Jag har funderat i åratal på hur jag ska kunna bli mer orädd och självständig, både i sånt som gäller jobb och "offentlighet" och i det privata. Jag har gått i psykoterapi för många år sedan - fungerade inte... surprise! - och försökt läsa självhjälpsböcker, gå i kyrkan, få tips från andra, analysera mig och så vidare, men det blir bara grötigt och jag har verkligen, verkligen,svårt för allt sådant som handlar om att man ska "älska sig själv", "leva i nuet", "slappna av" osv, helt enkelt för att det blir förvirrande och alldeles för känslostyrt för mig.

Problemet som jag har upptäckt nu, är att jag är alldeles för rädd och orolig av mig - med ett kontrollbehov from hell - och att det helt enkelt hindrar mig från att gå från idé till handling. Jag vet ju att det ingår i aspiesvårigheterna, den här theory of mind-problematiken, och det stör min vardag ofantligt när jag fastnar i planering, kontroll och en väldig massa "klarar jag verkligen av det här?". Det är väldigt förlamande och är ingen vinst för någon.

Jag har både AS och ADD, och de krockar tämligen brutalt med varandra, eftersom mitt kontrollbehov tar över mina kreativa sidor och gör mig stressad.

Det här är ett riktigt jobbigt problem för mig, och jag vore mer än tacksam om så många som möjligt ville dela med sig både av erfarenheter och tips, för det finns nog inget jag avskyr mer i livet än känslan av att vara osjälvständig och rädd för allt och inget.

Självförverkligande funkar bättre än förnumstiga råd från kyrkan, optimistkonsulter och alla andra gurus i det där geschäftet.

Jag tror man väsentligen skall skita i andra.

Sen kan man fixa till sitt eget liv. Andra är inte nån jävla måttstock. De är andra.

Lennart Frimodig

Frimodig skrev:Jag tror man väsentligen skall skita i andra.

Japp! Resultat? Ensamhet som trasar sönder en innefrån.

Frimodig skrev:Sen kan man fixa till sitt eget liv. Andra är inte nån jävla måttstock. De är andra.

Hur får man bättre självförtroende av att skita i andra? Låter rätt konstigt.

Henkkalexi skrev:Jag har funderat i åratal på hur jag ska kunna bli mer orädd och självständig, både i sånt som gäller jobb och "offentlighet" och i det privata.

Jag fick hjälp av en beteendeterapeut som använde sig av KBT-metodik för att hjälpa mig att hantera alla mina automatiska negativa tankar om mig själv.

Några saker som funkar för mig:

1. Gör saker som du är bra på och som du tycker är roliga. Man behöver få lyckas för att känna sig lyckad!

2. Gör mindfulnessövningar. Jag tycker att avslappningsövningar på CD funkar bra för mig. Det ger bra pauser från ens tjatiga tankar.

3. Ge dig själv lagom mycket utmaningar. Det är inte bra att fastna i förutsägbara rutiner, då blir man uttråkad och får för mycket möjlighet att älta saker. Men å andra sidan måste man vara ödmjuk för att det som är lätt för andra kanske är svårt för mig. Det gäller att hitta saker som är lite läskiga men mest roliga. Men, se punkt 1. Det får inte bli för mycket "osäkra kort".

4. Umgås med människor som du mår bra av.

5. Umgås INTE (i onödan) med människor som får dig att må dåligt och känna dig misslyckad.

6. Ät näringsriktigt. Det är förmodligen helt omöjligt att må bra fysiskt eller psykiskt om kroppen lider av en massa bristtillstånd. Ensidig eller felaktig kost gör en korkad och deprimerad!

7. Motionera! Motion gör en smart, snygg, avslappnad och glad. Helst ska man försöka hitta en motionsform som man tycker är kul men om det inte går får man helt enkelt bita ihop och välja den motionsformen som känns minst otrevlig.

8. Ta inte dig själv på så stort allvar. Alla människor gör ibland saker som får dem att verka korkade, klantiga osv. Har man asperger så får man räkna med att man gör sånt lite oftare än andra. Är man beredd att skratta åt sina egna misstag och bjuda på sig själv så blir livet inte så läskigt. Om folk runtomkring en då reagerar negativt så faller de under punkt 5: människor man väljer att undvika. En del är helt enkelt humorbefriade, intoleranta och hopplösa. Det är synd om dem. Men människor som gillar en fast man är klantig och knasig ibland, dem ska man vara rädd om.

