Så fort man har kontakt med andra sker bedömningar, uppkommer reaktioner på
* Utseende som kroppens form, kläder, eventuella smyckningar, smink, frisyr osv
* Doft från kroppen och kläderna
* Rörelsemönster
* Ansiktsuttryck/mimik
* Det man säger och hur detta sägs, i synnerhet det man berättar om sig själv
osv

Den som isolerar sig från andra människor, fysiskt och/eller mentalt, kan bortse från vad dessa kan tänkas ha för reaktioner på olika yttringar.

Men den som önskar social kontakt och samvaro, kan inte ignorera gruppens reaktioner.
Är dessa reaktioner dömande, uppstår en konflikt mellan det man är och det gruppen anser ok. Är reaktionerna fördömande, blir konflikten så svår att man drar sig undan gruppen ifråga.

Litet ledsamt är, att t.ex. hbt-gruppen är väl så bedömande/dömande/fördömande som norm-samhället. Än värre, i detta sammanhang, är att AS-gruppen är det också, visavi icke-AS-uttryck, oavsett om den [-]dömda personen också har AS.
Jag har tyvärr exakt den erfarenheten! Såväl från hbt- som AS-gruppen.

Och det är detta jag anar att adhderic berättar om.

EDIT: Ovan ger intryck av att ALLA i hbt- resp. AS-gruppen behandlat mig illa men så är det inte. Det är del-grupper och individer inom dessa som gör/gjort det.

Skulle vara intressant att få veta litet om vilka människor ni båda har träffat. Anonymiserat förstås, men... så att man fattar typ av sammanhang, folks bakgrund, grupp- och persondynamik och sådant.

Min personliga erfarenhet av både HBT- och AS-folk är övervägande positiv i just det här avseendet. Den av AS-folk inräknat folk härifrån. Men jag har ju länge vetat att det finns kretsar av alla slag, således även högfärdiga och intoleranta. För djävligt tråkigt bara när man så här får läsa om folk som verkar ha fått sin hela bild av kollektivet, och än värre sin självbild, präglad av den senare sortens kretsar.

Zombie:
Det är komplicerat att ge dig en bild som förklarar utan att jag utlämnar delar av mig som jag vill behålla privata. Men jag gör ett litet försök:

Det finns de AS som reagerat negativt på min anknytning till HBT.
Det finns de AS som inte tar mig på allvar som aspie betraktat utifrån hur jag fungerar.
Det finns de HBT som inte tar mig på allvar utifrån mina HBT-uttryck.
Det finns de HBT som tar mig på allvar som HBT-person utifrån min aspighet.

Tack för det du kunde. (Ska det vara ett "inte" i sista meningen?)

Har sett din "edit" ovan och hoppas du kan få gott om motvikter mot de här personerna åtminstone.

lillmupp skrev:Det finns de AS som reagerat negativt på min anknytning till HBT.
Det finns de AS som inte tar mig på allvar som aspie betraktat utifrån hur jag fungerar.
Det finns de HBT som inte tar mig på allvar utifrån mina HBT-uttryck.
Det finns de HBT som tar mig på allvar som HBT-person utifrån min aspighet.

Jo, jag förstår allt det där. Jag har råkat ut för liknande reaktioner. Men din diagnos och din sexuella läggning förändras inte och försvinner inte bara för att någon annan inte är kunnig nog att acceptera dig för den märkliga blandning du är. Om du låter dig köras över av sådana personer, så förlorar du dig själv. Är du helt oförmögen att skapa dig en egen identitet? Nej, naturligtvis inte, och låt inte kretiner och småpåvar bestämma om den identiteten är giltig eller inte.

Zombie: Korrekt, det fattas ett "inte".. fippelfinger var framme
Lakrits: Med tiden har jag lyckats stärka mig och min personlighets kärna, tillräckligt för att inte låta mig bekommas av miffon mer än att jag blir ledsen ibland. Inlägget innan var mitt försök att sätta mina ord på min tolkning av adhderics försök att berätta, där jag uppfattade att han blev litet missförstådd.

