Howdy.

Är så fruktansvärt trött på allting. Efter att ha bytt psykolog krashade allting. Jag gråter konstant, kan knappt tänka, är totalt död när jag kommer hem efter skolan..
Min ökade dos concerta har gjort att mina ADD problem blivit mindre, men mina asperger problem har istället blivit tydligare.
Vilket gör att jag har allt svårare för andra människor.

Folk. Allt dem gör beror på rädsla. Alla är så rädda, rädd för att sticka ut, ta plats, höras. Rädd för folk som inte känner som dem, rädda för folk som sticker ut. Lögner, svek, bristande moral och åsikter som bara gynnar dem själva.. Jag vill bara spy på folk nu mer.

Men det som verkligen gör att jag inte pallar med folk är
att dem inte har något som helst intresse av annat än sig själva.
Dem vill inte lyssna när folk berättar om diagnoser, men snacka skit och ha fördomar, det kan dem ändå. -.-

Okunskapen, och oviljan att lära sig förstå, gör mig förbannad, hatisk.
Det värsta var när man insåg att inte ens pojkvän skulle orka lyssna i tjugo minuter. "jag är inte intresserad av det där. jag orkar inte höra."
Ja, ingen orkar höra. Men alla uttrycker sig, har åsikter, snackar skit, dömer en åt höger och vänster.
Men sanningen är ingen intresserad av.
och dessa människor ska jag leva med?!

Jag blir bara argare och argare för varje dag, när jag besviket bara ser hur få normala människor det finns som verkligen vill förstå.
Jag hör inte hemma här.. jag vill inte vara här..

Hur gör ni andra för att överleva, för att inte strypa alla fördomsfulla hånande människor? För att inte bli arg över hur lite information det finns om diagnoser?
Hur gör ni för att inte drunkna i hatet mot det själviska samhället?

hjälp ...

vad ska de förstå?

Hitta någon som bryr sig.

Själv har jag lyckats hitta ett fåtal vänner som verkligen bryr sig. Som tur är har jag en familj och släkt som bryr sig och är förstående. Fast jag känner ofta att ingen förstår mig ändå.

Den som jag känner bryr sig mest och förstår mig bäst är en kompis med ADHD.

Du kanske borde försöka hitta några NPF vänner?

Att inte drunkna i hatet - amfibiska lungor.

Min familj tycker om mig. Men förstår? Nej, delvis kanske speciellt morsan. Men det går inte att helt förstå en så pass störd människa som mig. Men det behövs inte heller, jag skiter i förståelse bara jag blir behandlad med respekt och omtyckt.

Övriga omvärlden hatar mig. Någonting i min utstrålning väcker konfliktlystnad hos andra människor.

Saknade alternativet ibland, så jag svarade nej.

Jag har sedan länge drunknat under allt det där, jag har gett upp på människor och samhälle. Familj har jag aldrig haft som förstått eller brytt sig, annan släkt samma sak. LSS och andra instanser gör så lite som möjligt och undanhåller så mycket hjälp som möjligt för att det kostar ju pengar att hjälpa oss med diagnoser och funktionshinder.

Näe, jag har gett upp. Jag gör det jag vill göra och håller mig så långt borta från andra människor som jag bara kan, finns ingen anledning att prata eller umgås med andra. Internet fyller den funktionen perfekt.

Jag har sorterat bort förståelse, det är överreklamerat. Jag kör på acceptans. Vänner och familj som accepterar att man är lite off. Acceptans är enklare och ganska tillfredsställande.

Jag känner igen väldigt mycket från när jag förstod att jag har AS, för 4 år sen. Min reaktion var nästan exakt densamma som din, Dark_Solitude. Jag gick igenom en fas när jag hatade alla NT och hela NT-samhället. Men gradvis har jag lärt mig mer om hur det funkar i NT-världen, och tids nog kom jag till en punkt när jag insåg att jag tjänade mest själv på att försöka lära mig "NT-språket", för de skulle aldrig bry sig om att lära sig "AS-språket".

Dark_Solitude skrev:Howdy.

Är så fruktansvärt trött på allting. Efter att ha bytt psykolog krashade allting. Jag gråter konstant, kan knappt tänka, är totalt död när jag kommer hem efter skolan..
Min ökade dos concerta har gjort att mina ADD problem blivit mindre, men mina asperger problem har istället blivit tydligare.
Vilket gör att jag har allt svårare för andra människor.

