Inger skrev:

Edit: Själv har jag många gånger känt jättestarkt att "det här är verkligen inte nåt för mig", men så har huvudet lagt sig i och tyckt att "jomen det är säkert bra för dig, det där är säkert bara rädslor som är nyttiga att övervinna, bla bla bla". Om jag hade lyssnat på min första instinktiva känsla så hade jag sluppit en herrans massa lidande, och sparat en herrans massa pengar.

Oj, vad jag känner igen mig i det där...

Altus skrev:

Owl skrev:Jag måste avsluta å gå ner och ta en stesolid till

Vi har en liten bensoklubb här på forumet. Jag tog precis en temesta.

Ser man på... Några särskilda kriterier (förutom att man knaprar benso då) för att bli meddlem där?


Moderator mnordgren: Fixade citat.

Kanske har någon redan skrivit det här, orkar inte läsa allt...

Är man så utmattad och impregnerad med välment bomsäkra analyser från omgivningen som du verkar vara så kanske det bidrar till både din utmattning och din vilsenhet i dig själv? Utsätts ens intuition för alltför starkt tryck åt fel håll alltför länge så kanske den helt enkelt krossas. Då kanske man kan behöva leva väldigt helt på sina egna villkor väldigt länge innan man ens börjar få en skör kontakt med den igen. Så har det åtminstone varit för mig.

Och vad depressionen beträffar: Hurpass klar är du över hur mycket din dåliga intuition beror på depressionen och hur mycket depressionen kanske beror på denna misshandel från en omgivning som inte vill förstå och som du sedan också har lärt dig att utsätta dig för på egen hand?

Owl - när jag känner mig som du beskriver är det i perioder av mycket jobb och högt socialt tryck. Jag vet ju inte alls men får en känsla av att du kanske egentligen har ganska mycket du tar hand om? Jobb, socialt liv med familj o vänner? När du skriver "Jag vill ju oftast ingenting. Mina dagar går som mest ut på att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan"så tror jag att du redan har en hel del omkring dig?
I så fall - växla ned, växla ned.
När man lever i en relation blir det lätt mycket "extra"som slinker med i vardagen utan att man riktigt märker det.
Tid för dig nu är det viktiga.

Zombie skrev: Utsätts ens intuition för alltför starkt tryck åt fel håll alltför länge så kanske den helt enkelt krossas.

Ja, det är sant... och så är det nog i mitt fall. Eller, jag förstår nu att det är så i mitt fall, tack vare ditt sätt att sätta ord på det.

Zombie skrev: Då kanske man kan behöva leva väldigt helt på sina egna villkor väldigt länge innan man ens börjar få en skör kontakt med den igen. Så har det åtminstone varit för mig.

Jag inser det. Men jag inser även vilken fight det skulle innebära mot min omgivning. Min puls och andning ökar bara vid tanken på det. Fan! Jag fixar inte det...

Zombie skrev:Och vad depressionen beträffar: Hurpass klar är du över hur mycket din dåliga intuition beror på depressionen och hur mycket depressionen kanske beror på denna misshandel från en omgivning som inte vill förstå och som du sedan också har lärt dig att utsätta dig för på egen hand?

Förutom att årstidsrelaterade depressioner finns i släkten och som även jag tycker mig känna av, så är jag ganska klar och medveten över att omgivningens oförmåga att förstå påverkar väldigt mycket. Sedan är jag också medveten om att min oförmåga att sätta gränser för mig själv, tillåter denna form av misshandel från omgivningen, och att jag även har lärt mig att utsätta mig för detta helt på egen hand. Deras normer om hur man ska vara och bete sig har blivit mina normer efter alla dessa år. Visst har det alltid funnits en liten "rebell" inom mig som ibland har ifrågasatt detta, och det kanske är så att jag måste tillåta henna att ta lite större plats. Men även detta kommer att leda till tuffa strider som jag inte vet om jag klarar av på egen hand... Jag orkar inte! Jag fixar det inte! Men samtidigt vet jag ju att jag inte kommer att stå ut så mycket längre till på det sätt som jag lever nu heller. Det känns som att jag exploderar snart!

skymmning skrev:Owl - när jag känner mig som du beskriver är det i perioder av mycket jobb och högt socialt tryck. Jag vet ju inte alls men får en känsla av att du kanske egentligen har ganska mycket du tar hand om? Jobb, socialt liv med familj o vänner? När du skriver "Jag vill ju oftast ingenting. Mina dagar går som mest ut på att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan"så tror jag att du redan har en hel del omkring dig?
I så fall - växla ned, växla ned.
När man lever i en relation blir det lätt mycket "extra"som slinker med i vardagen utan att man riktigt märker det.
Tid för dig nu är det viktiga.

