Instämmer med Inger och A-mamma.
Kanske man ytterligare ska tillägga att även aspergare kan vara just konstnärer, kompositörer, uppfinnare, författare, politiker och så vidare.

Annars höll jag på att säga att det kan vara aspissigt redan att leva med sig själv, men så rolig kanske jag inte ska vara...

Jag tror personligen att Ingmar Bergman hade AS.

Ja det är ju klart att as är personligt
Min mening med inlägget var ju att försöka hitta människor som har liknande situationer och försöka berätta om hur just min fd var.
Jag drar aldrig alla över någon kam och själklart vet jag att alla är individuella människor.

jag försöker bara klura ut vissa saker och märker att böckerna inte hjälper alls på grund av som sagt alla är unika.
Så det bästa jag kom på var att hitta ett forum där jag kan ställa mina frågor, mitt mål är att komma in på en linje få en bra utbildning så att jag själv kan arbeta med människor som har asperger..finns aldeles för lite hjälp att få och för mycket okunnighet innom ämnet..

frågar man inget får man inget veta..

Jag tror inte att det skulle funka för mig att bara lämna röran som den är och tro att jag ska reagera och agera om det blir för stökigt.

Jag gör faktiskt inte det.

Enda gången jag blir taggad att städa är om jag städar regelbundet, och blir van med att ha det "fint", då kan det hjälpa som motivation att jag vill upprätthålla det.

Om det redan är nedsunkat, så har jag ingen aning om var man ska börja städa.

Förr i tiden hade man ofta en städ-dag. Tycker att det var en bra ide.

Jag kan städa och gör det rätt så ofta, däremot är jag lat och undviker jag någonting praktiskt som inte involverar sociala situationer eller studier av ointressanta ämnen så gör jag det för att jag är lat.

Jag tror aspergares ovilja att städa bottnar i att det är tråkigt och att aspergare undviker saker de tycker är tråkiga. Det omvandlas sen till lättja. Jag anser det inte vara någon skillnad mellan lättja och AS-relaterad oförmåga att städa. Jag tvingar mig till det hur tråkigt det än är eftersom städning varken handlar om sociala situationer eller inlärning av tråkiga ämnen. Det handlar enbart om att göra nånting tråkigt, på samma sätt som att träna oftast är tråkigt men man gör det ändå.

Egentligen är AS-folk den verkliga förlagan till fantasiraser som läser böcker sittandes i luften och använder telekinesi för att städa utan att fysiskt anstränga sig. Såna som lever i hundratals år och typiskt har städer gömda i osynliga skogar, svävandes i luften, i förseglingarna mellan olika världar eller djupt ned i underjorden och traditionellt antagit en xenofobisk inställning till de stressiga, kortlivade människorna och deras värld.

Jag personligen accepterar helt att jag egentligen är av en annan art trots att jag kroppsligen är mänsklig. Jag försöker inte bli människa utan ser världen utifrån en svävande, telekinetisk varelses ögon. En sån som helst ligger och spelar harpa, läser poesi eller dricker té hela dagarna.

Några tips: du behöver inte vara försiktig när du pratar, säg vad du menar och flumprata inte. Muntliga instruktioner måste vara enkla för att gå fram. Dela inte lika på hushållssysslor utom låt honom göra allt av några sysslor och du allt av några andra. Peka med hela handen och dela ut befallningar istället för frågor. Det funkar på mig.

mostlybright skrev:Ja det är ju klart att as är personligt
Min mening med inlägget var ju att försöka hitta människor som har liknande situationer och försöka berätta om hur just min fd var.
Jag drar aldrig alla över någon kam och själklart vet jag att alla är individuella människor.

jag försöker bara klura ut vissa saker och märker att böckerna inte hjälper alls på grund av som sagt alla är unika.
Så det bästa jag kom på var att hitta ett forum där jag kan ställa mina frågor, mitt mål är att komma in på en linje få en bra utbildning så att jag själv kan arbeta med människor som har asperger..finns aldeles för lite hjälp att få och för mycket okunnighet innom ämnet..

frågar man inget får man inget veta..

Absolut, så att fråga oss är en jättebra idé (just för att de källor du hittills hittat verkar ha en rätt stereotyp uppfattning om AS).

