Kan det kanske vara möjligt att vissa av oss går till väga socialt genom att se det hela som ett intresse? Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det hela för att det ska låta begripligt, men jag gör ett försök i alla fall.

Det jag tänkte på var att när s.k. NT-människor är sociala verkar det som de nästan går till väga helt och hållet känslomässigt. Medan för min egen del blir det ofta istället att jag går tillväga strategiskt i sociala situationer. Jag inser att det låter känslokallt, men det skulle ju aldrig funka annars. Jag önskar att jag kunde vara helt avslappnad och bara "go with the flo" i sociala situationer, men den möjligheten finns liksom inte. Då måste jag istället bygga upp strategier för hur jag ska agera och reagera med andra människor. Något som jag konstant måste ha i mitt medvetande för att det ska funka. Och jag upplever att det är likadant mellan alla, inklusive mina närmsta vänner, min familj etc.

Då insåg att jag går tillväga på nästan precis samma sätt som när det kommer till mina intressen, jag bygger upp strategier och rutiner för hur jag ska gå till väga med det.

Jag tror fortfarande att jag har ett socialt behov, precis som andra, och att jag har normal sympati och så. Men på något sätt är det som att när den sociala akten äger rum så är hela känslosystemet bortkopplat. Istället kommer känslorna först efter jag varit social, eller även före.

Nu blev det en lång "förklaring", men min fundering handlar alltså om det låter bekant för någon annan att hela den sociala aspekten upplevs som ett intresse där man går till väga strategiskt, kalkylativt och, om möjligt, rutinmässigt? Snarare än känslomässigt.

För övrigt kan jag tillägga att detta är något jag aldrig skulle våga ta upp med någon nära vän, eftersom jag då är rädd för att denne skulle uppfatta mig som helt känslokall och inte vilja umgås längre.

Fick läsa igenom detta både en och flera gånger för att förstå; vet faktiskt fortfarande inte om jag fattat. Men okej.

Kan du, om det känns ok att skriva om det, ge mer konkreta exempel på vad du menar med att du går "tillväga strategiskt". För jag fattade inte.

temporary21 skrev:[...]Jag tror fortfarande att jag har ett socialt behov, precis som andra, och att jag har normal sympati och så. Men på något sätt är det som att när den sociala akten äger rum så är hela känslosystemet bortkopplat. Istället kommer känslorna först efter jag varit social, eller även före.

Hm. Känner inte igen mig själv alls i detta. För att förtydliga så har jag alltså ett socialt behov, men bristande ork att umgås. Sen är jag tyvärr väldigt blyg, vilket sätter käppar i hjulet. Känslosystemet finns dock alltid påkopplat, så att säga.

Nu blev det en lång "förklaring", men min fundering handlar alltså om det låter bekant för någon annan att hela den sociala aspekten upplevs som ett intresse där man går till väga strategiskt, kalkylativt och, om möjligt, rutinmässigt? Snarare än känslomässigt.

När du skriver om att gå till väga strategiskt och "kalkulativt", så associerar jag snarare till manipulativt beteende än till AS.

För övrigt kan jag tillägga att detta är något jag aldrig skulle våga ta upp med någon nära vän, eftersom jag då är rädd för att denne skulle uppfatta mig som helt känslokall och inte vilja umgås längre

Tråkigt att höra att det är så! Låter som att du skulle behöva en terapeut eller liknande att bolla tankar med?

Kan du, om det känns ok att skriva om det, ge mer konkreta exempel på vad du menar med att du går "tillväga strategiskt". För jag fattade inte.

Hmm, vid "vanliga" konversationer så använder jag inte direkt några känslor, utan jag har snarare byggt upp strategier för hur jag ska reagera och vad jag ska säga och så.

När du skriver om att gå till väga strategiskt och "kalkulativt", så associerar jag snarare till manipulativt beteende än till AS.

Jag vet inte, tror inte att jag har så stort intresse av att manipulera människor. I så fall inte på ett "negativt" sätt, utan snarare då på ett sätt som underhåller och gör folk glada (kanske har "the chronic entertainer syndrome" )

Alexandra skrev:

För övrigt kan jag tillägga att detta är något jag aldrig skulle våga ta upp med någon nära vän, eftersom jag då är rädd för att denne skulle uppfatta mig som helt känslokall och inte vilja umgås längre

Tråkigt att höra att det är så! Låter som att du skulle behöva en terapeut eller liknande att bolla tankar med?

Haha, la du till ett sad face i mitt citat? Vad gulligt
Nja, jag vet inte om jag egentligen känner så stort behov av nära kontakt med mina vänner ändå. Huvudsaken att de finns där och vi kommer någorlunda bra överense. Fast jag vet inte, har aldrig haft en "känslomässigt" nära vän, så det är svårt att jämföra.

