Jag har blivit tillfrågad att följa med ett par som har båt ut på en båttur i vår härliga skärgård. Min syster, hennes man & två helt underbara ungar ska också åka, och så även min mamma och pappa. Planen är då att vi ska stanna till på en ö och äta världens godaste skärgårdsbuffe´ på ett jättefint hotell som jag genom mitt senaste jobb var med och inredde. Min direkta tanke och känsla var "ja!". Men eftersom alla som ska med vet hur jag mår (på ett ungefär ialla fall) så behövde jag inte bestämma mig förrän nu på morgonen.

Men nu har mina rädslor börjat ifrågasätta om det verkligen är så klokt att följa med och riskera att det kan bli jätte-jobbigt där på ön, med alla människor som brukar vara där sommartid. Jag har ju ingen möjlighet att snabbt ta mig hem. Bara båtresan tar ju ca 1 timme. Och så kan jag ju inte bara bestämma att "nu åker vi hem". Bara tanken på att jag inte har någon sådan utväg skapar ångest.

Men innerst inne, bortom alla rädslor och tvång, finns en tjej som vill och som säger att om jag inte åker med så missar jag ju möjligheten att få uppleva de positiva sakerna, som den fantastiska naturupplevelsen, att få umgås med mina älskade syskonbarn, vara med när deras minsting för första gången ska få åka båt, äta den härliga skärgårdsbuffe´n. Plus att vädret inte kan tänkas vara bättre än det är idag.

Men rädslorna tar över i denna stund, så jag ringer nog nu och säger att jag inte följer med... eller ska jag trotsa dem och åka ändå?

Fan, vad jag hatar det här ständiga inre kampen! Det här borde ju vara något positivt!

Hej Owl!

Jag föreslår att du åker med på den där resan! Kanske du kan hitta någon plats att dra dig undan till om du behöver, kanske du kan ta med dig någon som vet och förstår hur det känns för dig att vara bland många okännda människor? Tror du att du kan förklara för de andra hur du mår, att du behöver få vara för dig själv en stund?

Läs gärna i tråden http://www.aspergerforum.se/mental-utma ... 29-48.html (jag såg förresten att du har skrivit svar i den tråden).

Jag skickar massor av varm omtanke till dig nu, har samma erfarenheter som du av sådant här, sedan flera år.

En timme bara, var på nån tur där det tog 3 timmar att komma tillbaka.

geocache skrev:Hej Owl!

Jag föreslår att du åker med på den där resan! Kanske du kan hitta någon plats att dra dig undan till om du behöver, kanske du kan ta med dig någon som vet och förstår hur det känns för dig att vara bland många okännda människor? Tror du att du kan förklara för de andra hur du mår, att du behöver få vara för dig själv en stund?

Läs gärna i tråden http://www.aspergerforum.se/mental-utma ... 29-48.html (jag såg förresten att du har skrivit svar i den tråden).

Jag skickar massor av varm omtanke till dig nu, har samma erfarenheter som du av sådant här, sedan flera år.

Too late! Fegisen i mig drog sig ur...
Trots att hon är feg så är hon jävligt envis, och lyckas nästan alltid gå segrande ur striden.

Tack så mycket för omtanken. Känns skönt att höra från någon annan som har samma erfarenheter och därför kan förstå hur det är när ångesten, rädslorna & tvången hindrar en från att leva... Jag har inte någon i min närhet som gör det.

lettan skrev:En timme bara, var på nån tur där det tog 3 timmar att komma tillbaka.

FY!!!

En sak som jag märker att neurotypiska personer ofta tenderar göra, är att hitta egna förklaringar till varför jag inte fixar eller pallar med olika aktiviteter. Kan ni känna igen det? Som i detta fallet så visste min sambos föräldrar att jag hade intentionen att åka iväg idag. Men när det nu inte blev så, så förklarade min sambo för dem att jag mådde för dåligt och inte ville utsätta mig för den pressen, framför allt för att jag inte hade möjligheten att snabbt kunna ta mig hem, om ångesten skulle bli ännu värre.

