Hej. Jag är ny här på forumet sedan 1 timme tillbaka. Jag blev medlem för att få svar på en fråga som jag haft i 4 år. Folk tror att jag är som alla andra bara för att jag ser normal ut, har tagit en examen och har ett jobb. Men inuti är jag en knasboll.

Jag har i flera års tid läst om AS och autism då denna problematik till stora delar överensstämmer med hur jag känner och fungerar. 2007 skulle jag äntligen bli utredd och få min diagnos efter två års kötid... trodde jag.

Utredaren tog en titt på mig, ställde några frågor och blev sedan förbannad för att "jag slösade hennes tid". Hon menade att jag var alldeles för normal och att jag hade tagit en examen var bevis nog för att jag inte var autistisk på minsta sätt. Förutom examen hade jag ju flickvän, lägenhet, jobb, jag reser mycket och jag har körkort. Enligt henne var detta bevis för att jag var för normal för att ha AS. Hade hon frågat mig om alla enorma omvägar jag fått gå och vilka kraftansträngningar jag har använt för att uppnå dessa saker kanske hon hade kunnat se mina autistiska drag. Några sådana frågor ställdes aldrig under utredningen.

Jag blev först chockad eftersom jag i många år hade gått och varit 100% säker på att jag skulle få en AS-diagnos. Sedan kände jag mig sviken av utredaren som inte gav mig någon som helst hjälp utan bara bad mig sticka därifrån. Jag övergav sedan alla tankar på AS och gav upp tankarna på att få hjälp. I 4 år har jag sedan struntat i allt som har med AS att göra.

Dock har mina problem kvarstått och jag har försökt få hjälp av olika kuratorer och samtalskontakter. En kurator tolkade mina problem som social fobi och skickade mig på gruppterapi. Efter några veckors gruppterapi insåg jag att social fobi inte var min problematik. Jag är inte rädd för att träffa människor. Problemet är att jag saknar den här medfödda förmågan hur man ska bete sig bland folk. Vad är normalt, vad ska jag säga, hur ska jag göra. Vad förväntar sig folk av mig. Därför undviker jag ofta folk för det blir bara massa misslyckanden. Jag har svårt för att kallprata och "bara vara". Jag har svårt för att sitta still och bara umgås. Helst vill jag göra något aktivt.

Nu 4 år efter utredningen har jag under några dagar åter suttit och lusläst om AS. Den problematiken som beskrivs stämmer nästan till 100 % in på mina problem. Visst, jag kan verka vara normal framför andra, men detta är bara för att jag anstränger mig så till 100 % för att verka normal. Jag får lägga ner all min kraft på att efterapa andra människor hur man ska bete sig. Att jag lyckades ta en examen beror inte på att jag studerade utan jag gled i princip igenom hela utbildningen utan att läsa en enda sida. Under hela livet har jag funnit vägar runt om alla problem som har gjort att jag har klarat mig hyfsat bra genom livet, men det betyder inte att jag inte har problem. Jag önskar slippa gå dessa omvägar och bara att få vara mig själv, men det går inte i en värld där man förväntas att vara på ett visst sätt.

Utredaren ställde aldrig några djupa frågor utan det kändes som att hon tog en snabb titt på mig och hade redan bestämt sig från början att jag inte har AS.

Min fråga till er är därför om ni känner till fall där en AS-utredare har haft fel? Jag vet ju min problematik och jag försöker inte lura mig till en diagnos som utredaren verkade tro. Utredaren har ju utrett 1000-tals fall så mest logiskt så borde hon ju ha rätt. Men om jag inte har AS så förstår jag inte varför jag har alla dessa autistiska drag.

Tacksam för svar.

empatisk skrev:jag hade tagit en examen var bevis nog för att jag inte var autistisk på minsta sätt. Förutom examen hade jag ju flickvän, lägenhet, jobb, jag reser mycket och jag har körkort.

Jag orkar inte läsa långa inlägg ikväll, men ville säga Välkommen och säga att vi är mååånga här som har eller har haft hyfsat vanliga liv utåt, till och med framgångsrika liv på vissa plan, men neuropsykiatriska funktionshinder har vi icke desto mindre.

Angående citatet jag klippte ut så har jag samma saker som du, eller har haft (inget jobb just nu pga ohälsa), förutom körkort. Å andra sidan har jag familj, nåt som många utredare också verkar mena är omöjligt om man har AS. Omöjligt är det inte, bara knöligare än för många utan funktionshinder. (Dock inte BARA svårare, ibland är eljestheten en tillgång).

