Tintomara Ariadne skrev:Jag tror inte att akademiska studier gör särskilt stor skillnad för ens krisreaktioner omedelbart när något händer. Visst tror jag att man kan lära sig att hantera kriser bättre, men det är nog en kvalificerad gissning att de kurspoäng man plockar, åtminstone på teoretiska kurser, sällan ger den beredskap som erfarenheten ger. Praktisk träning behövs, tillsammans med möjlighet till reflektion. Jag har i viss utsträckning bidragit till utbildning av bl.a. socionomer. Jag har haft turen att möta väldigt motiverade studenter med genuint intresse av att hjälpa människor, men jag tror att både de och jag kan enas om att praktiken behövs.

En tanke, tror du att det ibland kan vara en nackdel att ha "för mycket" erfarenhet av krissituationer? Att någon slags avtrubbning eller likgiltighet inför dramatiska skeenden kan uppstå? Människor har ju också en tendens till att bli hämmade när trauman blir till en vardag.

Tintomara Ariadne skrev:Off topic:

Det är sunt att inte ha en övertro på akademiska studier. Det är tyvärr fullt möjligt att ta sig igenom en akademisk utbildning utan att någonsin på allvar tänka igenom sin egen värdegrund eller sina grundantaganden om världen. För den som är genuint nyfiken och intesserad av att utvecklas kan studier däremot vara en guldgruva, inte minst genom alla de människor man möter på vägen. Samtidigt är det långt ifrån den enda vägen till utveckling. Ibland stöter jag i den akademiska världen på en del självbelåtenhet kring den "medvetenhet" som den anses besitta. Tack och lov var det faktiskt rätt länge sedan. De flesta jag har att göra med som forskare inser den egna kunskapens begränsningar. Kanske sållas många självbelåtna typer bort på vägen, för det är ingen tacksam bransch att befinna sig i om man vill fortsätta att känna sig självbelåten.

De akademiker som fastnar i det självbelåtna samtidigt som de arbetar med människor är farliga, anser jag. Att tro att man vet allt om Asperger, t.ex., för att man har viss utbildning inom ämnet, kan skapa ödesdigra missförstånd och göra stor skada om man inte samtidigt är beredd att ompröva sina antaganden.

Nu känner jag mig svamlig. Sorry.

Det kan vara lagom provocerande med människor som tror att de är allsmäktiga människokännare eller liknande. Jag tycker mig uppfatta en genomgående mentalitet av just detta hos bl.a. socionomstudenter, tyvärr. Som att deras begränsade studielitteratur skulle ge dem ett slags övertag andra.

MolkomAnnor skrev:En tanke, tror du att det ibland kan vara en nackdel att ha "för mycket" erfarenhet av krissituationer? Att någon slags avtrubbning eller likgiltighet inför dramatiska skeenden kan uppstå? Människor har ju också en tendens till att bli hämmade när trauman blir till en vardag.

Ja. Det har hänt mig. Det tog väl ett års terapi eller så innan jag kunde känna mina egna känslor igen. Jag visste att jag tyckte att det som hände var fruktansvärt, men jag kände det inte. Jag fastnade i ett överlevarläge när lite för många tragedier inträffade i min närhet utan att jag hann återhämta mig emellan. Då kände jag mest en stor likgiltighet inför hela tillvaron. Det vill jag aldrig mer uppleva igen. Det gjorde mig för övrigt inte alls särskilt rationell och handlingskraftig. Snarare blev jag oflexibel och fyrkantig i mitt tänkande. Jag tvingade mig att fullgöra mina plikter som lärare, mamma och anhörig, men gjorde märkliga prioriteringar och saknade all inspiration och engagemang som uppgifterna egentligen krävde. Jag fortsatte tills jag stupade, men inget blev bra.

När det gäller professionella tänker jag mig att man kan hamna i något slags partiell likgiltighet, där man slår de tunga människoöden man möter ifrån sig och därmed brister i empati. En del är nog mer benägna än andra att utveckla sådana försvarsmekanismer, men beredskap i organisationen för att hantara svåra känslor hos medarbetarna borde ju vara en hög prioritet för att i möjligaste mån undvika den sortens mentalitet.

