Jag började skriva, men så tänkte jag att...äsch. Jag vet inte vad jag ska skriva annat än att jag tänker på dig.

Kahlokatt skrev:Men jag har ingen psykos och hör inte röster, jag har jobbiga tankar.

Usch. Blä.

Jag hade en sån period. Det enda jag kunde göra då var att mentalt skrika åt mej själv. Typ: "SLUTA NU DET HÄR ÄR BARA TANKAR OCH HAR INTE MED VERKLIGHETEN ATT GÖRA". Fast man blir trött av det. Helvetes jävla aptrött och slut i huvet av att skrika så åt sej själv.

Att umgås med någon var ett bra sätt att få bort tankarna en stund. Men inte umgås för länge och bara med en i taget, på mina egna villkor. Det funkade bra för mej, eftersom jag hade en inneboende som jag kunde tjattra lite med när det knep.

Se på tvserier, film, lyssna på talböcker, poddradio etc funkade också väldigt bra för mej. Jag kan rekommendera P3 dokumentärs poddradio, de är otroligt välgjorda. Ladda ner dem helt lagligt här: http://www.sr.se/sida/laddaner.aspx?ProgramID=2519 och se om den metoden kan vara något för dej. Jag brukade kombinera lyssnandet med handarbete men det går ju att variera efter humör och behov. (Det var faktiskt SÅ trevligt att jag har fortsatt med mitt lyssnande och handarbetande långt efter att tankarna försvann!) Skicka PM om du vill ha lite talböcker.

De konstiga tankarna kommer att försvinna. Eller, jag kan ju inte vara säker men de försvann för MEJ. Är du lika envis som jag så hyser jag gott hopp om stor förbättring!

Hade en panikångestattack i dag. Fick ta dubbel dos Clomipramin, en Sobril och en Stesolid. Inte ens en sådan grobiandos får mig att må bra. Blev bara alldeles fruktansvärt trött.

Men tack för era svar, allihop.

Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva heller....

Hade panikångest under några år, gick på en undersökning av någon medicin, där ingick tabletter att ta varje dag, dessutom intervju en gång i veckan under några månader. Blev betydligt bättre, men hade fått placebo, så själva uppmärksamheten från sjukvården var det som hjälpte. Senare kunde jag få slut på attackerna bara genom att konstatera att jag aldrig dött av någon attack tidigare, så jag borde inte göra det då heller. Idag är jag fri från panik ångest.

Däremot har jag fått veta av ögonläkaren idag, att jag har grön starr, så man blir väll blind så småningom. Då slipper man se all skit.

lasseivägen skrev:Hade panikångest under några år, gick på en undersökning av någon medicin, där ingick tabletter att ta varje dag, dessutom intervju en gång i veckan under några månader. Blev betydligt bättre, men hade fått placebo, så själva uppmärksamheten från sjukvården var det som hjälpte. Senare kunde jag få slut på attackerna bara genom att konstatera att jag aldrig dött av någon attack tidigare, så jag borde inte göra det då heller. Idag är jag fri från panik ångest.

Däremot har jag fått veta av ögonläkaren idag, att jag har grön starr, så man blir väll blind så småningom. Då slipper man se all skit.

Oj, stackare.
Men du, grön starr går att bota ganska enkelt. Jag tror att grå starr är värre, men det går också att bota. Nuförtiden brukar man inte bli blind av starr.

Vad skönt att du är fri från panikångest. Jag vet att man inte dör av det, men det känns ju så.

Tac för omtanken, men jag tror du förväxlat dom olika starr formerna.

Jag kommer mycket väl ihåg hur der var att känna döden nalkas vid en stor attack, det tar en hel del självdisciplin och övning att övertala sig om att man faktiskt inte dog förra gången heller. Tänk på att jag faktiskt hade rejäl panikångest, men har blivit fri från den, har dessutom en brorsdotter som har blivit betydligt bättre från sin panikångest.

Så nu är det din tur att bli bättre, det kommer snar.

