https://www.riksrevisionen.se/download/ ... passad.pdf

Aktivitetsersättning – en ersättning utan aktivitet?

Sedan 2004 har antalet unga vuxna som får aktivitetsersättning vid nedsatt
arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller
psykiska prestationsförmågan ökat kraftigt i Sverige och uppgår idag till cirka 30 000
individer. Av dessa går ungefär sex av tio vidare till permanent sjukersättning (tidigare
förtidspension) vid 30 års ålder.

Effekterna av att förtidspensionera en ung person innebär stora kostnader på lång sikt
för den enskilde och för samhället i stort. För individen innebär försörjning genom
aktivitetsersättning en risk att hamna utanför arbetsmarknaden med de konsekvenser
som det innebär. Yngre personer får därutöver ofta låg aktivitetsersättning eftersom de
sällan hunnit arbeta upp någon arbetsinkomst. Att förtidspensionera en ung person
innebär också samhällsekonomiska kostnader eftersom många unga blir beroende av
sjukförsäkringen för sin försörjning under lång tid. Mot denna bakgrund är det viktigt
att systemet med aktivitetsersättning är utformat på ett effektivt sätt så att så många
som möjligt kan lämna ersättningen för arbete eller studier.

Syftet med aktivitetsersättningen uppnås inte
Riksrevisionens övergripande slutsats är att syftet med aktivitetsersättningen inte
uppnås och att ersättningen inte lever upp till riksdagens och regeringens mål om ett
aktivt förhållningssätt för unga med nedsatt arbetsförmåga. Riksrevisionen bedömer
att regeringen har varit alltför passiv i sin styrning, trots uppenbara och sedan länge
påtalade problem i nuvarande system med aktivitetsersättningen.

Moderator: Markerade citaten med quote-taggar. Det är viktigt att citera korrekt. Det är också önskvärt att ett inlägg inte enbart består av citat utan egna kommentarer.

Vad behöver du för stöd, hjälp, utbildning etc att kunna försörja dig själv efter 30-årsdagen eller tidigare då tror du?

Har du tagit reda på vad du får göra medan du har aktivitetsersättningen? Vissa får behålla den medan de går folkhögskolekurser som riktar sig till funktionshindrade som jag förstått det. Men jag vet inte om just dessa kurser skulle leda till jobb men däremot kanske viktig personlig utveckling du behöver för att jobb ska kunna bli verklighet på sikt, kanske?

Personligen så skulle jag väldigt gärna ha en praktikplats. Helst utomhus. Något där jag får röra på mig. Den dagliga verksamheten har inga praktikplatser utan det är en skyddad verkstad i princip.

Har också försökt att gå igenom Arbetsförmedlingen.

https://www.engelholm.se/omsorg-och-hja ... amhet.html

Idag finns det daglig verksamhet både i gruppform och i form av individuella placeringar, till exempel i företag eller i offentlig verksamhet.

"Praktikplats utomhus" borde rymmas inom dv i form av individuell placering på företag eller i offentlig verksamhet, kan jag tycka
Det brukar finnas bondgårdar kommuner har dv-placeringar på men inte i Ängelholm kanske?

FussyFluffy
Kan inte uttrycka mig så bra just nu. Känner mig trött.
Men uppskattar ditt engagemang och din vilja till förändring, för egen del och för alla oss som hamnar mellan stolar. Jag har ett jobb, men vet inte om jag orkar fortsätta.
Är deltidssjukskriven just nu. Just vården är den bransch som jag jobbar och har jobbat mycket i och som verkligen sliter ut människor. Och mycket oavlönat arbete görs dessutom av omsorg om andra, utan att räknas som arbete. Det måste finnas ett sätt för oss som samhälle att organisera detta arbete bättre.

Du verkar ju rätt så otrevlig så jag förstår att du hamnat i utanförskap, samt att du väljer att misstolka allt vad vi skriver, du verkar ju heller inte leta efter något gehör, du har kallat alla av oss ''oseriösa'' hittills, och du verkar redan ha dina egna uppfattningar så vad är du ute efter här egentligen?