Jag har ganska nyligen blivit arbetslös, och sedan dess har jag blivit sjukskriven. Så något jobb som tar tid och energi kan jag inte skylla på längre. Men att vara sjuksskriven innebär ju mindre inkomst och lägre bidrag till hushållskassan. Vi har lån på huset, två bilar och både jag och min sambo har studielån som skall betalas tillbaka. Att jag nu bidrar till mindre rent ekonomiskt gör att jag direkt hamnar i "underläge" och måste kompensera med annat för att försöka närma mig hans nivå. Har ganska nyligen fått upp ögonen för detta, men vill som sagt inte skriva så mycket om det i ett öppet forum...

Owl skrev:

skymmning skrev:Owl - när jag känner mig som du beskriver är det i perioder av mycket jobb och högt socialt tryck. Jag vet ju inte alls men får en känsla av att du kanske egentligen har ganska mycket du tar hand om? Jobb, socialt liv med familj o vänner? När du skriver "Jag vill ju oftast ingenting. Mina dagar går som mest ut på att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan"så tror jag att du redan har en hel del omkring dig?
I så fall - växla ned, växla ned.
När man lever i en relation blir det lätt mycket "extra"som slinker med i vardagen utan att man riktigt märker det.
Tid för dig nu är det viktiga.

Jag har ganska nyligen blivit arbetslös, och sedan dess har jag blivit sjukskriven. Så något jobb som tar tid och energi kan jag inte skylla på längre. Men att vara sjuksskriven innebär ju mindre inkomst och lägre bidrag till hushållskassan. Vi har lån på huset, två bilar och både jag och min sambo har studielån som skall betalas tillbaka. Att jag nu bidrar till mindre rent ekonomiskt gör att jag direkt hamnar i "underläge" och måste kompensera med annat för att försöka närma mig hans nivå. Har ganska nyligen fått upp ögonen för detta, men vill som sagt inte skriva så mycket om det i ett öppet forum...

Detta är min situation också, med skillnaden att jag säkerligen räknas som "långtidsarbetslös", även om jag jobbat till och från samt gått en KY-utbildning. Men min frus uppfattning är att allt utom fast tjänst är att vara arbetslös - det får stå för henne!

Owl skrev:

Zombie skrev: Utsätts ens intuition för alltför starkt tryck åt fel håll alltför länge så kanske den helt enkelt krossas.

Ja, det är sant... och så är det nog i mitt fall. Eller, jag förstår nu att det är så i mitt fall, tack vare ditt sätt att sätta ord på det.

Zombie skrev: Då kanske man kan behöva leva väldigt helt på sina egna villkor väldigt länge innan man ens börjar få en skör kontakt med den igen. Så har det åtminstone varit för mig.

Jag inser det. Men jag inser även vilken fight det skulle innebära mot min omgivning. Min puls och andning ökar bara vid tanken på det. Fan! Jag fixar inte det...

Zombie skrev:Och vad depressionen beträffar: Hurpass klar är du över hur mycket din dåliga intuition beror på depressionen och hur mycket depressionen kanske beror på denna misshandel från en omgivning som inte vill förstå och som du sedan också har lärt dig att utsätta dig för på egen hand?

Förutom att årstidsrelaterade depressioner finns i släkten och som även jag tycker mig känna av, så är jag ganska klar och medveten över att omgivningens oförmåga att förstå påverkar väldigt mycket. Sedan är jag också medveten om att min oförmåga att sätta gränser för mig själv, tillåter denna form av misshandel från omgivningen, och att jag även har lärt mig att utsätta mig för detta helt på egen hand. Deras normer om hur man ska vara och bete sig har blivit mina normer efter alla dessa år. Visst har det alltid funnits en liten "rebell" inom mig som ibland har ifrågasatt detta, och det kanske är så att jag måste tillåta henna att ta lite större plats. Men även detta kommer att leda till tuffa strider som jag inte vet om jag klarar av på egen hand... Jag orkar inte! Jag fixar det inte! Men samtidigt vet jag ju att jag inte kommer att stå ut så mycket längre till på det sätt som jag lever nu heller. Det känns som att jag exploderar snart!

