jonsch skrev:Det är väl sunt, sucre? Eftersom det inte känns helt vuxet för dig så behöver du väl ovanligt mycket sånt men i princip är det väl vad vänner gör för varann?

Vad tänkte du på, att det är sunt att behöva folk som fyller i tomrummen? Jo, det finner jag sunt. Jag blir arg på folk som säger saker i stil med:

- Men varför frågar du det här på internet?, ring en doktor (eller vad det nu är för "auktoritet" som är aktuell).

För jag har många dumma frågor, och då är det skitbra med internet, fler människor som kan ta sig an ens vardagsbekymmer. Allt från "hur hittar man till Ica Maxi från Kukbyn" till "Hur fungerar bokningssystemet i en tvättstuga"

Skulle jag fråga mina föräldrar om allt detta skulle de ju bli galna på mig.

Jag har alltid varit mogen i mitt sätt men haft / har en speciell sorts , kanske löjlig humor, typ Papphammar-humor då jag skrattar åt situationskomik. Som barn var jag lite lillgammal tror jag och tänkte på vad som sker i rymden och så och hade filosofiska undringar.

sugrövmanövern skrev:

jonsch skrev:Det är väl sunt, sucre? Eftersom det inte känns helt vuxet för dig så behöver du väl ovanligt mycket sånt men i princip är det väl vad vänner gör för varann?

Vad tänkte du på, att det är sunt att behöva folk som fyller i tomrummen?

Jupp, det var så jag menade.

tahlia, det där borde jag veta om dig om jag tänker efter. Lyckas kanske bättre med kommentaren nästa gång.

MsTibbs skrev:Jag tycker och folk brukar säga, att jag är antingen mycket äldre eller mycket yngre än min riktiga ålder.

Det gäller mig också. Dessutom klarar jag av att både identifiera mig med dem som betraktas som "barn" och dem som betraktas som "vuxna".

"Tonåring" kännde jag mig däremot aldrig som och tycker det är tämligen irriterande att bli kallad "ungdom" även idag, utom i de sammanhang då begreppet har en exakt definiton som att man får åka till "ungdomspris" på bussen när man är mellan 19 och 26 år.

"Ungdomskultur" vill jag inte bli förknippad med utan föredrar i så fall både att leka med barn och att prata med mogna vuxna, och så har det alltid varit för mig.

Jag var på en del sätt mycket "vuxnare" än mina jämnåriga i mellanstadiet. Jag kallades barnslig för att jag klädde mig i kjol och söta toppar, lekte klapplekar med min kompis A-L, etc., men samtidigt föredrog jag att sitta hemma och lyssna på Nana Mouskouri (!) och Judy Collings, skriva dikter, läsa och komma på berättelser framför att leka "Land och rike", postkontor och skola.

Kahlokatt skrev:Jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka "jag är ju barn". Jag måste verkligen påminna mig själv om att jag är VUXEN och inte ens en UNG vuxen. Men under stora delar av min tonårstid var jag totalt handikappad av ångest och tvångstankar och under min tid som ung vuxen pluggade jag mest hela tiden. Visst har jag haft kul också, men den där "normala" tonårstiden med discon och alkohol och sex, den fick jag aldrig. Innan jag fyllde femton hade jag aldrig ens kramat en kille och bara dansat en enda tryckare.
I dag lyssnar jag på jazz, dricker kaffe, läser morgontidningen, har fårskinnstofflor, etc., men noll koll på ekonomi. Jag tycker fortfarande att det är roligt att bläddra i Kamratposten (fast egentligen läser jag mest reportage om barn i andra länder, det har jag alltid tyckt är intressant), jag läser en och annan ungdomsbok och gillar lite manga . Jag blir nog aldrig mogen.
Å andra sidan vet jag "normala" vuxna som samlar på Pixie-böcker. Och min mamma har läst alla Harry Potter.

Jag läser också fortfarande "Kamratposten" eftersom jag prenumererar fortfarande på den tidningen samtidigt som jag prenumerar på PS = personlig utveckling och psykologi, Allers och Allas veckotidning och morgontidningen. Och jag köper fortfarande Kalle Anka.

När det gäller min tonårstid var jag inte heller intresserad av killar, disco och kläder som nånga tjejer i min klass var. Jag var med på en disco med klasskamrater bara en gång under min tonårstid. Jag tyckte bäst om att vara hemma om kvällarna vilket jag gör det nu också. Jag upplevde inte att jag missade något av det typiska sakerna som man brukar göra under tonåren bl.a. killar och kläder m.fl. för jag tänkte då som nu över varför måste man intressera sig för killar och kläder för att man är tonåring? Det tycker jag inte är så viktigt för mig eftersom jag inte var intresserad av sådana saker för jag ville fortsätta hålla på med samma saker som jag gjorde som barn bl.a. att leka och fortsätta gä på julgransplundringsfester m.fl. även under tonåren och vuxenåldern. Men det kändes som att man inte fick fortsätta göra sånt bl.a. leka m.fl. pga att jag fick höra mina föräldrar och äldre bröders ålderskommentarer som gjorde att jag tvingades vara lite mer vuxen i deras ögon för att slippa höra flera ålderskommentarer bl.a. "Du är för stor för den leken eller leksaken" m.fl. då jag var i tonåren och i början av vuxenåldern. Jag var tonåring omkring 1980.

mvh Noli

I vissa bemärkelser har jag nog reflekterat mer över saker och ting än många NT:s kanske någonsin gör under ett helt liv.