Den förfärlige snömannen skrev: Dela inte lika på hushållssysslor utom låt honom göra allt av några sysslor och du allt av några andra.

Väldigt bra förslag!

Gör en lista över sånt som behöver göras och diskutera fram vilka sysslor var och en av er finner minst jobbiga så att ni har separata stående ansvarsområden istället för att turas om att t ex diska eller tvätta. Om ni inte är exakt likadana så kan det mycket väl hända att sysslor som du tycker är döjobbiga eller supertråkiga att utföra inte alls är lika jobbiga för honom och vice versa.

Och den totala ansvarsbördan bör helst fördelas efter ork och realistiska förväntningar snarare än ett utopiskt 50-50. Om en av er orkar markant mindre så är det bra om den som orkar eller är kapabel att prestera mer också gör mer - även om det känns orättvist. Men det är egentligen inte konstigare än att man brukar dela på ev inkomster om man är gifta, även om den ena tjänar dubbelt så mycket som den andra. Av var och en efter förmåga, typ.

Om båda är lika trötta/lata/svårstartade/ointresserade av hushållssyslor får man försöka kompromissa och förenkla sina rutiner så att båda behöver göra så lite som möjligt (om man bor ihop eller ofta är hos varandra alltså). Finns mycket man kan göra för att rationalisera. (Tror vi skrivit om det i någon tidigare städtråd.)

Josef1 skrev:Jag tror aspergares ovilja att städa bottnar i att det är tråkigt och att aspergare undviker saker de tycker är tråkiga.

Möjligt, och det är ju smart. Varför göra sådant som är tråkigt?

Jag älskar att städa dock. Gillar olika rengöringsmedel, eteriska oljor, tvålar. Gillar att utvärdera olika mirakeltrasor, moppar, dammsugare etc. Fräschören när man hänger upp nya handdukar och byter sängkläder känns himmelsk.

Enda anledningen till att städning blivit ett problem på sistone är att jag blivit fysiskt sjuk och totalt orkeslös istället för bara orkeslös.

sugrövmanövern skrev:Jag älskar att städa dock. Gillar olika rengöringsmedel, eteriska oljor, tvålar. Gillar att utvärdera olika mirakeltrasor, moppar, dammsugare etc. Fräschören när man hänger upp nya handdukar och byter sängkläder känns himmelsk.

Enda anledningen till att städning blivit ett problem på sistone är att jag blivit fysiskt sjuk och totalt orkeslös istället för bara orkeslös.

Jag älskar att städa efter mig själv. När jag lagat mat t.ex ser jag till att köket är glänsande rent efteråt och det ger en enorm tillfredställelse. Jag känner mig i balans. Däremot rubbas den balansen kraftigt om andra kommer och skräpar ned på sätt jag själv inte hade gjort och jag sedan måste ta reda på det. Då blir det till att stålsätta sig.

Inger skrev:
Om båda är lika trötta/lata/svårstartade/ointresserade av hushållssyslor får man försöka kompromissa och förenkla sina rutiner så att båda behöver göra så lite som möjligt (om man bor ihop eller ofta är hos varandra alltså).

Och så kan det väl vara läge att ansökan om boendestödjare, i så fall? Så inte förhållandet havererar på grund av en sån skitsak. Pun intended.

Josef1 skrev:
Jag tror aspergares ovilja att städa bottnar i att det är tråkigt och att aspergare undviker saker de tycker är tråkiga.

Jag tycker inte det är särskilt tråkigt, om jag bara

kommer ihåg att göra det

får tummen ur, dvs släpper det jag redan har för händer och som jag fastnat i

har tid på mig så jag kan städnörda istället för vilket nörderi jag håller på just då

har fysisk ork

inte ständigt blir avbruten

inte fastnar i en packe tidningar jag bara skulle lyfta bort men tänker att jag ska sortera och sen fastnar i (så ohyggligt distraherbar)

inte råkar sakna nåt medel eller verktyg jag behöver och tappa sugen pga det, typ ha slut på Cillit Bang (som jag älskar- kan verkligen relaterat till det Sugis skrev, nästan så jag ville öppna en städartikelaffär en gång i tiden...)