Svaret på din fråga är alltså att JA, självklart kan din utredare haft fel, även om inte alla nej-svar till diagnos är felaktiga för den skull. Det sker feldiagnostiseringar åt båda hållen, förutom de riktiga diagnoserna som ställs (som tur är).

Det är ett av de vanligaste trådämnena härinne, att någon har råkat ut för en utredare som har uppenbart fel i just sådana elementära avseenden som din. Vilket, precis som alfapetsmamma antyder, inte garanterar att inte en negativ diagnos av en sådan kan vara riktig av ren tur — men.

En av de senaste var väl
min-lakare-sager-att-han-inte-tror-jag-har-asperger-for-t19426.html ;

här kan man möjligen få litet inblickar i problematiken (tar bara dem jag kommer på ur högen):
tvivlar-du-pa-din-aspergerdiagnos-omrostning-t7384.html
syns-inte-ens-as-utanpa-sa-har-man-inte-as-t17979.html
debatt-vuxenpsykiatrin-felbedomer-autismspektrumtillstand-t17563.html
dela-upp-as-i-lag-och-hogfungerande-t18072.html

alfapetsmamma skrev: Det sker feldiagnostiseringar åt båda hållen, förutom de riktiga diagnoserna som ställs (som tur är).

"de riktiga diagnoser", utan bestämd form, skulle det naturligtvis stått. Skyller på trötthet. Ber om ursäkt till Zombie och andra som kan ha hunnit läsa och satt kvällsteet i vrångstrupen.

Drack inget kvällste, så jag slapp hosta ut det över datorn så att den lade av. Där hade du tur med ett typo jag knappt såg (hemska mig vad jag har tappat stinget)...

************

Nu har jag faktiskt orkat läsa hela startinlägget (inte ditt fel att även jag har dåligt med ork), och jag tycker det verkar rätt sannolikt att det kan vara AS du har. Rätt mycket känner jag igen själv. Hur som helst verkar utredaren ha stulit fyra år av dig, eftersom hon borde ha tagit reda på att du hade allvarliga problem och hjälpt dig vidare om hon nu inte ansåg att hon själv kunde diagnosticera dem. Sök en ny utredning om du tror du kan ha nytta av en diagnos, men nagelfar ställets kvalitet innan. (Hoppas mer praktiska medlemmar här kan hjälpa dig med det.)

En till aktuell tråd som berör ämnet, förresten:
http://www.aspergerforum.se/latt-asperger-t19608.html

Fråga runt lite och gör sedan en egenremiss till ett välrenommerat ställe. Skaffa om möjligt hjälp för att bråka och ha med sig på möten. T.ex. ett personligt ombud, en släkting eller en vän. Lätt att bli förbisedd av vårdpersonal om man verkar normal på ytan.
Lycka till.
Och välkommen hit.

empatisk skrev: Utredaren tog en titt på mig, ställde några frågor och blev sedan förbannad för att "jag slösade hennes tid". Hon menade att jag var alldeles för normal och att jag hade tagit en examen var bevis nog för att jag inte var autistisk på minsta sätt. Förutom examen hade jag ju flickvän, lägenhet, jobb, jag reser mycket och jag har körkort. Enligt henne var detta bevis för att jag var för normal för att ha AS. Hade hon frågat mig om alla enorma omvägar jag fått gå och vilka kraftansträngningar jag har använt för att uppnå dessa saker kanske hon hade kunnat se mina autistiska drag. Några sådana frågor ställdes aldrig under utredningen.

Hej och välkommen! Det du beskriver är väl egentligen ingen utredning? Det verkar som om du var på 1 besök hos en utredare, som ställde några frågor till dig och sedan kastade ut dig. Hon kan mycket väl ha fel, eftersom ingen grundlig utredning gjordes. Det var tråkigt att läsa hur du blev misstrodd. Försök på nytt med en annan utredare, om din ekonomi tillåter finns det privata utredare också, med kortare väntetid. Några är nämnda i trådar här på forumet har jag sett när jag kollat runt.