Nä, jag förstod vad adhderic menade och begriper fuller väl att det kan vara svårt (jag har varit i den situationen och kommer att hamna där igen). Men själva begreppet i sig är skilt från de som använder det. AS-diagnosen gör att du är en "aspergare". Det är bara utredarna vid vården som har tolkningsrätt i det fallet.

Däremot kan Organiserade Aspergare och andra grupperingar anlägga egna tolkningsramar i efterhand, för att definiera medlemskåren. Men det är en fråga om föreningsstadgar, biståndsregelverk, gruppmobbarnas egna "regler" o.s.v., inte om själva syndromet eller de diagnostiserade som helhet. Det är viktigt att komma ihåg det när människor som vill vara speciella (och därför utesluter andra) talar om vad som utgör en "äkta" aspergare, att AS-diagnos = aspergare. Om man sedan vill använda sig av det epitetet spelar ingen roll för rätten att göra det.

Zombie skrev:Mentaliteten att inte skilja så noga mellan döv och dum (jämför engelskans dumb) har levt kvar in i yngre människors livstid.

Vill du vara snäll och ge mig alla betydelser av "dumb" för jag hittar så mycket spridd info via google på det här ordet. Jag är inte tillräckligt bra på engelska för det.

Dictionary.com (länk): Dumb (på engelska, men bra förklaringar) betyder (helt och hållet) stum, tillfälligt stum, avsiktligt eller oavsiktligt stum samt dum, korkad, saknar vanligt förnuft

Lakrits skrev:Dictionary.com (länk): Dumb (på engelska, men bra förklaringar) betyder (helt och hållet) stum, tillfälligt stum, avsiktligt eller oavsiktligt stum samt dum, korkad, saknar vanligt förnuft

Tack. Tänkte om det hade något med döv att göra då, men döva är väl inte stumma egentligen, bara att de inte säger något man begriper? Såklart att de kanske ger färre ljud ifrån sig.

Bror Duktig skrev:

Lakrits skrev:Dictionary.com (länk): Dumb (på engelska, men bra förklaringar) betyder (helt och hållet) stum, tillfälligt stum, avsiktligt eller oavsiktligt stum samt dum, korkad, saknar vanligt förnuft

Tack. Tänkte om det hade något med döv att göra då, men döva är väl inte stumma egentligen, bara att de inte säger något man begriper? Såklart att de kanske ger färre ljud ifrån sig.

Jag gissar att just förmågan till tal redan tidigt kopplades ihop med förmodad intelligens, och den förmågan är starkt kopplad till att höra sig själv och andra använda språkljud. Så, stum = dum --> döv = stum (ofta, i.a.f.) ==> döv = dum.

Stämmer, Lakrits. Har av gammalt varit en begreppsgröt. Dov, som hos oss har blivit en klangbeteckning, hör också dit förresten. "Dövstum" är ett annat ord man gärna slängde omkring sig till för inte så länge sedan utan att ha kollat hur det stämde.

Jag var den första som svarade på orginalfrågan: "Varför kalla sig Aspergare?"

Nu har jag läst alla inlägg efter det. Att denna fråga skulle ge utlopp för så stundtals stormiga diskussioner kunde jag aldig ana. Men jag ska kanske förklara lite närmare varför mitt svar var så kort och konkret.

Efter att ha valsat runt inom vuxenpsykiatrin i över 25 år kändes det som att komma hem när jag fick min diagnos. Det fanns ett svar på frågan Varför? Varför är jag så knepig? Jag fick svar på frågan jag ställt mig själv så länge jag kan minnas: Varför är inte jag som de andra barnen?

Visst har jag anat att det var Asperger i några år. Men när det var utrett, satt på pränt, klappat och klart, ja då kände jag en stor lättnad. Visst, det är många gånger ett handikapp. Men samtidigt har jag ju levt bland NT´s i hela livet. Visst kan jag härmas, spela pajas och vara den älskvärde om än konstige farbrorn.

