Kimmelie skrev:acceptera att man har ett funktionshinder.

Wow..
Jag förstår, men det känns fortfarande extremt jobbigt.. Det tar mig emot att tänka på det..
Minns att min gamla psykolog har sagt saker åt det hållet..

Det som gör det svårt är just att jag har diagnosen ADD också. Fick Add diagnosen först, ett år efter kom aspergern. Fick diagnoserna i åttan-nian..
Min ADD gör att jag har en stark ovilja att inte bara acceptera saker. Är något fel ska det ändras.
Jag blir hela tiden påmind om att "Lilla vän.. Du kan faktiskt inte förändra världen.." ..Vilket jag faktiskt vill kunna.

Vill inte ha det såhär. Vill att någon ska resa sig upp och göra något.
Man får "Föda barn" och "uppfostra ditt barn" kurser, som man ska gå på när man ska bli förälder.
Varför finns det ingen kurs som heter "Barn och diagnoser" eller liknande?
Så att föräldrar börjar förstå vad det handlar om?

och alla dessa tråkiga tema veckor i skolan man haft, om alkoholister och knarkare, bögar och bisexuella, våldtagna och misshandlade barn.
Men inte en enda om barn med diagnoser?
(Som inte handlar om ungar som är näst intill förståndshandikappade.)

2011. Året där man fortfarande får höra att ADHD bara är ett smeknamn för "Rent obegåvad".
Året där man förväntas vara en idiot om man har en diagnos.

Vill inte leva i en värld där lärare säger, med en chockad tonart,
"Men du är ju jätte bra på att uttrycka dig.. ! Du är ju faktiskt väldigt smart, att se elever som dig är inte något man gör varje dag.. Du kunde ju faktiskt nå mvg!"

Varenda gång vill jag fråga "Vad har jag gjort dig för att få stå och höra det här? Av vilket skäl förtjänade jag att känna mig så värdelös, så korkad, så nedvärderad ?"
Men det gör jag aldrig. Jag blir för arg, och då sätter ADD-spärren in, och jag blir tyst. Hur mycket jag än öppnar munnen kommer inget ljud.
Och läraren bara fortsätter kränka mig, som om han inte ser hur jag förtvivlat försöker få luft..

Måste det verkligen vara såhär hela mitt liv

KaosPrinsessa skrev:Den enda som verkligen verkar acceptera och förstå mig är min pojkvän. Men han har en del liknande problem som jag.

Det är en sak som jag tycker är lite deprimerande. När man insåg att alla de där personerna som faktiskt förstod en lite, var personer som också hade diagnoser, blev man lite besviken.
För någonstans ville jag tro att det fanns vanliga människor som hade förmåga att förstå andra.

Hur väl känner han dig?
Så väl att han oftast vet varför du reagerar som du gör,
innan du ställer dig och förklarar det för honom?

Dark_Solitude skrev:2011. Året där man fortfarande får höra att ADHD bara är ett smeknamn för "Rent obegåvad".
Året där man förväntas vara en idiot om man har en diagnos.

Vill inte leva i en värld där lärare säger, med en chockad tonart,
"Men du är ju jätte bra på att uttrycka dig.. ! Du är ju faktiskt väldigt smart, att se elever som dig är inte något man gör varje dag.. Du kunde ju faktiskt nå mvg!"

Varenda gång vill jag fråga "Vad har jag gjort dig för att få stå och höra det här? Av vilket skäl förtjänade jag att känna mig så värdelös, så korkad, så nedvärderad ?"
Men det gör jag aldrig. Jag blir för arg, och då sätter ADD-spärren in, och jag blir tyst. Hur mycket jag än öppnar munnen kommer inget ljud.
Och läraren bara fortsätter kränka mig, som om han inte ser hur jag förtvivlat försöker få luft..

