Anastasia skrev:Attwood däremot talar om att aspergare ofta har bristande Theory of Mind (dvs den kognitiva delen av empatin), men när de väl har förstått någons känsloläge så brukar de kunna känna medkänsla (affektiv empati) och bry sig lika mycket som alla andra.

Mycket välformulerat! Precis så är det för mig. Jag skrev något liknande här.

weasley skrev:

KrigarSjäl skrev:

weasley skrev:Hela den här mediasmutskastningen (jag tänker på Ondskan etc) gör mej så förbannad.

Vad menar du nu?

Ja, alltså inte Guillous "Ondskan" utan den där "dokumentären" som sändes för några månader sedan, om AS etc. Hade för mej att den hette något med Ondskan.

Ok, då förstår jag. Och delar din uppfattning.

Vore jag ej en sån liten liten apa
empa-, empa-, empati,
å vad jag då skulle lära mej att skapa
empa-, empa-, empati.

Inte för mej men för dom som stod och gapa
empa-, empa-, empati,
stadigt i hjorden och lapa öl och rapa
empa-, empa-, skrämma ski ...

Ursäkta, glömde tagga: *ironi*.

Det rimmar på empati.

serri skrev:

Bror Duktig skrev:Vad är då skillnaden på "affektiv empati" och "sympati"?

Affektiv empati innebär att uppleva den andras känslor; känna dem, förstå dem.
Sympati innebär att känna med den andras känslor, dvs blir påverkad till att dela samma känslomässiga "åsikt".

Jag har läst detta flera gånger men förstår fortfarande inte riktigt skillnaden. Betyder sympati att man blir mera inblandad, och inte kan skilja på sina egna och den andras känslor?

Och vilket är svårast för en aspergare då, affektiv empati el sympati? (Själv börjar jag undra om jag kan känna något alls, känner för mycket el om jag bara är intellektuellt väldigt trög.)

Läste något annat intressant om empati i en krönika:

”Jag gråter ju inte för att det är synd om henne, jag gråter för att jag tycker synd om mig själv om jag var hon.” Jag fungerar inte så. Jag tycker att det är synd att någon är ledsen för att jag av egen erfarenhet vet att det är jobbigt att vara ledsen, men jag känner mig inte delaktig eller ledsen själv.

http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/kronikor/ensamvarg_och_flockdjur_kronika.html

Och är det första (som tydligen en NT känner) affektiv empati eller sympati?

Alien skrev:

serri skrev:

Bror Duktig skrev:Vad är då skillnaden på "affektiv empati" och "sympati"?

Affektiv empati innebär att uppleva den andras känslor; känna dem, förstå dem.
Sympati innebär att känna med den andras känslor, dvs blir påverkad till att dela samma känslomässiga "åsikt".

Jag har läst detta flera gånger men förstår fortfarande inte riktigt skillnaden. Betyder sympati att man blir mera inblandad, och inte kan skilja på sina egna och den andras känslor?

Och vilket är svårast för en aspergare då, affektiv empati el sympati? (Själv börjar jag undra om jag kan känna något alls, känner för mycket el om jag bara är intellektuellt väldigt trög.)

För mig känns empati som nåt man låtsas känna för att alla andra gör det och om man inte låtsas så kan inte folk fatta hur man kan vara så känslokall när nån man knappt känner drabbas av nåt som man inte kan leva sig in i....

Alien skrev:
Och vilket är svårast för en aspergare då, affektiv empati el sympati? (Själv börjar jag undra om jag kan känna något alls, känner för mycket el om jag bara är intellektuellt väldigt trög.)

Det är det affektiva som ska vara svårt, och medkännandet som ska funka.

Har läst en annan bra förklaring. Aspisar kanske inte kan trösta så bra om nån ramlat och slagit sig, men de är bra på att hämta plåster!

Och som jag tror jag har skrivit förr, så tror jag det experterna på oss inte har fattat är att det är regleringen det är fel på förutom eller istället för bara befintligheten - i em- och sympati och ToM och ställföreträdande affektivitet såväl som egen inre känsloreglering och fanochansmormor-pati. Precis som med så mycket annat på AD*D- och autismspektrumskalorna.
Vi kan alltså ha för mycket likaväl som för litet. Och problem att bedöma och avgränsa affekterna (osv.), för svaga eller för starka proppar mot överbelastning och sådant.