Men när de sedan dyker upp här för att hjälpa till med garagebygget så är det första hans pappa säger "Är du rädd att du blir sjösjuk för att det blåser så mycket? Jag har också väldigt lätt för att bli det..." Och bredvid står mamman och nickar instämmande med en förstående blick. "Nää", sa jag. Men då log de bara och gick in å bytte till arbetskläder, för att sätta igång och jobba.

Varför gör man så? Varför väljer man att inte lysstna, utan hellre väljer att hitta på egna förklaringar? Är det för att skydda sig själv från att höra den jobbiga och kanske mer komplicerade orsaken? Jag tycker att det är ett jobbigt och irriterande beteende. Vill man inte veta, så behöver man väl inte fråga!

därför att egna förklaringar oftast e lättare att acepptera än sanningen i många lägen ...

det är en skyddsmekanism där man skapar en egen alternativ verklighet

Owl skrev:

geocache skrev:Hej Owl!

Jag föreslår att du åker med på den där resan! Kanske du kan hitta någon plats att dra dig undan till om du behöver, kanske du kan ta med dig någon som vet och förstår hur det känns för dig att vara bland många okännda människor? Tror du att du kan förklara för de andra hur du mår, att du behöver få vara för dig själv en stund?

Läs gärna i tråden http://www.aspergerforum.se/mental-utma ... 29-48.html (jag såg förresten att du har skrivit svar i den tråden).

Jag skickar massor av varm omtanke till dig nu, har samma erfarenheter som du av sådant här, sedan flera år.

Too late! Fegisen i mig drog sig ur...
Trots att hon är feg så är hon jävligt envis, och lyckas nästan alltid gå segrande ur striden.

Tack så mycket för omtanken. Känns skönt att höra från någon annan som har samma erfarenheter och därför kan förstå hur det är när ångesten, rädslorna & tvången hindrar en från att leva... Jag har inte någon i min närhet som gör det.

Jag tror att det var klokt att dra sig ur när det inte var anpassat efter dina behov.

Jag åkte själv med mamma och en moster häromveckan till en sådan ö och det var helt underbart! Vilket till stor del berodde på att vi åkte så pass sent på eftermiddagen att vår båt var uthärdligt glest befolkad både på dit- och hemvägen, och den stora skocken som åkte tidigt stod i jättelång kö för att åka hem när vi kom dit. Hade vi kommit i värsta rusningstiden och behövt trängas med alla dessa och deras skrikande ungar så hade jag säkert fått panik och velat hoppa av båten.

Jag antar att de inte var beredda att visa dig sådan omtanke? Det är alltid roligare att trängas med hundratals andra och leka sardinburk, än att komma lite senare när det är uthärdligt glesbefolkat både på båten och ön?

Inger skrev:

Owl skrev:

geocache skrev:Hej Owl!

Jag föreslår att du åker med på den där resan! Kanske du kan hitta någon plats att dra dig undan till om du behöver, kanske du kan ta med dig någon som vet och förstår hur det känns för dig att vara bland många okännda människor? Tror du att du kan förklara för de andra hur du mår, att du behöver få vara för dig själv en stund?

Läs gärna i tråden http://www.aspergerforum.se/mental-utma ... 29-48.html (jag såg förresten att du har skrivit svar i den tråden).

Jag skickar massor av varm omtanke till dig nu, har samma erfarenheter som du av sådant här, sedan flera år.

Too late! Fegisen i mig drog sig ur...
Trots att hon är feg så är hon jävligt envis, och lyckas nästan alltid gå segrande ur striden.

Tack så mycket för omtanken. Känns skönt att höra från någon annan som har samma erfarenheter och därför kan förstå hur det är när ångesten, rädslorna & tvången hindrar en från att leva... Jag har inte någon i min närhet som gör det.

Jag tror att det var klokt att dra sig ur när det inte var anpassat efter dina behov.

