Oja! Nej så ska det inte tolkas, att det endast är ett spel som ska vinnas. Allt har ju sitt syfte! I mitt fall ville jag befinna mig i centrum, umgås med de för mig rätta personerna. Jag ville ha uppskattning. Detta var min strävan. Min största rädsla var nog att hamna utanför, bli ensam.

Ja, samma för mig. När jag jag dock "misslyckas" triggar det ofta motsatta känslor av att jag inte vill ha med folk att göra överhuvudtaget. Men det är väl något som man kan arbeta på och inte bli lika negativt påverkad av olika omständigheter.

Jag tror att jag känner igen mig.
Har alltid varit socialt tafatt och känt mig korkad i många sociala situationer eftersom jag inte alltid hänger med.
Min ambition har hela tiden varit att bli bättre på detta, att lära mig att umgås på det där otvungna sättet, istället för det mekaniska och eftertänksamma sätt som det oftast blir.
Ibland händer det att samtalet bara flyter på, att samvaron med en annan människa känns bekväm och behaglig för en stund men sedan försvinner det och jag blir osäker igen, känner obehag över att inte riktigt vara med på samma villkor eftersom vissa signaler och små vinkar verkar gå mig spårlöst förbi. Eller också uppfattar jag dem för sent när ögonblicket redan är förbi.
En del av detta måste bero på den sociala fobi jag burit på i så många år men undrar om inte en stor del ändå handlar om ett neuropsykiatriskt handikapp.

Det känns alltid som att jag studerar andra för att se hur de beter sig i olika situationer, hur de socialiserar, vilka uttryck och gester de använder sig av och så försöker jag memorera och använda mig av desamma för att smälta in. Oftast känner jag mig ändå utanför men utåt sett verkar det fungera ganska bra. Tror att jag upplevs som lite egen men inte för udda ändå.

Men jag känner mig ofta som en skådespelare med en repertoar av repliker som ibland fungerar, ibland inte.

Väldigt intressant är det i allafall, allt detta mellanmänskliga. Det är ett av mina största intressen.

Ja, ofta blir det hela istället en form av tvång, vilket i många fall resulterar i en social utmattning, då man inte orkar göra annat än att bara låsa in sig och hålla sig borta ifrån all form av social kontakt. Det svåra för mig är oftast att veta mina egna gränser; när det blir för mycket eller när det blir för lite social kontakt. Jag känner mig också lätt otillräcklig när jag inte lyckas på det sätt jag vill. Det finns ju alltid vissa krav av omgivningen att man ska delta på rätt sätt, misslyckas man så hamnar man istället utanför, och det är ju inte alltid en sits som är speciellt bekväm. Men jag antar att man med tiden kan lära sig hantera detta på ett fungerande sätt. Problemet är väl kanske att man ofta får lära sig det den hårda vägen.

Som barn var jag så jävla rädd för alla andra jämnåriga att det blev nödvändigt att lägga upp en plan för att klara av att möta andra. Grundproblemet var att det mesta i andra barns lekar och beteenden var gåtfullt och obegripligt för mig.
På den tiden var det inte ett specialintresse utan en överlevnadstrategi.
MEN
När jag var typ 20 så var det en kille i 50 års åldern på jobbet som frågade mig vad jag gjorde på detta lågkvalificerade understimulerande jobb, "du som kan snacka med alla och nå fram" något i den stilen sa han.
Då upptäckte jag att det liksom blivit en färdighet att kunna möta folk. Sen dess kan man nog säga att det är lite av ett specialintresse. Men jag vill själv bestämma när jag skall tillämpa det för även om det går att öva upp så tar det ialla fall enegi som många vittnar om här på forumet.