Jag känner igen mig mycket i dina funderingar, här har du en som har krånglat sig fram genom livet, lyckats skaffa familj, utbildning och jobb, men ändå har det mycket jobbigt främst med sociala grejer. Är en enstöring som har svårt för att förstå mig på, eller stå ut med andra människor. Det är bland annat rädslan för att råka ut för ett sånt bemötande som du beskriver som får mig att avstå från en utredning.

Jag hade kontakt med BUP i 5 år innan jag fick min diagnos, var så bra på att låtsas vara normal. Överläkaren var helt 100 på att jag inte är autistisk på något sätt. Fick AS-diagnos förra veckan.

Man kan mycket väl verka helt normal utåt, och ändå ha AS. Men man blir ju utmattad.

Upplever gång på gång hur inkompetenta de här människorna är, som ska hjälpa en. Inte sällan går man därifrån och mår sämre än när man kom.

Du får skicka egenremiss och tjata tills du får en riktig utredning!
Skriv upp symptomen du känner igen dig i, med konkreta exempel, och läs upp det direkt. Då kan de inte bara skicka iväg dig.

Att någon som ska vara utredare avfärdar så kategoriskt på en enda ytlig bedömning av hur "framgångsrik" och "normal" du ser ut borde vara direkt kriminellt.

Det allra minsta mått av kompetent kunskap på området skulle alltid inkludera att begripa hur mycket dessa problematika sitter inuti och att framför allt asperger-problematik handlar oerhört mycket om att ha väldigt svårt för mycket av det mest elementära, men att man samtidigt kan råka vara bra nog att imitera ett normalt beteende!!!

Detta verkar alltför många inte ha greppat alls, och misstar sådan imitation som faktisk kunskap. Hårresande!!

"Utredare" som inte ens förstår det kan ju inte ha öppnat många böcker i sin förkovran på områrdet....!

Jag börjar fråga mig hur i h...... vi ska komma tillrätte med de enorma problemen med sådana här klåpare.

Det är här vissa skribenter här på forumet vrider till det till att jag och en del andra "anser att alla som vill ha diagnos ska få det"...

Grejen är just att det finns alldeles för lite kvalitetskontroll av de som blir satta på att utreda och ställa diagnos. Och gång på gång på gång på gång ser vi nya skribenter komma hit till forumet och berätta om stolpskott som helt enkelt inte har koll på de här bitarna.

Och samtidigt sitter en och annan medlem här på forumet och menar uppriktigt att vi aspergare inte är någon tillräckligt homogen grupp med gemensamma intressen nog för att behöva sådant som en rejäl egen intresseorganisation... Nej, eller hur!!!

Det finns ju andra diagnoser inom autismspektrat också. Jag har autismliknande tillstånd, pga att jag inte uppfyller alla kriterierna för AS, men ändå har tillräckligt många av dem för att det ska göra livet besvärligt för mig.

Jag är gift och har familj. Jag har alltid haft lätt för att studera, även om det inte blivit mer än en undersköterskeutbildning pga att jag fick barn redan vid 21 års ålder. Körkort har jag också, även om det tog många år innan jag tog mod till mig, så jag tog det i vuxen ålder.

Så visst kan man ha lyckats skaffa sig mycket av det som anses ingå i ett normalt liv även om man har autistiska drag. Det är bara vägen dit som kan vara så mycket jobbigare!

+10 till Pemer. Det här är ett återkommande "tema". Människor som är "lyckade" på utsidan antas inte kunna ha AS.

Jag är högutbildad etc., och har "ändå" AS. Min utredning var grundling. Först när den var klar så skulle man kunna fastställa en ev. diagnos. När man väl kommit fram till en utredning så ja, det är helt och hållet omöjligt att avgöra så snabbt om någon har AS eller inte. Nu verkar det ha varit rätt tydligt i mitt eget fall - trots all utbildning m.m., - men det var inget som konstaterades/avfärdades förrän allt var klart.

Om du orkar så ring utredningsenheten, tala med dess chef och berätta hur det gick till. De är skyldiga till att föra journal. Om du inte orkar så be någon annan ringa åt dig.

I övrigt: försök dig på en egenremiss.

Vad synd. Mitt fina tacksvar som jag skrev i söndags försvann i och med hackaren!

Jag skickar ett nytt lite kortare tacksvar. Tack alla som har svarat!!! Det känns verkligen skönt att få läsa att jag kanske haft rätt hela tiden och utredaren fel. Folk inom vården gillar inte att man som vårdtagare kommer med en färdig diagnos som de bara ska bekräfta. Då gör de istället allt för att motbevisa.