Folk. Allt dem gör beror på rädsla. Alla är så rädda, rädd för att sticka ut, ta plats, höras. Rädd för folk som inte känner som dem, rädda för folk som sticker ut. Lögner, svek, bristande moral och åsikter som bara gynnar dem själva.. Jag vill bara spy på folk nu mer.

Eftersom du går i skolan antar jag att du är rätt ung. Ungdomar är ofta osäkra. Jag vet givetvis inte hur det är i din bekantskapskrets, men bland de jag umgåtts med som vuxen så är inte alla rädda. Däremot "Lögner, svek, bristande moral och åsikter som bara gynnar dem själva..." förekommer överallt, inte pga rädsla, utan pga att människan av naturen är självisk. Det är nödvändigt för att överleva. Jag var 34 år när jag fick det förklarat för mig, och jag fick världens chock och låg bara hemma och grät i en vecka, för jag kände mig så grundlurad... Att alla andra hade förstått det automatiskt, men jag förstod aldrig själv...

Dark_Solitude skrev:Men det som verkligen gör att jag inte pallar med folk är
att dem inte har något som helst intresse av annat än sig själva.
Dem vill inte lyssna när folk berättar om diagnoser, men snacka skit och ha fördomar, det kan dem ändå. -.-

Folk i allmänhet är oftast bara intresserade av det som de själva är intresserade av... Särskilt ungdomar som själva inte har mått dåligt är sällan intresserade av diagnoser... Detsamma gäller för många vuxna. Jag har träffat några som faktiskt varit intresserade av att höra om AS - men det har varit personer som känt nån som har AS... Och några enstaka personer som faktiskt är intresserade av människor, och tyckt det varit intressant att få lära sig nåt nytt...

Att snacka skit och ha fördomar är betydligt enklare, då behöver man inte ändra sin verklighetsuppfattning...

Dark_Solitude skrev:Okunskapen, och oviljan att lära sig förstå, gör mig förbannad, hatisk.
Det värsta var när man insåg att inte ens pojkvän skulle orka lyssna i tjugo minuter. "jag är inte intresserad av det där. jag orkar inte höra."
Ja, ingen orkar höra.

20 minuter låter som ett långt föredrag...

Dark_Solitude skrev:Men alla uttrycker sig, har åsikter, snackar skit, dömer en åt höger och vänster. Men sanningen är ingen intresserad av.

Vilken sanning? Det finns så oändligt mycket som är sant, så att intressera sig för varje aspekt av sanningen går inte...

Dark_Solitude skrev:och dessa människor ska jag leva med?!

Om du inte hittar några andra du trivs bättre med, eller föredrar att vara ensam...

Dark_Solitude skrev:Jag blir bara argare och argare för varje dag, när jag besviket bara ser hur få normala människor det finns som verkligen vill förstå.
Jag hör inte hemma här.. jag vill inte vara här..

Stark igenkänning!!! Jag gick omkring och var arg och hatade i över ett år, innan jag insåg att jag bara mådde dåligt av det själv...

Dark_Solitude skrev:Hur gör ni andra för att överleva, för att inte strypa alla fördomsfulla hånande människor? För att inte bli arg över hur lite information det finns om diagnoser?
Hur gör ni för att inte drunkna i hatet mot det själviska samhället?
hjälp ...

Jag gick in för att lära mig "NT-språket", för att kunna välja att anpassa mig och smälta in (så gott jag kunde) om jag ville, eller avstå om jag inte ville... Men för att ha en valmöjlighet var jag tvungen att lära mig hur de fungerar. I många situationer har jag betett mig likadant som dem, fullt medveten om att allting bara är ett spel, som alla är medvetna om, och spelar med i, för det är det enda som fungerar i deras värld...

Idag kan jag välja hur jag vill göra. Jag har sociala behov, och om det bara har funnits "skitstövlar" att välja på att umgås med, så har jag under vissa perioder valt att göra det, och spela efter deras spelregler...

Vad man än tycker om "NT-spelet", så bör man vara medveten om att det trots allt är de som upprätthåller samhället. Ett samhälle med bara aspisar - hur långt skulle det fungera? Inte alls, om alla var som jag... Jag har lärt mig att uppskatta NT för de bra saker de trots allt gör...

sugrövmanövern skrev:Någonting i min utstrålning väcker konfliktlystnad hos andra människor.

