Mina sympatier till Ford. Man tror inte sina ögon när man läser hur puckade en del kan vara, som trots allt har betalt för att hjälpa!
Blir bara helt och

Jag tycker också att Ford fått ta skit helt i onödan, av en total nolla dessutom. Låter som rena Mrs Ratched - värsta sortens tant.
Såna här exemplar tycker jag man ska ta avstånd ifrån fullständigt, är det så att man mår dåligt av att träffa ngn sån här halvsociopat är det bara att bryta. Man ska inte släppa in dem i sitt liv.

Jag träffade ett sånt här lågliv till psykolog för ca två år sen men jag gick inte dit mer än en gång.

Ford har tagit det här på ett konstruktivt sätt tycker jag. Starkt jobbat, som det heter.

Människor som behandlar oss som defekta idioter är inte värda vår respekt.

KrigarSjäl skrev:Fatta detta alla coacher därute:
1) Aspergers syndrom är inte någon sjukdom.
2) Aspergers syndrom är inte något som skall "botas".
3) En aspergares personlighet vare sig kan eller skall tränas bort.
4) En aspergares svårigheter på arbetsmarknaden försvinner inte genom att aspergaren får höra "kloka tips" från coacher.


Tror ni att ni kan få in det här i era nyliberala driftiga coachskallar eller är ni fullt upptagna med villabygget i Thailand på den deg ni snyter från Arbetsförmedlingen?

Amen!

earlydayminer skrev:Jaha, okej. Trodde ni hade personliga erfarenheter. [...]

Jag personligen har MYCKET erfarenhet av coaching, och den är enbart negativ. Jag har ej lust att utveckla detta här, men vill du eller någon annan diskutera detta närmare, så är du/ni välkomna att PM:a.

Obs! Jag har faktiskt upplevt att jag fått hjälp av terapeuter, men det har då varit fråga om personer som varit leg. psykologer och/eller sjuksköterskor med erfarenhet av att möta människor i kris. Sk "coacher" ger jag inte ett råttpiss för.

Den som ifrågasätter mina erfarenheter är jag beredd att möta i en debatt var som helst, när som helst.
Jag har inte överlevt 30 år för att avfärdas som okunnig.
Jag känner igen snömos när jag ser det. Jag har sett betydligt skickligare vältalare än Mia Törnblom och hennes anhang utan att duperas.
Varför skulle jag bli dummare med tiden?

tahlia skrev:Coacher överlag ger mig en viss obehagskänsla. Inte för att de vill bota Aspergers (har helt ärligt inte träffat på någon med den inställningen öht) utan för att de inte riktigt lever i samma verklighet som de flesta andra. Hela det här "inget är omöjligt" och "det är bara du själv som sätter upp hinder, du kan göra allt du vill" är -helt ärligt - bullshit.

Inte nog med att det är bullshit, det är bullshit som skadar människors självförtroende. Varför? För att "inget är omöjligt"-inställningen också påstår att de som inte lyckas i livet, lyckas inte enbart för att de inte försöker tillräckligt mycket.

Förbannat humbug. Finns nog INGEN som kan få mig att se rött så snabbt som en skitsnackande coach kan.

Kay Pollak-mentalitet i ett nötskal. Tyvärr är den väldigt utbredd och sprider sig som en löpeld, snacka om falska förespeglingar. Blir förbannad över hur man riskerar sköra, vilsna människors psykiska hälsa genom att inge den här typen av förrädiska förhoppningar.

Jag kan också intyga att det finns värdelösa psykologer. Men jag kan inte avfärda hela yrkeskåren. Jag har faktiskt lyckats träffa psykologer som är bra också! När jag gjorde min neuropsykiatriska utredning på Karolinska träffade jag en vettig människa till psykolog. Denna person gav mig ett stort stöd i mina funderingar om att skaffa mig hund och bli hundägare.

Däremot har jag aldrig begripit mig på vad coacher gör. Jag får en uppfattning om att de bara pratar något absurt tvärtomspråk. Säger man något, så säger de emot. Typ: Så kan du inte tänka... Du ska inte vara så negativ... bla bla...

Jag vill passa på att tipsa om en artikel som jag hittade i SVD om att självhjälpskulturen är en farsot som hotar vårt samhälle:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/ ... 485619.svd

Artikeln är en essä utifrån Jonas Aspelins bok som heter Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur, Dualis.

Intressant länk, nisse!

