EF skrev:Alltså, var jag empatisk då eller handlar det om sympati eller både och? Jag fattar inte det där riktigt.

Hej EF!

Javisst var du empatisk då då tog hand om den mannen som skadat sig! Och det handlar absolut om sympati, tycker jag! Bra gjort av dig!

Agerandet hos de som bara stod och glodde, och hos den empatibefriade ambulanskillen... hmm... nä, usch för sådant. Nyfikna på en skadeplats, och oprofessionell ambulanspersonal, hjälper ju inte någon som skadat sig...

Hej, ibland har jag svårt att skilja empati från sympati. Men empati är väl förmågan att känna att andra har känslor, och sympati är att bry sig om andra, stämmer det ?


Nån av orden betyder medkänsla, jag undrar om det är empati eller sympati.


Aha, gogglade på empati och sympati, egentligen har de samma innebörd: -lida med.


MVh Christer

Chrilleb skrev:Hej, ibland har jag svårt att skilja empati från sympati. Men empati är väl förmågan att känna att andra har känslor, och sympati är att bry sig om andra, stämmer det ?


Nån av orden betyder medkänsla, jag undrar om det är empati eller sympati.


Aha, gogglade på empati och sympati, egentligen har de samma innebörd: -lida med.


MVh Christer

i mitt huvud ser jag de två som att empati är något man har utan att direkt ha genomlidit situationen. Medan sympati är när man själv har genomlidit samma. 'kanske har fel?

Var på funktionsutredningens sista dag i dag. Då tog vi upp det här med att se på en människa hur han/hon mår och det tycker jag är svårt om han/hon inte gråter eller är arg, då förstår jag men blir inte ledsen eller arg jag med. Jag tycker inte om när någon blir arg, drar mig undan då.

mnordgren:

Slog ihop två trådar om samma ämne.

Att man tycker synd om nån som råkar illa ut. Man känner fan det där är ingen hit det vet jag av egen erfarenhet. Jag vill hjälpa den här stackarn, lindra hans/hennes lidande. Har man inte varit med om det som den nödställde hamnat i så kanske hjärnan behandlar situationen/dilemmat och målar upp ett scenario där man själv är den nödställde och råkar ut för samma sak och man erhåller obehagskänslor som följd. Detta leder (förhoppningsvis) vidare till att sympati och medkänsla väcks.

Är det så att man som aspie på något konstigt sätt kan känna en slags väldigt stark empati eller förståelse för (och stark humor i) andra människors sociala misslyckanden?

Jag minns t.ex. att jag kunde bli otroligt ledsen när jag tittade på Mr. Bean när jag var liten. Jag såg hans tafatthet och kände ju på något sätt med honom.

Det måste väl ändå vara empati. Eller lurar jag mig själv nu?

Å andra sidan var ju inte han ledsen utan bara misslyckades väldigt mycket med allt han tog för sig.

Vad säger ni?

Jag har bara hört lite, lite om det här när jag gick på kurs på Asperger Center. Så hörde jag en intervju med Tony Attwood, känd AS-expert och så har jag sett lite hos ett begränsat antal personer med AS.

Min son kan klart visa empati med mig t.ex. när jag är väldigt trött. Han kan säga sockersöta saker som Vad trött du verkar vara lilla mamma. Samtidigt kan han gå känslolös förbi en unge som ramlat på sin cykel och blöder ordentligt. Inte en kommentar att det såg otäckt ut eller att det var synd om ungen...

Sonen har nog inte skrattat vid fel tillfällen, som i exemplet ovan, men jag har hört andra asperger barn göra det. Det behöver inte vara brist på empati, det kan vara att man bara inte vet hur man ska hantera situationen.

I intervjun med Tony Attwood som handlade om kvinnor med Asperger sa han att det fanns de som har en överkänslighet inför andra. Att de kan läsa av humör, ja till och med avslöja en graviditet.

Jag har ingen diagnos men vet att jag har mycket AS i mig. Jag är mästare på att läsa av barn och möta dem i den sekund de är. Jag var mycket duktig när jag jobbade med barn, men det tog för mycket av mina krafter. Vuxna läser jag ofta av men det blir ofta katastrofalt fel eftersom vuxna är mycket mer komplexa och visar inte sanna känslor eller är dubbeltydiga.

Det leder till att många sociala situationer är besvärliga för mig. Jag saknar förmåga att smickra och ge en massa uppskattning när jag inte menar det, något som tydligen hör till det sociala spelet om man vill lyckas. Tror inte det har med empati att göra.

Att ge irrelevant smicker har nog enligt mig mer med något annat att göra.
Mer empatiskt enligt mig att ge korrekt smicker

Tror också att AS empati är mer praktiskt inriktat vanligen istället för att bara säga vackra ord.
Typ avhjälpa orsaken till ledsenheten mer än att trösta.

Man ska komma ihåg att inte förväxla empati med social kompetens. Många psykopater har god social kompetens men är kraftigt empatistörda. AS och brist på empati hör inte nödvändigtvis ihop men med AS följer också en annan uppfattning och ett annat förhållningssätt till omgivningen som ibland döljer den empati som faktiskt finns där.