Sen skriver du att utanförskap är det värsta som finns, inte alltid, jag tror definitivt inte alla lider av det en del väljer det nog självmant, det går åt mycket energi för någon med diagnos att försöka passa in i en NT-miljö under längre tid, och man ska inte heller tro att det är det NT vill, och jag personligen är inte mycket för att tvinga på mina egna problem på andra som inte har dem. Du kommer nog inte lyckas ena alla av oss under ditt lilla samhällsprojekt.

Moderator Alien: Se påpekande här post1663942.html#p1663942

Admirals kommentar handlade inte om sysselsättning. Han tyckte att eftersom vi med Autism bara utgör en procent av världens befolkning så hade vi inget och säga till om.

Rädd? Jag har frågat ett flertal gånger i den här tråden på tips på hur jag ska göra för att hitta ett arbete. För att hitta en praktikplats. Var har jag skyllt på allt och alla? Vem säger att jag inte tagit något initiativ?

Jag har aldrig sagt att jag kan hjälpa alla med Autism och jag tror inte att jag sumpar chansen att hjälpa mig själv igenom att skapa en tråd på Aspergerforum där jag nämner att där existerar ett stort utanförskap för personer med Autism I Sverige 2021.

FuzzyFluffy skrev:Admirals kommentar handlade inte om sysselsättning. Han tyckte att eftersom vi med Autism bara utgör en procent av världens befolkning så hade vi inget och säga till om.

Rädd? Jag har frågat ett flertal gånger i den här tråden på tips på hur jag ska göra för att hitta ett arbete. För att hitta en Praktikplats. Var har jag skyllt på allt och alla? Vem säger att jag inte tagit något initiativ?

Men så som jag förstår det så var anledningen till att du startade tråden att du inte ”bara” vill ”gå hemma” framöver?

För att hitta ett arbete kan du t ex gå en yrkesutbildning. Det brukar göra det lättare att få arbete. Du har väl inte skrivit något om vilken utbildning du har nu? Har du t ex gått klart gymnasiet med godkända betyg?

Vilka initiativ har du tagit? Är det att du varit på studiebesök eller provvecka på ett DV?

Har du kollat upp om du kan få praktik via DV?

FuzzyFluffy skrev:Admirals kommentar handlade inte om sysselsättning. Han tyckte att eftersom vi med Autism bara utgör en procent av världens befolkning så hade vi inget och säga till om.

Rädd? Jag har frågat ett flertal gånger i den här tråden på tips på hur jag ska göra för att hitta ett arbete. För att hitta en praktikplats. Var har jag skyllt på allt och alla? Vem säger att jag inte tagit något initiativ?

Jag har aldrig sagt att jag kan hjälpa alla med Autism och jag tror inte att jag sumpar chansen att hjälpa mig själv igenom att skapa en tråd på Aspergerforum där jag nämner att där existerar ett stort utanförskap för personer med Autism I Sverige 2021.

De flesta på forumet känner redan till om detta utanförskap.

Och ändå händer där ingenting Bella. Vi vet alla om att personer med Autism lever i utanförskap. Men ingen gör något ingen pratar om det. Varför tror du att det är så? Varför går 6 av 10 av alla som går på Aktivitetsersättning direkt till Sjukpension? Varför är så många med en Autism diagnos deprimeradade?

Det krävs ett enormt initiativ att våga ställa de här frågorna. Att vilja skapa en ny platform för personer med Autism där de får möjligheten att ställa de här frågorna. Att försöka att förändra samhället. Det är iniativsförmåga.

Det blir alldeles för enkelt och bekvämt att säga ok den här personen ställer enbart de här frågorna på grund av att han eller hon inte vill ta ett eget ansvar för sitt eget liv. Personen vill inte göra något åt sin egen livssituation så han eller hon börjar prata om socioekonomiska förhållanden. Det är en konstig frågeställning. Varför vänder vi inte på det istället?

Istället för att diskutera Riksrevisionens rapport diskuterar vi varför personen som delat den vill att vi ska läsa den.