Men oj! (Blir uppfylld av sympati men vet inte hur jag ska uttrycka det.) Detta måste du skacka med din sambo och familj om så att du kan få det utrymme du behöver, annars kommer bara bli sjukare och tröttare istället för att orka och vilja mer.

Men första steget är att öka det utrymmet inuti dig själv och känna att du faktiskt har rätt till lite lugn och ro och inte existerar bara för att göra alla andra nöjda.*

Om din oförmåga att vara lika social som omgivningen önskar, väcker känslor i dem, så får de bearbeta dessa känslor på de sätt de kan. Det är inte ditt ansvar att hålla hela världen på gott humör så att du går under på kuppen själv.

Fråga dem om de verkligen vill att du stressar ihjäl dig så att du mår ännu sämre för att tillfredsställa deras behov av sällskap. Du kanske inte vågat berätta hur dåligt du mår av deras önskemål och krav eftersom du så att säga redan köpt deras måttstock för hur man ska vara och fortsatt mäta dig med den?

* När jag blev sjuk och överkänslig var jag tvungen att isolera mig helt i uppåt 9 år innan jag började orka bli mer social igen, och jag måste fortfarande ransonera det och inte göra mer än en sak per vecka, max. Sen måste jag ha flera dagar eller veckor för att återhämta mig efteråt. Har kunnat ha en deltidssambo nu de sista par åren enbart för att han är tillräckligt lik mig själv och också behöver lugn och ro efter sociala evenemang.

I feel you sister!!

Ja, jag har lärt mig att dra mig ur om jag inte känner att jag orkar, men vilken kamp det var att komma dit. Folk uppfattar en som en stor egoist, men för mig handlar et om att jag får ångest.

En vän skulle ha möhippa, mat skulle ätas, sedan en aktivitet till, kvällen skulle avslutas med bio, jag utrycker TYDLIGT till planeringsanvarig att jag INTE kommer med på bion, men någon köpte en biljett till mig iallafall, gissa om han blev sur när jag åkte hem, men fan vad skit jag mådde, blir lixom dubbel-ångest på den.

Låt ditt egna mående komma i första rummet, bra att du är tydlig med att det finns risk att du backar ur.

En del personer förstår inte hur mkt man än förklarar, min pappa är sådan, jag bävar för att ringa honom när jag blir sjukskriven. "Det är ju bara att jobba", jo tjena mors!!

Stå på dig nu, det är DITT liv, DU är chefen, styrkekram från Kattpappa.

I feel you too. Tur att Inger och Kattpappa svarade, jag hade inte kunnat uttrycka det lika bra. Men jag har också fått tvinga mig igenom den processen. Resultatet är otillfredsställande, jag är fortfarande så feg att jag får tillgripa nödlösningar, men bättre det än att dö, som var alternativet.

Och som aspergare har man ofta dåliga och lättutbrända energireserver redan från början, så börja idag - kanske med så små saker du vågar tills du känner att marken bär en aning bättre under dig, sedan en liten sak till och så samlar man på sig till en ny nivå av litet större saker i sinom tid... ...?

Aj, aj - ekonomsik stress är en skitjobbig faktor och ganska osynlig eftersom den finns där hela tiden. Dessutom - om du nyligen slutat på ett jobb så kan det ta lång tid att ställa om. För mig (som ofta jobbar i olika projekt mm.) kan det ta ett halvår att varva ner ibland.
Brrrr...Owl, det där med den ekonomiska obalansen i relationen låter lite läskigt, ordet "underläge"borde inte finnas mellan två livskamrater. Du har ju goda kunskaper om hur AS påverkar livet och det låter inte riktigt som att din sambo har full insikt där.
Själv har jag valt att inte säga något alls till min partner men kräver ändå viss hänsyn till mina behov och livsstilsval.