MolkomAnnor skrev:Det kan vara lagom provocerande med människor som tror att de är allsmäktiga människokännare eller liknande. Jag tycker mig uppfatta en genomgående mentalitet av just detta hos bl.a. socionomstudenter, tyvärr. Som att deras begränsade studielitteratur skulle ge dem ett slags övertag andra.

Usch då! Ja, det är en mycket beklaglig inställning. Sådana underverk gör inte utbildningen. Den ger bara en bas att stå på - grundläggande kännedom om olika lagar och värdegrunder, teorier om makt, empowerment, paternalism, brukarinflytande o.dyl, utvecklingsprocesser, etik, förhållningssätt till samtal och dokumentation, bakgrundsinfo om svårigheter vid olika diagnoser (verkligen basics om man inte själv fördjupar sig), olika etablerade arbetssätt, organisationsteorier... Man hinner ju bara gå in och nosa på lite av varje, och får ett visst grepp om vad man har att förhålla sig till och var man kan hämta mer kunskap.

Det har också varit svårt att få det att fungera med praktik inom utbildningen. Jag känner en som jobbat med det på en socionomutbildning, en verklig eldsjäl, och jag såg hur det slet på henne. Jag tror att man på många håll har fått ge avkall på en hel del idéer för att det blev alldeles för svårt. Ofta är det ju t.ex. etiskt problematiskt att tillfälligt släppa in studenter i en verksamhet. Jag förstår att många drar sig för det. Det handlar ju även om ansvarsfrågan ifall någonting händer.

Många socionomutbildningar har dessutom blivit rejält kritiserade för att det finns stora brister i vetenskaplig grund och saknas lärare som själva har den grunden. Det hänger samman med att socialt arbete är ett så nytt forskningsfält. Det görs just nu stora satsningar på att bygga upp kompetensen. Massor av tjänster tillsätts, och det är väldigt välmeriterade och duktiga människor med genuint intresse för rättvise- och rättighetsfrågor och välfungerande välfärdssystem och som har stor motivation att bygga upp socialt arbete som vetenskapligt ämne med tydlig teoretisk och empirisk grund, men sådant tar tid.

Det finns mycket attityder gentemot socionomyrket som profession också, från andra professioner inom samma myndigheter. Det ifrågasätts om det är någon kompetens att räkna med, eller om det är "psykologer light". Tyvärr kan det nog göra att socionomer, lärare på socionomutbildningar och i förlängningen studenter hamnar i en försvarsställning och känner att de behöver slå sig för bröstet. Det motiveras med att klienterna kommer i kläm om deras yrkesroll rationaliseras bort. Det är ju väldigt olyckligt om människor förminskas för att en profession behöver känna sig behövd. Jag måste fasen höra mig för om det här problematiseras tillräckligt på den utbildning där jag känner folk som jobbar!!!

Det finns, förenklat, två sätt för socionomer att hävda sig som profession. Det ena (det som troligen skulle betala sig snabbast, rent krasst) är att distansiera sig mer från klienterna och bedriva arbetet mer byråkratiskt och formaliserat - att bli ännu mer av "myndighet". Det är inget som studenterna (eller lärarna) brukar vara särskilt sugna på. Det andra sättet är att försöka visa på att man är den yrkesgrupp som är bäst lämpad att förstå klienten på klientens villkor, att man har ett perspektiv som t.ex. psykologer saknar, nämligen brukarperspektivet. Här finns hos dem jag pratat med en genuin vilja att verkligen arbeta med individen i centrum, utgå från brukarens behov och önskemål, tillvarata dennes intressen och göra denne delaktig i största möjliga mån. Men trots allt är det ju människor som har de här yrkena, och det är nog i praktiken avsevärt svårare att sätta sig in i behov, önskemål och intressen hos alla man möter än vad man kanske kunnat föreställa sig. Och när brukarna själva inte så beredvilligt fogar in sig i bilden av allt gott man tänkt sig kunnat uträtta, så blir det egna kompetensområdet gungfly. Det är inte alla som kan hantera sådant. Tyvärr.