Trots att jag är neddrogad med Clomipramin och Stesolid så att jag knappt kan gå ordentligt och hela tiden glider ned i sömn, är ångesthelvetet kvar. Ingenting hjälper!!! Jag ORKAR inte mer!!! Nu har jag haft ångest mer eller mindre KONSTANT sedan i april!
Hur kan det får VARA så här hemskt!?
Mina föräldrar kan inte göra mycket för mig. På psykakuten skickade de bara hem mig med en påse benzo. Jag tänker ständigt på döden, men jag vill egentligen inte dö, jag vill bara inte leva. Men jag har inget liv längre, ingen framtid, inget hopp. Jag ser bara svart och grått. Ångesten har t.o.m. börjat ge sig på mitt hjärta, som värker till ibland. Det vore fan skönt om jag fick dö av plötsligt hjärtstillestånd, om jag bara fick somna in.
Jag skulle kunna genomföra så mycket om inte ångesten och tvångstankarna hade mig i ett järngrepp. Jag är totalt invalidiserad. Mina ångestperioder brukar vara över på två-tre veckor, men den här gången slutar det aldrig. Jag blir aldrig fri. Aldrig.

Jag tycker du ska ringa nåt psykiatriskt team, t.ex:

Södermalms Psykiatriska Mobila Akutteam på :08-861 664 10.


Annars har akuten tel: 08-686 66 11, säg -Psykiatri, och berätta precis allt du skrev nyss till dem.


Fick detta när jag själv har problem med att sova på nätterna, de kunde visst även skicka ut nån om du bor i Stockholm, du borde prova så du får prata med nån.


Mvh
Christer

Fy fan vännen...vet hur det är. Ångest som river och sliter sönder en inifrån. Vet inte vad jag kan säga eller göra för att lindra din smärta. Men jag känner med dig. Du är inte ensam om ditt lidande. Håll ut! Du verkar vara en fin person tycker jag. Hoppas verkligen det är något övergående!

KRAM!

Det är inte så lätt att trösta via internet, men här är i alla fall lite medkänsla från Mig!!!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002030B.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Ge inte upp!

Det säger jag, som ofta har gett upp, men just därför - hoppas att det finns någonting runt hörnet, för det gör det alltid!

Du går alltså på Anafranil. Själv hade jag svåra tillvänjningsproblem på den medicinen (ledde till en mindre överdos tabletter). Många mediciner höjer ångesten första månaderna (om man nu överlever dem). Jag hoppar alltid av ifall ångesten stegras av en tablett. Det går bara inte då!

Nu testar jag Lyrica, vilket medfört en rad problem MEN DEN TOG BORT ÅNGESTEN EFTER EN TIMMA! Har hört om liknande effekt från bekanta. En narkoman kunde återvända till ett nästan normalt liv på just Lyrica.

Den tar en del på minnet och balansen, men om man tar det lugnt på låg dos så blir i alla fall balans och trötthet bättre efter ett tag. Lyrica är som en rejäl fylla i början - och ibland kan man behöva en sån! Det gäller ju att lugna ner hjärtat. Tror medicinen är okey för yngre personer och på låg dos.

Jag ska fortsätta tänka på Dig!

Kram

Debbido

Hej , jag har själv nyss varit inlagd och fick något som de kallade för "ångesthantering " enligt DBT dialektisk beteendeterapi. Det var väldigt bra, fråga om du kan få något liknande , tänk på att magandas för mycket av ångesten är fysisk ,och ät bra så du är mätt, ångesten får bra tag i en tom mage.

Tänk dig att du fylls med ljus som strömmar in i dig uppifrån och driver ut mörkret så hela du är fylld av ljus.

Här hittade jag lite om ångesthantering :

http://angestsjukdomar.ifokus.se/Articl ... ca409d0ed8

Men framförallt ring psykakuten och lägg in dig om det är så illa!! Andas och lyssna på fin musik så länge och tänk på ljus. Mina råd som funkar ok på mig. Ring någon!

Nej, du kommer inte att dö nu. Det förbjuder jag!

KrigarSjäl skrev:Nej, du kommer inte att dö nu. Det förbjuder jag!

Bara så att Du vet det: Krigarsjäl råkar vara SKYDDSÄNGEL!!! (en av dem som räddade mitt liv)

Håll ut, Kahlokatt! Du kommer inte dö och det kommer att gå över, även om det dröjer och är övervidrigt just nu.

vad du än gör, tay ej självmord, det löser ingenting. ibland mår jag jätte dåligt också.