Det bjuder jag så gärna på. Jag känner mig inte som något offer. Jag har varit utanför hela livet och känner inte till något annat. Jag har mina egna vägar att vandra och det har jag till fullo förstått. Och med diagnosen gör jag det med stolthet.

På många sätt känner jag att nu har min tid kommit. Jag vet inte, men jag kan ana att för mig är detta som att "komma ut ur garderoben". Jag visste inte att jag satt i en men attans vad skönt det är att andas morgonluft, om än i elfte timmen.

Jag ska vara Aspie fullt ut. Ska leva som jag trivs och ta den hänsyn jag förstår att jag ska men inte göra mig till för att vara andra till lags. Det finns inget någon längre kan ta ifrån mig. Nu är det dags att köpa en lott.

Brandtal? Jag är iallafall karl för min hatt och min diagnos och min signatur: "Hellre tända ett ljus än förbanna mörkret" gäller i allra högsta grad.

Zombie skrev:Stämmer, Lakrits. Har av gammalt varit en begreppsgröt. Klangbeteckningen dov här också dit, förresten.

… och dymla, dymmel-

Du gissar inte, du har också läst på...

Lakrits skrev:Nä, jag förstod vad adhderic menade och begriper fuller väl att det kan vara svårt (jag har varit i den situationen och kommer att hamna där igen). Men själva begreppet i sig är skilt från de som använder det. AS-diagnosen gör att du är en "aspergare". Det är bara utredarna vid vården som har tolkningsrätt i det fallet.

Däremot kan Organiserade Aspergare och andra grupperingar anlägga egna tolkningsramar i efterhand, för att definiera medlemskåren. Men det är en fråga om föreningsstadgar, biståndsregelverk, gruppmobbarnas egna "regler" o.s.v., inte om själva syndromet eller de diagnostiserade som helhet. Det är viktigt att komma ihåg det när människor som vill vara speciella (och därför utesluter andra) talar om vad som utgör en "äkta" aspergare, att AS-diagnos = aspergare. Om man sedan vill använda sig av det epitetet spelar ingen roll för rätten att göra det.

Tänker att du och jag tänker olika i avseendet "äganderätt till en identitetsetikett".
Det finns ingen anledning att ge en förening en tolkningsrätt/företräde, lika litet som att ge denna till "vården" eller "samhället".
Parallell finns i hbt-världen där homosexuella män gjort (skällsordet) bög till en stolt identitetetikett. På motsvarande sätt är nu "flata" och "lesbisk" ord med positiv innebörd.

Det finns fler exempel på hur grupper har omdefinerat etiketters semantik för att avväpna belackare och istället visa stolthet över att de är det/vad/hur de är.

Tolkningsföreträdet tillfaller den grupp som epitetet avser men det är först när denna grupp inser detta, och gör bruk av sitt företräde, som en förbättring av kunskap och (ofta iom detta) attityd kan komma.

Tyvärr är det ju som du säger, att det finns (kommer alltid att finnas) grupper som har ett behov av definera ett "vi" (som är bra) och ett "dom" (som är dåligt) för att på det sättet skapa sig en platform av förtryck, att ställa sig på när de inte har något eget, av värde, att komma med.
Detta fenomen verkar uppstå i varje population med fler än två individer.

Min erfarenhet är dock, som jag nämnt i tidigare inlägg, att det som verkar ha den mest konstrutiva effekten, i kampen mot miffon, är att vara den man är, fullt och ärligt, och när tillfälle ges, vara en "god ambassadör" med vänlig, men bestämd, undervisning om vad som faktiskt är, avseende ämnet. I vårt fall är ämnet AS, i andra sammanhang har jag varit sådan ambassadör för annan särart i min person.
Att s.a.s. "endast skita i vad folk runtomkring säger", fungerar inte. När den dummes åsikt får stå oemotsagd kommer den få en spridning och fotfäste som inte förtjänas och som är till stort förfång för de utpekade.

Genomgående mycket intressant läsning. Som Bigge sa var det svårt att ana vad tråden skulle utvecklas till och vilka vändningar den tagit fram och tillbaka.