Jag har snarare träffat på "allting är omöjligt"-mentaliteten. Var med i ett projekt där NPF-are och lätt utvecklingsstörda personer skulle få hjälp att hitta jobb. Trots att jag är utbildad museolog, var det inte inom museisfären jag fick hjälp att leta arbete. I stället hamnade jag i tvätteriet på en restaurangskola. Det tyckte de passade mig...
Jag fick absolut inte låsa mig vid den sektor jag är utbildad inom. Det var mycket bättre att jag började vidga mina vyer och såg arbeten jag verkligen skulle kunna få (läs: arbeten som t.o.m. en labbschimpans skulle klara av och där man utnyttja en lytt jävel som jobbar gratis, hö, hö...)

Senare försökte de projektanställda i alla fall att fixa in mig på ett museum, arkiv el. dyl., men då var det personalen inom kultursektorn som sparkade bakut och inte ville ha någon vanför, galen autist. Att den vanföra, galna autisten hade över 200 högskolepoäng, kandidatexamen och fina betyg spelade ingen roll. Hon skulle ju kunna dregla i inkunablerna!

Så hamnade jag en tid på en filial till universitetsbiblioteket (det var tidsbegränsat, så jag är inte kvar där nu). Tillsammans med projektledarna satt jag vid ett bord, med bibliotekarierna på andra sidan. Rena Gestapo-förhöret.
Bibliotekarierna vände sig till projektledarna och frågade på fullaste allvar:
"Kommer hon (SIC!!!) att kosta något för oss!?"
Jag kände mig som ett missfoster på cirkus eller en slav på någon västafrikansk marknad.

Jobbet var OK, men i början verkade personalen verkligen tro att jag var debil. När de frågade om jag hade etiketterat en hyllrad, hade jag ofta klarat av hela hyllan...

Jag träffade min habiliteringspsykolog i veckan som var och gången innan dess hade vi pratat om mitt ältande av diverse saker och jag hade egentligen inte tänkt fortsätta på det spåret men h*n tog upp den tråden så så blev det.

Jag berättade om en otroligt traumatiserande upplevelse jag hade för ett 10-tal år sedan där jag drygt ett år efter händelsen skickade ett brev till polisen och sedan bara satt och väntade på att bli hämtad, anhållen och åtalad. Och efter olika utläggningar och associationer kring denna och en senare händelse av likartad (haha, likartad) karaktär, dock inte traumatisk så frågar h*n bara;

-"Måste du tänka på det här?"

Jag tror inte jag sa något alls; Såg väl bara ut som ett fån. Tänkte väl att det ju faktiskt är jag som ska ha brister i ToM och inte h*n. Jag blir liksom mörkrädd när jag tänker på det. De andra patienter som h*n har lär ha någon slags lätt utvecklingsstörning; De sa något i den stilen när jag frågade. Så de måste ju ha ännu svårare att försvara sig emot dessa kränkningar än vad jag har.

ford skrev:Har du minsta lilla respekt i kroppen så hoppas jag innerligt att dui låter bli att förstöra min helg genom att pladdra vidare på detta.

Nej. Med tanke på att du förolämpade mig med lögner, som att jag skulle sakna hyfs och respekt, kan jag inte låta detta gå förbi. Jag ser nu att det skulle kunna ledas till din text, vilket det naturligtvis inte ska. Skrev efter BMW's text, och det var först då som min hänsynslösa sarkasm tog ett skutt. Av den anledningen ber jag om ursäkt ifall det gjorde ont i ditt hjärta.

Jag vill tipsa om en artikel till från SVD. Denna artikel utgår från Thomas Johanssons bok 'Makeovermani'.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_300178.svd

"Försök inte muntra upp en pessimist"

"Optimister lyckas bäst! Fel. Sanna pessimister, som ser en katastrof runt varje hörn, gör ofta ännu bättre ifrån sig. Om de kan omvandla sin oro till handling. Det menar psykologen Julie K Norem i en ny bok, som ger stöd åt människor som mår illa av "tänk positivt"-prat."

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1090023.svd

En sak till om man är intresserad och insatt så ger det inget gott intryck att säga sjukdom när det handlar om en funktionsnedsättning. Detta möts jag av ofta och tar bort lite av förtroendet för personens kunskaper i ämnet.

