jag upptäcker att jag faktiskt kan bli riktigt bra på något, men faktiskt inte vågar satsa... det har hänt så många gånger att jag skulle kunna göra linjediagram av det.

Jag går upp och ner som börsen

Det är viktigt att komma ihåg att oavsett vad andra tycker om dig är du fortfarande samma person. Det är inte deras åsikt (och hur ofta vet du den förresten, oftast är det bara vad du själv tror att de tycker) som avgör vem du är.

Har man en bra självkänsla känner man att man är okej oavsett om man gör ett misstag eller om någon kanske tycker att man gjort något fel. Det är ju inte så ofta folk uttrycker vad de tycker om något man gjort, utan vi utgår ifrån att de är negativa mot oss för att vi har en negativ självbild.

Min psykolog säger åt mig att fundera över många olika saker folk kan tänka när jag gör något som är klantigt i mina egna ögon.

När jag råkade tappa tömmarna till hästen så att den rusade hela vägen hem med tom vagn (inför en hel massa människor) så trodde jag först att alla tänkte "vilken jävla idiot" om mig. Men vid närmare eftertankte kunde de ju lika gärna tänka en hel massa andra saker.

"Stackars tjej" kanske någon tänkte,
"Oj, hoppas ingen blir skadad" kanske någon annan tänkte,
"Åh nej, jag måste försöka stoppa den där hästen" tänkte kanske en tredje,
osv. Kanske tänkte någon "jävla idiot" också, precis som jag tänkte om mig själv, speciellt om de såg hela händelseförloppet (jag betedde mig ju faktiskt oerhört klantigt). Men att inse att många tänker helt andra saker än mina egna automatiskt negativa tankar om mig själv kan vara till hjälp. Då inser jag att jag inte ses som helt misslyckad i alla andras ögon bara för att jag klantat mig lite.

Ett bra sätt att stärka självkänslan kan vara att skämta om de klantigheter man gjort, driva med sig själv (dock inte på ett raljerande sätt som om man vore dum) utan mer skapa en komisk aura kring sina misslyckanden.

Människor som har den förmågan växer i mina ögon och jag har med åren blivit lite bättre på det själv, även om jag har en bit kvar innan jag är nöjd.

Gafsan skrev:Men om du inte själv vill "ta skit", varför är du inte själv lite trevligare?

Om jag är trevlig eller ej trevlig låter jag andra avgöra, om du är nyfiken kan du alltid fråga de på forumet som träffat mig irl.
Kortfattat kysser jag inte arsle, i synnerhet inte när det gäller fientligt inställda människor.

KrigarSjäl skrev:

Gafsan skrev:Men om du inte själv vill "ta skit", varför är du inte själv lite trevligare?

Om jag är trevlig eller ej trevlig låter jag andra avgöra, om du är nyfiken kan du alltid fråga de på forumet som träffat mig irl.
Kortfattat kysser jag inte arsle, i synnerhet inte när det gäller fientligt inställda människor.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Få andra att berätta om sina misstag. Det kan ge perspektiv på hur det är även för tillsynes "normala" människor.

Ta ansvar och var öppen när du gjort fel. Förutsatt vetskapen om det finns.

Skyll inte ifrån, men våga passa över befogat ansvar på andra. Bl.a på arbetsplatser är det sällan 100% ditt fel.

Fråga och åter fråga tills du fått svaret du vill ha/behövde. Var inte rädd att ställa exakt samma fråga 3-4 ggr i rad.

imperativ skrev:Fråga och åter fråga tills du fått svaret du vill ha/behövde. Var inte rädd att ställa exakt samma fråga 3-4 ggr i rad.

Med risk för att bli idiotförklarad.

Det är bättre att förtydliga frågan och ge exempel på hur fel eventuella standardsvar kan misstolkas. Det kan ge rejäla tankeställare och lära motparten något nytt!

Att bli idiotförklarad eller inte är kanske en risk man får lov att ta ibland. Jag tycker det är mycket värre att påstå att jag kan något bättre än jag gör, och riskera att bli avslöjad, än att vara ärlig med vad jag inte kan.

Henkkalexi skrev:Att bli idiotförklarad eller inte är kanske en risk man får lov att ta ibland. Jag tycker det är mycket värre att påstå att jag kan något bättre än jag gör, och riskera att bli avslöjad, än att vara ärlig med vad jag inte kan.

Håller helt med där.

En annan intressant aspekt är det här:

Vi säger att en person - med eller utan AS - tröttnar på att andra människor trycker ner henom och bestämmer sig för att nu jäklar får det vara nog, osv. Vi säger att hen lyckas med konststycket - för det är sannerligen ett konststycke - att skaka av sig dumma påhopp och blir mer självsäker.

Så en dag får hen befogad kritik för något, det kan vara ett beteende eller en handling, och istället för att ta till sig det och se vad hen kan göra åt saken, så viftar hen bort också det som personpåhopp.

Jag träffade på en sådan person när jag jobbade som städare. Jag hade missat ett område i en butik som jag städade, eftersom det låg så undanskymt att jag klantigt nog inte såg det. Mycket smart av mig... I alla fall så städade jag två gånger i veckan i den butiken, under minst två månader, innan någon sade något.

Personen ifråga undrade över varför jag inte städat nämnda område, och jag svarade att jag inte vetat om att jag skulle städa det. Hon blev förvånad och undrade över hur det kom sig, vilket jag inte kunde svara på - givetvis. jag förklarade också att jag givetvis kunde städa nämnda områden också, men att jag behövde mer tid på mig.

Hon svarade då att jag absolut borde hinna med det och - här blev jag väldigt ställd - att jag borde ha vetat detta och att det verkligen inte var deras ansvar att berätta hur de vill ha sin butik städad.

