Jag undrar om fler har problem med att släppa loss. Jag kan känna att jag vill och att det liksom "bubblar" i mig, men jag kan inte släppa loss.

T.ex. när jag lyssnar på musik i bilen blir jag väldigt emotionellt engagerad, får lätt en längtan efter att bara dansa loss. Men om jag får tillfälle att dans (i och försig ett tag sedan, är ju inte ute direkt) så kan jag aldrig förverkliga detta. Står bara och tittar på och vill absolut inte bli indragen med ngn annan, då går jag hellre därifrån.

Ett annat exempel är att släppa loss med hjälp av alkohol i andras sällskap, jag kan vilja, men inte riktigt tillåta mig att släppa taget. Nu pratar jag inte om att bli full, men att inte ha stenhård koll på vad jag dricker för att det inte ska bli för mykcket. Till exempel på företagsfester, antingen dricker jag väldligt lite eller inget alls, men jag skulle vilja släppa loss som de andra, bli lite wild and crazy, men icke!

Vet inte rikitgt varför, delvis kanske för att jag inte riktigt vet hur man gör, för de andra verkar det komma mer naturligt. Jag känner inte riktigt att jag är med de andra.

Sen har jag en tendens att så fort jag fått ngt i mig (behövs inte mycket!) så berättar jag gärna intima detaljer om mitt privatliv för de som jag kanske inte borde berätta det för (t.ex. min chef!!!). Kan vara en av anledningarna till att jag känner det bäst att hålla igen.

Fler som känner igen sig?

Jag har svårt att släppa loss. Delvis för att jag trakasserats hela livet, att jag försöker försvinna för att slippa skadas mer. För in del är det att fånga impulstråden när den kommer flygandes i neongrönt och neonorange!

Jag har svårt att släppa loss, eftersom jag blivit misshandlad som liten. När jag o min syrra fjantade oss och var glada kunde mina föräldrar bli jättearga och skrika osv, så nu kan jag inte börja gapskratta åt saker eller fjanta runt för mycket, har ställt in mig på att jag inte får.

När jag var liten så släppte jag loss rejält, alltid. Dansade galet, var impulsiv och släppte mina hämningar (kunde inte riktigt kontrollera mina känslor), vilket enbart ledde till att jag blev mobbad... Nu är jag mer restriktiv - såvida en större mängd alkohol inte är inblandat. Men till och med då är jag försiktig.

Jo, jag känner igen.
Övning ger färdighet!

Hade också svårt att släppa loss men efter ett antal fösök så gick det tillslut. Behöver väl inte nämna att alkohol i stora mängder var inblandat.

För att göra det så smärtfritt som möjligt bör man se till att vara i rätt sällskap (chefen ska inte med ) som ser till att du inte råkar illa ut om det skulle vara så att det blir lite för mycket alkohol.
Det går att tvinga upp sig på dansgolvet och vänja in sig. Man kan dansa i ett mörkt hörn där ingen ser och testa hur det känns.
Plötsligt så inträffar det där magiska med tillräcklig berusningsgrad, rätt musik och så flyter det bara på.

Testa fler gånger! Men se till att vara helgarderad med rätt sällskap som inte lämnar dig i sticket samt är att lita på även när du är som mest pinsam/jobbig/trött.
Har man väl vågat en gång så går det lättare att släppa loss nästa gång och ännu lättare gångerna efter det.
Det gäller att komma över den där pinsamhetströskeln.

OBS! Det här ska inte ses som alkoholpropaganda!
Det går säkert att släppa loss utan men tar kanske något längre tid.

Det finns ju frigörande dans som en sorts terapiform också. Kanske något att börja med?

Om "släppa loss" innebär att dansa är svaret aldrig. Jag har aldrig förstått konceptet att röra sig till musik.

Annars är det inga problem med att släppa loss. Fast för mig handlar det om att bli extra verbal. Jag låter orden dansa, jag släpper loss en jazzsession bestående av ord, argument, käftslängande och mer eller mindre poetiska uttalanden.

Rätt sorts musik gör sitt till, att dansa till euoro-techno är ju inte det lättaste, men som någon skrev, övning ger färdight. Även att du är omgivn av människor du känner dig trygg med är viktigt, sådana som tar dig för den du är.

Försök att hitta sammanhang där du inte behöver känna dig som ett ufo, alla kan inte trivas på Spy-bar, jag skulle inte sätta min fot där.

Alkohol, ja där lyder mitt råd: Ta inte den där extra ölen när stämningen är på topp, vänta hellre, det bli inte roligare. Hitta din gräns, för mig är det beroende på dagsform, men 2-3 starköl brukar vara min gräns.