Det var skönt att höra. För ibland tänker jag (och får höra av min omgivning) att jag kanske bara skjuter fram och förvärrar de saker jag har problem med genom mitt undvikande och därmed aldrig kommer att bli bättre på att fungera i, och hantera dessa situationer. Men å andra sidan är det ju så jag har gjort i hela mitt liv hittills; att tvinga och pressa mig själv att delta i jobbiga sociala aktiviteter och evenemang för att jag tänkt att "övning ger färdighet" och att det ska gå lättare och lättare för varje gång... vilket det inte har gjort, utan bara skapat ännu mer ångest och självförakt.

Men jag tycker att det är svårt att avgöra i vilka situationer det är bra att puscha och pressa sig för att, som i mitt fall, kunna komma ur min depression. För jag kan ju absolut inte lyssna på min känsla och vilja när det gäller att avgöra vad som främjar mitt tillfrisknande, då dessa faktorer hos en deprimerad person oftast inte fungerar så rationellt. Så jag tycker att jag nästan alltid hamnar i ställningstagandet: Ska jag, eller ska jag inte? Och vem är det inom mig som svarar? Den sjuka eller den friska? Den deprimerade eller den logiska? Aspien eller den som önskar att jag vore NT?

Inger skrev:Jag åkte själv med mamma och en moster häromveckan till en sådan ö och det var helt underbart! Vilket till stor del berodde på att vi åkte så pass sent på eftermiddagen att vår båt var uthärdligt glest befolkad både på dit- och hemvägen, och den stora skocken som åkte tidigt stod i jättelång kö för att åka hem när vi kom dit. Hade vi kommit i värsta rusningstiden och behövt trängas med alla dessa och deras skrikande ungar så hade jag säkert fått panik och velat hoppa av båten.

Ja, det är viktiga faktorer som har en avgörande roll för hur upplevelsen blir. Härligt att det blev så lyckat!

Inger skrev:Jag antar att de inte var beredda att visa dig sådan omtanke? Det är alltid roligare att trängas med hundratals andra och leka sardinburk, än att komma lite senare när det är uthärdligt glesbefolkat både på båten och ön?

Mmm... mycket märkligt.

Vet inte vilken ö resan gällde (men har mina aningar). Det kan ju helt enkelt vara så att det inte finns så många turer per dag att välja mellan för oss Norrlänningar.

Känner för övrigt igen mig i resonemanget...

Owl skrev:Men jag tycker att det är svårt att avgöra i vilka situationer det är bra att puscha och pressa sig för att, som i mitt fall, kunna komma ur min depression. För jag kan ju absolut inte lyssna på min känsla och vilja när det gäller att avgöra vad som främjar mitt tillfrisknande, då dessa faktorer hos en deprimerad person oftast inte fungerar så rationellt. Så jag tycker att jag nästan alltid hamnar i ställningstagandet: Ska jag, eller ska jag inte?

Hm, jag tycker att du ska inte. Du verkar vara för mycket på andra sidan. Även utan depression (etc) så är det helt legitimt att ha en livsstil av lugn och ro om det är vad man föredrar, och i den mån man har möjlighet att välja.

Och vem är det inom mig som svarar? Den sjuka eller den friska? Den deprimerade eller den logiska? Aspien eller den som önskar att jag vore NT?

Eller den som vill anpassa sig till andra för att undvika negativa reaktioner. Och...um, har en massa fler tankar här men jag kan inte få fram dem på ett begripligt sätt just nu, för trött.

Det finns en poäng i att följa med på vissa saker just för att öva sig. Ofta upptäcker man att det var roligare än man förväntat sig, eller i alla fall inte var så farligt som man trodde. Jag är glad och tacksam att jag så ofta haft familj, kompis eller pojkvän som dragit ut mig på resor och allt möjligt som jag inte hade vågat eller ens kommit på tanken att göra annars.

Men det är inte bra att tvinga sig till saker som är FÖR jobbiga.