Tintomara Ariadne skrev:

MolkomAnnor skrev:En tanke, tror du att det ibland kan vara en nackdel att ha "för mycket" erfarenhet av krissituationer? Att någon slags avtrubbning eller likgiltighet inför dramatiska skeenden kan uppstå? Människor har ju också en tendens till att bli hämmade när trauman blir till en vardag.

Ja. Det har hänt mig. Det tog väl ett års terapi eller så innan jag kunde känna mina egna känslor igen. Jag visste att jag tyckte att det som hände var fruktansvärt, men jag kände det inte. Jag fastnade i ett överlevarläge när lite för många tragedier inträffade i min närhet utan att jag hann återhämta mig emellan. Då kände jag mest en stor likgiltighet inför hela tillvaron. Det vill jag aldrig mer uppleva igen. Det gjorde mig för övrigt inte alls särskilt rationell och handlingskraftig. Snarare blev jag oflexibel och fyrkantig i mitt tänkande. Jag tvingade mig att fullgöra mina plikter som lärare, mamma och anhörig, men gjorde märkliga prioriteringar och saknade all inspiration och engagemang som uppgifterna egentligen krävde. Jag fortsatte tills jag stupade, men inget blev bra.

När det gäller professionella tänker jag mig att man kan hamna i något slags partiell likgiltighet, där man slår de tunga människoöden man möter ifrån sig och därmed brister i empati. En del är nog mer benägna än andra att utveckla sådana försvarsmekanismer, men beredskap i organisationen för att hantara svåra känslor hos medarbetarna borde ju vara en hög prioritet för att i möjligaste mån undvika den sortens mentalitet.

MolkomAnnor skrev:Det kan vara lagom provocerande med människor som tror att de är allsmäktiga människokännare eller liknande. Jag tycker mig uppfatta en genomgående mentalitet av just detta hos bl.a. socionomstudenter, tyvärr. Som att deras begränsade studielitteratur skulle ge dem ett slags övertag andra.

Usch då! Ja, det är en mycket beklaglig inställning. Sådana underverk gör inte utbildningen. Den ger bara en bas att stå på - grundläggande kännedom om olika lagar och värdegrunder, teorier om makt, empowerment, paternalism, brukarinflytande o.dyl, utvecklingsprocesser, etik, förhållningssätt till samtal och dokumentation, bakgrundsinfo om svårigheter vid olika diagnoser (verkligen basics om man inte själv fördjupar sig), olika etablerade arbetssätt, organisationsteorier... Man hinner ju bara gå in och nosa på lite av varje, och får ett visst grepp om vad man har att förhålla sig till och var man kan hämta mer kunskap.

Det har också varit svårt att få det att fungera med praktik inom utbildningen. Jag känner en som jobbat med det på en socionomutbildning, en verklig eldsjäl, och jag såg hur det slet på henne. Jag tror att man på många håll har fått ge avkall på en hel del idéer för att det blev alldeles för svårt. Ofta är det ju t.ex. etiskt problematiskt att tillfälligt släppa in studenter i en verksamhet. Jag förstår att många drar sig för det. Det handlar ju även om ansvarsfrågan ifall någonting händer.

Många socionomutbildningar har dessutom blivit rejält kritiserade för att det finns stora brister i vetenskaplig grund och saknas lärare som själva har den grunden. Det hänger samman med att socialt arbete är ett så nytt forskningsfält. Det görs just nu stora satsningar på att bygga upp kompetensen. Massor av tjänster tillsätts, och det är väldigt välmeriterade och duktiga människor med genuint intresse för rättvise- och rättighetsfrågor och välfungerande välfärdssystem och som har stor motivation att bygga upp socialt arbete som vetenskapligt ämne med tydlig teoretisk och empirisk grund, men sådant tar tid.