Krake skrev:Man ska komma ihåg att inte förväxla empati med social kompetens. Många psykopater har god social kompetens men är kraftigt empatistörda. AS och brist på empati hör inte nödvändigtvis ihop men med AS följer också en annan uppfattning och ett annat förhållningssätt till omgivningen som ibland döljer den empati som faktiskt finns där.

Tack för den!

Har själv alltid varit sådan. Det är inte så att jag inte kan känna empati. Det har jag för mycket av. Jag vet inte eller har inte vetat hur jag ska bete mig. Hur tröstar man/hjälper man en okänd människa. Vågar man?

Jag är väldigt pragmatisk i mina känslor men jag saknar inte empati. Snarare har jag väldigt mycket empati.
Pragmatiska känslor är, t ex, att jag har åldriga morföräldrar (nästan 100 år gamla) med en massa ålderskrämpor. Och när jag får höra en massa om dessa krämpor så blir jag sådär att ja jo, men det är nästan 100. De har haft ett långt liv, man kan inte vara pinfrisk när man är 100.

När någon jag känner råkar illa ut eller har det svårt, då vill jag hjälpa till. De får gärna ringa om de vill prata men eftersom jag har svårt att veta vad som är att ringa för mycket när man kanske behöver vara ensam så brukar jag försöka vara lite försiktig men jag ser till att de vet att jag finns där. Jag gör gärna praktiska saker, men kan också trösta traditionellt. Men jag måste känna någon rätt nära för att kunna vara tröstande när någon är ledsen. Å andra sidan är jag nära de vänner jag har.

Det är svårare med människor som är mer avlägsna, lite mer som avlägsna bekanta. Jag förstår sorg, på sätt och vis, jag har mist anhöriga ohc känt en sorts sorg. Om den sorts sorg jag känt är den samma som en inte-asperger skulle känna, det finns ingen möjlighet att veta.

Empati känner jag däremot. Stark. Det har jag alltid gjort. Jag var invaggad i att Asperger-människor inte gjorde det, sedan fick jag min egen diagnos, och oj då. Empati, nog tusan känner jag stark empati med mina medmänniskor. Jag har arbetat med alla sorters frivilliga hjälporganisationer och på myndigheter för att hjälpa människor och det kräver empatisk förmåga. Så gick det med mina fördomar.

Ju mer erfarenhet jag får av andra aspergare, desto mer upplever jag att vi om något verkar ha mer empati än de andra.

Men att vi i normalfallet inte visar våra empatiyttringar på de sätt som är normala för NT:s har de tolkat som att vi ingen empati har.

Har funderat på hur det ligger till om de tolkar fel, inte kan läsa av för att inget finns att läsa eller om det är något annat eller flera olika orsaker?

Sist i den här klistrade metatråden finns länkar till tidigare diskussioner om empati, där dessa frågor diskuterats från alla möjliga synvinklar hur många gånger som helst. Läs gärna där och återkom om något fortarande är oklart.

Har även skrivit om det på min hemsida, under fliken Empathy.

När en klasskompis brutit benet och gick med kryckor ramlade hon en gång och då skrattade jag. Jag visste inte varför jag gjorde det och hennes kompisar skällde ut mig. Inte kul!

Jag tror vi med AS lär oss vad empati är. Jag har lärt mig det men har svårt att veta NÄR man ska visa empati. När jag skrattade åt hon som ramlade var jag kanske bara 8 år. Då visste jag inget om empati och det kom inte naturligt för mig, jag har fått lära mig det.

Glömde posta meta-länken.

Här är den:

metatrad-hi ... 13281.html

Slog ihop trådar om liknande ämnen.

Jag kommer nog aldrig få empati.

Jag är inte säker på att jag har empati, men jag skrattar inte om någon ramlar som jag gjorde som barn. Men jag har svårt att skratta/gråta med någon.

Empati och sympati är samma sak med ENBART en skillnad.

Senario....
Du ser en liten pojke ramla av cykeln. Han slår sig, du blir rörd..ledsen och ser hur han hankar sig fram upp på cykeln igen innan du går vidare.
Det ÄR sympati.

Samma senario men denna gång går du fram till pojken...
det ÄR empati...

Alltså empati är när du gör handling av saken och sympati när du är "åskådare".

Så enkelt är det.

Njae...

Empati (= inkännande) brukar definieras som att kunna förstå hur en annan människa känner.

Sympati betyder bokstavligen känna med en annan.

Att visa sympati kan dock vara att agera som om man kände sympati utan att man nödvändigtvis behöver göra det. Det räcker om man förstår och kan handla därefter på ett sätt som motsvarar vad personen kan tänkas behöva. (En del behöver bara stöd och förståelse, andra mer konkret hjälp.)

Att vara empatisk brukar dock i vardagligt tal ungefär omfatta allt ovan.

Kristallklart va?

Jag skulle säga att folk med autistiska drag har empati men att de inte visar det normalt.