Hoppsan! Sorry för felcitatet!

Det är svårt att analysera folk via internet. Har dock i mina möten med AS-personer fått intryck av att vi som har AS snarare är socialt tafatta än strategiska. Sen upplever jag att AS-personer ofta är känslosamma, men kanske inte alltid själva är medvetna om det/vet hur de ska uttrycka det.

Tänker inte skriva mer om det, då jag vet att det finns massor av trådar om Theory of Mind och empati osv. på forumet.

Ja, socialt tafatt är jag utan tvekan. Kanske är det då så att jag försöker lösa tafattheten genom att gå tillväga strategiskt? Alltså Istället för att vänta på att min hjärna ska hinna processera känslomässigt, vilket skulle ta så lång tid att hela konversationen skulle vara över innan jag sagt något, så använder jag vissa "standard" uttryck och beteenden som jag beräknar skulle passa in att säga.
Theory of Mind och empati har jag redan läst för mycket av tror jag

Tack för dina synpunkter!

temporary21 skrev:
Det jag tänkte på var att när s.k. NT-människor är sociala verkar det som de nästan går till väga helt och hållet känslomässigt. Medan för min egen del blir det ofta istället att jag går tillväga strategiskt i sociala situationer. Jag inser att det låter känslokallt, men det skulle ju aldrig funka annars.

Precis sådär är jag. Och det var väldigt nyligen som jag insåg att alla människor kanske inte gör så. Jag läste i ett par böcker att det sociala samspelet (i "normala" fall) till största del sker intuitivt, och blev ärligt talat ganska förvånad, för så funkar det inte för mig. Får ofta höra att jag låter kall och för saklig i sociala situationer som behandlar intellektuellt krävande ämnen, som ex. relationer, känslor, konflikter etc. Fast jag är inte säker på att jag vågar tro på det som stod i böckerna å andra sidan. Hur socialiserar man baserat på intuition liksom?

Jag trodde det var mer eller mindre så för alla med AS? Tydligen inte, men det är ju ofta anledningen till tröttheten många upplever. Vi går inte på intuition utan måste aktivt tänka ut vad vi ska göra och utarbeta strategier för att kunna hantera situationer.

Manipulation är ett negativt laddat ord. Men all social interaktion handlar ju om att bete sig på ett visst sätt för att få rätt respons tillbaka. Skillnaden ligger bara i hur medveten man måste vara om sina beteenden.

Inser nu att mitt inlägg kanske blev lite rörigt, men, svarabhaktivokal, du lyckades nog markera ut det jag syftade på

svarabhaktivokal skrev:Jag läste i ett par böcker att det sociala samspelet (i "normala" fall) till största del sker intuitivt, och blev ärligt talat ganska förvånad, för så funkar det inte för mig.

Nämen precis, jag minns inte exakt när eller hur jag insåg att "normala" människor socialiserar intuitivt, men jag har fortfarande svårt att smälta att det verkligen kan vara så. På ett sätt tycker jag att det är beundransvärt att skåda någon som tycks ha denna förmåga, det är ungefär lite som improviserad musik som ändå ljuder med positiv förväntan . Samtidigt inser jag att det i många situationer måste vara en nackdel, att inte kunna "stänga av" och gå tillväga strategiskt.

Hmm, ja, man får väl göra det bästa av det man har antar jag

Jnx skrev:Jag trodde det var mer eller mindre så för alla med AS? Tydligen inte, men det är ju ofta anledningen till tröttheten många upplever. Vi går inte på intuition utan måste aktivt tänka ut vad vi ska göra och utarbeta strategier för att kunna hantera situationer.

Manipulation är ett negativt laddat ord. Men all social interaktion handlar ju om att bete sig på ett visst sätt för att få rätt respons tillbaka. Skillnaden ligger bara i hur medveten man måste vara om sina beteenden.

Precis, precis och precis

temporary21 skrev:

svarabhaktivokal skrev:Jag läste i ett par böcker att det sociala samspelet (i "normala" fall) till största del sker intuitivt, och blev ärligt talat ganska förvånad, för så funkar det inte för mig.

På ett sätt tycker jag att det är beundransvärt att skåda någon som tycks ha denna förmåga, det är ungefär lite som improviserad musik som ändå ljuder med positiv förväntan . Samtidigt inser jag att det i många situationer måste vara en nackdel, att inte kunna "stänga av" och gå tillväga strategiskt.