Måste det verkligen vara såhär hela mitt liv

Kan du skriva ett brev till läraren, och förklara vilka svårigheter just du har pga dina diagnoser, vilka svårigheter du inte har, och hur du vill bli bemött?

Kimmelie skrev:Kan du skriva ett brev till läraren, och förklara vilka svårigheter just du har pga dina diagnoser, vilka svårigheter du inte har, och hur du vill bli bemött?

Har skrivit massor av dem. Pratat med rektorn, haft föräldrar där, psykologer, skickat papper från attentions hemsida, pratat, mailat, ringt..
Men alla anser att jag bara dummar mig. Att jag inte har några problem.

"Ja, du har väldigt bra förmåga att uttrycka dig både muntligt och skriftligt.
Det är ju inte vanligt för aspergare, men det vet du väl va.. så.. då vet vi ju båda vilka slutsatser vi kan dra av det.. du kanske bara inte orkar vara så.. vuxen alla gånger.. " Läraren i engelska.
Jag trodde inte mina öron, ilskan kom, ångesten gjorde mig stum.
Tills jag kom till punkten där ilskan vänder, och sprutar ut som lava ur munnen på mig.

"Vadå, så du menar att du på grund av det kan bestämma huruvida jag har ett handikapp eller inte?! Menar du verkligen det?
Och vadå inte orkar vara så vuxen alla gånger?
Eftersom att jag har svårt att förstå snirklingar och dolda budskap så kan ju du förtydliga det åt mig. Exakt vad menar du."

Då log bara läraren hånfullt mot mig och sa
"Och du tror att jag har tid med sånt här? Nej. Jag har faktiskt elever att undervisa om fem minuter. Elever som dessutom alltid är på sina lektioner." och så gick hon.

När jag sedan gick till rektorn och frågade om hon verkligen tyckte att det var lämpligt av en av lärarna att bete sig så, så sade hon att hon kunde ju inte utlåta sig om det, hon hade inte hört samtalet och hon trodde ju inte att läraren hade sagt något sådant.
Där begick hon det största brottet mot mina aspie lagar:
Påstå aldrig att jag ljuger!

Innan jag hann säga något motade hon ut mig ur rummet och stängde dörren. Arg som en tok satte jag mig på golvet och blundade.

Jag visste att lasse gillade mig, dataläraren, så jag gick till honom och berättade allt som hänt. Förväntade mig förståelse, eller lite tröst, eller.. vad som helst.
Istället såg han på mig, log efter en stund, och sa att "nej men nu måste du ha missförstått allt. men nu måste jag skicka det här mailet. vi ses på torsdag."

Jag ville spy på honom. Jag litade på honom. Jag hade varit så naiv att jag lagt min tillit hos honom.

Lärare. Jag försöker knappt prata med dem längre. Jag skickar ett mail, pratar en enda gång, sen ger jag mig. Jag orkar inte kriga längre..
Det tar inte slut..

sugrövmanövern skrev:

AAA skrev:

sugrövmanövern skrev:Någonting i min utstrålning väcker konfliktlystnad hos andra människor.

Som en boxer bland icke-boxrar?

Hurdå, hundrasen boxer eller

Javisst! En del andra hundar blir helförbannade på dem... Inte lätt att vara boxer alltså.

Dark_Solitude skrev:

AAA skrev:När jag vet lite hur jag är och var mina gränser går kan jag markera på ett smidigare sätt vad jag står för och vem jag är.

Då får jag respekt på ett annat sätt för folk märker att jag har integritet och självkännedom.

Just den delen är det som gör att folk inte gillar mig.
Just den delen var argumentet i skolan för att jag hade mig själv att skylla för att andra mobbade mig stenhårt.
"/

Tråkigt... Tror du att det kommer bli bättre nu? Känns det mindre hopplöst/hoppfullare nu av någon anledning?

AAA skrev:Tråkigt... Tror du att det kommer bli bättre nu? Känns det mindre hopplöst/hoppfullare nu av någon anledning?