Jag sade som jag tyckte, att jag bara gjorde enligt mina instruktioner, och att så länge inga klagomål kom så kunde jag naturligtvis inte lista ut om de var missnöjda med något. Jag förklarar också att jag inte har kapacitet att gissa mig till något och att de fick ta upp problemet med min chef. Till saken hör också att ingen annan än den här människan klagat på min städning i butiken.

Nåväl, det slutar med att människan först bemöter mina argument med att hon inte tar emot skit, och sedan försöker - och jag ryser bara jag tänker på det - KRAMA mig.

Det där är en sådan där händelse som verkligen ställde till det för mig, eftersom HON ansåg sig ha ryggen helt fri och kallade motargument för personangrepp som hon "inte behövde ta på sig".

När man tar till "det är sant för mig", "jag tar inte emot skit" osv, när det handlar om befogad kritik - i det här fallet kritik för otydliga instruktioner och att ha väntat sig en lösning på ett problem, dvs. min städning, som jag inte blivit upplyst om.

Jag upplever att det är väldigt vanligt att människor blandar ihop påhopp med konstruktiv kritik, och då blir ju till sist alla som säger emot en, eller är förbannade/ledsna på en, folk som "trycker ner" en, hur befogad kritiken mot en faktiskt kan vara.

Den som inte kan ta till sig konstruktiv kritik eller be om ursäkt för ett oönskat beteende, har enligt mig ingen god självkänsla. Problemet för mig där är att jag många gånger har svårt att skilja på konstruktiv kritik och personpåhopp.

Henkkalexi skrev:Att bli idiotförklarad eller inte är kanske en risk man får lov att ta ibland. Jag tycker det är mycket värre att påstå att jag kan något bättre än jag gör, och riskera att bli avslöjad, än att vara ärlig med vad jag inte kan.

Håller helt och hållet med. Jag har många gånger haft intensiva diskussioner med vissa personer om det. Personer som försökt tvinga mig att "ta till mig" att jag är bra på saker som jag själv anser att jag är halvbra på. Jag kan en del, men det finns också mycket (inom samma område) som jag inte kan, då vill inte jag säga att jag är bra på det. Personen som tycker att jag är bra på nåt kan själv nästan inget om det, och vet därför inte hur mycket mer det finns, som jag inte kan.

Jag kan se flera saker det kan handla om. En är min extrema bokstavstolkning. Jag börjar förstå först nu att andra inte menar det så bokstavligt. Att det alltid finns en risk att misslyckas. Jag känner mig lurad om nån har lovat att hjälpa mig med nåt, och den säger självsäkert att den vet hur den ska göra, men så blir det fel ändå. Då kan jag bli arg, för att jag känner mig lurad, att jag inte fick veta i förväg att den kanske inte skulle lyckas. Sånt tar andra antagligen med i beräkningen(?). Jag är inte helt klar över det själv än, vad folk egentligen menar, när de inte menar vad de säger... Och jag vill inte lura nån, eftersom jag själv inte vill bli lurad...

Dessutom tycker jag det skulle vara pinsamt att skryta om att jag är bra på nåt, och sen bli avslöjad att jag inte är så bra på det... (Tycker inte andra det är pinsamt???)

För min del kommer det även upp en massa kravfyllda känslor från min barndom, att jag inte duger som den jag är, att jag måste vara duktig för att ha rätt att finnas till... Jag vill inte höra att jag är duktig på en massa saker, för det har jag fått höra till leda under uppväxten - men det var inte beröm jag fick då, det var krav på att fortsätta leva upp till de högt ställda förväntningarna, som jag varken ville eller orkade leva upp till, men ändå kände att jag var tvungen till för annars fick jag inte finnas... Jag vill hellre ha bekräftelse på att jag har rätt att finnas, att jag inte måste var duktig på nåt för att duga. Men det här verkar ingen kunna förstå...

När jag vägrar hålla med om att jag är bra på nåt jag själv tycker att jag är halvbra på, så är inte det för mig ett uttryck för dåligt självförtroende, som många tror. För mig är det bara ett objektivt konstaterande om vad jag kan och vad jag inte kan. Jag anser inte att den som är bra på nåt är mer värd än andra, alla är lika mycket värda. Vissa verkar tycka att man till varje pris måste hitta nåt man är bra på. Varför det??? Räcker det inte att man är den man är och försöker må så bra man kan, och trivas med livet? Varför måste man utmärka sig för? Den här prestigehetsen förstår jag mig inte på...

Kimmelie, jag resonerar precis som du. Har ännu inte lärt mig ta emot komplimanger av den sorten av precis samma skäl.

Henkkalexi, fantastisk beskrivning och känner igen mig mycket i misstaget du gjorde. Men den där personens reaktioner låter ju smått vansinniga..

@Kimmmelie
Det är samma för mig, att jag vill känna att jag har rätten att existera. Den har blivit bättre på senare år för mig, tack och lov, men fortfarande finns det ju dagar när jag är övertygad om att mitt existensberättigande bygger på att jag fyller någon slags funktion i tillvaron. Jag har helt enkelt ett stort duktighetsbehov, och jag försöker väga upp den delen med "oduktiga" aktiviteter som omläsning nummer tjugo av Sagan om Ringen och youtubeklippsmaraton så ofta som möjligt. Min sambo lärde mig att vara stolt över nördandet och det har varit ett väldigt stort stöd.

@ca
Jag tror seriöst att det faktum att hon var kvinna, och i min mors ålder, bidrog väldigt mycket till konflikten. Jag har märkt att kvinnor i 50-60-årsåldern tenderar att ha större problem med mig än andra... Jag kanske är för pojkaktig för att 50-talisterna ska stå ut med mig