Det var faktiskt en psykiatriker som uppmärksammade mig i att jag verkade ha det sociala samspelet som ett specialintresse. Själv trodde jag inte att man kunde betrakta det som ett sådant. För mig är det också så att samspelet snarare ligger på ett strategiskt och förnuftmässigt plan än på ett initiutivt. Det är som att jag har massor av ”tentakler” – långa känslospröt - som scannar av personers känsloläge och sinnesstämning genom att observera, analysera och tolka deras koppsspåk, ansiktsmimik, blick, röstläge och intensitet i rösten, andningen, vad de säger och hur de uttrycker sig, betoningar på ord, och känslor de tycks vilja förmedla, och jag har blivit ganska bra på detta. Sedan har jag också, precis som LILITH beskriver det, en repertoar av "roller" som jag anser passar bäst in med den andre personens status. Men dessa "roller" använder jag mig inte av för att manipulera den andre personen, utan jag försöker att få samspelet med den personen att flyta på, och mitt ”mission” är att få den personen att uppleva vårt möte så avslappnat och naturligt som möjligt. Jag intar olika "roller" med ALLA som jag socialiserar med. Men dessa roller har en gemensam nämnare och det är min värdegrund. Jag har väldigt mycket åsikter om det mesta, och är nästan orubblig när det gäller vad jag anser moraliskt och etiskt riktigt, och när jag "spelar" dessa "roller" så finns mina värderingar alltid med, men skillnaden ligger framförallt i hur jag framför dem.

Många gånger känner jag att jag inte får till det där flytet som LILITH också beskriver, och då får jag panik, vilket i sin tur medför att hjärnverksamheten går långsammare och det känns som att det ”låser sig” för mig. De personer i min närhet som vet om mina svårigheter säger att de aldrig har märkt av detta, men själv så känns det som att jag i dessa situationer håller på att gå i bitar av ångest och självförakt. Jag anklagar och beskyller mig själv för att vara en korkad, dum, jävla idiot som jag bara längtar efter att få tortera, misshandla och skada – vilket jag också gör…och det dämpar ångesten.

Men rädslan för att det ska ”låsa sig” för mig i sociala interaktioner finns alltid där, och det medför att jag ofta undviker att umgås med andra, trots att ensamhetskänslan är stor. Jag lider mycket av min självvalda ensamhet, trots att jag har ett stort behov av, och även tycker att det är skönt, att vara ensam. Men jag tror att lidandet bottnar i en sorg av att jag inte bara kan ”vara” när jag är tillsammans med andra, och att samspelet inte går på intuition och känslor, som för neurotypiska personer, utan att det alltid tar en massa energi av mig och skapar en massa ångest.

Mycket, mycket intressant Owl. Känner igen stora bitar av det du beskriver. Framför allt detta med de välutvecklade känslespröten. Ibland känns det ju nästan som att läsa folks tankar men beror alltså med stor sannolikhet på långvarig träning i att läsa av minsta muskelryckning hos samtalsparten. Det är ju inte konstigt att man blir trött!

Tyvärr är det ju inte bara en fördel att behärska detta. Låsningen som du beskriver uppkommer hos mig när jag märker att den andra parten av någon anledning misstycker, inte vill samarbeta eller så. I dom lägena skulle det vara mycket bätttre att ha lite mindre koll så att man kunde fortsätta samspelet. Istället kan det börja kännas väldigt obehagligt.
I mitt jobb talar jag ibland inför grupp. I regel är mina ämnen av den art att folk är hyfsat positiva. Jag har dock varit i lägen vid några tillfällen när jag märkt att flera personer i rummet är överskeptiska. (Det är OK att vara kritisk och så där men det finns lägen när folk kan kännas oerhört märkliga som att det inte är något som hör till ämnet de inte gillar utan något mer personligt).
I lyckliga studer kan jag då kapa tentaklerna. Jag vet att presentationen förlorar på det eftersom jag tappar publikkontakt men jag klarar att genomföra i alla fall.
Hoppas på mer utbyte i ämnet, nu kallar dock dagens agenda.

Hälsar

Owl skrev: Det är som att jag har massor av ”tentakler” – långa känslospröt - som scannar av personers känsloläge och sinnesstämning genom att observera, analysera och tolka deras koppsspåk, ansiktsmimik, blick, röstläge och intensitet i rösten, andningen, vad de säger och hur de uttrycker sig, betoningar på ord, och känslor de tycks vilja förmedla, och jag har blivit ganska bra på detta. Sedan har jag också, precis som LILITH beskriver det, en repertoar av "roller" som jag anser passar bäst in med den andre personens status. Men dessa "roller" använder jag mig inte av för att manipulera den andre personen, utan jag försöker att få samspelet med den personen att flyta på, och mitt ”mission” är att få den personen att uppleva vårt möte så avslappnat och naturligt som möjligt. Jag intar olika "roller" med ALLA som jag socialiserar med. Men dessa roller har en gemensam nämnare och det är min värdegrund. Jag har väldigt mycket åsikter om det mesta, och är nästan orubblig när det gäller vad jag anser moraliskt och etiskt riktigt, och när jag "spelar" dessa "roller" så finns mina värderingar alltid med, men skillnaden ligger framförallt i hur jag framför dem.