Jo, det gör det..
Här finns det folk som faktiskt förstår. Känner mig inte lika konstig, ensam, oförstådd och dålig längre.. För det fanns folk som förstod, och som orkade att skriva svar för att jag skulle förstå..

... Har letat efter er så länge nu...

AAA skrev:

sugrövmanövern skrev:

AAA skrev:

sugrövmanövern skrev:Någonting i min utstrålning väcker konfliktlystnad hos andra människor.

Som en boxer bland icke-boxrar?

Hurdå, hundrasen boxer eller

Javisst! En del andra hundar blir helförbannade på dem... Inte lätt att vara boxer alltså.

Ja det är väl någonting i den stilen .

Dark_Solitude, går det att byta skola? Antar att det inte är så mycket att välja på där du bor, men kanske internat på någon ort med aspergarskola (där de har en realistisk syn på aspergare), eller någon folkhögskola för aspergare? Har ingen aning om det är en rimlig idé, slänger bara fram den så har någon gjort det. Det är ju sanslöst det du berättar, och lärarna verkar kunna vara den sortens fegvuxna som inte borde ha hand om barn och ungdomar (lika illa som så ofta på min tid).

Dark_Solitude skrev:

KaosPrinsessa skrev:Den enda som verkligen verkar acceptera och förstå mig är min pojkvän. Men han har en del liknande problem som jag.

Det är en sak som jag tycker är lite deprimerande. När man insåg att alla de där personerna som faktiskt förstod en lite, var personer som också hade diagnoser, blev man lite besviken.
För någonstans ville jag tro att det fanns vanliga människor som hade förmåga att förstå andra.

Hur väl känner han dig?
Så väl att han oftast vet varför du reagerar som du gör,
innan du ställer dig och förklarar det för honom?

Fast han har ingen diagnos och kommer kanske inte få någon och om han får det så blir det förmodligen social fobi och bipolär typ 2.
Jag har faktiskt stött på "vanliga" människor som är öppna och accepterar andra även om de kanske inte alltid förstår men de försöker förstå.

Han känner mig väldigt väl, i flera fall bättre än mig själv.
Ja han vet till 97% av gångerna varför jag gör som jag gör, ibland tom innan jag förstår varför. Han är väldigt bra på att läsa och förstå mig.

Dark_Solitude skrev::3 mjo.. amerikaner är fräna.. vi är raggare i min familj. (Inte med trasiga kläder och ett sjaskigt intryck. Vi har svarta kläder med lastbilar, örnar, flaggor och vargar på.. )
Ibland känner jag bara för att flytta till texas. Kunna gå i mina boots jämt..
och ingen snö

Tack för dina ord..

Fast det där stämmer inte, snö finns det gott om i Texas, och om det är bättre än Sverige, ingen fri sjukvård.

Dark_Solitude skrev:... Har letat efter er så länge nu...

Vad fint! Då har du hittat hem lite då?

Det är fantastiskt att få en känsla av att det kan finnas åtminstone något som kan hjälpa en att komma ur förtvivlan, desperation, uppgivenhet, apati eller vilket annan destruktivt tillstånd som helst.

Välkommen och stanna kvar

chibibotto skrev:

Dark_Solitude skrev::3 mjo.. amerikaner är fräna.. vi är raggare i min familj. (Inte med trasiga kläder och ett sjaskigt intryck. Vi har svarta kläder med lastbilar, örnar, flaggor och vargar på.. )
Ibland känner jag bara för att flytta till texas. Kunna gå i mina boots jämt..
och ingen snö

Tack för dina ord..

Fast det där stämmer inte, snö finns det gott om i Texas, och om det är bättre än Sverige, ingen fri sjukvård.

Om jag ska vara ärlig så vore det katten bättre att inte ha fri sjukvård än att sitta här och stirra på lätt och lagom sverige. Inbillar jag mig.