Men när det gäller det mesta som brukar nämnas i samband med sådant här som "vuxenpoäng" och så, så känner jag mig ofta inte vidare vuxen alls.

"Socialt" och med avseende på förmåga att sköta jobb och så där, så har jag stannat kring det där skedet där man just hade flyttat hemifrån och precis började försöka vara vuxen. Ungefär där står jag kvar.

I förrgår kväll dvs torsdagskväll då jag tittade på "Minnenas television" och i slutet av programmet såg jag en kort program om "Bröderna Olsson" från 1987 och i slutet av korta filmen gick bröderna olsson på en lekplats och den långa killen i mörka kläder säger till den korta killen i grönvitrandiga kläder så här: "Vi är vuxna nu och vi får inte gunga och leka längre, jag är 30 år och du är 24 år" men den korte killen säger: -"Men jag vill fortsätta gunga och leka här" men den långe säger återigen: -"Men vi är vuxna nu och vi ska inte gunga och leka längre" men så plötsligt ändrade sig den långe och säger till den korta så här: Ähh vi fortsätter att vara barnsliga och gunga och leka som vanligt" till den korte killen samtidigt som de gick till en rutchkana och började åka rutchkana och sen gick de vidare till de andra lekredskapen som finns på utelekplatsen och där slutade filmen.

Jag tyckte att det var härligt att se vuxna våga leka på en ute-lekplats.

mvh Noli

När jag jobbade på ett ganska tråkigt ställe med trista och enformiga arbetsuppgifter under 1980- och 1990-talet har jag ofta känt starkt längtan tillbaka till min barndom med dess roliga lekar bort från vuxentristessen.

mvh Noli

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror inte särskilt många människor blir vuxna numera. Vi lever i en förbarnsligad tid.

Håller - tyvärr - med om detta.

Heliora skrev:Jag var nog barn väldigt länge. Jag lekte fortfarande med dockor och läste Bamse när mina jämnåriga var ute och söp runt och låg med killar... Min "tonårstid" med discon och fyllor började när jag var 25 och det var då jag flyttade hemifrån också. Så jag var väldigt sen med allt.

Och nu känner jag mig som ett förvuxet barn. Som bara längtar tillbaka till barndomen.

Jag gjorde tvärtom, mellan 10-18 år gjorde jag sånt som andra gör mellan 18-25, om nånsin. Var för jävligt. Uhhh... Gränslös och som en femåring mentalt. Aldrig igen, fram till runt fem sex år var det väl okej, sedan tycker jag det var helsnurrigt. Mådde aldrig bra opåverkad, vad jag minns, inte påverkad heller för den delen.

Bjäbbmonstret skrev:Jag tror inte särskilt många människor blir vuxna numera. Vi lever i en förbarnsligad tid.

Nja. barndomen är väl också avskaffad när folk ska hålla på och gå i skolan istället för att leka. Barnslighet är normaltillståndet, det krävs hård dressyr för att skapa vuxna människor.

Det jag främst associerar med att bli vuxen är negativa saker.

Att byta ut empati mot moral, regler, lag och ordning. Det är på det sättet människor blir elaka. Det är ju uppenbarligen mest vuxna som är elaka. Nästan alla vuxna är elaka mot sina eller andras barn, t.ex.

Att sluta se världen som den är utan istället leva mer och mer i en värld av idéer, att få mindre kontakt med sina direkta sinnesintryck.

Klamra sig fast mer och mer vid påhittade illusioner, sunt förnuft kallas det. Barn ifrågasätter det, och då får de stryk av de vuxna.

Att hela tiden leva för att det ska bli bättre senare, trots att det egentligen inte blir bättre.

Att inte leva i nuet.

==========
+ Var här nu +
==========

Liljencroowna skrev:Du som har Asperger och är "vuxen" - över 25-30 år - har du vuxit upp? Vad lägger du för betydelse i det? Eller har ni samma vuxenhet ni alltid haft? Känner ni att ni inte får göra vissa saker? Eller tvärtom, kan du utan problem göra saker som vanligtvis ungdomar eller barn gör? Är du mer barnslig eller mer vuxen nu? Det är ingen ja/nej-fråga... Ni får gärna utveckla svaret (och frågan) i tråden.

