Ja det har du rätt i, det finns alltid något man kan göra, ringa, avleda uppmärksamheten etc.

I krissituationer... Jag tenderar att reagera instinktivt och reflexmässigt vilket betyder att känslor inte hinner med vilket gör det mycket lättare att "göra rätt" så att säga. Är oerhört tacksam över att jag fungerar på det viset, inte minst när min yngsta dotter lyckades sätta rejält i halsen kring 1 års ålder. Hade mina känlsor kommit först hade jag antagligen frusit i ren panik.

Det finns dock situationer där det också ställer till det för mig. Reflexmässigt och instinktivt innebär att jag inte har någon som helst tanke på min egen säkerhet eller eventuell motståndares överlägsna fysik. Hitills har jag haft tur där någon fler har ingripit vilket antagligen har räddat skinnet på mig.

Jag kan reagera väldigt olika beroende av vad för slags krissituation det är. När vi hittat min pappa efter att han tagit sitt liv agerade jag väldigt lugnt och sansat. Jag såg till att alla fick i sig något att äta eller dricka och tog alla samtalen med upprörda närstående, och medlade för att undvika konflikter vid begravningen (alla var inte så sansade precis; många starka känslor var inblandade), såg till att hänsyn togs till vad som var viktigt för de närmast sörjande. Jag har råkat ut för andra riktigt allvarliga situationer som har krävt att jag har behållit mitt lugn, och har då klarat av sådant som jag annars inte skulle tro mig själv kapabel till.

Mina spontana reaktioner på viss slags fara, som mänskligheten behövt tampas med sedan urminnes tider, är ofta väldigt praktiska. Om jag trampar i ett bålgetingbo tar jag lugnt ett steg tillbaka och står stilla. Om jag springer någonstans (endast vid brådska, tyvärr) och upptäcker en huggorm precis framför mig, hoppar jag över den utan att uppleva någon panik. Så har det varit hitills i alla fall.

Däremot skulle jag vara fullständigt livsfarlig i trafiken. Det har också hänt att jag sett min son slå runt och dyka med huvudet i stenplattor när han klängt på ett räcke, och då var min reaktion hemskt nog att hålla för öronen och skrika. Fruktansvärt! Sedan samlade jag mig och ställde frågor för att kolla läget: om han kände sig yr, trött, mådde illa, och om han kunde räkna antalet fingrar jag höll upp (efter att jag tröstat honom).

Jag tror inte att akademiska studier gör särskilt stor skillnad för ens krisreaktioner omedelbart när något händer. Visst tror jag att man kan lära sig att hantera kriser bättre, men det är nog en kvalificerad gissning att de kurspoäng man plockar, åtminstone på teoretiska kurser, sällan ger den beredskap som erfarenheten ger. Praktisk träning behövs, tillsammans med möjlighet till reflektion. Jag har i viss utsträckning bidragit till utbildning av bl.a. socionomer. Jag har haft turen att möta väldigt motiverade studenter med genuint intresse av att hjälpa människor, men jag tror att både de och jag kan enas om att praktiken behövs.

Jag lyckades faktiskt snabbt omsätta det jag lärt mig på en livräddningskurs på öppna förskolan när min son fick en fruktbit i halsen. Det är jag innerligt tacksam för... vilket påminner mig om att jag borde öva igen.


Off topic:

Det är sunt att inte ha en övertro på akademiska studier. Det är tyvärr fullt möjligt att ta sig igenom en akademisk utbildning utan att någonsin på allvar tänka igenom sin egen värdegrund eller sina grundantaganden om världen. För den som är genuint nyfiken och intesserad av att utvecklas kan studier däremot vara en guldgruva, inte minst genom alla de människor man möter på vägen. Samtidigt är det långt ifrån den enda vägen till utveckling. Ibland stöter jag i den akademiska världen på en del självbelåtenhet kring den "medvetenhet" som den anses besitta. Tack och lov var det faktiskt rätt länge sedan. De flesta jag har att göra med som forskare inser den egna kunskapens begränsningar. Kanske sållas många självbelåtna typer bort på vägen, för det är ingen tacksam bransch att befinna sig i om man vill fortsätta att känna sig självbelåten.

De akademiker som fastnar i det självbelåtna samtidigt som de arbetar med människor är farliga, anser jag. Att tro att man vet allt om Asperger, t.ex., för att man har viss utbildning inom ämnet, kan skapa ödesdigra missförstånd och göra stor skada om man inte samtidigt är beredd att ompröva sina antaganden.