Det finns mycket attityder gentemot socionomyrket som profession också, från andra professioner inom samma myndigheter. Det ifrågasätts om det är någon kompetens att räkna med, eller om det är "psykologer light". Tyvärr kan det nog göra att socionomer, lärare på socionomutbildningar och i förlängningen studenter hamnar i en försvarsställning och känner att de behöver slå sig för bröstet. Det motiveras med att klienterna kommer i kläm om deras yrkesroll rationaliseras bort. Det är ju väldigt olyckligt om människor förminskas för att en profession behöver känna sig behövd. Jag måste fasen höra mig för om det här problematiseras tillräckligt på den utbildning där jag känner folk som jobbar!!!

Det finns, förenklat, två sätt för socionomer att hävda sig som profession. Det ena (det som troligen skulle betala sig snabbast, rent krasst) är att distansiera sig mer från klienterna och bedriva arbetet mer byråkratiskt och formaliserat - att bli ännu mer av "myndighet". Det är inget som studenterna (eller lärarna) brukar vara särskilt sugna på. Det andra sättet är att försöka visa på att man är den yrkesgrupp som är bäst lämpad att förstå klienten på klientens villkor, att man har ett perspektiv som t.ex. psykologer saknar, nämligen brukarperspektivet. Här finns hos dem jag pratat med en genuin vilja att verkligen arbeta med individen i centrum, utgå från brukarens behov och önskemål, tillvarata dennes intressen och göra denne delaktig i största möjliga mån. Men trots allt är det ju människor som har de här yrkena, och det är nog i praktiken avsevärt svårare att sätta sig in i behov, önskemål och intressen hos alla man möter än vad man kanske kunnat föreställa sig. Och när brukarna själva inte så beredvilligt fogar in sig i bilden av allt gott man tänkt sig kunnat uträtta, så blir det egna kompetensområdet gungfly. Det är inte alla som kan hantera sådant. Tyvärr.

Du tar själv upp det här med att socionomer bara får en lättare inblick inom olika områden. Jag funderar på om man skulle skippa det breda perspektivet aningen, och satsa på rejäla specialinriktningar. Givetvis med en gemensam grund för alla socionomer. Dvs. att vissa specifika kurser, och etiska riktlinjer, skall bedrivas inom varje enskild socionomutbildning, men att resten bör anpassas till ett eller två områden. Jag tror att det skulle öka respekten för utbildningen, mer specialkompetens skulle gagna landet. För vi kan inte bortse från att socionomyrket är ett viktigt yrke, inom det offentliga framförallt.

Jag fortsätter gärna denna diskussion i en delad tråd (har föreslagit det). Det är en intressant och viktig fråga.

MolkomAnnor skrev:Du tar själv upp det här med att socionomer bara får en lättare inblick inom olika områden. Jag funderar på om man skulle skippa det breda perspektivet aningen, och satsa på rejäla specialinriktningar. Givetvis med en gemensam grund för alla socionomer. Dvs. att vissa specifika kurser, och etiska riktlinjer, skall bedrivas inom varje enskild socionomutbildning, men att resten bör anpassas till ett eller två områden. Jag tror att det skulle öka respekten för utbildningen, mer specialkompetens skulle gagna landet. För vi kan inte bortse från att socionomyrket är ett viktigt yrke, inom det offentliga framförallt.

MolkomAnnor skrev:Du tar själv upp det här med att socionomer bara får en lättare inblick inom olika områden. Jag funderar på om man skulle skippa det breda perspektivet aningen, och satsa på rejäla specialinriktningar. Givetvis med en gemensam grund för alla socionomer. Dvs. att vissa specifika kurser, och etiska riktlinjer, skall bedrivas inom varje enskild socionomutbildning, men att resten bör anpassas till ett eller två områden. Jag tror att det skulle öka respekten för utbildningen, mer specialkompetens skulle gagna landet. För vi kan inte bortse från att socionomyrket är ett viktigt yrke, inom det offentliga framförallt.