'Det' hör inte till min sjukdomsbild utan det hör till mitt funktionshinder, tack.

earlydayminer skrev:Inte så konstig att sjukvården är som den är när det här är allt den får tillbaka. I mina ögon skall vi vara tacksamma som överhuvudtaget får möjligheten att besöka den. Förväntade ni er att ni skulle komma överens med alla? Har ni inte lärt er någon läxa från ert förflutna? Vi är fortfarande endast människor. Svaren finns inom oss, okej? Men det är deras jobb att hjälpa? Javisst, men inte ens vi själva har funnit svaren. Och det är VI som är oss själva, lever ständigt med oss själva och ändå finner vi inte svaren. Problemen är mitt framför näsan på oss, och vi är s k problemlösare, vad är det som förssiggår? Hm, vad kan detta bero på ...

Detta som är SÅ ENKELT.

Just det ja, tråden handlade om "coacher".

Jag håller med samtidigt förstår jag att det sticker i ögonen på dem som råkat ut för okompetent personal och som ev. även blivit kränkta, osv.

Men alla är inte likadana. Jag går hos min andra kurator och andra psykolog och alla jag haft är kunniga och bra och förvränger inte mig och sätter individen först dvs jag. och inte As. först. Dock verkade en inte förstå mig riktigt, så jag avslutade. Tack vare dessa har jag kommit långt. Dock har jag gjort det mesta jobbet själv mellan sessionerna. De ger "bara" "verktygen". Men de har inte alla svaren och jag har börjat förstå det. Inte ens jag själv har alla svaren. De kommer till en efterhand om man kan och vill lyssna. Dock är det så att As. försvinner aldrig helt hos de flesta som fått diagnosen och de försöker de inte heller ta bort. Däremot är det en av terapeuterna som vill att jag ska fokusera mindre på min As. eftersom många av min problem inte beror inte på min As (gränsfall), vilket jag tidigare trott. (Hade jag umgåtts mer med Nt:s hade jag nog upptäckt det på egen hand.) Detta tycker jag både och om och h*n vet det och vi pratar vidare om det. Det är viktigt att våga vara öppen och helt ärlig. Det är tufft men ger i regel mest utdelning.

Obs! Nu talar jag inte om coacher. Dem har jag inget erfarenhet av. Skillnaden mellan coacher och vår anser jag vara att coacher tar emot friska -coachar dem för att nå ett mål genom att ge "verktyg", målbilder, osv.

Psykologer och kuratorer tar emot sjuka och/eller de med funktionshinder och hjälper dem att må bättre och komma (mer) på rätt spår och ger dem "verktyg" till det samt ev. hjälper dem med myndighetskontakter och ev. deltar i möten. En del psykologer utreder också.

nisse skrev:Jag vill passa på att tipsa om en artikel som jag hittade i SVD om att självhjälpskulturen är en farsot som hotar vårt samhälle:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/ ... 485619.svd

Artikeln är en essä utifrån Jonas Aspelins bok som heter Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur, Dualis.

Det var intressant att läsa artikeln tycker jag. Hoppas att boken finns i bokhandeln att köpa.

mvh Noli

nisse skrev:Jag vill tipsa om en artikel till från SVD. Denna artikel utgår från Thomas Johanssons bok 'Makeovermani'.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_300178.svd

Jag har den boken och har läst första halvan av boken där han skrev mest om Dr Phil. Andra halvan av boken som jag ännu inte hunnit läsa handlar om utseendefixering.

När jag läste den halvan av boken om Dr Phil, började jag förstå allt mer hur Dr Phil tänker i sina TV-program. Han uppmuntrar deltagarna att vara sig själva men samtidigt ber han dem att anpassa sig till rådande samhället i det fallet amerikanska samhället. Efter att ha läst om detta har jag mer distans till programmet och blir inte lika arg och ledsen som tidigare där jag tyckte att han var mest hurtig och ibland lite hård i tonen, det är han fortfarande men jag har numera distans till detta och tänker att det här är typiskt amerikansk kultur.

mvh Noli

sommar: O-nej, man får inte blanda ihop psykologer och coacher!

Edit: O-nej, man får inte blanda ihop psykologer MED coacher!

earlydayminer skrev:sommar: O-nej, man får inte blanda ihop psykologer och coacher!

Usch ja! Samlag kan sluta illa.

LOL.

Har är en till som har noll förtroende för psykologer. Träffade på riktiga stolpskott till psykologer när jag gick i skolan (de fattade inget). Har träffat på ännu värre stolpskott som förälder. Det värsta exemplaret lovade att utreda dottern för npf, men höll aldrig det löftet utan "fixade" istället ett intyg på att hon var utvecklingsstörd. Den tanten har jag god lust att strypa. Å andra sidan så vara psykologen på Fridems neuropsykiatriska team både trevlig och kompetent, men det är nog enda undantaget jag minns just nu.