9. Inse att hur du själv uppfattar verkligheten inte ger någon objektiv och sann bild. "Do you want to be right or do you want to be happy?" brukar dr Phil (även en blind höna etc) säga. Acceptera att folk tycker att du har fel ibland. Det betyder inte att du har fel (och inte att du har rätt heller förstås). Alla människor är irrationella, man själv också. Man ska inte idiotförklara andra eller gå med på att låta sig idiotförklaras.

10. När kontrollbehovet sätter in och du börjar måla upp katastrofscenarion - försök inte sätta stopp för det utan analysera tankarna och försök komma på det värsta som kan hända. Oftast inser man då att katastrofscenariot faktiskt inte är så farligt, och att det inte är så troligt att det kommer att inträffa heller. Ju mer man anstränger sig för att INTE tänka på allt hemskt som kan hända, desto hemskare känns det. Då är det bättre att göra tvärtom.

Gafsan skrev:Några saker som funkar för mig:

[En massa kloka saker]

+1

Precis vad min beteendegubbe lärde mig. Fungerar oftast utmärkt.

Gafsan har många poänger, fast att undvika människor som du mår dåligt av är omöjligt.

Till kullan
Min poäng är att du inte skall låta andra döma dig. Vad andra tycker är deras problem, ungefär så. Du skall naturligtvis fixa älskare och så.

Lennart Frimodig

Det var många intressanta råd och infallsvinklar här - tack! Jag tror dock att Krigarsjäl och Frimodig har en något snäv syn på ämnet. "Självförverkligande", "väsentligen skita i andra" och "fixa till sitt eget liv" behöver ju per definition inte innebära något gott, varken för sig själv eller andra. Jag kan ibland uppfatta människor som lever efter de deviserna som både självcentrerade och tämligen inskränkta. Alldeles oavsett personlighet så lever vi ju trots allt i ett slags sammanhang där vi måste ta hänsyn till varandra och jag vill också tro att vi kan fylla funktioner hos varandra.

Att fixa till sitt eget liv är ju inte heller helt lätt, för om alla verkligen kunde det, så vore ju det här forumet ganska överflödigt?

Jag tackar Kullan, Lakrits och Gafsan för goda råd, och funderar nu över om ni (eller andra här, förstås!) har några exempel på någon svårighet som ni lyckades övervinna?

Krigarsjäl får gärna ge sin definition av självförverkligande och jag undrar verkligen hur i hela friden Lennart Frimodig lyckades komma in på Kullans eventuella behov av en älskare?!

Självförverkligande innebär naturligtvis olika saker för olika människor.
Vad det handlar om är att välja de sammanhang och den livsstil man trivs bäst med, att leva sitt liv efter egna drömmar, mål och föreställningar och inte att göra det som avkrävs eller förväntas av en från andra.

Enkelt uttryckt ska man undvika de sammanhang som får en att känna sig dysfunktionell och malplacerad.

Tack, Krigarsjäl, det var lite mer nyanserat uttryckt
Det kan jag instämma med till största delen, men något jag funderar på är om man nu skulle gå till överdrift med sitt uteslutande av obekväma situationer, skulle man inte bli ganska handikappad då, vid de tillfällen när man faktiskt måste möta människor/situationer som är obekväma?
Jag skulle exempelvis tycka att min kristna tro skulle vara oändligt fattigare utan min starkt ateistiska sambo som kan komma med hemskt obekväma frågor till mig

Henkkalexi skrev:Tack, Krigarsjäl, det var lite mer nyanserat uttryckt
Det kan jag instämma med till största delen, men något jag funderar på är om man nu skulle gå till överdrift med sitt uteslutande av obekväma situationer, skulle man inte bli ganska handikappad då, vid de tillfällen när man faktiskt måste möta människor/situationer som är obekväma?

Det är en avvägning där bara den enskilda individen kan avgöra vad som funkar och inte funkar.
För mig kommer mingelsituationer aldrig att bli nöje, rekreation eller inspirerande utan bara en prestation att klara av.
För att klara av det hittar jag egna strategier för det är ju som du säger nästintill omöjligt att helt leva utan obehag.

Det jag dock vänder mig emot i dagens samhällsklimat, är hur viktigt det är att man lyckas med det man företar sig och hur många människor som går från "botten" ofta beter sig självrättfärdigt och ohyggligt självcentrerat när de väl har nått fram till sitt mål. Jag tycker det är sällan som man får ut något konkret av att lyssna/läsa på/om sådana personer, eftersom man ganska sällan pratar om den ibland ganska svåra övergången från teori till praktik.

Jag har mängder av idéer och viljor, men frågan är ju hur man som människa kan kanalisera, sålla och utveckla dem på ett bra sätt. Jag efterlyser helt enkelt några konkreta exempel på utmaningar som någon/några här på forumet ställts inför och hur ni har tacklat dem.