NoteToSelf skrev:Jag har svårt att släppa loss, eftersom jag blivit misshandlad som liten. När jag o min syrra fjantade oss och var glada kunde mina föräldrar bli jättearga och skrika osv, så nu kan jag inte börja gapskratta åt saker eller fjanta runt för mycket, har ställt in mig på att jag inte får.

Det gör ont i mig när jag läser det du skrev.

OfT: citeringen brukar alltid bli fel för mig, hur gör jag så att det blir rätt så mod slipper kratta igen grusgången efter mig varje gång!!

Kattpappa skrev:OfT: citeringen brukar alltid bli fel för mig, hur gör jag så att det blir rätt så mod slipper kratta igen grusgången efter mig varje gång!!

Läs tråden om citering

Här är ett väldigt bra beskrivande inlägg i tråden (tack Zombie).

Varsågod, som det heter numera!

Kattpappa skrev:

NoteToSelf skrev:Jag har svårt att släppa loss, eftersom jag blivit misshandlad som liten. När jag o min syrra fjantade oss och var glada kunde mina föräldrar bli jättearga och skrika osv, så nu kan jag inte börja gapskratta åt saker eller fjanta runt för mycket, har ställt in mig på att jag inte får.

Det gör ont i mig när jag läser det du skrev.

Jo, i mig med.

************

Jag kunde "släppa loss" så länge kroppen var pigg nog. (Nu verkar det som den är slut i förtid av obehandlad Asperger.) Det berodde på hur jag kände mig i situation och sällskap, någon drog har jag aldrig behövt av det skälet. Vilket är egendomligt i sig, fick jag ju snabbt erfara.

Sedan hade jag krav på situation och sällskap som var obegripliga för de flesta, men så är det ju att vara aspergare. Om de andra var mer än salongsberusade till exempel. Jag har aldrig kunnat känna mig trygg med folk som inte är mentalt närvarande, som man kan vänta sig gör och säger saker de inte kan stå för, men märkte ju att det som förväntades var motsatsen.

Ibland tar ADHD'n över, och jag släpper loss kroppsligt, samtidigt som jag hela tiden undrar vaffan jag håller på med och "faaaan vad jag gör bort mig" och "lugna neeeer mig nu".
Och babblar som en tok, samtidigt som jag hör mig själv och skriker inombords "sluuuuuta".

Men kan ADHD-jäveln hållas stången så står jag bara och tittar precis som du.

Släppa loss ja det är väl inget jag gör om det inte slinker ner något i halsen innan, fast man kan ju säga att det är lite olika där gå lös och stampa är väl inget jag gör utan E eller amfetamin (och det tillhör mitt förflutna i Sverige iaf). Då är det också oftast ett hav av folk som gör samma sak också så då vore det mer konstigt att inte göra det. Men det gör man ju för att man är i extas och en del av havet.

Fast det finns många sätt att släppa loss, när jag river saker går jag ibland gå lös och slår söner allt så plankflisorna och betongen flyger. Gå lös på säcken osv. Fast det handlar lika mycket om kontroll som att släppa loss på så sätt rörelsemässigt, samma gäller dans osv.

Mvh

Eftersom jag kände att allting jag sade och gjorde kunde användas emot mig, så har jag inte haft någon önskan att "släppa loss" och göra bort mig. Andra får göra det, för de står på plus, men jag stod alltid på minus.

Däremot kan jag känna mig avslappnad med rätt sorts människor, men då behövs å andra sidan ingen alkohol. Och den typen som dansar på bordet har jag nog aldrig varit.

Är alla "wild och crazy" innerst inne? Inte jag. Men jag vill få vara mig själv, även om det betyder att jag är "tyst och tråkig". Skulle jag "släppa loss" enligt rådande kultur skulle jag nog bara känna det som jag gjorde mig till.

Och "firmafester" är snarare något att undvika. Räcker det inte med att man tvingas umgås med folk man egentligen inte gillar på arbetstid? Definitivt ska man inte "släppa loss" inför chefer och arbetskamrater (även om somliga gör det). Sen kommer snacket att gå!

Alien skrev:släppa loss" enligt rådande kultur

Nog bäst med en brasklapp även på det här forumet: Nej, släppa loss enligt rådande kultur var inte vad jag heller avsåg när jag skrev att jag har kunnat släppa loss. Där finns mycket jag finner poänglöst, löjligt, ojuste mot andra och så vidare och som det hedrar den som måste vara bedövad för att klara att den åtminstone måste vara det. Det är bara inte de enda sätten...

Jag säger som Magnus Uggla "Jag dansar aldrig nykter...."
Har en sån extremt dålig taktkänsla så det jag faktiskt lyckas med döljer jag med alkohol...man kan ju alltid skylla på att man var full.