Tillkommer så våra större eller mindre (och under livets gång allt bättre kompenserade) problem med tolkningen av andras utåtriktade signaler, och med att nyttiggöra det vi känner i handling, och kanske något mer i den stilen. Vilket är helt (?) andra saker, men som experterna tenderar att förväxla med -patierna.

Zombie skrev:Och som jag tror jag har skrivit förr, så tror jag det experterna på oss inte har fattat är att det är regleringen det är fel på förutom eller istället för bara befintligheten - i em- och sympati och ToM och ställföreträdande affektivitet såväl som egen inre känsloreglering och fanochansmormor-pati. Precis som med så mycket annat på AD*D- och autismspektrumskalorna.
Vi kan alltså ha för mycket likaväl som för litet. Och problem att bedöma och avgränsa affekterna (osv.), för svaga eller för starka proppar mot överbelastning och sådant.

Tillkommer så våra större eller mindre (och under livets gång allt bättre kompenserade) problem med tolkningen av andras utåtriktade signaler, och med att nyttiggöra det vi känner i handling, och kanske något mer i den stilen. Vilket är helt (?) andra saker, men som experterna tenderar att förväxla med -patierna.

Termostaten är paj, som jag brukar säga...

Nilale skrev:

Ganesh skrev:Det kanske finns för litet smajlisar IRL?

På nätet kan man alltid (om man vill) förtydliga med smajlisar. Men hur gör man IRL?

Nån som vet?

Man använder ansiktsuttryck. Men de dagar jag inte orkar hade det varit skönt med en smiley. Säger dock "lol" ofta (dock bara till införstådda personer), när jag inte orkar engagera mig och skratta, för att visa att jag uppfattat det roliga.

Jag har funderat kring detta med ansiktsuttryck för att visa vad man känner. I mitt fall blir det ofta helt fel. folk tror att jag ler för att jag är glad eller för att jag håller med etc. I själva fallet så brukar det vara en försvarsmekanism och ett påklistrat leende för att komma ur en obekväm eller obehaglig situation där man känner sig helt "lost" (vilse). Det man verkligen känner har man dolt inom sig och mycket djupt, undanträngt, därför att man som barn har fått lära sig den hårda vägen att sina egna känslor är skamfyllt att visa. Kanske är en känslomässig störning. Undrar om det är vanligt hos aspergare...

Ansiktsuttryck tror jag bara fungerar hos de som vågar och klarar av att visa äkta känslor, annars endast ett sätt att skapa missförstånd. Har haft stora problem med detta i sociala sammanhang och det överallt.

Grimuald skrev:Jag har funderat kring detta med ansiktsuttryck för att visa vad man känner. I mitt fall blir det ofta helt fel. folk tror att jag ler för att jag är glad eller för att jag håller med etc. I själva fallet så brukar det vara en försvarsmekanism och ett påklistrat leende för att komma ur en obekväm eller obehaglig situation där man känner sig helt "lost" (vilse).

Samma här. Jag brukar le när andra ler mot mig, men jag hatar det och skulle helst vilja slippa för det är ändå aldrig äkta. Jag är bara ledsen och det är jobbigt att låtsas vara glad hela tiden.

Grimuald skrev:Det man verkligen känner har man dolt inom sig och mycket djupt, undanträngt, därför att man som barn har fått lära sig den hårda vägen att sina egna känslor är skamfyllt att visa. Kanske är en känslomässig störning. Undrar om det är vanligt hos aspergare...

Jo, den störningen har jag också i såna fall. Jag tror det kan vara ganska vanligt hos aspergare att dölja/ "stänga av"/ förtränga sina känslor i varierande utsträckning, men det beror nog även mycket på hur man är som person och på hur ens omgivning har sett ut.

Grimuald skrev:Ansiktsuttryck tror jag bara fungerar hos de som vågar och klarar av att visa äkta känslor, annars endast ett sätt att skapa missförstånd. Har haft stora problem med detta i sociala sammanhang och det överallt.

Jag med. Jag är dålig på att variera mina ansiktsuttryck och visa rätt känslor, och jag märker ju att folk kan få lite svårt att förstå mig därför.

Probemet är inte för mig att jag inte känner empati, det gör jag visst, snarare är det så att jag känner FÖR mycket och då blir det liksom "överslag" att jag stänger av mig för att det blir för jobbigt med alla känslor och det kan uppfattas av omgivningen som känslokyla eller emptailöshet..är det nån som känner igen sig?

Charley? skrev:Du glömde frågetecknet. Biatch.