Inger skrev:

Owl skrev:

Zombie skrev: Utsätts ens intuition för alltför starkt tryck åt fel håll alltför länge så kanske den helt enkelt krossas.

Ja, det är sant... och så är det nog i mitt fall. Eller, jag förstår nu att det är så i mitt fall, tack vare ditt sätt att sätta ord på det.

Zombie skrev: Då kanske man kan behöva leva väldigt helt på sina egna villkor väldigt länge innan man ens börjar få en skör kontakt med den igen. Så har det åtminstone varit för mig.

Jag inser det. Men jag inser även vilken fight det skulle innebära mot min omgivning. Min puls och andning ökar bara vid tanken på det. Fan! Jag fixar inte det...

Zombie skrev:Och vad depressionen beträffar: Hurpass klar är du över hur mycket din dåliga intuition beror på depressionen och hur mycket depressionen kanske beror på denna misshandel från en omgivning som inte vill förstå och som du sedan också har lärt dig att utsätta dig för på egen hand?

Förutom att årstidsrelaterade depressioner finns i släkten och som även jag tycker mig känna av, så är jag ganska klar och medveten över att omgivningens oförmåga att förstå påverkar väldigt mycket. Sedan är jag också medveten om att min oförmåga att sätta gränser för mig själv, tillåter denna form av misshandel från omgivningen, och att jag även har lärt mig att utsätta mig för detta helt på egen hand. Deras normer om hur man ska vara och bete sig har blivit mina normer efter alla dessa år. Visst har det alltid funnits en liten "rebell" inom mig som ibland har ifrågasatt detta, och det kanske är så att jag måste tillåta henna att ta lite större plats. Men även detta kommer att leda till tuffa strider som jag inte vet om jag klarar av på egen hand... Jag orkar inte! Jag fixar det inte! Men samtidigt vet jag ju att jag inte kommer att stå ut så mycket längre till på det sätt som jag lever nu heller. Det känns som att jag exploderar snart!

Men oj! (Blir uppfylld av sympati men vet inte hur jag ska uttrycka det.) Detta måste du skacka med din sambo och familj om så att du kan få det utrymme du behöver, annars kommer bara bli sjukare och tröttare istället för att orka och vilja mer.

Jag tycker att jag har gjort det, flera gånger och på olika pedagogiska sätt. Även min psykiatriker har kallat mina anhöriga till träffar för att hon har förstått hur mycket deras krav och inställning till funktionshindret påverkar mig, och hindrar mig från att kunna börja må bättre. Men det verkar vara svårt för dem att förstå ändå... Som tur är så har jag en helt underbar storasyster och hennes fantastiske man som förstår mig och hur funktionshindret uttrycker sig hos mig och respekterar mig för den jag är. Utan deras stöd och förståelse skulle jag vara ännu mer trasig och "söndersliten" än jag är idag. Och att jag finns vid liv beror enbart på att jag inte vill orsaka dem den smärta och lidande som jag skulle göra om jag väljer att avsluta mitt liv.

Inger skrev:Men första steget är att öka det utrymmet inuti dig själv och känna att du faktiskt har rätt till lite lugn och ro och inte existerar bara för att göra alla andra nöjda.*

Jo, jag förstår det. Men jag vet bara inte hur jag ska göra för att kunna känna det i praktiken.

Inger skrev:Om din oförmåga att vara lika social som omgivningen önskar, väcker känslor i dem, så får de bearbeta dessa känslor på de sätt de kan. Det är inte ditt ansvar att hålla hela världen på gott humör så att du går under på kuppen själv.

Det har jag också tagit upp med... en i min omgivning som ofta låter sin frustration gå ut över mig, och när han märker att jag är tillräckligt skamsen så är han lättad från sina bekymmer. Så; "Nej, han behöver ingen utomstående att prata med. Huvudsaken vi pratar med varandra..."

Ingrid skrev:Fråga dem om de verkligen vill att du stressar ihjäl dig så att du mår ännu sämre för att tillfredsställa deras behov av sällskap

.
Skulle jag ställa den frågan skulle de säga att de naturligtvis inte vill det. Men sedan, när en sådan situation uppstår i praktiken så är de inte så övertygade längre. (Har erfarenhet av många sådana situationer)

Ingrid skrev: Du kanske inte vågat berätta hur dåligt du mår av deras önskemål och krav eftersom du så att säga redan köpt deras måttstock för hur man ska vara och fortsatt mäta dig med den?