Jag är 30+.
Jag har inga ambitioner att någonsin bli "vuxen", jag sätter likhetstecken efter
vuxen till tråkig, inte ha barnasinnet kvar, sluta göra eller tycka saker bara för
att man är "vuxen".

Jag har hittat en passande flickvän, hon är typ 15 år ungre än mig, hon tycker
det är jättekul att vara barnslig, fånig och larvig.

Båda vi två kan dock vara både seriösa och ansvarstagande när _DET FINNS
EN ANLEDNING_. Och det är det som jag tycker är den egentliga definitionen
på att vara vuxen, att kunna ta ansvar och vara seriös. När det behövs.
När det inte behövs behöver man inte vara det :)

Jag vet inte om jag har samma vuxenhet nu som jag hade i min tonår...
Min mamma sa att jag blev mer barnslig när jag blev ihop med min flickvän,
lixom för att anpassa mig till henne. Det är möjligt att det är så. Och jag trivs
bättre med att vara så än vad jag gjorde innan. Anledningen att jag inte var
så barnslig innan beror nog på att jag enbart umgicks med killar i min egen
ålder som är väldigt långt ifrån barnsliga. Snarare väldigt seriösa människor.

Av någon oförklarlig anledning känner jag mig inte riktigt vuxen förutom när jag jobbar (hade jag haft körkort och bil hade jag nog känt mig mer vuxen) men jag ses och behandlas som vuxen av andra i många sammanhang. Fast iom. att jag ser yngre ut och ibland är lite "borta" när jag ska betala mina varor tror kassapersonalen att jag är mesig och behandlar mig som mycket yngre än vad jag är. Jag kan ta ansvar, hålla ordning, klara ekonomin någotsånär (svårt att hålla i dem till viss del liksom många andra vuxna människor) och annat som hör vuxenlivet till. Dock kan jag bli väldigt tramsig då och då och det är inte vuxet.

Hmmm, intressant med sommar. Jag är mer åt andra hållet, ingen tar mig riktigt på allvar. Trots körkort. Blir alltid behandlad med ett visst överseende. Tror det är för jag ger ett virrigt och ostrukturerat intryck. Är rätt intensiv också. "Type before you think!"

Ingen blir arg på mig heller, fast jag kan bli helförbannad. De behandlar mig mer som jag är gullig eller något bara... Tror att det kan vara för att jag inte behärskar omskrivningar och tar saker och ting bokstavligt. Och på dödligt allvar. Allt är lika jobbigt liksom, noll nyanser.

R.Andom, om du och tjejen trivs med varandra tycker jag ni ska stå på er. Ni är de viktigaste personerna i era liv!

Finns det fler muppar än Alexandra (Ms. Piggy) och Jonsch (Kermit) på forumet?

Har AS nåt med The Muppet Show att göra?

Nja.. mer så att folk generellt gärna refererar till människor med Aspegers som "mupp".

AAA skrev:R.Andom, om du och tjejen trivs med varandra tycker jag ni ska stå på er. Ni är de viktigaste personerna i era liv!

Det gör vi. Vi har snart varit ihop i 2 år.

jonsch skrev:

Trolsk skrev: Mognadsprocessen innebar för mig ett avfärdande av de förväntningar om vuxenlivet som barn- och tonår förde med sig.

Det är ju en mycket intressant definition av vuxenhet (om man nu använder det som en sån).

I den bemärkelsen är det snarare ett påstående om att idealisering - abstraktion - medför förlust av information och således är en svag eller rentav dålig representation av verkligheten.

AAA skrev:Finns det fler muppar än Alexandra (Ms. Piggy) och Jonsch (Kermit) på forumet?

Har AS nåt med The Muppet Show att göra?

Inte jag i alla fall. ALDRIG att jag skulle kalla mig mupp och skulle någon kalla mig det skulle jag känna mig nedvärderad. Det är inte kul ens som skämt.

AAA skrev:Hmmm, intressant med sommar. Jag är mer åt andra hållet, ingen tar mig riktigt på allvar. Trots körkort. Blir alltid behandlad med ett visst överseende. Tror det är för jag ger ett virrigt och ostrukturerat intryck. Är rätt intensiv också. "Type before you think!"

Här kommer det fram igen; att folk går mycket efter utseendet. Dömer hunden efter håren samt behandlar dig "barnsligt" bara för att du är snäll. Sedan förstår jag att det kan vara svårt att bemöta en person som verkar förvirrad.

AAA skrev:Finns det fler muppar än Alexandra (Ms. Piggy) och Jonsch (Kermit) på forumet?

Har AS nåt med The Muppet Show att göra?

Ja, även kakmonstret är medlem här på ASforum.

Vad är egentligen en mupp? Jag associerade direkt till Mupparna och tyckte det lät, hmm.. gulligt. Men det betyder tydligen något helt annat. Vill någon förklara, please! Har aldrig hört uttrycket.