1. Ja, men det visste du ju redan.
2. Både lättare och svårare. Delvis har jag lättare för att tolka vad folk faktiskt skriver om jag inte måste tänka på oljud i bakgrunden, ansiktsuttryck, röstläge osv, eftersom sådana saker förvirrar mig. Delvis är det svårare när man inte kan ta in faktorer som miljö, röstläge, ansiktsuttryck och kroppspråk när man försöker analysera vad någon skrivit.
3. Ja, någorlunda.

Frågetecknet efter ditt namn? Det glömde han/hon inte. Det finns med.

Det här blir långt....

1. Jag har funderat en hel del kring det här med empati eftersom det står i min utredning att jag saknar det. Tog upp det med psykologen och arbetsterapeuten efteråt eftersom jag inte tyckte att det stämde. Jag fick då förklarat för mig att det hade att göra med att min empati inte är automatisk, utan att jag först måste söka efter en liknande händelse hos mig själv, relatera och därefter kan jag känna med den andra personen. De ansåg då att det är detsamma som att den saknas...

Om jag känner igen en känsla, tex känslan av att vara deprimerad eller ha stark ångest, så blir jag väldigt känslosam. Däremot så är jag dålig på när man ska tänka på saker som kunde ha hänt (det kan jag göra om det skulle ha lett till något humoristiskt men är hemskt dålig på det när det gäller negativa saker), tex. om en olycka sker men alla inblandade klarar sig oskadda. Då blir jag inte alls lika upprörd som omgivningen utan konstaterar bara "vilken tur att det gick bra".

Sen är ju nästa sak att även om jag kan relatera till en annan persons ledsenhet och riktigt känna smärtan hos den personen så är jag dålig på att förmedla att jag förstår. Jag är absolut ingen kramig person och ger således ingen tröstkram, jag har svårt att få till rätt tonfall emellanåt och kan därmed låta oberörd även om jag är berörd och jag visar sällan med mimik och kroppsspråk att jag känner med den andra. Däremot lämnar jag aldrig en riktigt ledsen eller ångestfylld person ensam (vilket jag har erfarenhet av att NT's mycket väl kan göra), utan jag finns bara där för det mesta och kan på sin höjd hålla handen om någon sträcker ut den. Jag tycker visserligen inte om det heller men jag kan göra det om jag märker att den andra verkligen behöver det just då.

2. Jag upplever att det är något lättare på nätet eftersom man på nätet uttrycker i ord att man är ledsen osv. Det finns även smilies (som jag ofta får fundera över men som det brukar stå en kort beskrivning av).

3. Jag tror att Tony Attwood har rätt. Vi saknar inte empati men kanske uttrycker den på ett annat sätt och måste gå omvägar för att hitta den i vissa fall.

Lime skrev:Probemet är inte för mig att jag inte känner empati, det gör jag visst, snarare är det så att jag känner FÖR mycket och då blir det liksom "överslag" att jag stänger av mig för att det blir för jobbigt med alla känslor och det kan uppfattas av omgivningen som känslokyla eller emptailöshet..är det nån som känner igen sig?

Japp, jag själv och min tioåring, som gråter strida strömmar framför teven så snart det är föräldralösa barn eller liknande. Jag gråter åt såväl sorgligt som rart.

Det här känner jag igen. Jag brukar nästan alltid gråta när jag ser program som t ex. "Extreme Home Makeover". Familjerna som får nya hem har ofta varit med om så mycket innan de får hjälp. Något som jag helt har fått sluta se är program där de räddar vanskötta djur, ingenting får mig att både gråta så mycket samt känna så mycket ilska som sådana program.

Ibland gråter jag när jag ser "Dog Whisperer" också, Cesar Millan är så otroligt duktig och jag blir ibland så rörd av hans förståelse för hundarna. När jag var på en clinic med Monty Roberts (en man som är otroligt duktig med hästar) så grät jag. Hans samarbete och förståelse för djuren går inte att beskriva i ord. (Öht så blir jag mer berörd av djurs levnadsöden än människors och så har det alltid varit.)

Jag kan inte förstå varför Attwood säger att ToM hos en med AS är omogen eller sämre med tanke på hur han definierat det. Hans definition verkar säga att människor förstår sina jämlikar, men sedan säger han att den är omogen eller sämre hos personer med AS för att de inte förstår andra. Såvida han inte kommit fram till det resultatet genom att låta personer med AS försöka avläsa andra med AS så känns det motsägelsefullt.