osv osv

Josef1 skrev:--klipp--

Jag tror aspergares ovilja att städa bottnar i att det är tråkigt och att aspergare undviker saker de tycker är tråkiga. --klipp--

stämmer inte in på mig ok det är inte kul men oftast blir ju resultatet trevligt,
Jag måste
*ha ork (vissa dagar har jag ingen ork helt enkelt)
*får inte bi avbruten för då måste jag (åtminstånde i huvudet) gå tillbaka till början vilket tar kraft.
*jag måste komma ihåg att jag ska göra det bara för att min fästman säger att jag ska göra det betyder det inte att 3 min senare när jag har tid att jag kommer ihåg det.
*jag måste även kunna komma på vad jag ska göra medans jag gör det (tex vad jag ska plocka undan efter jag har plockat bort från bordet.
*jag måste själv se att det behöver göras men om det är för mkt som behöver göras så känns det omöjligt istället.

dock försöker jag aktivt bli bättre men vissa saker har jag inte hittat lösningar för

Jag är väldigt socialt handikappad i den bemärkelsen att jag alltid hamnar i konflikter med folk. T.ex att jag så snart min AS gör att jag inte skrattar åt ett skämt, som mer syftar till att stärka gruppgemenskapen än att vara roligt (jag skrattar åt roliga skämt men inte åt uppenbara grupptrycksskämt), blir bitter och tar ut det på andra. Detta i kombination med min kompromisslöshet kan göra att situationen eskalerar och förvärras.

Jag hör ett skämt eller ser en ryggklapp jag inte gillar. Jag blir irriterad och bitter eftersom min hjärna helt enkelt inte förstår sånt hur mycket jag än logiskt kan förstå varför folk gör så. Som svar vräker jag ur mig något förolämpande eller extremt och får folk emot mig. Ibland har några "ryggklapparsituationer" lett till att jag trakasserat, hängt ut och hånat folk i månader, snudd på år.

Så, jag kan simulera socialt spel bättre än de flesta, men jag startar konflikter så snart min aspergerhjärna inte uppskattar ett socialt sammanhang med mycket gulligull och gruppkramar. Dessa går över styr. Resultatet blir att jag inte fungerar i samhället för fem öre. Socialt inkompetent trots min förmåga att manipulera och simulera tonlägen och kroppsspråk.

Så, varför är det inga problem för en så socialt handikappad person som jag själv att t.ex städa, tvätta, diska och laga mat? Om jag som inte ens kan vara tillsammans med folk som diskuterar något jag inte är intresserad av utan att se rött och starta konflikter, som är socialt handikappad, kan städa varför kan inte mer socialt fungerande/fredliga aspergare det?

Josef1 skrev:--klipp--
Så, varför är det inga problem för en så socialt handikappad person som jag själv att t.ex städa, tvätta, diska och laga mat? Om jag som inte ens kan vara tillsammans med folk som diskuterar något jag inte är intresserad av utan att se rött och starta konflikter, som är socialt handikappad, kan städa varför kan inte mer socialt fungerande/fredliga aspergare det?

för att alla har vi våra styrkor och svagheter och det gäller både AS och NT

rapchic skrev:

Josef1 skrev:--klipp--
Så, varför är det inga problem för en så socialt handikappad person som jag själv att t.ex städa, tvätta, diska och laga mat? Om jag som inte ens kan vara tillsammans med folk som diskuterar något jag inte är intresserad av utan att se rött och starta konflikter, som är socialt handikappad, kan städa varför kan inte mer socialt fungerande/fredliga aspergare det?

för att alla har vi våra styrkor och svagheter och det gäller både AS och NT

Ja det är väl så helt enkelt...

Många Aspergare har lättlösta problem. Släng åt dem en handi och en prattant så ordnar sig det mesta. Det där är jag nog ganska avundsjuk på många gånger, att jag ska vara så komplicerad att jag nästan faller i bitar av det, medans andra glider runt och reder upp sina liv och blir någon slags tantsparkstyrda städ och matlagningsrobotar, och är nöjda med det..