Lite sent påkommet kanske men jag läste en artikel om något helt annat med ett stycke som gjorde att jag kom att tänka på den här tråden och som jag tänkte dela med mig av. (http://www.scienceagogo.com/news/autism_evolution.shtml)

Considering that the disorder affects so many parts of a person’s mental composition, any treatment for autism or Asperger’s may also change the person’s personality in fundamental ways; a point that researchers and medical practitioners might want to think about. Consider this statement from Jim Sinclair, who holds a BA in psychology, has autism himself, and also advocates for those with autistic disorder: “Autism isn't something a person has, or a shell that a person is trapped inside. There's no normal child hidden behind the autism. Autism is a way of being. It is pervasive; it colors every experience, every sensation, perception, thought, emotion and encounter - every aspect of existence. It is not possible to separate the autism from the person – and if it were possible, the person you'd have left would not be the same person you started with.

Att argumentera med dumbommar är sällan konstruktivt, då hjälper bara att strunta i dem och gå därifrån. Om någon säger något om mig som är felaktigt och korkat, så bryr jag mig inte om det om det inte finns en möjlighet att upplysa människan ifråga om sakernas verkliga tillstånd.

Jag agerar som god ambassadör (läs tidigare inlägg) just p.g.a. att organisationer är begränsande till sin natur. Men jag är just ambassadör, inte välgörenhetsvolontär, och tänker således inte agera folkbildande när det inte finns någon utsikt att lyckas. Som tur är är min vänkrets och familj (i någon mån) intelligenta varelser som det går att diskutera med. Att försöka förklara för en person vad AS innebär kräver ett öppet sinne från den personens sida. Det finns alltför många som har dubbla lås på fönsterluckorna till sina sinnen. De skiter jag i.

Nej, döva är inte stumma. De är inte stumma om de inte är oförmögna att göra ljud. Dock brukar många vara väldigt dåliga på att reglera sin egen röst (vissa klarar det bra med många års träning med talpedagog). Men att säga att de är stumma eller att dövhet leder till att man blir stum, är fel.

Lakrits skrev:
Är du helt oförmögen att skapa dig en egen identitet? Nej, naturligtvis inte, och låt inte kretiner och småpåvar bestämma om den identiteten är giltig eller inte.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kretinism (hur tusan bbkodar man om ett ord till en länk här? (OT))

På tal om att diagnoser missbrukas som skällsord

För övrigt tycker jag att adhderic verkar ha en hel del att dela med sig av om hur grupper fungerar som åtminstone jag skulle behöva höra. Jag håller med om att det är gruppen som bestämmer vilka som är med i den även om en liten grupp aspergare (i det här fallet) knappast borde kunna bestämma vem som får kalla sig det och inte.

Edit: Stumhet är väl oförmåga att prata snarare än oförmåga att göra ljud?

Edit2: @lillmupp. http://xkcd.com/329/ (Komplett OT)

Spleling skrev:

Considering that the disorder affects so many parts of a person’s mental composition, any treatment for autism or Asperger’s may also change the person’s personality in fundamental ways; a point that researchers and medical practitioners might want to think about. Consider this statement from Jim Sinclair, who holds a BA in psychology, has autism himself, and also advocates for those with autistic disorder: “Autism isn't something a person has, or a shell that a person is trapped inside. There's no normal child hidden behind the autism. Autism is a way of being. It is pervasive; it colors every experience, every sensation, perception, thought, emotion and encounter - every aspect of existence. It is not possible to separate the autism from the person – and if it were possible, the person you'd have left would not be the same person you started with.

Den personen behöver förstås inte identifiera sig med vad den är men det blir ju problematiskt om man alltid går emot vad alla andra inser att man är. Okay om man gör det för att överleva. Det kan ju vara för tungt att ta till sig de andras dom.

Stort tack till LillaMupp. Önskar jag kunde uttrycka mig så där klart.