Vad gällande empati och sympati så har jag den uppfattningen att
Empati = Identifiera andras känslor.
Sympati = Andras känslor förs över till dig.
Med det sagt så känns det som att empati är en förutsättning för att man ska kunna ha empati. Ordet empati används också ofta fel, ofta tror folk att det betyder att man är medkänslig när det egentligen är en mycket passiv förmåga. Wikipedia tycker jag verkar ha bra koll. Sen så verkar folk även lyckas blanda ihop empati med sympati, jag har inte hört ordet sympati användas på år.

Lime skrev:Probemet är inte för mig att jag inte känner empati, det gör jag visst, snarare är det så att jag känner FÖR mycket och då blir det liksom "överslag" att jag stänger av mig för att det blir för jobbigt med alla känslor och det kan uppfattas av omgivningen som känslokyla eller emptailöshet..är det nån som känner igen sig?

Jag är precis sådan jag med, överkänslig. Vid situationer med mycket känslor förvandlas jag typ till en stenstaty, tappar förmågan att prata och känner mig stel i kroppen.Blev förvånad när jag nyss hittade att även forskare lyckats observerat detta:
http://en.wikipedia.org/wiki/Empathy#cite_note-11

Vid bara mindre tillsägelser om att jag gjort fel, som inte ens är illa menade, känner jag stor skräck och får kämpa med att hålla inne tårar. Attityden mot detta, även på det här forumet, har alltid varit att man ska växa till sig en ryggrad och strunta mer i andra. Jag har försökt, försöker fortfarande och kommer fortsätta tills jag dör, men ju mer jag jobbar på det desto mer påtaglig blir känslan att det går inte; det är mest troligt hard-wired. Något som däremot lyckas är att använda logik för att kunna strunta i skiten efteråt, och smälta det hela. Reaktionerna och chocktillståndet kommer nog alltid kvarstå.

En kanske lite för personlig fråga till dig, men: Brukar du få kraftiga återkommande flashbacks som får dig att må väldigt dåligt? Jag brukar få det, oftast när jag vilar ögonen eller annars inte är upptagen. Då kan hjärnan slinka in i andra banor som rycker upp lite otäcka minnen. Jag undrar om inte detta har med överkänsligheten att göra, och att riktigt otäcka saker har bränts fast i mitt huvud.

alfapetsmamma skrev:

Lime skrev:Probemet är inte för mig att jag inte känner empati, det gör jag visst, snarare är det så att jag känner FÖR mycket och då blir det liksom "överslag" att jag stänger av mig för att det blir för jobbigt med alla känslor och det kan uppfattas av omgivningen som känslokyla eller emptailöshet..är det nån som känner igen sig?

Japp, jag själv och min tioåring, som gråter strida strömmar framför teven så snart det är föräldralösa barn eller liknande. Jag gråter åt såväl sorgligt som rart.

Jag är mycket åt det hållet också, kan både bli tårögd och rentav börja gråta av hjärtknipande nyheter på TV, eller så...

Ta bara förlossningar på TV eller film, aldrig ett öga torrt. Jag kunde inte ens hålla mig oberörd när King Kongs gigantiska hona födde Kong Junior i skräpet "King Kong lever"...

Serien "Barnmorskorna" väckte mycket känslor... och så såg man pappor som inte hade så mycket som en endaste gråtreflex i sina känslor när deras förstfödda kom till världen. Är inte jag lite känslohämmad åt "för mycket"-hållet, och en karl som är sådan väl så känslohämmad åt andra hållet???

Gråta av stark sinnesrörelse är ju trots allt en naturlig medfödd grej, som bara råkar ingå i en abnorm macho-kult att stora starka karlar i stor utsträckning förväntas ha lärt sig träna bort... Sjukt!

Jag kan å andra sidan ha klara problem med regleringen även när det gäller när, var och hur jag kanaliserar det här. Inom familjen brukar de säga att det är först på senare år de börjat se något större mått av empati och omtanke hos mig, och det ligger nog mycket i det.

Jag öppnade nog något av en dörr till mina känslor när jag äntligen lärde mig se mig om efter det motsatta könet, började få lite framgångar och kom i bättre kontakt än någonsin förr med mitt känsloregister, kan jag tänka mig. Det sammanfaller såpass tidsmässigt...

OnionKnight skrev:Vad gällande empati och sympati så har jag den uppfattningen att
Empati = Identifiera andras känslor.
Sympati = Andras känslor förs över till dig.