Har du testat SSRI som Zoloft? Det hjälper mig iaf att ta bort spetsen på ångesten och tvångstankarna.
Visst, det tar en lång stund innan man känner av det...

TA KONTAKT MED PSYK DIREKT! LÄGG IN DIG! VAD SOM HELST!

Sen vet jag inte någon annan hjälp... eller jo det vet jag, men det är inte lämpligt att jag uttrycker det på det sättet. Jag vill INTE uppmuntra till drogköp, lagligt eller olagligt. Men, jag tycker som högst personlig åsikt att det är bättre än att ta livet av sig. Som sista utväg.

Ska nog inte skriva..

Tack för era fina tankar. Ja, jag överlevde, men jag befinner mig ännu långt ned på bottnen. Nu är det "lov" från min DV och jag känner mig rädd för att sitta hemma med tankarna...
Skall prova allt jag kan: Titta på älsklingsfilmer, lyssna på Joni Mitchell (min musikgudinna), kanske prova massage. Och så vill jag få utrett om jag kanske är bipolär. Det finns "bipisar" i släkten och jag blev tokmanisk av Fluoxetin, vilket väl måste tyda på att något ligger latent? Jag har ingen mani nu, men mina specialintressen kan ge mig riktiga "fnisskickar" och göra mig alldeles spattig av lycka.

*kramar*

Debbido skrev:Det är inte så lätt att trösta via internet, men här är i alla fall lite medkänsla från Mig!!!

<a href="http://www.sweetim.com/s.asp?im=gen&lpver=3&ref=11" target="_blank"><img src="http://cdn.content.sweetim.com/sim/cpie/emoticons/0002030B.gif" border="0" title="Click to get more."></a>

Ge inte upp!

Det säger jag, som ofta har gett upp, men just därför - hoppas att det finns någonting runt hörnet, för det gör det alltid!

Du går alltså på Anafranil. Själv hade jag svåra tillvänjningsproblem på den medicinen (ledde till en mindre överdos tabletter). Många mediciner höjer ångesten första månaderna (om man nu överlever dem). Jag hoppar alltid av ifall ångesten stegras av en tablett. Det går bara inte då!

Nu testar jag Lyrica, vilket medfört en rad problem MEN DEN TOG BORT ÅNGESTEN EFTER EN TIMMA! Har hört om liknande effekt från bekanta. En narkoman kunde återvända till ett nästan normalt liv på just Lyrica.

Den tar en del på minnet och balansen, men om man tar det lugnt på låg dos så blir i alla fall balans och trötthet bättre efter ett tag. Lyrica är som en rejäl fylla i början - och ibland kan man behöva en sån! Det gäller ju att lugna ner hjärtat. Tror medicinen är okey för yngre personer och på låg dos.

Jag ska fortsätta tänka på Dig!

Kram

Debbido

Jag har också använt Lyrica men den hjälpte ingenting. För mig blev den bara en svindyr medicin utan effekt. Bra ändå med tips. Det funkar ju så olika. Tryptizolen funkade bättre för mig.

Kahlokatt skrev:Tack för era fina tankar. Ja, jag överlevde, men jag befinner mig ännu långt ned på bottnen. Nu är det "lov" från min DV och jag känner mig rädd för att sitta hemma med tankarna...
Skall prova allt jag kan: Titta på älsklingsfilmer, lyssna på Joni Mitchell (min musikgudinna), kanske prova massage. Och så vill jag få utrett om jag kanske är bipolär. Det finns "bipisar" i släkten och jag blev tokmanisk av Fluoxetin, vilket väl måste tyda på att något ligger latent? Jag har ingen mani nu, men mina specialintressen kan ge mig riktiga "fnisskickar" och göra mig alldeles spattig av lycka.

Ja gör sådant du tycker om. Och gör det MYCKET. Håller tummarna för att det ska lösa sig med ångesten. Inte kul att vara där. Och som ngn skrev innan: Ät mat & bra mat. Att bara leva på medicin är inte heller ngt vidare. Jag märker direkt att när jag inte ätit bra då börjar ångest och depression komma som brev på posten.

Jag hade också velat säga något snällt och tröstande men mina erfarenheter av ångest är så marginella att jag har inte mycket att komma med.

Ge inte upp katten! Det svänger här i livet!