Som en boxer bland icke-boxrar?

Har insett att min omvärld förstår mig lika lite som jag förstår den.

När jag känner hat mot allt och alla så är det när jag är övertrött och behöver vila. Utvilad = flexibel och tolerantare.

Som bekant kan man bara ändra på sig själv, ingen annan. Så gör vad DU kan för att klara omgivningens påfrestningar. Blir det för mkt - vila, håll dig undan och samla krafter.

mondo beyondo skrev:tolerantare

Mer tolerant.

"tids nog kom jag till en punkt när jag insåg att jag tjänade mest själv på att försöka lära mig "NT-språket", för de skulle aldrig bry sig om att lära sig "AS-språket". "


Kimmelie..
Hur gjorde du för att komma dit? (jag har läst det du skrev, joo..)
För.. När jag tänker på det, vilket jag gjort många gånger, så väcker det bara ännu mer ilska och förakt.
Det får varenda centimeter utav mig att känna sig förnedrad kränkt nedvärderad och spottad på.

Jag ska göra så mycket, bara för att kunna leva i samma värld som alla andra, utan att bli nedtrampad i jorden. Men ingen kommer någonsin att se allt skit jag gjort med mig själv, det våld jag gör på mig själv, för att kunna leva med alla andra.
Tanken på att andra ska tycka att jag är konstig hela mitt liv,
och inte veta allt jag gjort, alla tårar jag gråtit och alla nätter jag legat och skrikit ut min ångest, för att jag måste inse att jag måste anpassa mig, får mig att seriöst vilja gå ut på stan och skrika åt alla dumma jävlar
"om ni är så jävla bra, så ta era jävla fantastiska ohandikappade hjärnor och skapa något gott i denna värld för en gångs skull! DÖ ERA JÄVLAR."

men.. det kan man inte. och .. så sjuk är jag inte.
Det är så orättvist.. så taskigt.. jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna acceptera tanken att bara lägga mig ned och foga mig .. ge upp.. liksom..

Jag har vissa tillgångar samt svårigheter som skiljer sig från flertalet övriga.

Då kan jag få hjälp från alla möjliga håll och kanter till att få ett bättre liv utifrån mina förutsättningar.

När jag vet lite hur jag är och var mina gränser går kan jag markera på ett smidigare sätt vad jag står för och vem jag är.

Då får jag respekt på ett annat sätt för folk märker att jag har integritet och självkännedom.

Förhoppningsvis accepterar jag att jag är som jag är och ser det fina i det och kan känna kärlek till mig och andra.

AAA skrev:När jag vet lite hur jag är och var mina gränser går kan jag markera på ett smidigare sätt vad jag står för och vem jag är.

Då får jag respekt på ett annat sätt för folk märker att jag har integritet och självkännedom.

Just den delen är det som gör att folk inte gillar mig.
Just den delen var argumentet i skolan för att jag hade mig själv att skylla för att andra mobbade mig stenhårt.
"/

Var inget förresten

Dark_Solitude skrev:[... alla tårar jag gråtit och alla nätter jag legat och skrikit ut min ångest, för att jag måste inse att jag måste anpassa mig, får mig att seriöst vilja gå ut på stan och skrika åt alla dumma jävlar
"om ni är så jävla bra, så ta era jävla fantastiska ohandikappade hjärnor och skapa något gott i denna värld för en gångs skull! DÖ ERA JÄVLAR."

men.. det kan man inte. och .. så sjuk är jag inte.
Det är så orättvist.. så taskigt.. jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna acceptera tanken att bara lägga mig ned och foga mig .. ge upp.. liksom..

Lidandet är avsett att slipa oss till diamanter - och det finns gott om slipstenar! Det de andra inte kan ta ifrån oss är våra gåvor, funktionstillgångar eller den lilla röst som talar om för oss vilka vi egentligen är.

Jag har ofta känt på samma hat som du. Hur kan de bara med att förkasta hela oss, inkl. alla de gåvor som är till för att berika världen? De borde känna till en rad aspergare som bidragit till samhället på ett unikt sätt. De vill ha våra gåvor men inte handikappen.