* Är man sensoriskt känslig och får panik när det börjar bli sardinvarning så är det bara självplågeri att följa med på saker där det är högt ljud eller massa människor trängs. Sånt är konstitutionellt och något man måste anpassa sig efter. (Jag undviker t ex alltid att handla på tider då jag vet att det är extra mycket folk ute, och stora underhållningsevenemang gör sig bäst på TV.)

* Samma sak om man är introvert av naturen och faktikst inte gillar att flänga runt och göra en massa saker 'där ute'. Det finns ingen lag som säger att man måste tycka det är roligare att gå ut och träffa folk än att sitta hemma och surfa eller pyssla med något specialintresse. Mer än majoritetens tyckande, och den behöver man ju inte bry sig om.

* Är man deprimerad kan man ibland behöva gå in i sig själv och få vara där tills man själv kommer ur det (med eller utan medicin). Fast ibland kan man behöva pusha sig själv lite och ta sig ut även om det tar emot, inte minst för att få ljus och luft som kan ha en positiv påverkan. Men gör man det för tidigt kan det nog snarare få motsatt effekt.

* Har man social fobi eller aspiga sociala svårigheter så kan det vara bra att träna sig att umgås med andra. Men är man extra stresskänslig så måste man göra en avvägning och välja rätt sammanhang så att upplevelsen ger mer än den stressar och avskräcker. Att börja med att träffa andra som har liknande problem som man själv och därför ev lite större förståelse kan ge en mjukare upplevelse. Tyvärr är det inte alltid ens familj är de som förstår en bäst, om de inte har drag av samma diagnos(er) själva och insikt om det.

Inger skrev:Men det är inte bra att tvinga sig till saker som är FÖR jobbiga.

Självklart inte, eftersom "för mycket" per definition är... för mycket. Man ska inte heller göra "för lite" eftersom det är för lite. Samma sak gäller vid hur mycket pengar man ska spendera, eller hur mycket av ens hår man ska klippa etc.

Man kan generellt säga att man inte ska göra/säga/tänka/äta/vila/etc för mycket eller för lite. Tyvärr är det helt innehållslöst eftersom det inte säger något om vad som är rätt mängd.

Det finns en poäng i att följa med på vissa saker just för att öva sig. Ofta upptäcker man att det var roligare än man förväntat sig, eller i alla fall inte var så farligt som man trodde.

Jo, fast jag har fått intrycket av att Owl redan tänker för mycket i de banorna och behöver en dos av motsatta tankar.

Jo.

När det gäller att lista ut vad som är för mycket resp för lite, så är det sådant man upptäcker genom erfarenhet. Det viktiga är då inte jämföra sig med någon annan, eller låta sig påverkas för mycket av vad andra tycker, utan bara jämföra med hur man själv mår i olika situationer. Så småningom lär man sig var gränserna går för vad man bör utsätta sig för.

Får man en diagnos redan som ung behöver det förhoppningsvis inte dröja till medelåldern innan man fattar och vågar stå för hur man fungerar gentemot omgivningens krav.

Altus skrev:

Owl skrev:Men jag tycker att det är svårt att avgöra i vilka situationer det är bra att puscha och pressa sig för att, som i mitt fall, kunna komma ur min depression. För jag kan ju absolut inte lyssna på min känsla och vilja när det gäller att avgöra vad som främjar mitt tillfrisknande, då dessa faktorer hos en deprimerad person oftast inte fungerar så rationellt. Så jag tycker att jag nästan alltid hamnar i ställningstagandet: Ska jag, eller ska jag inte?

Hm, jag tycker att du ska inte. Du verkar vara för mycket på andra sidan. Även utan depression (etc) så är det helt legitimt att ha en livsstil av lugn och ro om det är vad man föredrar, och i den mån man har möjlighet att välja.