Är det inte tvärtom?

weasley skrev:

OnionKnight skrev:Vad gällande empati och sympati så har jag den uppfattningen att
Empati = Identifiera andras känslor.
Sympati = Andras känslor förs över till dig.

Är det inte tvärtom?

Nja, från Wiki:

Empathy is the capacity to recognize or understand another's state of mind or emotion. It is often characterized as the ability to "put oneself into another's shoes", or to in some way experience the outlook or emotions of another being within oneself. Empathy does not necessarily imply compassion, because this capacity can be present in context of compassionate or cruel behavior.

Sympathy is a social affinity in which one person stands with another person, closely understanding his or her feelings. The word derives from the Greek συμπάθεια (sympatheia)[1], from συν (syn) "together" + πάθος (pathos), in this case "suffering" (from πάσχω - pascho, "to be affected by, to suffer"). It also can mean being affected by feelings or emotions. Thus the essence of sympathy is that one has a strong concern for the other person. Sympathy should not be confused with empathy (more than simply the recognition of another's suffering, sympathy is actually sharing another's suffering, if only briefly).

Så här står det i Wikipedia om empati:

Enligt analys som företräds bland annat av Henry Montgomery ingår i fenomenet empati dessa komponenter:

Förståelse - någon typ av förståelse av den som empatin väcks för
Känsla - att empaten (personen som känner empati) upplever en känsla som överensstämmer med den andre
Uppfattad likhet - empaten uppfattar sig ha relevanta likheter med objektet för empatin
Handling - empatin manifesteras i någon handling från empatens sida

https://sv.wikipedia.org/wiki/Empati

Det verkar rätt klart men handlingen uteblir ofta. Läser man i tidningen om något sorgligt så är det oftast inte möjligt att göra något. Även om det gäller någon man känner, så tycker jag mestadels att jag inte kan göra något (ibland kanske säga/skriva några tafatta ord). Som bekant anser en del att ord utan handling är värdelösa, "talking is cheap".

Pemer, varken jag el min man grät då vår dotter föddes, en del har inte så lätt för att gråta. Men visst kändes det speciellt när hon låg på min mage och tittade på mig för första gången. Lättnad, glädje, tacksamhet, förundran, kärlek.

I vanligt tal används empati i stället för sympati. Säger man "sympati" så är det mer "jag känner sympati för X" = "jag tycker X är sympatisk".

Pemer skrev:Gråta av stark sinnesrörelse är ju trots allt en naturlig medfödd grej, som bara råkar ingå i en abnorm macho-kult att stora starka karlar i stor utsträckning förväntas ha lärt sig träna bort... Sjukt!

Ja, det kan man verkligen tycka, för den som är intrersserad av just detta ämne kan jag varmt rekomendera Peter Englunds böcker.

På 1600-talet ansågs det oerhört manligt att gråta offentligt, fältmarchalken Torstensson grät offentligt inför sina officerare och soldater när han höll tal, att inte ha denna förmåga och vara tillknäppt och känslokall ansågs på den tiden som sinnesrubbat, mna kan ju undra när, hur och varför denna kultur med manliga tillknäppta känslor utvecklades..mycket fascinerande hur saker och ting förändras med tiden..även gällande normer för mänskligt beteende om vad som anses normalt och onormalt, lämpligt och icke lämpligt..

alfapetsmamma skrev:

Lime skrev:Probemet är inte för mig att jag inte känner empati, det gör jag visst, snarare är det så att jag känner FÖR mycket och då blir det liksom "överslag" att jag stänger av mig för att det blir för jobbigt med alla känslor och det kan uppfattas av omgivningen som känslokyla eller emptailöshet..är det nån som känner igen sig?

Japp, jag själv och min tioåring, som gråter strida strömmar framför teven så snart det är föräldralösa barn eller liknande. Jag gråter åt såväl sorgligt som rart.

Jag med. Eller lider med och blir arg så att jag måste förbättra hela världen nu på en gång. Eller blir outhärdligt provocerad av alla som kan hålla sig lugna och likgiltiga, eller än värre försvarar att andra tvingas lida med självutnämnt "förnuftiga" "argument".
Det kan mycket väl bli så mycket att bara utmattning, överslag och avstängning återstår.
Det är en av de saker jag har fått lära mig att "kompensera för" för att uthärda att fortsätta leva.

*känner mig tvungen att räcka upp handen inför alla eventuella utomstående läsare eftersom det är en så väletablerad offentlig sanning att vi saknar medkänsla*