Det är väldigt enkelt för människor som är alltför bekväma med att skriva dagbok i det fördolda att börja miskreditera och anklaga människor som faktist vill förändra samhället. När är en önskan om att förändra samhället inte synonymt med en verklighetsflykt ifrån den direkta vardagen? När slutar länkar till undersökningar om Aktivitetsersättning och depression när slutar statistisk att agera som ett samlat bevis på att personen fattas initiativ?

Känslan jag får när jag läser de Bella skriver är att de alltid kommer att få agera synonymt med varandra.

Det finns bara en daglig verksamhet I Ängelholm. Jag väntar på att de ska komma tillbaka till mig. Vi hade ett möte den 27. Tänker kontakta FK och fråga om praktikplats. Att bara få komma ut hade varit jätteskönt.

Jag har ofullständiga betyg ifrån grundskolan. Har försökt att studera på distans men självklart valde jag matte Mitt absolut sämsta ämne.

FuzzyFluffy skrev:Och ändå händer där ingenting Bella. Vi vet alla om att personer med Autism lever i utanförskap. Men ingen gör något ingen pratar om det. Varför tror du att det är så? Varför går 6 av 10 av alla som går på Aktivitetsersättning direkt till Sjukpension? Varför är så många med en Autism diagnos deprimeradade?

Autism/Asperger är en relativt ny diagnos. Det görs jättemycket. Livet är långtifrån perfekt, men du har föreslagits en massa möjligheter du kan undersöka i tråden. Du verkar dock inte nappa på något.

Det är också många som har svårt få sjukersättning efter att ha haft aktivitetsersättning, eftersom kraven är högre.

Lycka till med vad det än är du vill, jag förstår inte riktigt vad det är längre.

FuzzyFluffy skrev:Finns bara en daglig verksamhet I Ängelholm. Jag väntar på att de ska komma tillbaka till mig. Vi hade ett möte den 27. Tänker kontakta FK och fråga om praktikplats. Att bara få komma ut hade varit jätteskönt.

???

Dagliga verksamheter Ängelholm:

Medvind

Aktivitetshuset

Medsam

Arbetslinjen

Företagspoolen

Servicepool

Musik- och teaterhuset

Sesamgården

Återbruket

Kreativum

Via 18

Vi pratar nog inte om samma sak. Kan du specifiera vad det är du menar med daglig verksamhet? Jag pratar om de som ska hitta en praktikplats eller sysselsättning åt en.

Jag vet inte vad är du vill ha av mig Jag har sagt tack för alla dina tips. Jag upskattar dom jättemycket.
Med det sagt. Tråden hetter inte Förslag på studier eller praktikplatser. Missförstå mig inte nu. Jag vill ha den typen av förslag. Men tråden handlar också om utanförskap i allmänhet. Utanförskap I ett större perspektiv. Där man tittar på utanförskap ur ett helhetsperspektiv.

Jag tycker inte att jag har varit otydlig. Min tråd hetter Livslångt utanförskap och jag uttrycker en önskan om att träffa andra människor. Jag pratar om Samhällets ansvar. Jag pratar om vad jag gör själv för att hitta ett arbete. Det var du som började att prata om studier. Och jag upskattar det. Snälla missförstå mig inte nu men som sagt tråden kan ha flera olika perspektiv. Hade jag enbart önskat att prata om studier eller praktikplatser hade jag kallat tråden för något annat.

Jag är väldigt nyfiken på hur du hade önskat att jag skulle ha uttryckt mig Bella. I en perfekt värld. Om jag vill prata om att jag är isolerad och saknar kontakten med andra människor. Om jag ser mig runt omkring och ser att många andra människor känner som jag gör och vill höra deras berättelse. Jag vill prata om varför det ser ut så här.

Hur tycker du då att jag ska göra? 1 Jag vill som sagt att det ska vara tydligt. Något du inte tycker jag har varit. 2 Jag vill inte framstå som någon som skyller ifrån sig och inte tar något eget initiativ för mitt liv jag vill samtidigt ha ett helhetsperspektiv där vi kan prata om Samhällets ansvar och länka statistik.

Kanske du kan länka mig till en sån tråd?