Nu känner jag mig svamlig. Sorry.

Jag har gått en kurs i brandsäkerhet(2-3 dgrs) och är säker på att det jag lärde mig kan vara till nytta i en krissituation. Mycket var praktik iofs. Visserligen så kan en stark rädsla för eld vara väldigt positiv, att man springer så fort som fan därifrån men såna kurser lär även ut hur farligt det är med eld och vad man ska tänka på INNAN de uppstår, dvs. äkta säkerhetstänkande. SÄllan det är bra (nu för tiden) att lätt få panikkänslor dock. Är ofta rätt kylig av mig och även jag har blivit beskylld för ett och annat pga. det.

Förhoppningen är att alla civila och militära HLR-, elsäkerhets-, brandsäkerhets-, självförsvars och sjukvårdsutbildningar gjort intryck nog att få mig paniklös och agera. Jag har inte upplevt någon allvarlig situation för att kunna veta något om det.

Jag har varit i närheten av krissituationer som ofrivillig åskådare på långt håll. För långt bort för att kunna påverkas.

Parvlon skrev:Jag har gått en kurs i brandsäkerhet(2-3 dgrs) och är säker på att det jag lärde mig kan vara till nytta i en krissituation. Mycket var praktik iofs. Visserligen så kan en stark rädsla för eld vara väldigt positiv, att man springer så fort som fan därifrån men såna kurser lär även ut hur farligt det är med eld och vad man ska tänka på INNAN de uppstår, dvs. äkta säkerhetstänkande. SÄllan det är bra (nu för tiden) att lätt få panikkänslor dock. Är ofta rätt kylig av mig och även jag har blivit beskylld för ett och annat pga. det.

Jag har också gått en kortare kurs i brandsäkerhet, men det var inte kursen som gjorde att jag inte drabbades av panik när mitt hus började brinna.

KrigarSjäl skrev:

Parvlon skrev:Jag har gått en kurs i brandsäkerhet(2-3 dgrs) och är säker på att det jag lärde mig kan vara till nytta i en krissituation. Mycket var praktik iofs. Visserligen så kan en stark rädsla för eld vara väldigt positiv, att man springer så fort som fan därifrån men såna kurser lär även ut hur farligt det är med eld och vad man ska tänka på INNAN de uppstår, dvs. äkta säkerhetstänkande. SÄllan det är bra (nu för tiden) att lätt få panikkänslor dock. Är ofta rätt kylig av mig och även jag har blivit beskylld för ett och annat pga. det.

Jag har också gått en kortare kurs i brandsäkerhet, men det var inte kursen som gjorde att jag inte drabbades av panik när mitt hus började brinna.

Alkohol är ju som bekant centraldämpande …

Vad är det du insinuerar, herr Botaniker?

KrigarSjäl skrev:Vad är det du insinuerar, herr Botaniker?

Jag inseminerar kor. Eller snarare, jag gjorde det vid ett sommarjobb för en femton år sedan eller så. Artificiellt. Med tjursperma.

Stridspiloter ska visst klara av att möta faran, inte blunda för den i sista stund som de flesta av oss gör. Jag har levt i tron att jag hellre möter faran än flyr men bevisades motsatsen när jag åkte Fritt Fall Tilt på Gröna Lund. Jag var ensam i sällskapet som överhuvudtaget ville åka Fritt Fall och valde den sidan med bäst utsikt över Stockholm där uppe, som sedan visst var sidan som tiltade. Märkte av dem som satt runtomkring mig när vi var högst upp att jag var den enda som inte var stelfrusen av skräck fastän jag är väldigt höjdrädd. Nedfärden gick oxå bra med tilt och allt tills helt plötsligt så ökade korgen farten neråt. Jag var helt övertygad om att den gått sönder och att vi nu föll på riktigt och kanske sista 20 metrarna så BLUNDADE jag. Det hade jag inte trott om mig.

För övrigt är jag nöjd med mitt agerande i de krissituationer jag befunnit mig i, men det kostar enormt mycket energi märker jag sedan när händelsen är över.

Häromdagen stod det i Aftonbladet på nätet om en 2 åring i Kina som föll ut genom fönstret från 10e våningen och en förbipasserande kvinna fångade upp flickan! Där kan man snacka om agerande i krissituation! Flickan fick svåra skador i magen och kvinnan bröt båda underarmarna men barnet överlevde.