Josef1 skrev:Så, varför är det inga problem för en så socialt handikappad person som jag själv att t.ex städa, tvätta, diska och laga mat? Om jag som inte ens kan vara tillsammans med folk som diskuterar något jag inte är intresserad av utan att se rött och starta konflikter, som är socialt handikappad, kan städa varför kan inte mer socialt fungerande/fredliga aspergare det?

T.ex. för att du fortfarande är ung och inte har blivit utbränd av att ubilda dig och försöka arbeta. Jag klarade också av att städa och tvätta utan större problem när jag var i din ålder.

Så, varför är det inga problem för en så socialt handikappad person som jag själv att t.ex städa, tvätta, diska och laga mat? Om jag som inte ens kan vara tillsammans med folk som diskuterar något jag inte är intresserad av utan att se rött och starta konflikter, som är socialt handikappad, kan städa varför kan inte mer socialt fungerande/fredliga aspergare det?

Du kanske är envisare vad gäller städning. Du kanske har mer energi och saknar sjukdomar (du är ju ung). Att städa kanske motiverar därför att det är i din livsstil att ha det rent, och du är mån om att upprätthålla den imagen. Städningen kanske inte är konfliktskapande för dig. Du kanske inte har extrema exekutiva funktionshinder.

Visst kommer jag ofta i konflikt med människor, men jag kan oxo ganska obemärkt smita in i NT-sammanhang. Jag har inga direkta sociala hinder. Kan bli arg av vissa dumma kommentarer, men brukar ha hälsosamma utlopp för dessa känslor.

Jag har jättesvårt att städa. Jag har kronisk trötthet från en autoimmun sjukdom, periodvis trötthet beroende på om mitt levaxin är optimalt, medelsvår depression, kämpar med tvångsmässighet... Sedan har jag de aspergerrelaterade sakerna oxo. Fast jag vet alla stegen så funkar inte städningen. Den funkar bättre nu, men det är verkligen skitsvårt. Jag kan inte ens analysera vad det är som går fel. Att göra är en serie tankar och handlingar, och en eller flera länkar funkar inte i mitt huvud och jag fattar lixom inte vad det är!

Sedan har jag förmodligen ADD oxo.

Hos mig har vi delat upp vardagssysslorna så att varje person gör det denna är bra på / gillar att göra. Jag sköter exempelvis disken, soporna och tvätten.

Resten behöver jag öht inte tänka på då det sköts av andra personer. Mycket praktiskt och leder inte till något bråk då alla vet vad de ska göra.

Om jag bodde själv skulle jag behöva hjälp med sådant som matlagning, handling, städ osv av en boendestödjare eftersom jag varken känner hunger eller ser när det är stökigt.

Att handla är en omöjlighet. Bara en sån sak som att handla äpplen.... det finns ju 10 olika sorter. Då fastnar jag och vet inte vilken sort jag ska välja och handlingen blir omöjlig att genomföra vilket leder till att jag åker hem igen.

Det gäller nog för er att skapa rutiner, detta borde gå att få hjälp med utav ex en arbetsterapeut.

Jag undviker sådant som är tråkigt men vem gör inte det egentligen? När det kommer till städ och disk är det något som är förbaskat uttröttande. Jag försöker hålla det anständigt i lyan men finner det vara ett tröstlöst projekt då disk hopar sig bara efter några dagars slarv. Toa och handfat ser risiga ut även om jag fusktorkar och fejar så det ska ge sken av att vara ok. Silverfiskar huserar i badrummet och kilar mellan fötterna vilket jag tycker är irriterande. När små minisar dyker upp tänker jag fan nu blir de fler...

När det kommer till disk kör jag med två tallrikar, ett fåtal saker av allting. Då tvingas man diska oftare och undviker de där bergen. Kaffekoppar diskar jag inte förrän det är riktigt illa. På morgonen är jag nämligen extra lat och trött.

Handla och laga mat är också jobbigt och tråkigt och det blir ofta panpizza och halvfabrikat. Jag vill sköta matintaget så man blir så illa tvungen att ta hand om detta område. Som bipolär har jag mina låga perioder och då blir ju allt värre. Dock har jag mina gränser och förvånas över hur folk kan låta det gå så långt som i det där programmet städpatrullen eller vad det hette på tv. Det var oförsvarligt i mina ögon då det ofta levde familjer med flera personer i röran.