Riksamiralen skrev:Du verkar ju rätt så otrevlig så jag förstår att du hamnat i utanförskap, samt att du väljer att misstolka allt vad vi skriver, du verkar ju heller inte leta efter något gehör, du har kallat alla av oss ''oseriösa'' hittills, och du verkar redan ha dina egna uppfattningar så vad är du ute efter här egentligen?

Sen skriver du att utanförskap är det värsta som finns, inte alltid, jag tror definitivt inte alla lider av det en del väljer det nog självmant, det går åt mycket energi för någon med diagnos att försöka passa in i en NT-miljö under längre tid, och man ska inte heller tro att det är det NT vill, och jag personligen är inte mycket för att tvinga på mina egna problem på andra som inte har dem. Du kommer nog inte lyckas ena alla av oss under ditt lilla samhällsprojekt.

Jag har inte skrivet att utanförskap är det värsta som finns och jag tror inte någon människa väljer att leva i ett utanförskap.

Utanförskap, utslagning eller marginalisering innebär att en individ eller grupp befinner sig utanför och känner sig vara utestängd från en gemenskap, exempelvis ett hem eller ett folk, dess arbetsliv, kulturliv eller samhällsliv.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Utanf%C3%B6rskap

Finns där människor som har Autism som bara vill umgås med andra Autister? Säkerligen och jag har inte sagt något annat.

Varför någon känner det så är en annan fråga. Jag tror att det ofta har att göra med att man känner sig obekväm. Men vet inte vad man ska säga etc Det är något som man måste jobba på själv. Självklart har samhället också ett ansvar här. Jag förstår verkligen om man inte känner sig manad till att umgås med total främlingar som inte förstår en. Vem skulle vilja utsätta sig själv för det?!

Samtidigt tycker jag att det är väldigt viktigt att ha det här samtalet. Även om det nu är obekvämt. Jag har inte skapat en livsfilosfi där jag febrilt försöker att rättfärdiga mitt utanförskap med att säga att jag är en poet som är destinerad till en livslång ensamhet. Jag ska gå runt där i min egen lilla värld och fundera på meningen med livet och ibland kanske jag bjuder in någon annan med samma bokstavskombination.

Jag har full förståelse för att det inte alltid är så enkelt att ha det där samtalet. Men jag vill testa mig själv. Hur kan man annars leva ett någorlunda självständigt liv?

Jag vill inte försöka springa ikapp mina förutsättningar. Spegla hela min personlighet i dess begränsningar.

Du kan inte lagstifta att alla NT-personer ska ha minst en aspie-kompis.
Lika lite som du kan lagstifta att alla arbetsplatser ska anställa minst en aspie.
Skulle gissa det finns mängder med okvalificerade jobb att söka om nu andan faller på. Likaså DV.

Själv har jag som sagt en fallenhet för data, siffror, mönster, och jobb där jag kan få utlopp för dessa brukar jag skina som en supernova.
Jag har under åren gjort allt från sysadmin, säkerhetskonsult och nu databaser och fraud-detektion i finansiella system.
I alla dessa återkommer ofta någon form av mönster-analys i loggar, utan att ens försöka så suger min hjärna in enorma mängder data och vrider och vänder tills jag hittar allt från system-fel, hacker-attacker eller bedrägerier. All form av kod går också extremt bra.

Arbetsgivarna accepterar ofta min sociala inkompetens, och gör dom inte det byter jag såsmåningom jobb. Detta brukar i regel upptäckas direkt under intervjun.
Där jag sitter nu gnisslar det möjligen något iochmed att vi blivit uppköpta av sydväst-europeer, där man har ganska strikt företagskultur, och dryga fransmän/belgare-chefer först blev skitarga för att jag - en mere mortal - vågade kontakta dom, och dessutom hade mage att säga emot dom och avbryta dom mitt i deras felaktigt formulerade meningar.
Men de lär sig leva med mig. Nån chef kallade jag tillochmed glorifierad apa som hade noll samhällsnytta annat än att agera lek-ledare.
Tror han tog illa upp, men det är ju sant? De flesta chefers nytta är att värma upp lokalerna, och valla resten av fåren.