Många gånger känner jag att jag inte får till det där flytet som LILITH också beskriver, och då får jag panik, vilket i sin tur medför att hjärnverksamheten går långsammare och det känns som att det ”låser sig” för mig.

Vilket intressant inlägg, tack för det! Igenkänning på mycket av det du beskriver i det jag citerat.

Skymmning skrev:

Tyvärr är det ju inte bara en fördel att behärska detta. Låsningen som du beskriver uppkommer hos mig när jag märker att den andra parten av någon anledning misstycker, inte vill samarbeta eller så. I dom lägena skulle det vara mycket bätttre att ha lite mindre koll så att man kunde fortsätta samspelet.

Exakt! Jag önskar många gånger att jag inte skulle vara så himla inkännande, och inte bry mig om eller lägga märke till hur andra reagerar på det jag säger och gör, hur jag uttrycker och beter mig. Jag tror att det skulle vara mycket lättare att umgås med andra då...

alfapetsmamma skrev:

Owl skrev: Det är som att jag har massor av ”tentakler” – långa känslospröt - som scannar av personers känsloläge och sinnesstämning genom att observera, analysera och tolka deras koppsspåk, ansiktsmimik, blick, röstläge och intensitet i rösten, andningen, vad de säger och hur de uttrycker sig, betoningar på ord, och känslor de tycks vilja förmedla, och jag har blivit ganska bra på detta. Sedan har jag också, precis som LILITH beskriver det, en repertoar av "roller" som jag anser passar bäst in med den andre personens status. Men dessa "roller" använder jag mig inte av för att manipulera den andre personen, utan jag försöker att få samspelet med den personen att flyta på, och mitt ”mission” är att få den personen att uppleva vårt möte så avslappnat och naturligt som möjligt. Jag intar olika "roller" med ALLA som jag socialiserar med. Men dessa roller har en gemensam nämnare och det är min värdegrund. Jag har väldigt mycket åsikter om det mesta, och är nästan orubblig när det gäller vad jag anser moraliskt och etiskt riktigt, och när jag "spelar" dessa "roller" så finns mina värderingar alltid med, men skillnaden ligger framförallt i hur jag framför dem.

Många gånger känner jag att jag inte får till det där flytet som LILITH också beskriver, och då får jag panik, vilket i sin tur medför att hjärnverksamheten går långsammare och det känns som att det ”låser sig” för mig.

Vilket intressant inlägg, tack för det! Igenkänning på mycket av det du beskriver i det jag citerat.

Kul! Och framförallt fashinerande att det finns andra som känner igen sig i mitt knasiga sätt att tänka och fungera.

Det är ju väldigt värdefullt att kunna vara inkännande och lyhörd för hur andra mår. Vi med AS kan helt enkelt bli för bra på det och då måste vi behärska att koppla av känselspröten. Det bästa skulle ju vara om man bara kunde ta bort lite grand men det kan inte jag ialla fall. Det är antingen eller. För att skydda mig själv kan jag alltså gå från att vara en lyhörd inkännande individ till att bli helt oengagerad i omvärlden och det kan ju upplevas som väldigt oartigt och otrevligt av andra. Just det här kan ju också ge dubbla signaler om vad man är för person, ena stunden jättekommunikativ och nästa ögonblick helt avskärmad.

I mitt "utåtriktade" liv går jag inte ut med att jag har AS så det är knepigt att balansera. Jag har också som Owl beskriver här ovan olika roller och anser absolut inte att detta skulle vara något "bedrägligt"i detta. Jag behöver rollerna för att kunna fungera socialt. När en kontakt fördjupas och jag känner mer tillit till någon person kan rollen få fler facetter. Många personer utan diagnos har ju yrkesroller, tex. läkare, för att kunna ha ett fungerande privatliv. För oss med AS behövs rollerna kanske även privat för att vi inte skall bli så involverade i andra människor att vi inte klarar att bära oss själva.