Nej, inte alla gånger. Och det är nog där skon klämmer...

Ingrid skrev:* När jag blev sjuk och överkänslig var jag tvungen att isolera mig helt i uppåt 9 år innan jag började orka bli mer social igen, och jag måste fortfarande ransonera det och inte göra mer än en sak per vecka, max. Sen måste jag ha flera dagar eller veckor för att återhämta mig efteråt. Har kunnat ha en deltidssambo nu de sista par åren enbart för att han är tillräckligt lik mig själv och också behöver lugn och ro efter sociala evenemang.

9 år!? Oj, då. Ja, erfarenhet och wisdom verkar du ha gott om.

Jag har en fundering på vad du menar med "en sak per vecka". Jag har sett flera uttrycka sig likadant här på forumet, men jag förstår inte riktigt innebörden. Är det en dagsutflykt eller en fika med en kompis eller gå på bio eller ett läkarbesök eller stora sociala sammanhang som en hel kvälls grillfest? Jag vet att man absolut inte ska jämföra sig med någon, men jag skulle bara vilja ha några referenser från andra personer med AS.

Härligt för er båda att ni har hittat ett sätt som funkar för er och som ni trivs med.

Owl skrev:

Inger skrev:Om du vill men inte vågar så är det en sak, men om du verkligen inte VILL så kanske det är andras förväntningar att du ska vilja som skapar ångesten? Det viktiga är ju här att komma fram till vad DU vill.

Men hur gör man för att komma fram till detta? Jag vill ju oftast ingenting. Mina dagar går som mest ut på att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Och skulle jag någon gång vilja göra, eller hänga med på något, så sätter oftast mina tvång och rädslor upp stora hinder som gör att jag måste kämpa enormt, och pressa mig själv väldigt mycket, vilket gör att jag i slutändan ifrågasätter om det verkligen var värt att följa min ursprungliga vilja... den som sade mig att jag ville.

Om det är vad som brukar hända så låter det som om det inte var värt det. Det är väl främst när det brukar bli bättre än man tänkte sig i förväg som det kan vara värt att tvinga sig själv.

När du säger att du inte vill något alls, menar du "större" saker då, som t ex involverar att lämna hemmet? Eller vill du inte ens göra enkla saker som att googla efter information som kan kasta ljus över ditt tillstånd?

Owl skrev:

Altus skrev:

Owl skrev:Jag måste avsluta å gå ner och ta en stesolid till

Vi har en liten bensoklubb här på forumet. Jag tog precis en temesta.

Ser man på... Några särskilda kriterier (förutom att man knaprar benso då) för att bli meddlem där?

Det är en informell klubb, så informell att de övriga medlemmarna inte vet om att den existerar. Så inga kriterier nej. Förutom kanske att man är positiv till benso (viktigare än att man faktiskt tar det). Det är vi bensoister mot resten av världen.

Zombie skrev:Utsätts ens intuition för alltför starkt tryck åt fel håll alltför länge så kanske den helt enkelt krossas. Då kanske man kan behöva leva väldigt helt på sina egna villkor väldigt länge innan man ens börjar få en skör kontakt med den igen. Så har det åtminstone varit för mig.

Samma här.

Owl skrev:Jag inser det. Men jag inser även vilken fight det skulle innebära mot min omgivning. Min puls och andning ökar bara vid tanken på det. Fan! Jag fixar inte det...

En sak i taget. Den intellektuella avprogrammeringen verkar iaf gå bra. Du är nu halvvägs ur NT-sekten och halvvägs in i AS-sekten. Välkommen!

Kattpappa skrev:I feel you sister!!

Ja, jag har lärt mig att dra mig ur om jag inte känner att jag orkar, men vilken kamp det var att komma dit.

Ja, fy fasen! Det är den kampen som jag bävar för mest och hurvida vinsterna med den kampen överväger den skuld och skam och ångest som jag tycker att de hittills har skapat hos mig. Men man kanske får se det ur ett längre perspektiv.

Kattpappa skrev:Folk uppfattar en som en stor egoist, men för mig handlar et om att jag får ångest.