Utbildningarna ser antagligen lite olika ut beroende på var man läser, men olika specialinriktningar finns redan. Så här skriver studera.nu https://www.studera.nu/studera/2647.html:

Socionomutbildningen är en bred utbildning och som student har du många valalternativ. Du kan till exempel specialisera dig mot socialpedagogik, social omsorg eller mångkulturalitet och internationell inriktning. Andra inriktningar är diakoni eller äldreomsorg.

Problemet, men också en styrka, är väl att dessa inriktningar i sig är väldigt breda. Dessutom blir de inlästa kunskaperna snabbt inaktuella. Jag tror inte att problemet kan lösas enbart med akademiska studier, särskilt inte om man verkligen vill sträva efter ett brukarperspektiv. Det krävs nog att man i arbetet får mycket stöd och handledning och tillfällen till reflektion och bearbetning medan man gradvis skaffar sig egna erfarenheter och lär sig av de klienter man möter, samtidigt som man regelbundet uppdaterar sina kunskaper genom fortbildning och egen inläsning - tänker jag.

Vad tycker ni andra? Kan man utbilda professionella människokännare? Vad behövs? Är det något som saknas idag?

Jag vet att det finns socionomutbildningar med olika inriktningar, men det borde vara inkluderat i varenda en.

En idé är att man inleder varje socionomutbildning med mer kortvarig praktik inom olika områden, o.b.s. den första perioden av utbildningen. Föreslagsvis är att människor som läser utbildningen mer eller mindre passar för olika inriktningar. För att sedan välja områden, som fortfarande kan vara relativt breda. Men det de har gemensamt är allt som oftast att de vill arbeta med människor, likväl är det oresonligt att en individ skulle kunna handskas med all sorts problematik.

En annan sak som jag ändå förespråkar är någon typ av intagningstest. Det kan vara svårare att testa emotionell förmåga än IQ-baserad. Skulle man kunna ta sig runt detta och ta fram en bra grundande intervju och test inför utbildningen skulle inte detta skada. Det skulle även stärka utbildningens anseende, samt förbättra den (tror jag).

Intressanta synpunkter, MolkomAnnor. Jag tror att det kommer att hända mycket på området framöver. Själv är jag osäker på vad jag tycker om specialisering, i och med att samma individ kan ha flera olika diagnoser och annan social problematik. Många andra professioner har specialiseringen, medan socionomerna är de som har ett bredare perspektiv och därmed kan ha en mer samordnande och jämkande funktion. Det behövs ju även någon som har koll på helhetsbilden och kan hjälpa klienten att orientera sig i den djungel som vårt välfärdssystem är. Annars tänker jag att det blir för täta skott mellan olika slags insatser. Någon form av specialisering gör ju var och en alltid ändå i sina valbara kurser, uppsatser och praktiker.

Intagningstester tycker jag också är intressant. Det skulle kanske kunna vara ett bra sätt att sålla bort dem som inte skulle klara av yrket i praktiken. Att inse sin olämplighet i slutet av en utbildning, om man då går ut på praktik, är i senaste laget. Jag undrar hur man gör i praktiken på de utbildningar som använder intagningstester, från vilken plånbok pengarna tas och vilka som utför testerna. Rimligen klarar inte antagningsenheten av att göra de bedömningarna, om man inte har tester med tydliga facit. Hur skulle man administrera det? Jag tror att det kan vara väldigt svårt med rådande system och finansiering. Det är rätt så hopplöst att få till en kursbudget som går ihop redan utan intagningstester, utan att göra alltför stora avkall på kvaliteten. Det är ett jädra elände att inte kunna genomföra det man tror på. Är man humanist eller samhällsvetare förväntas man klara av att bedriva en utbildning med bara penna och papper och en till två föreläsningar i veckan. Det har politikerna bestämt.