Har då ofta sökt mig till människor från andra kulturer, som INTE drivs av Jantelagen eller där man inte i första hand behöver vara lagom. Svenskarnas krav på likformighet är extrema. Har man inte råd att resa så finns det ju många invandrare att söka kontakt med.

Mest uppeppad blev jag av en amerikan. "Why do you want to be normal?" sa han. Där fick jag mig en tankeställare - insåg att det finns andra världar och ideal.

:3 mjo.. amerikaner är fräna.. vi är raggare i min familj. (Inte med trasiga kläder och ett sjaskigt intryck. Vi har svarta kläder med lastbilar, örnar, flaggor och vargar på.. )
Ibland känner jag bara för att flytta till texas. Kunna gå i mina boots jämt..
och ingen snö

Tack för dina ord..

AAA skrev:

sugrövmanövern skrev:Någonting i min utstrålning väcker konfliktlystnad hos andra människor.

Som en boxer bland icke-boxrar?

Hurdå, hundrasen boxer eller

Dark_Solitude skrev::3 mjo.. amerikaner är fräna.. vi är raggare i min familj. (Inte med trasiga kläder och ett sjaskigt intryck. Vi har svarta kläder med lastbilar, örnar, flaggor och vargar på.. )
Ibland känner jag bara för att flytta till texas. Kunna gå i mina boots jämt..
och ingen snö S

Tack för dina ord..

You're welcome! Så frågorna är:

- Who am I?
- Where do I belong?

http://www.youtube.com/watch?v=-_w5V8MZGUc

[OT]

Arkimedes skrev:

mondo beyondo skrev:tolerantare

Mer tolerant.

Alltid lika trist med den här sortens språkpoliseri där folk bara vill begränsa språket utan en aning om hur litet de kan. Eller som ska slå ner på så här litet, även om man hade haft "rätt". Trist inte minst med tanke på effekterna. Läs på litet texter och skölj dig i olika regionala varieteter. Och sluta förväxla ordlistor med normer, om du hör till de många som gör det.

[/OT]

Dark_Solitude skrev:

Kimmelie skrev:tids nog kom jag till en punkt när jag insåg att jag tjänade mest själv på att försöka lära mig "NT-språket", för de skulle aldrig bry sig om att lära sig "AS-språket".

Kimmelie..
Hur gjorde du för att komma dit? (jag har läst det du skrev, joo..)
För.. När jag tänker på det, vilket jag gjort många gånger, så väcker det bara ännu mer ilska och förakt.
Det får varenda centimeter utav mig att känna sig förnedrad kränkt nedvärderad och spottad på.

Jag öste ur mig ilska åt lite alla möjliga håll... Som jag skrev så tog det över ett år innan ilskan la sig. Jag hade t ex en "asperger-psykolog" som jag hade häftiga diskussioner med. Jag tog upp allt jag var förbannad på, i det här "NT-samhället". Han höll visserligen inte med om allt, men jag gapade och skrek och var förbannad, och han kunde bemöta det utan att bli arg tillbaka. Visserligen blev jag ibland arg på honom också, för jag tyckte inte han heller förstod mig. Men jag fick ur mig en del ilska i alla fall.

Jag var 34 år när jag fick min AS-diagnos. (Är 38 år nu.) Jag har mått dåligt i hela mitt liv. Särskilt i tonåren hade jag en period när det var rent förjävligt. Jag var våldsamt självdestruktiv, söp hejdlöst i ett halvår, tills jag kollapsade. Jag var då 17 år. Vid nåt tillfälle då sa min faster: "Livet blir lättare när man har fyllt 40." Jag har tänkt på det under alla år sen dess, och enligt min erfarenhet hittills så hade hon rätt. Livet blir faktiskt enklare när man blir äldre. Även om jag har haft många jobbiga perioder även på senare år, så går det inte ens att jämföra med hur fruktansvärt det var när jag var 16-17 år...

Vad som slutligen fick mig att vilja lära mig leva i "NT-världen"...
Jag har även ADHD, men den diagnosen fick jag ett år efter AS-diagnosen. Jag trodde jag skulle få den hjälp jag behövde på en gång, när jag fått AS-diagnosen, men det fick jag inte. När jag först inte fick nån hjälp alls, och tillvaron var lika outhärlig som innan, föll jag tillbaka och började använda amfetamin igen. Det var ju det enda jag blev lugn av...