En vän skulle ha möhippa, mat skulle ätas, sedan en aktivitet till, kvällen skulle avslutas med bio, jag utrycker TYDLIGT till planeringsanvarig att jag INTE kommer med på bion, men någon köpte en biljett till mig iallafall, gissa om han blev sur när jag åkte hem, men fan vad skit jag mådde, blir lixom dubbel-ångest på den.

I see what you mean! I hate that feeling; dubbelångest.

Kattpappa skrev:En del personer förstår inte hur mkt man än förklarar, min pappa är sådan, jag bävar för att ringa honom när jag blir sjukskriven. "Det är ju bara att jobba", jo tjena mors!!

Ja, och de här: "Bit ihop!" "Ryck upp dig nu!" "Man måste faktiskt göra saker här i livet som inte alltid är så roliga." "Det finns nästan ingen som tycker att det är roligt när väckaren ringer på morgonen för att man ska upp å jobba, eller iväg till skolan." (några av min pappas kloka ord)

Kattpappa skrev:Stå på dig nu, det är DITT liv, DU är chefen, styrkekram från Kattpappa.

Tack! Jag behöver verkligen all styrka jag kan få.

Zombie skrev:I feel you too. Tur att Inger och Kattpappa svarade, jag hade inte kunnat uttrycka det lika bra. Men jag har också fått tvinga mig igenom den processen.

Så himla skönt när andra förstår vad man kämpar med!

Zombie skrev: Resultatet är otillfredsställande, jag är fortfarande så feg att jag får tillgripa nödlösningar, men bättre det än att dö, som var alternativet.

Ja, det kanske är det...

Zombie skrev:Och som aspergare har man ofta dåliga och lättutbrända energireserver redan från början, så börja idag - kanske med så små saker du vågar tills du känner att marken bär en aning bättre under dig, sedan en liten sak till och så samlar man på sig till en ny nivå av litet större saker i sinom tid... ...?

Ja, jag har nog inte "råd" att skjuta det på framtiden längre, och vänta på att jag ska börja känna mig stabilare. Det sker ju aldrig. Måste nog börja idag...

skymmning skrev:Aj, aj - ekonomsik stress är en skitjobbig faktor och ganska osynlig eftersom den finns där hela tiden.

Ja; "Man blir inte lycklig av pengar, men bristen på dem kan göra en olycklig"

skymmning skrev:Brrrr...Owl, det där med den ekonomiska obalansen i relationen låter lite läskigt, ordet "underläge"borde inte finnas mellan två livskamrater.

Han säger att jag inte ska behöva känna så, men det kommer hela tiden pikar och gliringar från honom som stärker den känslan hos mig...

skymmning skrev:Du har ju goda kunskaper om hur AS påverkar livet och det låter inte riktigt som att din sambo har full insikt där.
Själv har jag valt att inte säga något alls till min partner men kräver ändå viss hänsyn till mina behov och livsstilsval.

Nej, han har inte tillräckligt med insikt.

Får jag fråga varför du valt att inget säga?

Altus skrev:

Owl skrev:

Inger skrev:Om du vill men inte vågar så är det en sak, men om du verkligen inte VILL så kanske det är andras förväntningar att du ska vilja som skapar ångesten? Det viktiga är ju här att komma fram till vad DU vill.

Men hur gör man för att komma fram till detta? Jag vill ju oftast ingenting. Mina dagar går som mest ut på att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Och skulle jag någon gång vilja göra, eller hänga med på något, så sätter oftast mina tvång och rädslor upp stora hinder som gör att jag måste kämpa enormt, och pressa mig själv väldigt mycket, vilket gör att jag i slutändan ifrågasätter om det verkligen var värt att följa min ursprungliga vilja... den som sade mig att jag ville.

Om det är vad som brukar hända så låter det som om det inte var värt det. Det är väl främst när det brukar bli bättre än man tänkte sig i förväg som det kan vara värt att tvinga sig själv.

Ja, men det är ju det som är så svårt att veta. Ibland (fastän de tillfällena är väldigt få) så har det blivit bättre än jag tänkt mig, och då har det känts som att det var värt att tvinga mig själv.