Nu är det här en något daterad tråd iofs, men den är ändå intressant för ämnet är ju ganska tidlöst.
Har inte läst igenom ALLA inläggen ordentligt, men hittade en del pärlor:

Miche's första inlägg t.ex. tyckte jag var väldigt bra, och jag gillade hans tips.

Men sen läste jag Weasley's inlägg, och det var som att läsa en beskrivning av mig själv.
Jag hade på känn att vi fungerade ganska lika i många saker, men nu fick jag det bekräftat.
Bortsett från nån enstaka mening om maten, så tycker jag inlägget var överensstämmer mycket bra på hur jag fungerar.
Väl skrivet Weasley.

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:Att ha en partner med AS kan vara lite som att vara ihop med en konstnär, kompositör, uppfinnare eller författare; de behöver helt enkelt få ägna mycket tid åt sitt skapande och har kanske inte ork kvar sen att ägna åt vardagssysslor utöver ett nödvändigt minimum. Står man inte ut med det så bör man välja en annan typ av partner.

Jättebra sagt...

Instämmer, mycket väl skrivet. Själv tillägger jag att det är upp till var och en om man vill leva med en i mitt tycke tråkig, halvdöd, statisk, skötsam, "normal" person = NT, än en dynamisk, levande, kreativ, begåvad, "speciell" person = AS.

Man kan nog trivas med bägge men vill man ha en tiger så får man nog ochså acceptera att den är lite "ouppfostrad" av sig, annars kan man ju skaffa en golden retriever och måla ränder på den istället.

mostlybright skrev:jag försöker bara klura ut vissa saker och märker att böckerna inte hjälper alls på grund av som sagt alla är unika.

Det är nog här du gör fel, faktaböckerna är till stor del skrivna av NT, och ger en klart missvisande bild om hur vi fungerar tycker jag.
Så du gör helt rätt i att gå direkt till källan istället, t.ex. här på forumet.
Med andra ord, ta böckerna med en rejäl näve salt, och var beredd på att omvärdera det du läst.

Danne skrev:

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:Att ha en partner med AS kan vara lite som att vara ihop med en konstnär, kompositör, uppfinnare eller författare; de behöver helt enkelt få ägna mycket tid åt sitt skapande och har kanske inte ork kvar sen att ägna åt vardagssysslor utöver ett nödvändigt minimum. Står man inte ut med det så bör man välja en annan typ av partner.

Jättebra sagt...

Instämmer, mycket väl skrivet. Själv tillägger jag att det är upp till var och en om man vill leva med en i mitt tycke tråkig, halvdöd, statisk, skötsam, "normal" person = NT, än en dynamisk, levande, kreativ, begåvad, "speciell" person = AS.

Jag inser/hoppas att det här idealiserandet av AS och samtidiga svartmålandet av sk NT är ett försök till nåt sorts "empowerment", och att jag inte bokstavstolkar för mycket här.

Jag har AS, men jag är skötsam, och (enligt uppgift) dessutom tråkig. Jag har ett behov av att planera, behöver i allmänhet ordning och reda för att må bra. Visst ser jag mig som kreativ, men jag är verkligen inte någon "spontan och kul typ". Jag har faktiskt tidigare kopplat att jag är som jag är till just AS, men nu inser jag att det förmodligen är fel? Eller? Jag blir snart inte klok på denna diagnos.

Som jag ser det så är fördelen med att umgås med personer med AS just det att de är så att säga mindre spontana och mer benägna att planera, och det inte ständigt måste vara en massa happening. (Jag blir jättetrött av sprudlande, dynamiska typer som hela tiden ska göra en massa grejer.) Så har jag hittills uppfattat det.

Alexandra: Nej, det var det inte.
Det är bara min uppfattning att av den erfarenhet jag har från de stora och små aspergerträffar jag har.

Det är faktiskt inte så att jag idealiserar AS, däremot vill jag påstå att jag gärna mot-idealiserar NT. Jag ser helt enkelt inte NT som något bättre ideal än AS.
Det kan lätt misstolkas som att jag ser AS som bättre än NT, och det gör jag inte direkt. Men jag vägrar att se NT som bättre än AS, för min erfarenhet är att det inte stämmer alls.
Själv ser jag fler fördelar än nackdelar av den personlighetstypen jag/vi har.