Jag har funderat på om det kan vara därför "normala" människor ofta har svårt att diskutera känsliga ämnen på ett praktiskt och bra sätt. Istället för att resonera sakligt, så kommer de ofta med tvetydiga antydningar, anklagelser med oklart syfte, samt övertolkar blixtsnabbt det man själv säger. Det verkar ofta som om de bara hasplar ur sig saker på känn, utan att reflektera över vad de vill ha sagt, hur de bör säga det, och varför, innan de öppnar munnen..

Såndär kan jag iofs också vara, när någon försöker samtala med mig och jag inte orkar tänka. Då säger jag bara första bästa sak, vilket tyvärr ofta resulterar i ord och meningar som är helt lösryckta och irrelevanta i sammanhanget

svarabhaktivokal skrev:Såndär kan jag iofs också vara, när någon försöker samtala med mig och jag inte orkar tänka. Då säger jag bara första bästa sak, vilket tyvärr ofta resulterar i ord och meningar som är helt lösryckta och irrelevanta i sammanhanget

Det där känner jag igen, inte minst när jag hamnar i ett gräl och inte hinner tänka efter vad jag egentligen vill säga.

Miche skrev:

svarabhaktivokal skrev:Såndär kan jag iofs också vara, när någon försöker samtala med mig och jag inte orkar tänka. Då säger jag bara första bästa sak, vilket tyvärr ofta resulterar i ord och meningar som är helt lösryckta och irrelevanta i sammanhanget

Det där känner jag igen, inte minst när jag hamnar i ett gräl och inte hinner tänka efter vad jag egentligen vill säga.

Hur yttrar det sig hos dig? För min del brukar det blir så att jag börjar leka med ord, säger konstiga ord rakt ut, sjunger eller helt tvärt byter samtalsämne utan att förvana. Som tur är tycker de flesta att det är mer roligt än irriterande. Eller det är i varje fall vad de säger.....

Jag känner mig väldigt träffad.

Har haft sociala interaktioner som ett av mina specialintressen så länge jag kan minnas. Mitt utgångsläge var sämre än uselt men det är roligt att lära sig behärska saker man inte är naturligt bra på.

Jag har alltid föredragit att utmana mig själv med sådant jag tycker verkar svårt (allt annat kallar jag inte för "utmaning"). Aspergare som sitter hela dagarna och spelar onlinespel och löser IQ-pussel etc bara för att de "känner sig bra på det" tycker jag slösar bort sina liv, för att vara frank.

missbutterfly skrev:Jag har alltid föredragit att utmana mig själv med sådant jag tycker verkar svårt (allt annat kallar jag inte för "utmaning"). Aspergare som sitter hela dagarna och spelar onlinespel och löser IQ-pussel etc bara för att de "känner sig bra på det" tycker jag slösar bort sina liv, för att vara frank.

Kan inte annat än hålla med där. Att bemästra något man naturligt är bra på är tillfredsställande, men att bemästra något främmande är så mycket mer.

svarabhaktivokal skrev:

Miche skrev:Det där känner jag igen, inte minst när jag hamnar i ett gräl och inte hinner tänka efter vad jag egentligen vill säga.

Hur yttrar det sig hos dig? För min del brukar det blir så att jag börjar leka med ord, säger konstiga ord rakt ut, sjunger eller helt tvärt byter samtalsämne utan att förvana. Som tur är tycker de flesta att det är mer roligt än irriterande. Eller det är i varje fall vad de säger.....

Jag försöker få den jag grälar med uppmärksam på att jag vill säga något, vilket brukar resultera i att jag beskyller personen för något eller drar upp gammalt skit för att försöka bromsa ordflödet så att jag ska ha chans att tänka efter vad jag vill säga.

Tyvärr funkar det inget vidare, ibland försöker jag istället komma undan så att jag ska hinna tänka. Jag kan helt enkelt inte klara av att kommunicera genom att prata direkt ur hjärtat (eller säga det jag tänker), det blir alltid fel så fort jag mår det minsta lilla dåligt!

Miche skrev:Jag försöker få den jag grälar med uppmärksam på att jag vill säga något, vilket brukar resultera i att jag beskyller personen för något eller drar upp gammalt skit för att försöka bromsa ordflödet så att jag ska ha chans att tänka efter vad jag vill säga.

Hmmm. Själv säger jag typ "sluta prata, jag måste tänka". Hatar att säga saker som är irrelevanta ("drar upp gammal skit" eller "beskyller personen för något") så då är det bättre att ta en paus tills orden dyker upp. Men det är ju bara jag det.

missbutterfly skrev:Jag känner mig väldigt träffad.

Har haft sociala interaktioner som ett av mina specialintressen så länge jag kan minnas. Mitt utgångsläge var sämre än uselt men det är roligt att lära sig behärska saker man inte är naturligt bra på.

