Tonzon skrev:Alright, den nya arbetsboken är intressant, jag håller på och läser den nu. Den kom ut förra veckan. Jag hade turen att titta samma dag den kom ut och beställde den då. Den är bra för den riktar sig till hela facket. Både de på arbetsförmedlingen, om jag fattat rätt, och till arbetsgivaren och till oss med AS.
Ursäkta. Jag vet inte vad "d-t" betyder? Förklaring tack

Jag var lite snål med bindestrecken. Bara en förtäckt svordom (dj--ligt). Man skriver ju inte som man talar (Fast vissa gör det, bland annat min favoritbloggare)

Det lär ta tid att förändra arbetsgivarnas attityder, för att inte tala om AF. Men boken är säkert ett viktigt steg på vägen.

Jag såg att det i USA finns bemannings-rekryteringsfirmor - kommer inte på namnen nu - som enbart jobbar med NPF:are - undrar när vi får se det här? Kanske en bra affärsidé?

/Barracuber

barracuber skrev:

Savanten Svante skrev:Hon har skrivit en bok till! JÄVLAR vad förvånad jag blev!

Men sen nämner du den nya (boken) igen...

Du blev nog så förvånad att jag inte fick ihop det riktigt..

De här tre AS-böckerna verkar hon har skrivit (det var säkert det du menade):

Arbetsboken : handbok när man anställer människor som har Aspergers syndrom Intermedia Books 2007

Aspergers syndrom : har jag verkligen det? Intermedia Books 2006

Att leva med autism/Asperger syndrom : vad innebär funktionshindret? Riksfören. Autism, 2004

Arbetsboken verkar d-t intressant. Den kunde inte kommit lämpligare med tanke på Conexi, Specialisterne, LiR osv.

/Barracuber

..

Hon har nog en hel del kloka synpunkter, men det här håller jag inte alls med om: Det är också nödvändigt att det finns en mentor med kunskap om funktionshindret inom arbetslaget och att kollegorna informeras om vad Aspergers syndrom är för något.

Inte fan behöver väl alla aspergare en dadda på jobbet - och vad är vitsen med att bli utpekad, stigmatiserad på det sättet? Min personliga erfarenhet är att man blir klappad på huvudet och behandlad som en mindre vetande när man berättar om sin diagnos. Sedan är det ett problem att folk tolkar det fel, läser in en massa svårigheter som AS kan innebära, men som inte är aktuella för just den individen.
Varför handikappifiera sig själv?

När jag är bland folk kan jag säga att jag har problem när det gäller något specifikt utan att nämna min AS. Funkar hur bra som helst, alla människor har ju sina "issues", det är bara allmänmänskligt. Skulle jag nämna min diagnos krånglar jag bara till det i onödan.

Nej, det behövs ingen "karta" för att lära känna en person med AS, bara sunt förnuft & ett visst mått av lyhördhet.

KrigarSjäl skrev:Hon har nog en hel del kloka synpunkter, men det här håller jag inte alls med om: Det är också nödvändigt att det finns en mentor med kunskap om funktionshindret inom arbetslaget och att kollegorna informeras om vad Aspergers syndrom är för något.

Inte fan behöver väl alla aspergare en dadda på jobbet - och vad är vitsen med att bli utpekad, stigmatiserad på det sättet? Min personliga erfarenhet är att man blir klappad på huvudet och behandlad som en mindre vetande när man berättar om sin diagnos. Sedan är det ett problem att folk tolkar det fel, läser in en massa svårigheter som AS kan innebära, men som inte är aktuella för just den individen.
Varför handikappifiera sig själv?

När jag är bland folk kan jag säga att jag har problem när det gäller något specifikt utan att nämna min AS. Funkar hur bra som helst, alla människor har ju sina "issues", det är bara allmänmänskligt. Skulle jag nämna min diagnos krånglar jag bara till det i onödan.

Nej, det behövs ingen "karta" för att lära känna en person med AS, bara sunt förnuft & ett visst mått av lyhördhet.