Zombie skrev:Dark_Solitude, går det att byta skola? Antar att det inte är så mycket att välja på där du bor, men kanske internat på någon ort med aspergarskola (där de har en realistisk syn på aspergare), eller någon folkhögskola för aspergare? Har ingen aning om det är en rimlig idé, slänger bara fram den så har någon gjort det. Det är ju sanslöst det du berättar, och lärarna verkar kunna vara den sortens fegvuxna som inte borde ha hand om barn och ungdomar (lika illa som så ofta på min tid).

Nja..
Närmsta är väl typ danderyd eller höghammar.. det är inte så vanligt..
Och frågan är om jag skulle trivas där. Jag är inte speciellt handikappad.
Har bara koncentrations svårigheter och svårt med minnet. Och svårt för att acceptera sociala regler och ideal. så jag vet inte, jag skulle mer känna mig lite kränkt av att gå på en sådan skola, tyvärr..

Sen är det ju svårt när jag fyller nitton i sommar. Ska ju egentligen vara klar nu. Gå ut gymnasiet och allt. Att börja byta gymnasium nu börjar bli lite krångligt..

Vill seriöst bara skita i allt, kasta böckerna åt skogen och sova bort hela dagarna.. jag orkar inte.

Dark_Solitude

Oskriven lag i arbetslivet: Man aktar sig från att rikta öppen kritik mot sina kollegor. Sen kan de faktiskt vara stressade. De också. Och uppleva att det inte riktigt orkar förhålla sig till dina problem just där och då.

Att det inte går att ändra på världen är fel. Men det är ett osäkert företag har sitt pris det också och det finns de som knäcks på kuppen.

Bjäbbmonstret skrev:Dark_Solitude

Oskriven lag i arbetslivet: Man aktar sig från att rikta öppen kritik mot sina kollegor. Sen kan de faktiskt vara stressade. De också. Och uppleva att det inte riktigt orkar förhålla sig till dina problem just där och då.

Att det inte går att ändra på världen är fel. Men det är ett osäkert företag har sitt pris det också och det finns de som knäcks på kuppen.

Och med det menar du.. ?
Att.. Jag inte ska kritisera andra öppet?
Det gör jag i vanliga fall inte. I vanliga fall sitter jag och håller käften. Och hör på medan andra kritiserar, skrattar åt, och ljuger om mig. För det ingen vet om en, det hittar dem på om en istället.

De människor jag mött har ändra sagt åt mig att söka en särskola om jag har problem med hur klarrsummenas ljudnivå är. Eller så har dem sagt att jag ska sluta dumma mig, för så smart som jag är så har jag inget handikapp.
Jag ska bli en vuxen självständig ansvarsfull person, och sluta låtsas ha ett handikapp.

Hurra för omvärlden.

Dark_Solitude: Jag har läst. Liknande erfarenheter här! När jag möts av inlindade budskap har jag ibland sagt: "Jag har AS, kan inte läsa mellan raderna. Kan du vara så snäll och säga rakt på sak vad du menar?" Detta har oftast inte funkat, bara ibland.

DE vill inte anpassa sig till oss, orkar inte lära sig om AS eller andra funktionshinder. De är lata och kör helst enbart på fördomar.

Jag har testat att nämna den här diagnosen ibland, men resultatet är nedslående. Verkar som att man måste lära sig neurotypiska. I andra länder tror de bara att jag inte fattat språket. Lite lättare...

Gick en minikurs i den Haag, NL. Fick en massa frågor. Skulle kryssa för helst bara ett alternativ, men alla behövde kryssas för. Jag hade problem inom samtliga livsområden. Blev villrådig. De tillkallade en svenska. Trodde inte jag klarade engelskan, men det gjorde jag ju. Fast jag klarade inte av att ljuga, eller ens halvljuga. Svenskan fattade ingenting. Jag såg inte ut att vara varken fysiskt eller psykiskt sjuk, eller ens fattig? Nej, vem kan tolka en aspergares kroppsspråk, våra ibland rätt märkliga ögon, vårt beteende. INGEN! Vi ger ett genomgående förvirrande intryck: intelligens, barnslighet - i en salig blandning.