Altus skrev:När du säger att du inte vill något alls, menar du "större" saker då, som t ex involverar att lämna hemmet? Eller vill du inte ens göra enkla saker som att googla efter information som kan kasta ljus över ditt tillstånd?

Jo, jag känner ju en vilja att vara här på forumet och tycker att det är intressant att läsa om er och lära av er andra. Och jag känner ju fortfarande att surfa och leta info om mitt specialintresse kan locka ibland. Men jag menar mina andra intressen som tex att måla och teckna, och hålla på i trädgården. Inför detta känner jag bara likgiltighet. Och att umgås med mina underbara systers två barn, har alltid tidigare skänkt mig en enorm glädje och värme. Men nu när ångesten är så hög och viljan att leva "gone", så gör det nästan bara mer ont att utsätta mig för deras sällskap, då insikten om distansen som jag känner mot resten av omvärlden och känslan av likgiltighet, slår tillbaka som en klockren käftsmäll.

Men som sagt, detta forum ger mig enormt mycket!

Altus skrev:

Owl skrev:

Altus skrev:

Owl skrev:Jag måste avsluta å gå ner och ta en stesolid till

Vi har en liten bensoklubb här på forumet. Jag tog precis en temesta.

Ser man på... Några särskilda kriterier (förutom att man knaprar benso då) för att bli meddlem där?

Det är en informell klubb, så informell att de övriga medlemmarna inte vet om att den existerar. Så inga kriterier nej. Förutom kanske att man är positiv till benso (viktigare än att man faktiskt tar det). Det är vi bensoister mot resten av världen.

I`m positive, for sure! Utan min Xanor, Stesolid och Imovane hade jag varit ett vrak som aldrig fått sova, aldrig kunnat lämna hemmet... eller om jag säger så här: Jag hade varit död.

Altus skrev:

Owl skrev:Jag inser det. Men jag inser även vilken fight det skulle innebära mot min omgivning. Min puls och andning ökar bara vid tanken på det. Fan! Jag fixar inte det...

En sak i taget. Den intellektuella avprogrammeringen verkar iaf gå bra. Du är nu halvvägs ur NT-sekten och halvvägs in i AS-sekten. Välkommen!

Tackar-tackar!

Owl skrev:

Inger skrev:Men första steget är att öka det utrymmet inuti dig själv och känna att du faktiskt har rätt till lite lugn och ro och inte existerar bara för att göra alla andra nöjda.*

Jo, jag förstår det. Men jag vet bara inte hur jag ska göra för att kunna känna det i praktiken.

Det är inget som sker över en natt, det är en gradviss process som i bästa fall kan uppstå som följd av att du börjar inse att du faktiskt har RÄTT till det utrymmet, och att du MÅSTE börja ta dig det för att inte bryta ihop helt.

Inger skrev:Fråga dem om de verkligen vill att du stressar ihjäl dig så att du mår ännu sämre för att tillfredsställa deras behov av sällskap.

Skulle jag ställa den frågan skulle de säga att de naturligtvis inte vill det. Men sedan, när en sådan situation uppstår i praktiken så är de inte så övertygade längre. (Har erfarenhet av många sådana situationer)

Tyvärr är andra inte mer än människor, så man får fortsätta försöka förklara i varje ny situation tills de fattar. Eller helt enkelt sätta gränser ändå, vilket är svårt, särskilt mot ens närmste.

Jag har en fundering på vad du menar med "en sak per vecka". Jag har sett flera uttrycka sig likadant här på forumet, men jag förstår inte riktigt innebörden. Är det en dagsutflykt eller en fika med en kompis eller gå på bio eller ett läkarbesök eller stora sociala sammanhang som en hel kvälls grillfest? Jag vet att man absolut inte ska jämföra sig med någon, men jag skulle bara vilja ha några referenser från andra personer med AS.

Jag menade sånt som att åka till stan och handla, gå på Aspie-träff eller annan aktivitet som tarvar flera dagars vila efteråt, inte bara åka till Ica och handla (fast jag blir lite trött även av det). Om det är flera saker jag verkligen vill eller måste göra samma vecka så kan det gå om jag får vila några dagar emellan, men det har ett pris senare.

Tack för alla svar och alla stöjande kommentarer. Det betyder och värmer så mycket.