Samma här. Fortfarande lika spännande, ser mig som en konstant student

Jag känner igen mig i det du skriver, temporary21.

sanny skrev:Jag känner igen mig i det du skriver, temporary21.

Trevligt att höra. Om ork finnes vore det av intresse att få höra vad som upplevdes bekant mer i detalj.

missbutterfly skrev:Jag har alltid föredragit att utmana mig själv med sådant jag tycker verkar svårt (allt annat kallar jag inte för "utmaning").

Samma här. Är det inte svårt, tufft, hårt eller exklusivt är det inte intressant.
Jag är inte satt på jorden för att ägna mig åt hushållsarbete, jag är inte född för att bli en svensson. "Lagom" räcker inte på långa vägar och jag hatar halvmesyrer och kompromisser.

svarabhaktivokal skrev: Jag läste i ett par böcker att det sociala samspelet (i "normala" fall) till största del sker intuitivt, och blev ärligt talat ganska förvånad, för så funkar det inte för mig. Får ofta höra att jag låter kall och för saklig i sociala situationer som behandlar intellektuellt krävande ämnen, som ex. relationer, känslor, konflikter etc. Fast jag är inte säker på att jag vågar tro på det som stod i böckerna å andra sidan. Hur socialiserar man baserat på intuition liksom?

Praktiskt exempel, tänd på tjej på jobbet, magkänslan säger att hon tycker lika. Sen börjar analyserna, efter fem sex varianter är man själv inte värdig en sån otrolig brutta. Eftersom magkänsla är svår att fånga in och värdera, särskilt om ens hela liv gått ut på att analysera. Troligen beroende på en förälder som tråkat, när magkänslorna (iof kanske riktiga) har ansetts felaktiga. Då försöker man gå över till att analysera.

Jag har kommit fram till att de flesta människor utgår ifrån ett känslomässigt perspektiv när de integrerar socialt. Därför tror jag att en bidragande faktor är, åtminstone för mig själv, att det finns en viss känslomässig tillbakadragenhet. Det behöver väl kanske inte nödvändigtvis helt bero på AS.

Jag känner igen mig. När jag var yngre var det sociala något av en "sport" för mig. Ett nödvändigt "jobb" som måste göras. Jag visste exakt hur jag skulle göra tyckte jag för att få mig själv dit jag ville. Jag tyckte jag var skitduktig på detta sociala spel, kanske var jag det. Men jag uppfattades nog ändå som lite annorlunda, trots mina höga ambitioner och nerlagda energi i det hela. Det krävde sin tribut, att ligga "på topp", det tröttade mig och jag kraschade slutligen. Sedan var spelet borta, förmågorna skingrade. Jag fick börja om från noll. Idag spelar jag inte, jag är den jag är. En lite annorlunda kille kanske men ärlig. Aspig. Jag accepterar den jag är i stort.

Jag känner igen din oro över att låta kall och beräknande. För hur snyggt låter detta, när man beskriver det? Det kan lätt missuppfattas så att man framstår som en manipulerande och känslolös person. Men så är det inte. Själv har jag ett stort samvete och mycket empati. Men det kanske inte tar sig riktigt samma uttryck som hos många andra.

Jag känner igen mig. När jag var yngre var det sociala något av en "sport" för mig. Ett nödvändigt "jobb" som måste göras. Jag visste exakt hur jag skulle göra tyckte jag för att få mig själv dit jag ville. Jag tyckte jag var skitduktig på detta sociala spel, kanske var jag det. Men jag uppfattades nog ändå som lite annorlunda, trots mina höga ambitioner och nerlagda energi i det hela. Det krävde sin tribut, att ligga "på topp", det tröttade mig och jag kraschade slutligen. Sedan var spelet borta, förmågorna skingrade. Jag fick börja om från noll. Idag spelar jag inte, jag är den jag är. En lite annorlunda kille kanske men ärlig. Aspig. Jag accepterar den jag är i stort.

Kan inte annat än säga att det låter nästan identiskt med mig. Även om jag numera dock inte ser det hela som en sport på samma sätt, så har jag funnit att det synsättet ibland är min enda motivering till att vara social. Sedan får man ju dock alltid ut mer av det sociala samspelet än att bara "vinna" eller "förlora", vilket nog är viktigt att komma ihåg.

Jag känner igen din oro över att låta kall och beräknande. För hur snyggt låter detta, när man beskriver det? Det kan lätt missuppfattas så att man framstår som en manipulerande och känslolös person. Men så är det inte. Själv har jag ett stort samvete och mycket empati. Men det kanske inte tar sig riktigt samma uttryck som hos många andra.

Jomen precis.