My name is ET. You'll never understand - unless you fly with me out into the outer space! Do you dare to to that?

Nej, jag tänkte väl det...suck!

Dark_Solitude skrev:Howdy.

Är så fruktansvärt trött på allting. Efter att ha bytt psykolog krashade allting. Jag gråter konstant, kan knappt tänka, är totalt död när jag kommer hem efter skolan..
Min ökade dos concerta har gjort att mina ADD problem blivit mindre, men mina asperger problem har istället blivit tydligare.
Vilket gör att jag har allt svårare för andra människor.

Folk. Allt dem gör beror på rädsla. Alla är så rädda, rädd för att sticka ut, ta plats, höras. Rädd för folk som inte känner som dem, rädda för folk som sticker ut. Lögner, svek, bristande moral och åsikter som bara gynnar dem själva.. Jag vill bara spy på folk nu mer.

Men det som verkligen gör att jag inte pallar med folk är
att dem inte har något som helst intresse av annat än sig själva.
Dem vill inte lyssna när folk berättar om diagnoser, men snacka skit och ha fördomar, det kan dem ändå. -.-

Okunskapen, och oviljan att lära sig förstå, gör mig förbannad, hatisk.
Det värsta var när man insåg att inte ens pojkvän skulle orka lyssna i tjugo minuter. "jag är inte intresserad av det där. jag orkar inte höra."
Ja, ingen orkar höra. Men alla uttrycker sig, har åsikter, snackar skit, dömer en åt höger och vänster.
Men sanningen är ingen intresserad av.
och dessa människor ska jag leva med?!

Jag blir bara argare och argare för varje dag, när jag besviket bara ser hur få normala människor det finns som verkligen vill förstå.
Jag hör inte hemma här.. jag vill inte vara här..

Hur gör ni andra för att överleva, för att inte strypa alla fördomsfulla hånande människor? För att inte bli arg över hur lite information det finns om diagnoser?
Hur gör ni för att inte drunkna i hatet mot det själviska samhället?

hjälp ...

Intressant. Relevant för mig.

Igenkänning: Ja, folk drivs av rädsla, just som du säger. Mest för att hamna utanför flocken. Det stör mig. Det finns för få modiga och självständiga människor. Jag ser denna rädsla varje dag tycker jag i skola och arbete. Denna ängslighet över att stängas ute, hamna efter. Jag tycker också att folks handlingar baseras på rädsla till stor del. Jag kan se hur folk som är populära drar andra till sig och där "felar" jag då jag inte vill dras in/med i deras fåniga gruppmentalitet. Jag vill inte visa en sådan falsk och konstlad uppskattning som jag tycker att andra visar inför alfafolket.

Mm folk är egocentriska, människan är sådan. Solidaritet och osjälviska handlingar/uppoffringar är inte framträdande i vår värld. Det retar mig med. Man ser vem som verkligen bryr sig då man mår som sämst. Jag har upplevt att det inte kastas ut några livbojar när man är på vippen att försvinna under vattenytan. Det är när man själv lyckats hålla sig ovan den och tagit sig i land för egen maskin som folk börjar intressera sig sig och engagera sig igen. Nu är jag kanske lite orättvis och fel ute men så här har jag själv kännt, till stor del i livet. Jag känner ett styng av skuld då jag säger detta då jag har fått hjälp när det varit som värst men till största del har jag själv fått springa framåt, jagad och sårad, tills jag velat stupa men ändå tvingats fortsätta.