Håller väl istort med om att man inte bör stoltsera med AS hursomhelst. Men om det blir mycket problem på en arbetsplats och det börjar luta åt uppsägning från någon part så kan det nog vara en bra ide iallafall

Lyhördhet är alldeles för få människor utrustade med.

ufo skrev:Håller väl istort med om att man inte bör stoltsera med AS hursomhelst. Men om det blir mycket problem på en arbetsplats och det börjar luta åt uppsägning från någon part så kan det nog vara en bra ide iallafall

Lyhördhet är alldeles för få människor utrustade med.

Naturligtvis kan det i vissa lägen vara bra att berätta om sin diagnos. Det jag reagerade på var Norrös närmast regelmässiga idé om vikten av att berätta.

Lyhördhet är, som du säger, en egenskap alltför få är utrustade med. Förståelse för annorlundaskap är det än värre ställt med.

Det kanske funkar att berätta om sin diagnos i hennes kretsar, bland kyrkfolk & socionomer, bland vetelängder och rutiga bordsdukar. Men på fabriksgolvet med Ronny & Ragge är det ingen idé att snacka diagnoser. De skulle bara tycka att man försöker göra sig märkvärdig. Det brukar psykologer, socionomer och medelklass ha svårt att förstå; hur livet ter sig bland arbetarklassen, bland grovjobbarna. Där är det ett helt annat mentalt landskap. Där ska man inte skylta med någon svaghet & tyck-synd-om-mig-mentalitet. Där är det andra regler som gäller, och allmänbildning inom psykologi är något sällsynt.

barracuber skrev:De här tre AS-böckerna verkar hon har skrivit (det var säkert det du menade):

Arbetsboken : handbok när man anställer människor som har Aspergers syndrom Intermedia Books 2007

Aspergers syndrom : har jag verkligen det? Intermedia Books 2006

Att leva med autism/Asperger syndrom : vad innebär funktionshindret? Riksfören. Autism, 2004

Arbetsboken verkar d-t intressant. Den kunde inte kommit lämpligare med tanke på Conexi, Specialisterne, LiR osv.

/Barracuber

Verkligen intressant. Kollade på mitt biblioteks sida. Där fanns bara en bok som heter "Aspergers syndrom". Antar att det är samma som den andra boken.

Handboken känns som nödvändig, eftersom jag tror att många inte vet vad AS är (el tänker på Rainman).

KrigarSjäl skrev:Hon har nog en hel del kloka synpunkter, men det här håller jag inte alls med om: Det är också nödvändigt att det finns en mentor med kunskap om funktionshindret inom arbetslaget och att kollegorna informeras om vad Aspergers syndrom är för något.

Inte fan behöver väl alla aspergare en dadda på jobbet - och vad är vitsen med att bli utpekad, stigmatiserad på det sättet? Min personliga erfarenhet är att man blir klappad på huvudet och behandlad som en mindre vetande när man berättar om sin diagnos. Sedan är det ett problem att folk tolkar det fel, läser in en massa svårigheter som AS kan innebära, men som inte är aktuella för just den individen.
Varför handikappifiera sig själv?

När jag är bland folk kan jag säga att jag har problem när det gäller något specifikt utan att nämna min AS. Funkar hur bra som helst, alla människor har ju sina "issues", det är bara allmänmänskligt. Skulle jag nämna min diagnos krånglar jag bara till det i onödan.

Nej, det behövs ingen "karta" för att lära känna en person med AS, bara sunt förnuft & ett visst mått av lyhördhet.

Men handboken är väl till för de arbetsgivare som anställer aspergare som haft problem i arbetslivet. Den aspergare som på egen hand skaffar arbete och klarar av det, behöver förstås inte säja nåt.

Så jag tycker definitivt att chefen ska förstå vad man har för problem. Iofs håller jag med om att det är bättre att säga vad man har för problem/avvikelser utan att behöva gå in på diagnosen. Och om man inte arbetar med chefen hela dagarna så behöver man en handledare. En som man kan fråga om både arbetet och annat. Typ "folk blir sura på mig för att jag inte vill fika med dem". Alltså nån som både kan förklara NT för aspergaren och förklara för NT att "X vill inte fika, sluta tjata på honom, han är inte här för att fika utan för att jobba".