Som ett flertal andra skrivit reagerar jag kallt och beräknande. Har bra förhandskoll. Har även beskyllts för att vara känslolös eller helt enkelt psykopat. Det är som hjärnan kuggar upp till en överlevarnivå. Det finns inte tid för känsloutbrott. Agera och överleva.

KrigarSjäl skrev:Jag har också gått en kortare kurs i brandsäkerhet, men det var inte kursen som gjorde att jag inte drabbades av panik när mitt hus började brinna.

Var inte vad jag försökte säga heller. Ville bara skryta om att jag har gått en kurs.. Eller jo, att man kan få en extra självsäkerhet av att veta (och varit med om) saker vilket kanske bidrar till att man faktiskt gör något istället för att bara titta.

Jasså, men du hade kanske brandvarnare så att du var förvarnad att det brann innan du såg den? Vet inte hur vanligt det är men andelen som överlever är jag säker på är mycket högre ifall man har brandvarnare. När man sover så är det inte säkert att man vaknar av något annat än hettan dessutom, och då är det ofta för sent. Och att springa ut i panik är ju knappast positivt alla gånger men i några fall så borde personerna överlevt för att de sprang med den extra adrenalinrush de fått.

Själv aldrig haft nån vidarer rädlsa för eld men däremot respekt för den och alltid tyckt att eld är faschinerande. När jag var yngre såg jag att ett hus brann så jag satte mig på en kulle bredvid och tittade tills brandkåren hade släckt den. Idag hade jag nog ställt mig närmare (för att kunna vara tillhands ifall det behövs) och med det ökat risken för ett förkortande av mitt eget liv, t.ex gasflaskor som sprängs.

Parvlon skrev:När man sover så är det inte säkert att man vaknar av något annat än hettan

Om man saknar brandvarnare dvs.

Lakrits skrev:

KrigarSjäl skrev:Vad är det du insinuerar, herr Botaniker?

Jag inseminerar kor. Eller snarare, jag gjorde det vid ett sommarjobb för en femton år sedan eller så. Artificiellt. Med tjursperma.

Jag är glad att du lade till de två sista meningarna, i annat fall hade jag blivit orolig...

Lakrits skrev:

Rabies skrev:Hur reagerar ni i krissituationer?

Jag brukar låtsas som ingenting, sakta börja dra mig därifrån och hoppas att ingen såg vad jag har ställt till med.

*ASG*

<3

Själv har jag varit med om krissituationer där jag totalt åsidosatt mina egna känslor och bara fokuserat på vad som Måste Göras.

En händelse var när person X skadat tummen väldigt väldigt svårt. Det blödde så inåt helvete och man kunde se benet. Jag visste att det är sjukhuset som gäller BUMS så det var bara hitta något att binda om tummen med (tips: nyckelband är skitbra!) så det stoppade den värsta blödningen, ta med sej lite kolhydratrik dricka och se till att sjuklingen (som förvirrat vimsade runt) fick på sej långbenta mysbyxor samt skor och detta i rätt ordning. Sen var det bara att ta snabbaste vägen till akuten.

Ett annat tillfälle var när person Y hade uppenbara hjärtproblem och ett astronomiskt illamående. Då får man peka med hela handen och leda personen till bilen, sätta den där med hinken i knäet och köra till akuten så fort man kan. De var lite slarviga med EKGt där så jag krävde att de skulle ta EKG längre än 5s (vilket de hävdade var standardtid). Naturligtvis såg de då att det fanns tydliga dubbelslag. Sjuklingen själv ville ge upp och åka hem när de sa att det inte var nåt fel på det första EKGt, men man måste kräva saker när de inte gör som man vill.

Vid bägge tillfällena var det först efteråt, när bägge sjuklingarna hade kommit hem (detta var med några års mellanrum), som jag själv kände hur stressad jag var. Men på något vis låter hjärnan bli att känna efter hur JAG mår i sådana situationer. Det tycker jag är en bra egenskap för det har nu betytt att jag har kunnat hjälpa åtminstone två personer som annars inte skulle fått hjälp alternativt skulle fått hjälp mycket senare och omständligare än när jag var med.

KrigarSjäl skrev:Krissituationer?
Då tänker jag kallt, ryggmärgsreflexen är att frysa känslorna och agera rationellt, instinktivt. ....

+1
Chocken brukar komma i efterhand när situationen är över

Jag har inga erfarenheter av konstiga vansinnespersoner på krogen eller liknande.