Så jo, det går att vara aspie på arbetsplatser om man hittar ett jobb som uppskattar det man är bra på, även om man har en dryg fransk chef.
Vi har dessutom ett par som är "ännu värre" än mig i det sociala, men de inte bara accepteras, utan uppskattas och smöras för, för de är bra på det de gör.

kattson skrev:Du kan inte lagstifta att alla NT-personer ska ha minst en aspie-kompis.
Lika lite som du kan lagstifta att alla arbetsplatser ska anställa minst en aspie.
Skulle gissa det finns mängder med okvalificerade jobb att söka om nu andan faller på. Likaså DV.

Själv har jag som sagt en fallenhet för data, siffror, mönster, och jobb där jag kan få utlopp för dessa brukar jag skina som en supernova.
Jag har under åren gjort allt från sysadmin, säkerhetskonsult och nu databaser och fraud-detektion i finansiella system.
I alla dessa återkommer ofta någon form av mönster-analys i loggar, utan att ens försöka så suger min hjärna in enorma mängder data och vrider och vänder tills jag hittar allt från system-fel, hacker-attacker eller bedrägerier. All form av kod går också extremt bra.

Arbetsgivarna accepterar ofta min sociala inkompetens, och gör dom inte det byter jag såsmåningom jobb. Detta brukar i regel upptäckas direkt under intervjun.
Där jag sitter nu gnisslar det möjligen något iochmed att vi blivit uppköpta av sydväst-europeer, där man har ganska strikt företagskultur, och dryga fransmän/belgare-chefer först blev skitarga för att jag - en mere mortal - vågade kontakta dom, och dessutom hade mage att säga emot dom och avbryta dom mitt i deras felaktigt formulerade meningar.
Men de lär sig leva med mig. Nån chef kallade jag tillochmed glorifierad apa som hade noll samhällsnytta annat än att agera lek-ledare.
Tror han tog illa upp, men det är ju sant? De flesta chefers nytta är att värma upp lokalerna, och valla resten av fåren.

Så jo, det går att vara aspie på arbetsplatser om man hittar ett jobb som uppskattar det man är bra på, även om man har en dryg fransk chef.
Vi har dessutom ett par som är "ännu värre" än mig i det sociala, men de inte bara accepteras, utan uppskattas och smöras för, för de är bra på det de gör.

Jag får försöka hitta vad jag är bra på helt enkelt

Börja med att avsluta grundskolan, kanske är det bästa.
Tror du kan göra det på många olika sätt.
Ta hjälp av studievägledare.

FuzzyFluffy skrev:Jag är inte handikappad.

Nja, nu räknas ju autism som ett neuropsykiatriskt handikapp.

Och har inget behov av att känna mig "normal".

Vad menar du då med att du inte känner dig som en del av samhället?

Rent konkret vad gör du själv? Nyfiken. Du kan säga så mycket mer!

Jag är numera sjukpensionär, men försöker att bli författare.

kattson skrev: Du kan inte lagstifta att alla NT-personer ska ha minst en aspie-kompis.

Påminner om en roman av Kurt Vonnegut där alla amerikaner utan egen familj tilldelades en släkting via något IT-system, som någon sorts socialt experiment.
För att släktingar blir man inte av med, till skillnad från vänner.
Vonnegut skrev boken efter att hans syster dog.
Han var en riktig ”outsider” och jag läste allt av honom som tonåring.

Har testat på distans och det funkade ju inte Men där finns kanske andra möjligheter nu när covid är över...

Seiji skrev:

BellaBelle skrev:Fast då lever du iofs väldigt mer ”normalt” än vad TS - och jag - gör. Dvs du är kvar i det vanliga arbetslivet och inte hänvisad till att försöka skapa en tillvaro inom hemmets fyra väggar.

Ja, det sticker jag inte under stol med. Jag har mycket att tacka för att jag kan komma ut regelbundet och interagera genom mitt jobb. Utsäkta om det såg ut som jag försökte jämställa mina besvär med era, förstår att alla är på olika ställen i livet.

Det var ändå bra tips! Tack!