Det är inte särskilt tolerant på arbetsplatserna, så jag tror visst att en "dadda" behövs. Det är inte samma sak som att h*n ska övervaka en hela tiden, men det är skönt att veta vem man kan gå till när det blir problem.

Men att informera alla kollegor i arbetslaget om man har AS, det är att gå för långt. Vill man berätta för alla, fine. Vill man inte, så ska man slippa.

Du har missat det väsentliga; jag påstår att inte alla aspergare behöver en dadda eller annan specialbehandling. Vilket man kan tro när man läser Norrös formulering.

KrigarSjäl skrev:Du har missat det väsentliga; jag påstår att inte alla aspergare behöver en dadda eller annan specialbehandling. Vilket man kan tro när man läser Norrös formulering.

Jag har läst ut boken nu. Tydligen tänker Norrö att man kan behöva en mentor i början av jobbet, för att själva sammarbetet med arbetsledarna, arbetskamraterna och Apergaren skall flyta på bra. Visst behöver man inte en dadda om man skall jobba som hyvlare på ett snickeri, men det finns situationer som kan dyka upp och som jag själv har upplevt, innan jag visste att jag hade AS. Det handlar oftast inte om själva jobbet utan om att det skall funka med arbetskamraterna.
Jag är utbildad möbelsnickare och man blir inte riktigt sedd som duktig innan man kapat ett finger eller två. Norrö vill få bort idiotstämplen med hjälp av en mentor. Vilket verkar vara vettigt.

Både min utbildning och mina jobb hade fungerat bättre om det funnits rätt instruktioner och om jag fått veta när en sak är färdig.
Jag fick vid ett tillfälle en skiva som vi skulle göra 5 cm mindre runt om. Alltså nya skivor. Men det blev inte riktigt tangenta, vilket resulterade i ett litet hack. Jag jobbade med CNC-maskinen och gjorde ändring ner till en tusendels millimeter på radien. Detta tog tid. Jag fick efteråt reda på att man bara hade kunnat slipa lite på biten. Det räckte för att det skulle vara bra. Annars är jag väldigt självgående.

Boken innehåller för övrigt fel. Rena redigeringsfel. Så jag skall skriva till dem och säga till vad som är fel.
Boken innehåller två eller tre bibelcitat, vilket man kan överleva.
Dessutom skriver Norrö att personer med AS kan ha glutenintolerans och laktosintolerans. Enligt The National Autistic Society ( http://www.nas.org.uk/nas/jsp/polopoly.jsp?d=212 ) så är det Gluten och Mjölkprotein allergi som nämns. Vilket jag har, alltså mjölkprotein allergi.

Ja, det var ju relevant...Skrev hon inte att vi kan drabbas av hösnuva & förkylning också?

Nej, men ofta svårsmälta ekonomiska förhållanden.

Hösnuvan och förkylningen kommer i hennes nästa bok

Aspergare - den sjuka vardagen

KrigarSjäl skrev:Du har missat det väsentliga; jag påstår att inte alla aspergare behöver en dadda eller annan specialbehandling. Vilket man kan tro när man läser Norrös formulering.

Mentor är inte samma sak som "dadda". Och jag tillåter mej att tvivla på ditt påstående. Även om det finns aspergare som klarar sig fint i arbetslivet, så kan det alltid hända saker. Ny chef, omorganisation, högre krav. Och plötsligt blir den "avvikande" syndabock och råka illa ut utan att ens förstå varför.

Jämför med en rullstolsbunden. H*n klarar sig inte om arbetsplatsen befinner sig flera trappor upp och det inte finns nån hiss. Eller om det saknas handikapptoalett. Det är självklart att arbetsplatsen måste anpassas.

En mentor är motsvarande anpassning för den som har NPF.