Praktiken är en viktig del av socionomutbildningen. Det håller jag med om. Jag kollade in mitt universitets socionomutbildning och konstaterade att det rör sig om en termins praktik förlagd under den senare delen av utbildningen, och jag drog en lättnadens suck över att den inte fått stryka på foren. Jag tror inte att det skulle fungera att ha praktik i början eftersom studenterna då inte har hunnit få någon bakgrundskunskap, och inte heller hunnit sätta sig in i etiska riktlinjer och värdegrunder. Det är etiskt känsligt och svårt nog redan att placera in studenter i verksamheter vid slutet av utbildningen. Dessutom tror jag att det skulle vara väldigt svårt rent praktiskt att få tillgång till så många praktikplatser, och att få det att fungera bra. Det är som sagt ett hästjobb att fixa fram praktikpatserna och hålla koll på både att praktiken håller måttet för studentens lärande och att studenterna fungerar i verksamheterna.


Om socialt arbete som ämne:

Socialt arbete håller ju på att etableras som ett eget ämne och stärka sin roll inom akademin nu, och det är en intressant utveckling tycker jag. Jag uppfattar det som att socialt arbete håller sig på ett slags mesonivå (mellan-). Jag samarbetar med en från socialt arbete och en statsvetare i ett projekt på demensområdet, kring medborgarskap. Jag jobbar som samtalsforskare väldigt nära vardagen hos de människor jag studerar, och på detaljnivån. Jag tittar på hur människor skapar mening och identiteter i samspel med varandra i dialogerna. Statsvetaren tittar på hur det ser ut i officiella skrivelser, i lagar, riktlinjer och liknand - "den offentliga diskursen". Vår kollega från socialt arbete befinner sig mittemellan och knyter liksom ihop det vi gör till en helhet. Hennes forskning befinner sig på skärningspunkten, och det är väldigt intressant. Hon är den som lyfter observationerna i det lilla genom att relatera dem till de stora teorierna. Jag tror att det kan vara en väldigt bra grund, inte bara för forskning utan också för att förhålla sig kritiskt reflekterande till hur man jobbar med människor i den konkreta vardagen.

Socialt arbete är inte mitt ämne, men det är relevant för mig att förhålla mig till och låta mig inspireras av. Jag har dock inte den breda kompetensen på området utan är betydligt smalare (samtidigt som jag har andra bitar istället, som har mer med kommunikation, meningsskapande och socialt samspel att göra).

Tintomara Ariadne skrev:Det finns mycket attityder gentemot socionomyrket som profession också, från andra professioner inom samma myndigheter. Det ifrågasätts om det är någon kompetens att räkna med, eller om det är "psykologer light". Tyvärr kan det nog göra att socionomer, lärare på socionomutbildningar och i förlängningen studenter hamnar i en försvarsställning och känner att de behöver slå sig för bröstet. Det motiveras med att klienterna kommer i kläm om deras yrkesroll rationaliseras bort. Det är ju väldigt olyckligt om människor förminskas för att en profession behöver känna sig behövd. Jag måste fasen höra mig för om det här problematiseras tillräckligt på den utbildning där jag känner folk som jobbar!!!

Som jag ser det har psykologer en avgörande fördel framför socionomer eftersom de måste bearbeta sin egen problematik under utbildningen. Det gör att folk som blandar ihop sina egna nojor med klienternas antingen sållas bort eller "botas" under utbildningen.

MolkomAnnor skrev:En annan sak som jag ändå förespråkar är någon typ av intagningstest. Det kan vara svårare att testa emotionell förmåga än IQ-baserad. Skulle man kunna ta sig runt detta och ta fram en bra grundande intervju och test inför utbildningen skulle inte detta skada. Det skulle även stärka utbildningens anseende, samt förbättra den (tror jag).

Tintomara Ariadne skrev:Intagningstester tycker jag också är intressant. Det skulle kanske kunna vara ett bra sätt att sålla bort dem som inte skulle klara av yrket i praktiken. Att inse sin olämplighet i slutet av en utbildning, om man då går ut på praktik, är i senaste laget.

Har ni hört talas om mördaren och nazisten Hampus Hellekant som kom in på läkarutbildningen i Uppsala? Han hade ju inte så bra betyg men kom in på en intervju + test som bland annat skulle mäta empatisk förmåga.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4204904.ab

Säger en del om kvaliteten på EQ-tester.

Hm... Den testen bör vi med andra ord inte ha alltför höga tankar om. Ja, det är inte lätt.