Självfallet finns olika aspergare, vissa utåtriktade, andra mindre utåtriktade. Många har dubbel diagnoser som spelar in och ibland kanske även trippeldiagnoser.

Men en sak är säker, när jag träffar en grupp aspergare så finner jag större dynamik i den gruppen, än jag gör med en NT-grupp. Det är en klart roligare och intressantare blandning av personlighetstyper. folk är mer individuella helt enkelt.
Om en grupp NT är som en påse M&M's, samma godisbitar fast med olika färger, så är AS-grupp mer som en påse Gott & blandat, med både sött och salt, och alla dess former och färger.

Jag har sällan tråkigt när jag träffar en aspergare, det är ofta intressant och facinerande att lära känna en sån person, oavsett hur lugn eller inåtriktad denne är.
Om det beror på diagnoserna eller om det är den hårda vägen vi ofta får vandra i livet vet jag inte.

Det är större risk att jag träffar på en tråkig NT än en tråkig AS iallafall, det är åtminstone min erfarenhet.
Hoppas det gav svar på frågan, och förtydligade det du ville veta.

Hej!

Nu vet jag inte om min sambo har asperger, men väldigt mycket av hans beteende stämmer in på beskrivningen. Så oavsett om det är det eller inte så antar jag att det finns folk här med erfarenhet av liknande beteende.

Han är extremt påfrestande att bo med. När han kommer hem från jobbet kan han sätta sig framför datorn och spela eller kolla på sport (han kollar all sport som går att kolla på, missar han något så måste han kolla ikapp det sedan och med tanke på hur mycket sport som finns på internet så skulle inte dubbelt så många timmar per dygn räcka till..) sen fastnar han där. Han kan sitta uppe till 4 på morgonen.

Det är helt omöjligt att få honom att göra någonting alls här hemma. Han hinner aldrig eftersom han har saker att göra (kolla sport och spela spel). Han har t.o.m sagt att sporten kommer före mig.

Han är extremt pedantisk och ska ha allting i sorterade högar, inget får ligga snett och han har en speciell plats för precis allting. Just nu ligger det högar av papper och saker över hela lägenheten. Han är extremt trögstartad och jag har försökt få honom att flytta på sina saker i snart två månader, men det händer ingenting. Skulle jag flytta på sakerna så skulle han bli vansinnig (jag har testat...) Med andra ord så "vägrar" han städa men "förbjuder" mig att göra det också. Trots att han är så pedantisk så verkar han skita fullständigt i att det ser totalt vidrigt ut här hemma.

Han är dessutom väldigt dålig på att duscha och han kan ha samma underkläder på sig en evighet. Jag har pratat med honom men han verkar inte ta till sig det alls.

Han har också väldigt liten förståelse för andra människor. Om jag ber honom släcka lampan eller stänga av ljudet på tvn kl 2 på natten för att jag inte kan somna så blir han jättegrinig och undrar "om han ska behöva stå ut med det där". Allting kretsar hela tiden kring honom. Han märker inte när jag mår dåligt, misstolkar ofta mitt humör (om han ens reagerar över det). När han pratar med mig så vill han inte ha svar, utan det blir mer som en monolog. Han har väldigt svårt för att ha en normal konversation där man turas om att prata. Han tycker att jag avbryter honom om jag säger något och då berättar han ofta om. Jag får dessutom sällan någon reaktion över huvud taget när jag försöker prata med honom.. det är som att prata med en vägg. Jag har ingen aning om vad han tänker och tycker, och när jag ber om respons så blir han "upprörd" och tycker att "jag håller med så det finns inget att tillägga" eller "jag håller inte med så det finns inget att tillägga", och jag ska på något mystiskt sätt veta vilket av det som det är.

Hur ska jag prata med honom/bete mig för att det ska hända något? Jag orkar inte bo i en svinstia med en äcklig kille som luktar illa, men jag orkar inte heller med att han ska bli förbannad varje gång jag städar/flyttar på hans saker/möblerar om...


Moderator: Förtydligade rubriken.
Slog senare ihop med liknande tråd.