Tonzon skrev:Nej, men ofta svårsmälta ekonomiska förhållanden.

Hösnuvan och förkylningen kommer i hennes nästa bok

Aspergare - den sjuka vardagen

Alien skrev:

KrigarSjäl skrev:Du har missat det väsentliga; jag påstår att inte alla aspergare behöver en dadda eller annan specialbehandling. Vilket man kan tro när man läser Norrös formulering.

Mentor är inte samma sak som "dadda". Och jag tillåter mej att tvivla på ditt påstående. Även om det finns aspergare som klarar sig fint i arbetslivet, så kan det alltid hända saker. Ny chef, omorganisation, högre krav. Och plötsligt blir den "avvikande" syndabock och råka illa ut utan att ens förstå varför.

Jämför med en rullstolsbunden. H*n klarar sig inte om arbetsplatsen befinner sig flera trappor upp och det inte finns nån hiss. Eller om det saknas handikapptoalett. Det är självklart att arbetsplatsen måste anpassas.

En mentor är motsvarande anpassning för den som har NPF.

Jaha, du påstår mao att alla aspergare behöver en mentor. Hur kan du veta det, vad gör dig så in i bomben tvärsäker?

Läst första hundra sidorna i Gunnels bok om att anställa AS-idioter.

Förutom några stavfel och upprepningar har jag svårt att tänka mig att det skulle göra AS-folk några tjänster att berätta om sin hjärnskada i förväg. Det känns väldigt ... dumt... att göra det.

Folk är ju rädda för det annorlunda och vad är AS om inte annorlundhet förkroppsligad? Vilken chef vill ha ett AS-rövhål när den kan anställa en normal människa och ha någon att dricka kaffe med?

Typ...

Får se om resterande 50 sidorna säger något vettigare.

Tonzon skrev:Jag fick vid ett tillfälle en skiva som vi skulle göra 5 cm mindre runt om. Alltså nya skivor. Men det blev inte riktigt tangenta, vilket resulterade i ett litet hack. Jag jobbade med CNC-maskinen och gjorde ändring ner till en tusendels millimeter på radien. Detta tog tid. Jag fick efteråt reda på att man bara hade kunnat slipa lite på biten. Det räckte för att det skulle vara bra. Annars är jag väldigt självgående.

Inredningsnickare i Norge. Jobb: att sätta upp golvlister. Förmannen går igenom arbetsuppgifterna och lägger till "försök att vara så noggrann som möjligt" komplett med en anekdot om slarvkillarna som var där innan.

Jag strider till verket och upptäcker att "så noggrann som möjligt" är nästintill omöjligt med tanke på alla vinklar och potentiella felmätningar. Det är i snudd omöjligt att få listerna att ligga exakt kant i kant över hela rummet. Glipor, glipor, glipor... vad gör jag för fel? Fortsätter slita och avverkar massiva mängder virke.

Under tiden lallar mina arbetskamrater omkring med kaffemuggar och småtjattrar medans jag sliter febrilt för att hålla takten - "vad gör dom som inte jag gör... faaan". Jag börjar förfina rutiner och räkna sekunder.

Ibland går en arbetskamrat förbi och slänger ur sig en kommentar, typ:

- Du vet att det ska målas sen va?

... vilket gör kampen mot klockan och perfektionen ännu mer frustrerande. Jag vet att det ska målas... och jag försöker ju... smartasses... Egentligen borde jag nita dom. Fan... komma här och...

Till sist får jag nog och går in i ett av de andra rummen för att kolla vad fan det är som pågår och upptäcker att "så noggrannt som möjligt" är ungefär samma sak som "så länge dom sitter ihop någotsånär... typ...".

Aha.

Dom är m.a.o. avundsjuka di jaevlarna... mina lister är ju finast...


Efter tre dagar går förmannen på mig och klagar på att det gått så mycket virke. Jag invänder och pekar på att mina lister minsann är perfekta.

Han:

- Jomen, dom ska ju målas.

Jag:

- Ja?!!