Hur vet man saker. Det är ju alltid en bedömning man gör utifrån en tolking av de andras fördömmanden.
Troligen är jag en väldigt jobbig person. Jag vill inte vara någon de ser ner på men jag har just ingen kontrol över mitt beteende.

Det som skiljer mig mest från de högfungerande AS är väl att de är mer strukturerade? De har mer koll på saker och jag är mer hit och dit. Jag är för impulsiv och inte styrd innifrån. Överreagerar på allt som händer.

Jag kan inte riktigt säga att jag är HBT men har träffat många HBT och kan bekräfta att vissa HBT verkar se ner på de killar som är för "fjolliga", alltså känslomässigt väldigt eller överdrivet expressiva i sina kommentarer till nåt som hänt eller någon förändring eller klädval.

De Bögar som reagerar är ofta mer lungna och kontrollerade och manligt stabila och inte så fnittrigt förtjusta. Brist på kontroll verkar vara något som ses ner på. Det som förväntas är att man kan styra sina impulser.

Jag är urusel på att förklar men det finns verkligen där. Lilla Mupp har rätt. Detta fanns redan 1965 och så länge som jag försökte följa utveklingen av HBT i Sverige. De gjorde verkligen skillnad på de som var återhållsamma med emotionella uttryck och de som var överdrivet känslosamma och dessa ansågs nästan vara en pinsam del av HBT. Alla tyckte inte så. Hur många procent har jag ingen aning om men det var ingen hemlighet utan många visste och kunde ge exempel på hur de blivit bemötta nedlåtande för att de varit överdrivet känslosamma.

adhderic skrev:Stort tack till LillaMupp. Önskar jag kunde uttrycka mig så där klart.

Lillmupps inlägg var väldigt klargörande (instämmer till fullo), men det var dina också. För att vara så lågpresterande som du säger, så förklarar du socialpsykologiska teorier om identitet väldigt mitt i prick. Lillmupp kompletterade med vad Berger och Luckmann skulle kalla kunskapssociologiska aspekter. Den här tråden har nu blivit intressant för mig av ytterligare en anledning, då den avspeglar de senaste decenniernas olika (kommunikations)teoretiska strömningar kring identitetsbegreppet.

(Ursäkta en miljöskadad kommunikationsforskares nördighet! )

F ö instämmer jag i vad jag uppfattade som kontentan i Lakrits inlägg: Stå på dig! Du duger.

Vet inte vad som hände, men jag ser inte var jag skulle ha missförstått adhderic. Jag talade om något utöver det han och sedan lillmupp skrev (och som jag, som jag trodde jag antydde, själv har tampats med så det räcker och blir över). I samma syfte som (TA uppfattar hos) Lakrits. Antar språkförbistring. Jag är inte nödvändigtvis "högpresterande" i att uttrycka mig, och inte heller jag uppfattar adhderic som sådär generellt "lågpresterande".

TA: skulle tycka det vore intressant om du utvecklade det där om olika strömningar.

Vore också intressant med fler inblickar i HBT-världens fördomar genom tiderna. (Det jag har sett, hos de få jag har stött på, har "fjollighet" just varit mer accepterat, bland annat...)

Zombie skrev:Jag talade om något utöver det han och sedan lillmupp skrev (och som jag, som jag trodde jag antydde, själv har tampats med så det räcker och blir över). I samma syfte som (TA uppfattar hos) Lakrits.

Att inte godta intoleranta gruppers anspråk på att definiera dig. Inte godta att de skulle ha ensamrätt, eller större rätt än du, till termer och begrepp de inte själva har hittat på. Att välja andra, tolerantare, grupper än dem till referenspunkter. Att välja sig själv som referenspunkt och rentav tillåta sig att betrakta sådana grupper som omoraliska när de vill ta för sig av andras rätt till sig själva. Och så vidare. Saker som inte är på samma plan som hur det fungerar socialt i praktiken, och — märk väl — hur omoraliska grupper kan missbruka den omständigheten, utan som man själv kan göra oavsett det. Självförsvar som har hjälpt åtminstone mig att överleva.