Jag har läst en del på forumet sista dagarna och hur mycket som helst av de problem jag läser stämmer in på hur jag fungerar/tänker.

Jag ska lägga ner lite tid på att lära känna detta forum och sedan bli aktiv i trådarna.

mvh empatisk.

Hej
Du finns ju i Skåne
Hör av dig med ett medd så kan jag berätta lite om hur du kan komma vidare, jag "jobar" aktivt med den typen av stöd

Det verkar finnas en del rötägg som påstår sig vara experter i Skåne. Har själv träffat några av dem.

Hej igen.

Efter att ha efterforskat lite mer den sista veckan har jag funnit begreppet atypisk autism som är nytt för mig. Det verkar vara en lättare form av AS enligt den information jag har hittat. Jag har många AS-problem, men klarar mig dock ändå hyfsat. Därför kanske atypisk autism eller AA kan vara ett spår åt rätt håll? Dock hittar jag inte så mycket information om detta begrepp så jag tar tacksamt emot mer.

Om det nu finns en lättare version av AS så var det mycket mycket konstigt att utredaren inte kunde berätta detta för mig. Bara för att man inte passar in i hennes problemmall till 100% betyder det inte att man är problemfri och inte vill ha hjälp.

Jag har nu fått tid hos en psykolog och hoppas att han/hon ska kunna hjälpa mig vidare till en diagnos. Tack för all hjälp ni i forumet har gett mig.

A: Intressant. Skriv gärna ett PM till mig och berätta mer.

Jag skulle säga att det där är en tolkningsfråga. Det finns ju inget blodprov eller test som är heltäckande/säkert. AS är en kriteriediagnos, och hur man tolkar kriterierna beror på hur kunnig, erfaren, klok, intelligent, ödmjuk osv man är som utredare.

Plus att det finns mycket vida ramar för hur man kan vara som aspie. Man kan ju uppfylla alla diagnoskriterier men göra det i "mindre" omfattning, eller uppfylla bara så många att man kan få diagnosen, men ha dessa desto "mer" och alla andra varianter däremellan.

AS är en del av individen, men man är ju också nån utifrån ålder, kön, intelligensnivå, bakgrund, om man fått förståelse eller t ex mobbats för sin annorlundahet osv osv. Nu är jag för trött för att skriva vettigt känner jag, därför lämnar jag över åt nån annan.

alfapetsmamma skrev:Nu är jag för trött för att skriva vettigt känner jag, därför lämnar jag över åt nån annan.

Det är jag med, men kan väl bidra med att jag inte tror på det där att "atypisk autism" skulle vara någon lättvariant av asperger. Jag har stött på termen förr, men inte i det sammanhanget mer än i en massa andra med gemensam nämnare att vara något slags slasktrattsdiagnos när diagnostikern av någon som helst anledning inte har fått in en i det h@n bedömer som rätt mönster för asperger eller låg- eller högfungerande autism (där i sin tur gränsen mellan AS och HFA är minst sagt diffus).

Och eftersom alltsammans är kriterie- och symptomdiagnoser, utan kända orsaker eller organiska skillnader, och eftersom diagnostikerna är så häpnadsväckande olika kunniga, skickliga och självsvåldiga, blir väl resultatet i praktiken — godtycke med på sin höjd vissa statistiska drag åt senare språkutveckling för HFA än för AS (varför nu just det draget skulle ha större relevans än en massa andra, det verkar det inte ha) och åt mer (åtminstone för en okunnig eller schablontänkande person) svårtolkade symptom vid AA.

Zombie skrev: senare språkutveckling för HFA än för AS.

Och återigen, där har jag en väldigt närstående person som talade tidigt, rent och med stort ordförråd, och ändå fick diagnosen autistiskt syndrom, och inte AS, av ett välkänt proffs på området... Trots att det så ofta sägs att skillnaden mellan de diagnoserna bl.a ska vara just språkutveckling och huruvida den var normal eller försenad.

Skulle vilja säga att det viktiga är huruvida man får diagnos på något autismspektrumtillstånd eller ej, inte VILKEN diagnos det blir. Även om det är frustrerande för nån som vill att rätt skall vara rätt.

empatisk skrev:.... Hon menade att jag var alldeles för normal och att jag hade tagit en examen var bevis nog för att jag inte var autistisk på minsta sätt. Förutom examen hade jag ju flickvän, lägenhet, jobb, jag reser mycket och jag har körkort. Enligt henne var detta bevis för att jag var för normal för att ha AS. ....