Han:

- Jaaa... så dom spacklas ju...

Eddie The Man skrev:Läst första hundra sidorna i Gunnels bok om att anställa AS-idioter.

Förutom några stavfel och upprepningar har jag svårt att tänka mig att det skulle göra AS-folk några tjänster att berätta om sin hjärnskada i förväg. Det känns väldigt ... dumt... att göra det.

Folk är ju rädda för det annorlunda och vad är AS om inte annorlundhet förkroppsligad? Vilken chef vill ha ett AS-rövhål när den kan anställa en normal människa och ha någon att dricka kaffe med?

Typ...

Får se om resterande 50 sidorna säger något vettigare.

Skriv dina synpunkter på resten också!

Kan ni inte skapa en egen tråd om Norrös böcker istället? Den här tråden skapade annorlunda för att prata om sin arbetssituation, då känns det inte kul om andra kommer och förstör den med nåt helt annat. Då känner man sig lite överkörd, det hade nog jag gjort iallafall. Och det blir liksom svårt att fortsätta skriva i sin egen tråd då.

Så kan inte moderatorn klippa ut Norrö-inläggen härifrån och göra en ny tråd av det istället?

Fortsätt skriv, annorlunda, om hur det går med varslet och ev. lönebidrag på stalllet. Hoppas det går bra. Jag tror du skulle passa jättebra på ett stall! Även om det ju i längden var bra för dig att komma bort från vårdjobbet så känns det ju inte kul att få sparken. Sånt kan sänka en rejält, jag har ju själv varit med om sådant och för mig har det blivit som ett ärr i själen.

Jag tycker det var lite onödigt av Eddie att gå på så där om "kraftigt inkompetent". Varför strö salt över sår och spä på någon annans besvikelse? Som att sparka på någon som redan ligger. Usch! Jag hade också tagit illa vid mig av sånt!

Och vad har egentligen Eddie för rätt att klassa ut annorlunda som inkompetent för sitt jobb? Du har ju inte sett henne arbeta! Bara för att man har svårt för en sak på sitt jobb så betyder det inte att man är dålig på allt inom det. Annorlunda har säkert många andra kvaliteter som gjort henne bra på det hon jobbat med. T ex att man kan vara empatisk med patienterna, att man är lugn och förstående, noggrann och dylikt.

Jag tror inte alls att du var "inkompetent" på ditt jobb, annorlunda! Jag kan tänka mig att du säkert hade väldigt god hand med patienterna. Att det sedan gick som det gick beror inte på någon inkompetens eller oduglighet. Utan snarare att jobbet i längden inte passade dig riktigt. Att det tog mer energi än det gav. Jag hoppas att du skall få hjälp att hitta något bra för dig nu!

mitzerl skrev:Jag tycker det var lite onödigt av Eddie att gå på så där om "kraftigt inkompetent". Varför strö salt över sår och spä på någon annans besvikelse? Som att sparka på någon som redan ligger. Usch! :x icon Jag hade också tagit illa vid mig av sånt!

1) annorlunda tog inte illa upp av vad jag skrev, för att jag förklarade vad jag menade

2) Om ens jobb är att ta hand om människor, och man mår dåligt och inte "orkar" ta hand om människor, då är man inkompetent. Precis som att jag, som inte kan ett smack om bilar, hade varit en inkompentent bilmekaniker.

Eller jag, som hatar försäljare med hela mitt hjärta, skulle själv bli försäljare. Jag hade inte klarat av att göra mitt jobb och därmed hade jag varit inkompetent.

Inget konstigare än så, eller hur?

3) Jag behöver inte se henne jobba för att veta att hon var inkompetent som sjuksköterska eller vad hon nu jobbade som: arbetsgivaren, FK och AF tyckte alla samma sak.

KrigarSjäl skrev:

Alien skrev:

KrigarSjäl skrev:Du har missat det väsentliga; jag påstår att inte alla aspergare behöver en dadda eller annan specialbehandling. Vilket man kan tro när man läser Norrös formulering.