Hur jag överlever? Jag undviker människor, situationer, arbetsplatser som jag vet kommer ta energi av mig och sänka mig. Jag väljer ett fåtal vänner med omsorg, människor som ger och inte bara tar. Jag är tyst om mina problem och tillkortakommanden. Det är inte andras angelägenhet. Jag håller på mina resurser, dämpar min lust att rycka in där jag ser att det finns brister. Tidigare har mitt behov av att rycka in till folks hjälp, där jag ser att saker kan göras bättre, varit för starkt för att bortse ifrån. Nu kan jag se brister och folk som lider nöd på olika sätt och ändå hålla avstånd till det hela.

Det låter kanske kallt men för mig är det fråga om överlevnad. Jag hjälper givetvis folk som verkligen behöver hjälp men har de bara hamnat i relativt vardagliga trångmål så slänger jag mig inte framför deras fötter till undsättning. Det kunde jag göra förr. Jag kan hålla folk ifrån mig på ett annat sätt än förut. Jag ger dom inte tillträde till min inre kraftkälla och erbjuder dem fri tillgång. Det har fullständigt sänkt mig förut.

Hoppas mitt svar varit lite till hjälp.

Har inte samma problem som andra här.

Har insett att det inte går att förstå omvärlden, framförallt inte kolegor, som inte går att diskutera med, eftersom dom vet hur allt är, och inte vill veta att dom skulle kunna ha fel.

Jag har ju den fantastiska möjligheten att gå i pension ett år i förväg.
Så slipper jag oroa kolegorna med att naturlagarna tyvärr råkar gälla även vårt företag, och att det inte hjälper att komma med standardargumentet att det är hets mot folkgrupp, eller etnisk diskriminering från naturlagarnas sida.

outer_space skrev:Jag ger dom inte tillträde till min inre kraftkälla och erbjuder dem fri tillgång.
Hoppas mitt svar varit lite till hjälp.

Oh yes, you have.. Mycket..
Du anar inte hur det känns att läsa någon som förstår. som inte säger att jag är knäpp, oförstående, instängd, trångsynt osv..

Tack

Vissa förstår men dom som borde ha förståelse har det inte vilket gör livet svårare

fritor skrev:Vissa förstår men dom som borde ha förståelse har det inte vilket gör livet svårare

Vissa förstår med dem som borde ha förståelse har det inte, vilket gör att Dark solitude måste gå i psykoterapi för att lära sig leva med andra människor...

Skitnajs..

Dark_Solitude skrev:

fritor skrev:Vissa förstår men dom som borde ha förståelse har det inte vilket gör livet svårare

Vissa förstår med dem som borde ha förståelse har det inte, vilket gör att Dark solitude måste gå i psykoterapi för att lära sig leva med andra människor...

Skitnajs..

Du skildrar verklighetens Sverige på ett mycket träffsäkert sätt! DU ser och känner rätt. DU är rätt. Sedan är det ju svårt att hålla fast vid det när folk ger antisignaler, men det brukar dyka upp Någon som orkar finnas där för en...

Det som gör mig arg som ett bi är att: Man får inte tala om eller beskriva olika funktionshinder man har. Då är man en kverulant. Samtidigt saknas nästan all kunskap om precis vartenda funktionshinder. Ingen kan alltså ta hänsyn till dem, anpassa sig till de handikapp de inte ser eller förstår.
Så, då blir det ju fel ändå, hur man än gör.

En nyinsjuknad vän, fibromyalgi, gav sig av på en gruppresa med kyrkan. Han hängde förstås inte med riktigt, men folk gick ifrån honom helt enkelt. Ingen stöttade och hjälpte honom eftersom de inte visste vad han kunde/inte kunde göra. Och självklart kan vi ju inte "prata sjukdomar".

Detta gäller för samtliga funktionshinder, vad jag vet. Vi är väldigt många i samma båt. "De utförsäkrade" är i den båten. Du är alltså inte ensam! (Är det nån tröst?? )

Själv ser jag entusiastiskt fram mot nästa liv!

"Förstår mig och accepterar mig" haha nej. NEJ. Skitvärld. Pissiga avfall.