Genomgående så kan jag oftast tänka klart och mycket snabbt vid kriser av typen "bromsarna på bilen pajar", men sämre vid kriser där det är något socialt inblandat. Vid det senare kan jag liksom stanna och inte veta vad jag ska göra.

Jag minns när jag hade haft körkort i någon månad, och körde rätt så galet (fort) inne i GBG en morgon med mycket trafik. Plötsligt brast ett bromsrör och jag var utan bromsar (PV = enkrets). På en halv sekund hann jag tänka "växla ned till ettan så jag får motorbroms, stäng av tändningen så att inte tomgången matas, sväng åt sidan där mellan bilkön och människan som går. Ska jag dra handbromsen, nä den fungerar nog inte (jag visste inte bättre förrän fem minuter senare då exmaken upplyste mig om hur handbromsen fungerar)."

Liknande har hänt ett otal gånger. På MC, till häst, åtskilliga bromsar som gått sönder på mina gamla bilar (ja, jag var slapp och körde till saker gick sönder, men använde alltid handbromsen när jag hade fattat hur den var konstruerad) o.s.v.

Även när saker tappas eller händer i vardagen, kan jag vara jäkligt snabb, OCH hinna tänka igenom en massa saker på bråkdelen av en sekund.

Jag är glad över den förmågan, och börjar lita på den mer och mer (men inte för mycket, för då slappnar jag av, och förlorar säkert förmågan till förmån för slapphet).

Som sagt inte mycket att hurra för om det är sociala plötsliga saker som händer.

Bror Duktig skrev:Jag minns när jag hade haft körkort i någon månad, och körde rätt så galet (fort) inne i GBG en morgon med mycket trafik. Plötsligt brast ett bromsrör och jag var utan bromsar (PV = enkrets). På en halv sekund hann jag tänka "växla ned till ettan så jag får motorbroms, stäng av tändningen så att inte tomgången matas, sväng åt sidan där mellan bilkön och människan som går. Ska jag dra handbromsen, nä den fungerar nog inte (jag visste inte bättre förrän fem minuter senare då exmaken upplyste mig om hur handbromsen fungerar)."

Wow, va' imponerad jag blir! Det där skulle jag aldrig klara. Den typen av stress med mycket att hålla i huvudet samtidigt gör att jag fullständigt tiltar. Min kille däremot, som också har AS, delar din förmåga att hålla huvudet kallt och reagera både blixtsnabbt och med fattning i så komplexa situationer.

Hmm även här verkar jag ju vara den konstiga eftersom (vad jag läst) är jag den enda som får så extrem panik att jag typ blir apatisk eller helt hysterisk, mkt värre än vad alla enterna runt omkring blir i sånna situationer.

KaosPrinsessa skrev:Hmm även här verkar jag ju vara den konstiga eftersom (vad jag läst) är jag den enda som får så extrem panik att jag typ blir apatisk eller helt hysterisk, mkt värre än vad alla enterna runt omkring blir i sånna situationer.

Jag skulle bli hysterisk i trafiksituationer, om det är någon tröst. Det har hänt många gånger att jag har blivit det bara i dataspel när det händer för mycket på en gång.

Tintomara Ariadne skrev:Jag skulle bli hysterisk i trafiksituationer, om det är någon tröst. Det har hänt många gånger att jag har blivit det bara i dataspel när det händer för mycket på en gång.

För mig räcker det med små kriser för att jag ska bli så där. Kan inte hantera kriser alls. Vet inte vad jag ska göra när sånt händer so jag blir knäpp istället.

KaosPrinsessa skrev:För mig räcker det med små kriser för att jag ska bli så där. Kan inte hantera kriser alls. Vet inte vad jag ska göra när sånt händer so jag blir knäpp istället.

Det skulle kunna ha att göra med att du ställs inför för höga krav hela tiden i din vardag, utan tillräckligt stöd. Kanske har du inga reserver att ta av, eftersom du hela tiden får kämpa. Förhoppningsvis kan du få mer hjälp framöver, så att du kan bygga upp reservkrafter.

KaosPrinsessa skrev:Hmm även här verkar jag ju vara den konstiga eftersom (vad jag läst) är jag den enda som får så extrem panik att jag typ blir apatisk eller helt hysterisk, mkt värre än vad alla enterna runt omkring blir i sånna situationer.

Jag är ju likadan så det är väl vi som är de fjolliga undantagen här.