Jag är medveten om att jag är för mycket på den andra sidan. Men jag vet bara inte vad jag ska ta mig till! Jag är så förbannat jävla less på att vara deprimerad och aldrig vilja någonting. Jag är så less på att ha ångest hela min vakna tid och känna att den enda utvägen är - jag vet inte ens om jag får skriva det här - avsluta mitt liv ( jag kände bara att jag var tvungen att få dela med av de tankarna till någon). Och hur ska jag göra och agera för att någonsin bli fri från detta? Jag kan väl inte bara säga nej till allt jag inte vill och undvika det som känns för jobbigt, och tro att det ska göra att livet mindre plågsamt? För jag vill ju ingenting, och allt känns ju för jobbigt... jag vet varken ut eller in längre, och just nu är jag så fylld av ångest, jag har sån panik! Vet inte vad jag ska ta mig till... det gör så ont!!! Jag måste avsluta å gå ner och ta en stesolid till

Om du vill men inte vågar så är det en sak, men om du verkligen inte VILL så kanske det är andras förväntningar att du ska vilja som skapar ångesten? Det viktiga är ju här att komma fram till vad DU vill.

Owl skrev:Jag är medveten om att jag är för mycket på den andra sidan. Men jag vet bara inte vad jag ska ta mig till! Jag är så förbannat jävla less på att vara deprimerad och aldrig vilja någonting. Jag är så less på att ha ångest hela min vakna tid och känna att den enda utvägen är - jag vet inte ens om jag får skriva det här - avsluta mitt liv ( jag kände bara att jag var tvungen att få dela med av de tankarna till någon). Och hur ska jag göra och agera för att någonsin bli fri från detta? Jag kan väl inte bara säga nej till allt jag inte vill och undvika det som känns för jobbigt, och tro att det ska göra att livet mindre plågsamt? För jag vill ju ingenting, och allt känns ju för jobbigt... jag vet varken ut eller in längre, och just nu är jag så fylld av ångest, jag har sån panik! Vet inte vad jag ska ta mig till... det gör så ont!!! Jag måste avsluta å gå ner och ta en stesolid till

Jag vet inte om jag kan ge något vettigt råd ö.h.t. men jag tycker det låter som att du skulle behöva total vila från allt vad socialt liv innebär just nu och bara reparera dig själv. Att du skulle behöva få säga nej till precis allt och ägna dig åt absolut ingenting förutom dig.

Jag tycker det låter som att du är på väg in i den berömda väggen i cirka 230km/h och att du behöver någon form av hjälp, i vilken form det nu ännu månde vara. För att orka med att vara social och göra sådant som är jobbigt så behöver du energi och den måste du få någonstans ifrån.

Otroligt lätt att säga detta när man själv inte befinner sig i samma situation och jag är verkligen ingen expert inom detta område.

Jag skickar en digital kram till dig och hoppas att det vänder för dig.

Owl skrev:Och hur ska jag göra och agera för att någonsin bli fri från detta? Jag kan väl inte bara säga nej till allt jag inte vill och undvika det som känns för jobbigt, och tro att det ska göra att livet mindre plågsamt?

Omöjligt att veta på avstånd, men du sitter själv på en massa relevant kunskap, inte minst hur det brukar gå när du försöker. Om det bara brukar göra det värre så finns det ingen bra anledning att fortsätta. Iofs svårt att veta ibland eftersom en del effekter är långsiktiga, men jag skulle behöva väldigt övertygande argument för att fortsätta göra något som bara ger smärta och utmattning.

Owl skrev:Jag måste avsluta å gå ner och ta en stesolid till

Vi har en liten bensoklubb här på forumet. Jag tog precis en temesta.

Moderator mnordgren: Fixade citat.

Owl


Känner exakt igen mig, att detta kan bli nåt positivt, och skapa ett fint minne jag får med mig, jag har precis samma problem , ett motstånd och ångest till att jag kanske inte kommer att orka, och om jag t.ex blir trött, kommer jag då kunna gå iväg och vara för mig själv där ute ??