Mentor är inte samma sak som "dadda". Och jag tillåter mej att tvivla på ditt påstående. Även om det finns aspergare som klarar sig fint i arbetslivet, så kan det alltid hända saker. Ny chef, omorganisation, högre krav. Och plötsligt blir den "avvikande" syndabock och råka illa ut utan att ens förstå varför.

Jämför med en rullstolsbunden. H*n klarar sig inte om arbetsplatsen befinner sig flera trappor upp och det inte finns nån hiss. Eller om det saknas handikapptoalett. Det är självklart att arbetsplatsen måste anpassas.

En mentor är motsvarande anpassning för den som har NPF.

Jaha, du påstår mao att alla aspergare behöver en mentor. Hur kan du veta det, vad gör dig så in i bomben tvärsäker?

Därför att jag har jobbat på flera olika arbetsplatser och har mycket arbetlivserfarenhet. Hur mycket arbetlivserfarenhet har du?

Men jag tror att jag ska starta en ny tråd, Annorlunda kanske tycker vi har kapat hennes tråd.

Eddie The Man skrev:[3) Jag behöver inte se henne jobba för att veta att hon var inkompetent som sjuksköterska eller vad hon nu jobbade som: arbetsgivaren, FK och AF tyckte alla samma sak.

Hmm.. Du kanske skulle passa som en sån där Läkare åt försäkringsbolagen som tar beslut utan att ens träffat patienten.

Själv fäster jag ingen större vikt vid vad arbetsgivaren, FK och AF tycker. De sistnämnda har helt enkelt ingen koll alls och köper förmodligen det som arbetsgivaren säger. Han i sin tur kan mycket väl vilja bli av med en person för att denne helt enkelt inte passar in i arbetslaget utan att ta hänsyn till vad personen egentligen presterar.

För de flesta här är det ju ingen nyhet att social kompetens är viktigare än den rena yrkeskompetensen..

Genast tog jag väldigt illa vid mig av Eddies kommentar om att jag är inkompent. När han sedan förklarade hur han menade så kan jag hålla med att hans sätt att se på saken inte behöver ses som sårande, utan bara ett konstaterande.

Däremot håller jag med om att arbetsgivare, FK och AF inte behöver ha rätt per automatik. Jag har min åsikt om att det finns många inkompenta människor inom dessa instanser och som hellre borde göra något annat. Deras arbetsgivare tycker nog å andra sidan att de är väldigt effektiva och bra på att sänka kostnader...

Försäkringsläkare spelar i en helt egen liga där det verkar vara någon sorts sport att sparka på människor oavsett hur dåligt de mår från början.. Min förra försäkringsläkare önskar jag fortfarande får diskbråck så att han kan få någon sorts insikt innan han uttalar sig om vad en person med diskbråck kan tänkas klara av på kort tid..

/Anna

Alien skrev:Därför att jag har jobbat på flera olika arbetsplatser och har mycket arbetlivserfarenhet. Hur mycket arbetlivserfarenhet har du?

Mellan 14-18 års ålder sommarjobbade jag hela somrarna, med vaktmästeri, på ålderdomshem, hos hem för förståndshandikappade + ett halvårs praktik på en begravningsbyrå när jag var 16. När jag var 20 utbildade jag mig till svetsare, vilket tog ca 9 månader, och var sen ute på praktik på två företag. Mellan 22-24 jobbade jag på tatueringsstudio, tog emot kunder, steriliserade, bokade tider, svarade på frågor etc. Efter det deltog jag i en arbetslöshetsåtgärd för långtidsarbetslösa, återigen vaktmästarjobb.
När jag var barn hängde jag ofta med farsan på hans jobb; taxichaufför, lastbilschaufför, flyttgubbe, sopgubbe, fritidsledare, vårdare på hem för autistiska. Samt en del helt sporadiska grejer jag inte kommer på på rak arm.

Jag insåg just hur inkompetent jag är, jag har lyckas skriva fel på detta ord i mitt förra inlägg..två gånger dessutom..