Är jag i ett sällskap jag känner mig trygg i så kan jag släppa loss, men ska det vara stelt och spelas roller så blir jag stel som en pinne. Inget blir lyckat då! Tyvärr vet man inte alltid i förväg hur ett sällskap kommer vara så jag bunkrar upp med "självmedicineringen" innan oftast.

Jag kan se annat än dans som ett sätt att släppa loss, men för mig är det ett rätt tydligt sätt att bara låta sig själv vara lite mer avslappnad och "go with the flow".

Jag kan känna när jag lyssnar på musik, ett slags tryck över bröstet, inte ångest, mer som innestängt bubbel. Blir nästan tårögd när jag lyssnar på låtar (inte sorgsna, mer up-beat danslåtar) i bilen (där jag ofta lyssnar), just att det känns som att det finns en massa som vill ut, energi...vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Som om jag vill bara hoppa omkring på dansgolvet, men jag vet att det inte skulle hända om jag fick tillfälle.

Sen i grupper som laddar inför fest (typ företagsfest) så blir jag oftast anti istället för att jag gå in i den stämningen, då kan jag få ångest när de spelar partylåtar och känna mig extremt utanför, ensam och tråkig (trots att vi är ett gäng som har väldigt roligt tillsammans) som inte bara kan ta en öl och vara "med de andra". Förra julfesten gick jag ut för att få lite luft när vi höll på med förberedelserna, var nära att bara ta bilen och dra...

Antar att det har en del med mitt extrema kontrollbehov att göra, jag tillåter mig själv inte att släppa den. Inget jag gör medvetet, ingen röst som säger att jag inte FÅR, men jag KAN inte.

Klart att jag kanske skulle kunna öva, men tyvärr finns det inga tillfällen med 4 barn, jobb och bosatt 3mil utanför stan

På torsdag är det julfest på jobbet...

Just nu släpper jag loss i köket med galen 80-talsdans till detta:

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CFCL_yHmSjk[/youtube]

härligt!

Kan när jag är ensam sjunga högt och dansa, men bara när jag är själv...

Jag gör det helst bara inför barnen om jag inte är "preppad", men det händer att jag spontandansar inför familj och pojkvän också. Och jag gillar verkligen att gå ut och dansa, men tyvärr kommer jag inte loss tillräckligt ofta, det är för få som vill hänga med och svårt att hitta musik i min smak. Men stussa på Tech Noir händer ibland, med lillasyster och svägerska (medan bröder och pojkvänner står och hänger uttråkade i baren )

Jag har tänkt att gå dit men typiskt mig, aldrig fått tummen ur...men då verkar vi ha lika bra musiksmak i alla fall

Tycker det är otroligt jobbigt när mina vänner och jag börjar skratta åt något, och jag efter en stund slutar och bara tittar på när de muntert skrattar vidare. Känner alltid obehag och vill be dem lugna ner sig, samtidigt som jag inte vill förstöra det roliga.

Tycker i största allmänhet att det är jobbigt att stå bredvid och se på när andra verkar ha roligt.. Inte ens när jag är hemma själv kan jag släppa loss ordentligt. Enda gången det går är i min fantasivärld..

En skillnad kan nog vara att det inte är lika lätt för mig (kanske andra med AS också) att släppa loss bara sådär? För mig måste nog till ett väldigt aktivt steg och mycket vilja för att komma dit, det "händer inte bara" som för andra.

Vet inte, men jag tycker att det är trist när jag inte som de andra på jobbet kan se fram emot vår julfest nu på torsdag. Vet att jag antagligen kommer vara helstressad hela dagen och sedan bara vilja gå hem när de sätter igång...de tycker jag är konstig eftersom jag annars är väldigt social och står en del av dem relativt "nära".

Alltid ska man känna sig lite annorlunda och fundera på hur man ska agera för att inte sticka ut för mkt...På torsdag ska jag i alla fall ta bilen och lösa av barnvakten, även om jag hade fått barnvakt över natten om jag velat, men nu har jag en anledning att åka hem i tid.

Inga problem numera. Jag kan klättra som en galning i klätterställningar, dansa "palle stroll" till skomakar anton när alla andra dansar disko eller modernt, och jag drog upp dottern på polska i pausen på en gammaldansträff där ett gäng fiolspelare spelade. No problem.

Däremot så släpper jag aldrig loss som folk i allmänhet, varken med eller utan sprit i kroppen.

Hur har du kommit dit, eftersom du skriver "numera"? Med ålderns rätt

Jag vet liksom inte var jag ska lägga ribban, ska jag bara acceptera att jag är som jag är (såklart jag måste på ett sätt) eller kan jag skärpa mig eller så för att hänga med de andra...?

Ibland får jag känslan att jag bara kan skärpa till mig lite så skulle jag vara som de andra. Det gör ju inte att jag känner mig som en bättre människa direkt, suck!