Jag har hustru, körkort (MC+bil), lägenhet och jobb. Men jag hade också mycket säker AS-diagnos.

Jag kör förresten väldigt bra, ända tills jag blir stressad... Gillar inte att köra i större städer.

Jag blev gift (kanske lite väl snabbt) efter 1 års sammanboende (som bitvis är jobbigt); bara 2 flickvänner innan. Flera möjliga flickvänner missade jag att se, upptäcktes när de bl.a. började gråta.

Första lägenheten fick jag förtur till för att jag hade starka behov av att bo själv. Förr räckte det med en minimal inkomst samt ha stått i bostadskön ett par år (i en mindre stad).

Jag gick över 3 år på högskola, klarade nästan bara tentor där jag kunde läsa in allt själv. Sökte 30-40 jobb (många misslyckade intervjuer) innan jag fick jobb i Stockholm (arbetsmarknaden för IT/teknik var extremt bra omkring 1998).

Så nu har jag allt som enligt din läkare "bevisar" att jag INTE har Asperger :-x ... Min väg har varit ganska vinglig, jämfört med hur det kunde ha varit. Missade många fester bl.a.

Det finns också en nobelpristagare med Asperger, tror nog att han också har examen, jobb lägenhet och körkort. Tror nog din utredare får ta och läsa på lite mer.

Jag kan ju också berätta att min läkare feldiagnostiserade mig med social fobi och skickade mig på gruppterapi. Till en början kändes det bra att få gå i terapi, men sedan insåg jag att jag inte alls hade samma problem som de andra i gruppen. Jag är inte rädd för att träffa människor. Jag vet bara inte hur man gör. Eller det krävs mycket planerande och en stor ansträngning för att det ska fungera för mig.

Är det vanligt att folk inom autism-spektrat blir feldiagnostiserade med social fobi?

empatisk skrev:Jag kan ju också berätta att min läkare feldiagnostiserade mig med social fobi och skickade mig på gruppterapi. Till en början kändes det bra att få gå i terapi, men sedan insåg jag att jag inte alls hade samma problem som de andra i gruppen. Jag är inte rädd för att träffa människor. Jag vet bara inte hur man gör. Eller det krävs mycket planerande och en stor ansträngning för att det ska fungera för mig.

Är det vanligt att folk inom autism-spektrat blir feldiagnostiserade med social fobi?

Min läkare lade till social fobi för mig på eget bevåg, efter att jag hade fått AS-diagnos. Tror inte han hade någon koll.

Jag frågade varför, och han räknade upp några saker som jag vet beror på AS.

Men å andra sidan så är det ju lätt att utveckla rädsla för att träffa folk och umgås o.s.v. om det inte fungerar socialt. Jag HAR HAFT social fobi ibland, men inget av det med den där läkaren. Han gick enbart på att jag hade konstig ögonkontakt och var formell

Han strök social fobi från mina sjukintyg efter att jag ifrågasatte. Och ändrade från "aspergersymptom" till "Aspergers syndrom" efter att jag påpekat det också. Vad fan, FK går på intygen, och då går det inte att hitta på och ändra en tung diagnos till "aspergersymptom" som inte betyder ett skvatt.

Bror Duktig skrev:..
Han strök social fobi från mina sjukintyg efter att jag ifrågasatte. Och ändrade från "aspergersymptom" till "Aspergers syndrom" efter att jag påpekat det också. Vad fan, FK går på intygen, och då går det inte att hitta på och ändra en tung diagnos till "aspergersymptom" som inte betyder ett skvatt.

Helvete också tänkte jag när jag läste det sista om FK! Jag fick "autismliknande drag" för att jag inte uppfyllde ett (enda) av kriterierna. Utredaren sa samtidigt att jag kan säga att jag har Asperger.

Sedan spelar det viss roll hur problemen beskrivs i text också. Ju konkretare och tydligare man kan vara desto större chans att man får rätt när man går på FK.