Hålla föredrag inför en samling människor:
Jag förbereder mig mentalt som om jag ska ge mig in i ett slagsmål.
Jag tänker att publiken är ett gäng töntar och att jag är den som har bäst koll i rummet. Vilket jag oftast har om jag snackar om ett specialintresse.

Föredrag har jag inga som helst problem med. Det har jag till och med arbetat med, men jag tänker inte att publiken är töntar, utan människor som helt enkelt vill upplysas om något de inte kan så mycket om. Jag vet att jag, troligtvis, har bättre koll än mina åhörare om jag ex. föreläser om NPF, vilket jag har gjort, för annars hade jag naturligtvis inte behövt vara där.
Kom ihåg att neurotypiska människor ofta kan läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck ganska bra, och att de kanske avfärdar dig som föreläsare om de upplever att du talar nedlåtande till dem.

Henkkalexi skrev:Föredrag har jag inga som helst problem med. Det har jag till och med arbetat med, men jag tänker inte att publiken är töntar, utan människor som helt enkelt vill upplysas om något de inte kan så mycket om. Jag vet att jag, troligtvis, har bättre koll än mina åhörare om jag ex. föreläser om NPF, vilket jag har gjort, för annars hade jag naturligtvis inte behövt vara där.
Kom ihåg att neurotypiska människor ofta kan läsa av kroppsspråk och ansiktsuttryck ganska bra, och att de kanske avfärdar dig som föreläsare om de upplever att du talar nedlåtande till dem.

Jag behöver inte komma ihåg någonting och jag snackar inte om att tala nedlåtande till någon. Vad det handlar om är en teknik hämtad från Stanislavskij.
Mjäkighet är inte min kopp te, inte Jante heller. Jag hämtar inspiration från proffsen och inte från tama människor.

Den här texten tycker jag är vettig.

Håller med om självförverkligande +att de saker som gjort mig starkast är de som varit jobbigast. Men det betyder inte att man mår dåligt av genvägar ibland.

Jag behöver inte komma ihåg någonting och jag snackar inte om att tala nedlåtande till någon. Vad det handlar om är en teknik hämtad från Stanislavskij. Mjäkighet är inte min kopp te, inte Jante heller. Jag hämtar inspiration från proffsen och inte från tama människor.

Mjäkighet tillhör inte mina personlighetsdrag heller, men jag håller nog ändå på att man kan kombinera rakt tal och ärlighet med en skopa respekt också. Människor som man upplever som tama och profillösa hämtar väl ingen inspiration ifrån, förresten?

Mina förebilder är Jeanne d'Arc, Severus Snape och Alexi Laiho

@Parvlon
Fin text!
Och för att ge en variant på "det jobbiga gör en starkare":

"Whatever doesn´t kill you, simply makes you... stranger."

Henkkalexi skrev:

Jag behöver inte komma ihåg någonting och jag snackar inte om att tala nedlåtande till någon. Vad det handlar om är en teknik hämtad från Stanislavskij. Mjäkighet är inte min kopp te, inte Jante heller. Jag hämtar inspiration från proffsen och inte från tama människor.

Mjäkighet tillhör inte mina personlighetsdrag heller, men jag håller nog ändå på att man kan kombinera rakt tal och ärlighet med en skopa respekt också. Människor som man upplever som tama och profillösa hämtar väl ingen inspiration ifrån, förresten?

Mina förebilder är Jeanne d'Arc, Severus Snape och Alexi Laiho

Spartacus, Stallone, Johnny Rotten, Strindberg, Bukowski, Lemmy, Jake LaMotta.

Spartacus, Stallone, Johnny Rotten, Strindberg, Bukowski, Lemmy, Jake LaMotta.

De två första instämmer jag helhjärtat i, men som mitt nick anger klappar nog mitt hjärta mer för våra östra grannpojkars suveräna shredding och bitska attityd

Jag har varken självkänsla eller självförtroende. Det är uselt med båda i varje fall.

@Kullan
Men du är i alla fall medveten om att man inte får vare sig det ena eller det andra av att skita i andra. Om fler vore medvetna om det så skulle nog saker och ting i samhället se betydligt bättre ut.
Förmågan att vara ärlig mot sig själv är faktiskt något du ska vara mycket stolt över, för det är det inte alla som kan.

kullan skrev:Jag har varken självkänsla eller självförtroende. Det är uselt med båda i varje fall.

Nja, du har styrkor också. Bejaka dem och lyssna inte på folk som förminskar dig. Be dom fara åt helvete och frigör dig från dom.