Att gå i terapi under socionomutbildningen - det är ju en tanke. Vad kostar det, och vem betalar (betalar psykologstudenter ur egen ficka eller ingår det i utbildningen?)? Och går det att genomföra utan att köerna till terapi blir ännu längre för dem som akut behöver det? Det vore toppen att få till det, tänker jag spontant. Jag tror absolut att det skulle höja kompetensen och gynna klienterna i det långa loppet, bara inte klienterna blir utan terapi istället då. Ja jädrar! Jag skulle känna mig tryggare med ett boendestöd (eller vad det nu är för funktion jag skulle komma i kontakt med) som jobbat med sina egna nojor. Absolut!

Tintomara Ariadne skrev: Ja jädrar! Jag skulle känna mig tryggare med ett boendestöd (eller vad det nu är för funktion jag skulle komma i kontakt med) som jobbat med sina egna nojor. Absolut!

Vet inte hur det ser ut med fortbildning etc. men tänkbart är väl rollspel under terapeutisk handledning (för ökad självkännedom och inlevelse i brukarens behov).

Vilka utbildningskrav ställs på t.ex. Boendestöd, Skolmentorer, Ledsagare och Stödfamiljer m.m.?

Särskilda behov hos funktionshindrade borde täckas upp från vaggan till graven ... ,
ett funktionshinder som inte upptäckts kan ju bli förödande för individen den dagen det inte går att undvika samhällets omsorg pga olycka, livskriser, sjukdom, omskolning och slutligen ålderdomen, med vad den kan innebära.

Omsorgspersonal med nå'n extra Högskolepoäng i ämnet funktionshinder, såväl Somatiskt som Psykiatriskt ? Vet inte det kanske redan är så? eller är det bara mina önsketankar?

Mvh segdeg

Jag tror att det är ganska mycket så på socionomutbildningen, och att det är det som är bredden. Hur fortbildningen ser ut har jag ingen aning om, men jag mötte i alla fall en gammal socionomstudent vars examensarbete jag handlett (uppsatshandledning är den enda undervisning jag har ägnat mig åt på socionomprogrammet) på en av Andets kurser om AS och kommunikation i Vadstena här strax innan midsommar. Exakt vad för slags arbete hon hade nu kommer jag inte ihåg, eller så framgick det inte, men hon var i alla fall där och var intresserad, och hon arbetade med människor som har AS. Det var ett lite speciellt tillfälle, för majoriteten av åhörarna hade själva AS. De professionella var i minoritet. Ganska festligt faktiskt.

Jag skall fråga mina boendestöd vilken utbildning de har när insatsen kommer igång, och vad för slags fortbildning de genomgår, och om det förekommer rollspel och/eller någon form av terapeutisk handledning, och om de själva upplever att något saknas. Nu blev jag nyfiken.

Vildsvin skrev:Som jag ser det har psykologer en avgörande fördel framför socionomer eftersom de måste bearbeta sin egen problematik under utbildningen. Det gör att folk som blandar ihop sina egna nojor med klienternas antingen sållas bort eller "botas" under utbildningen.

Finns det någon möjlighet för socionomer att kunna få tillgång till psykolog under yrket senare?

MolkomAnnor skrev:En annan sak som jag ändå förespråkar är någon typ av intagningstest. Det kan vara svårare att testa emotionell förmåga än IQ-baserad. Skulle man kunna ta sig runt detta och ta fram en bra grundande intervju och test inför utbildningen skulle inte detta skada. Det skulle även stärka utbildningens anseende, samt förbättra den (tror jag).

Tintomara Ariadne skrev:Intagningstester tycker jag också är intressant. Det skulle kanske kunna vara ett bra sätt att sålla bort dem som inte skulle klara av yrket i praktiken. Att inse sin olämplighet i slutet av en utbildning, om man då går ut på praktik, är i senaste laget.