Mitt råd är att ta det lugnt, gör som här, rådfråga så att du kommer till ro, tänk positivt för den känslan ska du ha innan du åker. Säg till att du är orolig, men tycker det skulle vara kul så löser sig nog det hela med tiden...


Mvh
C

Altus skrev:

Inger skrev:Men det är inte bra att tvinga sig till saker som är FÖR jobbiga.

Självklart inte, eftersom "för mycket" per definition är... för mycket. Man ska inte heller göra "för lite" eftersom det är för lite. Samma sak gäller vid hur mycket pengar man ska spendera, eller hur mycket av ens hår man ska klippa etc.

Man kan generellt säga att man inte ska göra/säga/tänka/äta/vila/etc för mycket eller för lite. Tyvärr är det helt innehållslöst eftersom det inte säger något om vad som är rätt mängd.

Det är precis detta som jag har problem med; att avgöra när jobbigt övergår till att bli för jobbigt. När lagom press blir för mycket press osv.

Som sagt, man brukar lära sig av erfarenhet. Finns alltså inte mycket annat att göra än att prova och se hur mycket man står ut med vid olika tillfällen och försöka identifiera vilka faktorer det är som är jobbigast så man vet vad man ska undvika i framtiden.

Eller så kan man försöka vaska fram sin intuition och fråga den - om man lyckas hitta den under rädslor och pådyvlade skuldkänslor.

Edit: Själv har jag många gånger känt jättestarkt att "det här är verkligen inte nåt för mig", men så har huvudet lagt sig i och tyckt att "jomen det är säkert bra för dig, det där är säkert bara rädslor som är nyttiga att övervinna, bla bla bla". Om jag hade lyssnat på min första instinktiva känsla så hade jag sluppit en herrans massa lidande, och sparat en herrans massa pengar. Tyvärr tog det mig 35 år innan jag insåg att jag faktiskt kan lita på min intuition, och att det helt enkelt inte finns någon annan som vet bättre än jag själv vad som är bäst för mig.

Inger skrev:Som sagt, man brukar lära sig av erfarenhet. Finns alltså inte mycket annat att göra än att prova och se hur mycket man står ut med vid olika tillfällen och försöka identifiera vilka faktorer det är som är jobbigast så man vet vad man ska undvika i framtiden.

Eller så kan man försöka vaska fram sin intuition och fråga den - om man lyckas hitta den under rädslor och pådyvlade skuldkänslor.

Eller utvärdera minnen. Owl har ju redan lång erfarenhet (har jag för mig), det gäller kanske bara att utvärdera den informationen på ett nytt sätt. Utvinna nya lärdomar. Har man gjort något 27 gånger så borde det räcka, om minnet är pålitligt nog.

Man måste ofta fundera kring sina erfarenheter för att lära sig något av dem, och gärna från en ny lite rebellisk infallsvinkel (eftersom nästan allt man hört från omgivningen, även vården, kan vara fel, särskilt om man fungerar annorlunda.)

Inger skrev:Om du vill men inte vågar så är det en sak, men om du verkligen inte VILL så kanske det är andras förväntningar att du ska vilja som skapar ångesten? Det viktiga är ju här att komma fram till vad DU vill.

Men hur gör man för att komma fram till detta? Jag vill ju oftast ingenting. Mina dagar går som mest ut på att försöka hålla huvudet ovanför vattenytan. Och skulle jag någon gång vilja göra, eller hänga med på något, så sätter oftast mina tvång och rädslor upp stora hinder som gör att jag måste kämpa enormt, och pressa mig själv väldigt mycket, vilket gör att jag i slutändan ifrågasätter om det verkligen var värt att följa min ursprungliga vilja... den som sade mig att jag ville.

Tyvärr kan jag inte ge något recept på hur man gör, och det som är rätt för en person, eller en situation, behöver inte vara rätt för en annan.

Men rent spontant så vill jag stämma in med dem som tycker du borde ge dig själv en brejk. Eller prova KBT kanske, om det är mer nojor än ork som sätter krokben för dig?