Det är en hård värld att leva bland missbrukare, och jag var tvungen att så snabbt som möjligt lära mig "spelreglerna" för att överleva. Det var lättare att acceptera att knarkare ljuger, och försöker utnyttja en så mycket som möjligt. Det var bara att lära sig strategier för att skydda sig. Men att acceptera att många s.k. "goda" i själva verket var lika sviniga, var betydligt svårare... Jag hade högre förväntningar på dem...

(Jag hoppar över en del här...)

Efter att jag blivit drogfri, och även fått ADHD-diagnosen och CS-medicin, hade jag en lång period när jag mest umgicks med f.d. missbrukare. För mig var det lättare att känna samhörighet med dem. De försökte inte hålla upp så jävla snygga fasader, som många andra jag umgåtts med tidigare gjorde. Hyckleriet var det jag avskydde mest.

Det var när jag umgicks med dem som jag kände själv att jag verkligen ville lära mig att passa in. Jag kände att jag behövde det sociala umgänge jag hade med dem, och jag ville inte känna mig så annorlunda. Vid det laget hade det gått ca 2 år sen jag fick AS-diagnosen. Jag minns inte när ilskan mot "NT-samhället" började lägga sig, det skedde nog gradvis, men tidigare hade jag inte haft nåt intresse av att lära mig att förstå spelreglerna i NT-samhället.

Det var en bit av min resa...

För mig är det inte viktigt att alla förstår mig, och vet att jag har AS och vad det innebär, osv. Huvudsaken är att jag blir respekterad och accepterad för den jag är. Att jag inte lyckas smälta in så bra - det märks fortfarande att jag är annorlunda - spelar ingen roll längre.

Dark_Solitude skrev:Jag ska göra så mycket, bara för att kunna leva i samma värld som alla andra, utan att bli nedtrampad i jorden. Men ingen kommer någonsin att se allt skit jag gjort med mig själv, det våld jag gör på mig själv, för att kunna leva med alla andra.
Tanken på att andra ska tycka att jag är konstig hela mitt liv,
och inte veta allt jag gjort, alla tårar jag gråtit och alla nätter jag legat och skrikit ut min ångest, för att jag måste inse att jag måste anpassa mig, får mig att seriöst vilja gå ut på stan och skrika åt alla dumma jävlar
"om ni är så jävla bra, så ta era jävla fantastiska ohandikappade hjärnor och skapa något gott i denna värld för en gångs skull! DÖ ERA JÄVLAR."

men.. det kan man inte. och .. så sjuk är jag inte.
Det är så orättvist.. så taskigt.. jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna acceptera tanken att bara lägga mig ned och foga mig .. ge upp.. liksom..

Ge upp behöver du inte göra. Det gäller bara att du hittar ett sätt att leva på som du själv trivs med, och som fungerar för dig. Att acceptera att man har ett funktionshinder är inte detsamma som att ge upp. Jag har t ex aldrig klarat av att jobba, har svårt att ens klara av nån daglig verksamhet, bor på serviceboende och behöver en del hjälp. Men det innebär inte att jag har gett upp. Tvärtom faktiskt! Sen jag accepterade mitt funktionhinder, och vad som är rimligt att jag kan klara av, har jag istället "slutat att ge upp". Gav upp gjorde jag för länge sen, redan när jag var liten - deprimerad, ville inte leva, osv. Nu när jag har fått den hjälp jag behöver, så har jag för första gången börjat vilja leva.

Den enda som verkligen verkar acceptera och förstå mig är min pojkvän. Men han har en del liknande problem som jag.

Kimmelie: Tänk vilken lång resa du gjort genom lidandets öknar - och du är fortfarande vid liv - så envis och stark innerst inne! Du är som den där diamanten jag nämnde. Den behöver slipas för att skönheten ska komma fram. Det gör ont...men det finns nog en mening med lidandet trots allt.

Det kan man aldrig se när man är mitt inne i det. Bara ibland när man kommit upp på en "kulle", ser sig tillbaks och inser vad man lärt sig, vilka insikter man samlat på sig, hur rik man är. Många NT fastnar i hjulspåren eftersom de har talang för att passa in. Men är de lyckliga?

Vad är lycka? Måste man känna sig lycklig? Räcker det med att komma till insikt? Att genomskåda människors skådespel och självbedrägerier, samt sina egna är stort för mig.