@barracuber: Du har ju gjort en utredning då och fått detta, medan min läkare inte hänvisade till något alls, utan bara kluddade ned "aspergersymptom" som om han hade kommit på det själv (jag hade ju gjort en riktig utredning, men det skrev han inget om till FK). Social fobi skrev han dock som om jag hade det som diagnos, när han borde ha skrivit alltihop precis tvärtom, d.v.s. Aspergers syndrom och socialfobiska drag (om han nu kände sig tvungen att skriva om social fobi).

Borde du inte ha fått "atypisk autism" om utredaren tyckte att du låg så nära asperger att du kunde "säga att du har asperger"? hur kan han säga att du inte uppfyller ett enda av kriterierna, och ändå "du kan säga att du har AS"??? Jag undrar också om han var insatt i hur symptomen visar sig hos vuxna, och hur det kan skilja sig åt bara av en sådan sak som hur högt IQ och vilka intressen den vuxna har. Finns ju vuxna som är mycket duktiga på kommunikation, för att de intresserat sig enormt för det (inte ovanligt att man gör när något är som en gåta), och då gäller det att utredaren använder skallen när han utreder.

Och du vet väl att du har rätt till en second opinion? Du skulle ju kunna ta reda på vem som är bäst på vuxna med all den anpassning och inlärning av förmågor som har skett, och gå till den.

Om en utredare tycker att man har tillräckligt med problem för att vara t.ex. arbetshandikappad, så tycker jag att det är dennes förbannade skyldighet att redovisa detta i form av en diagnos eller textmassa som hjälper och skyddar personen. Diagnoser är inte till för att vi ska känna oss bekräftade eller annat, utan för att användas som utgångsläge för sjukersättning och vård. Om det inte finns redovisat ordentligt så blir det ju bara hipp som happ. (Känner igen det vaga beskrivandet från en utredning som jag skrev om i PM till dig. Det hjälper ju liksom inte att komma med det muntliga då, när journalen är vag och undvikande vad gäller diagnoser.)

Själv utreddes jag en gång för kroniskt trötthetssyndrom. Fick ingen diagnos, för "uppfyller kriterierna för klassiskt kroniskt trötthetssyndrom, men vi vet inte hur asperger spelar in" (det var sista gången jag nämnde AS för somatiska läkare). Jag sade att det var viktigt med en diagnos, varpå läkaren säger "varför, det blir du inte frisk av". Nähä..? ok... men vad säger FK då? Har verkligen inte en överläkare insikter i hur försäkringssystemet fungerar? Om han verkligen arbetar för PATIENTENS BÄSTA, så måste det till annat än en sådan dum mening. Men jag har även hört att stället vägrar ge intyg till folk som behöver sjukersättning, utan glatt hänvisar till VC och andra ställen där de inte "tror på" diagnosen. Då undrar jag hur pass intresserad läkaren egentligen är. inte av människors väl och ve i alla fall.

Och liknande verkar det gå till inom NPF. Jag har nog haft tur, samt smart nog att skrapa ihop ett gäng omkring mig när det var dags för FK och möten där. Folk som kunde tala för mig, och som inte hade inställningen att beskriva så positivt som möjligt i en FK-situation (ja, vårdfolk kan göra det, för att de tror att det är bäst för personens självbild - de verkar inte fatta vad FK och ersättningar handlar om). De som var med mig, beskrev verkligheten i stället för ett glatt och overkligt positivt alternativ att se sitt elände på.

barracuber skrev:

Bror Duktig skrev:..
Han strök social fobi från mina sjukintyg efter att jag ifrågasatte. Och ändrade från "aspergersymptom" till "Aspergers syndrom" efter att jag påpekat det också. Vad fan, FK går på intygen, och då går det inte att hitta på och ändra en tung diagnos till "aspergersymptom" som inte betyder ett skvatt.

Helvete också tänkte jag när jag läste det sista om FK! Jag fick "autismliknande drag" för att jag inte uppfyllde ett (enda) av kriterierna. Utredaren sa samtidigt att jag kan säga att jag har Asperger.

Sedan spelar det viss roll hur problemen beskrivs i text också. Ju konkretare och tydligare man kan vara desto större chans att man får rätt när man går på FK.

Om de skrev autismliknande drag har du rätt till LSS då? Eller finns den diagnosen överhuvudtaget i ICD-10 eller DSM-4?

För jag har ADD med kod och allt från ICD-10 med tilllägget autistiska drag och vad jag har fattat det som så är inte det berättigat till LSS insatser men det kvittar för mej har boendestöd via SOL.