Vildsvin skrev:Har ni hört talas om mördaren och nazisten Hampus Hellekant som kom in på läkarutbildningen i Uppsala? Han hade ju inte så bra betyg men kom in på en intervju + test som bland annat skulle mäta empatisk förmåga.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4204904.ab

Säger en del om kvaliteten på EQ-tester.

Ja, vilket jag också nämnde. Att EQ är svårmätt jämfört med IQ. Att däremot skapa ett intagningstest som baseras på olika psykologiska fall, där den sökande ska analysera känslor hos inblandade individer och hur man bäst kan hantera detta o.s.v., det vore något.

Vem som helst, med en relativ intelligens, kan scora högt på ett EQ-test baserat på frågor.

Tintomara Ariadne skrev:Att gå i terapi under socionomutbildningen - det är ju en tanke. Vad kostar det, och vem betalar (betalar psykologstudenter ur egen ficka eller ingår det i utbildningen?)?

I Umeå är det helt gratis,på andra ställen betalar skolan ett bidrag som delvis täcker kostnaden. Det är dock en stor kostnad för skolorna och i och med att man gått från ett psykodynamiskt till ett kognitivistiskt synsätt så finns det en del som vill skrota egenterapin.

Man berörde också en ekonomisk aspekt av momentet, där bl.a. Lunds studierektor Britta Liljegren upp att egenterapin idag slukar 10% av programmet budget och ifrågasatte om detta kapital nu används på ett kostnadseffektivt sätt utifrån de mål momentet syftar till.

http://skbtlund.wordpress.com/2009/05/06/sveriges-kbt-psykologer-om-egenterapin/

I Lund anmälde psykologstudenterna univerisitetet eftersom utbildningen enligt lag skall vara avgiftsfri. Skolans lösning var att ge bidrag som täckte kostnaden för gruppterapi men om studenterna vill gå i individuell terapi får de betala själva. En skrivbordslösning då det inte finns tillräckligt med gruppterapeuter tillgängliga:

http://www.hogskoleverket.se/download/18.7a21c82b11c2deb2ac9800065374/31-5011-07.pdf

Tintomara Ariadne skrev:Och går det att genomföra utan att köerna till terapi blir ännu längre för dem som akut behöver det?

Du tänker på folk som blivit hänvisade till terapi av sjukvården och som får stå länge i kö? Ur patientens synvinkel ser det ut som att den står i kö till terapi. Men i själva verket står den i kö till att landstinget skall betala för terapin. Det är inte tillgången till terapeuter som är flaskhalsen utan sjukvårdsbudgeten.

MolkomAnnor skrev:Finns det någon möjlighet för socionomer att kunna få tillgång till psykolog under yrket senare?

Det får man fixa själv.

Här i tråden har varit mycket tal om socionomer. Jag studerar socionomi, och där jag studerar lärs de studerande upp till ett slags "allvetare". Visserligen ska alla inrikta sig på ett visst område, men det är sammanlagt bara ca 10-15% av den totala utbildningen, resten är gemensamma studier.

Jag omskolar mig, så jag är äldre än de flesta andra, och har en hel del mer livserfarenhet. Allt vad det innebär går jag inte in på här nu, men jag ser stora brister i att sätta dessa nyutexaminerade naiva, oerfarna unga människor (INTE alla, men de flesta på min årskurs iaf) i ensamma i arbete med det slags problem som verkligen finns ute i samhället idag. Mera arbetspraktik borde ingå i studierna, mera missbrukarvård, mera mentalvård (nu är det bara 3 studiepoäng!), mera om samhällets svårare problematik.

De har inte en susning. Usch, säger de och rnkar på näsan när föreläsaren berättar om att en missbrukare kan kissa på sig. Människor är utan hus och hem, mår dåligt, äter ur soptunnor. Föreläsaren berättar om "dom", som om det skulle finnas en annan ras av människor, dom där missbrukarna och psykiskt funktionshindrade och kriminella som vi ska VÅRDA och HELA och jo pyttsan.

Om man inte vet, så kan man inte veta. Det är inte deras fel. Men skolan, samhället, borde ha ett intresse att få ut kompetenta socionomer. Och snart kan jag nog inte hålla käften längre.