Jag tror att min mor har odiagnostiserad autism. Hon är till åren nu, men jag upplever att det sakta gått utför. De har blivit värre, men å andra sidan har hon inte haft mycket stöd och vägrat ta emot hjälp.

Det är ju rätt uppenbart att det inte blir bättre med åren, på sin höjd att man har bättre stunder och sämre stunder beroende på hur ens generella liv ser ut.

Lite det jag är rädd för faktiskt. Att bli 50+ och kanske få jättemycket svårigheter i mitt liv men samtidigt inte få någon hjälp. Det är ju rätt uppenbart att knappt någon hjälp verkar erbjudas till äldre människor med funktionshinder, bara för att jag klarar mig utan samhällets stöd nu(i stort iaf) i 20-års åldern betyder det ju inte att jag gör det när jag är 50. Medan det också kan vara tvärtom för andra.

Synd det där bara. Alla som har behov av hjälp ska väl ha lika rätt att få den oavsett ålder.

cirkusfreak skrev:Det är ju rätt uppenbart att det inte blir bättre med åren, på sin höjd att man har bättre stunder och sämre stunder beroende på hur ens generella liv ser ut.

Lite det jag är rädd för faktiskt. Att bli 50+ och kanske få jättemycket svårigheter i mitt liv men samtidigt inte få någon hjälp. Det är ju rätt uppenbart att knappt någon hjälp verkar erbjudas till äldre människor med funktionshinder, bara för att jag klarar mig utan samhällets stöd nu(i stort iaf) i 20-års åldern betyder det ju inte att jag gör det när jag är 50. Medan det också kan vara tvärtom för andra.

Synd det där bara. Alla som har behov av hjälp ska väl ha lika rätt att få den oavsett ålder.

Håller med dig! Tyvärr ser det inte ut så idag, men förhoppningsvis blir det bättre. Kanske har vi mer tur.

Personer med dessa svårigheter har ett behov av en slags proaktivitet från hälso- och sjukvårdens sida. Det skulle exempelvis vara önskvärt att personer med autism har rätt till ett ombud, som har kännedom om den äldres svårigheter och som kan vara en hjälp i kontakterna med både hälso- och sjukvården och psykiatrin. Det kan också finnas behov av uppsökande hälso- och sjukvård, till exempel i form av en hälsokontroll varje år.

Det finns iaf en ambition att stötta personer som börjar bli lite äldre och närmar sig pensionsåldern. Finns än inte så många som hunnit komma upp i åren då diagnostiken varit mer framgångsrik under ca 20 år.

När personer med autism blir äldre, kan en eventuell psykiatrisk tilläggsproblematik ge starkare symtom. Förlusten av kognitiva förmågor och av förmågan att kompensera för sina svårigheter kan ge upphov till stor stress och psykiska reaktioner. Den ökade sårbarheten gör att det blir svårare att hantera förändringar rutiner eller invanda mönster. Exempel på sådana förändringar kan vara att gå i pension eller att flytta till en annan bostad.

Personer med autism kan också reagera oförutsett på läkemedel, som ges exempelvis vid depression eller ångest. Risken för att det ska hända är större än för personer utan autism.

Möjligt att det i framtiden finns äldreboenden för personer med autism.

http://habilitering.se/om-autism/aldre-med-autism

Känner lite som att när man blir äldre ska man bli botad. De var tvungen att skriva det i min boendestödsplan, att målet är att jag ska bli helst självständig. När jag undrade varför de skrivit så, säger de att deras planer inte blir godkända annars.

Aspergers räknas som en "sjukdom" för unga vuxna som man sedan växer ur. Har flera gånger fått höra varför jag har boendestöd när jag är 45+ eftersom de andra brukarna är under 30. Det är som de frågar mig varför jag inte vuxit ur aspergern som man brukar göra.

Själv fattar jag ingenting. Boendestöd handlar ju inte om att man är ett barn som ska lära sig fysiskt att städa och diska. Det handlar om helt andra saker, t ex att det är kaos i ens liv och att hålla ordning blir nedprioriterat. Så fort jag missar ett boendestöd en vecka ser det ut som ett bombnedslag här. Och jag vägrar tro att jag bara är utvecklingsstörd och inte fattar hur man städar.

De som förstår, fattar att man har aspergers hela livet, men de andra suckar och tycker att det är dags att man "anstränger" sig lite så att man blir frisk.

Jämför med en kompis i rullstol som hade trappa till sin bostad. Fanns inte en kotte som tyckte att vad bra, då lär hon sig gå till sist! Näe, de var förfärade att hon tog sig uppför trappan på sitt sätt (som faktiskt funkade) och tjatade åt henne att flytta samt skaffa hemsamarit!

cirkusfreak skrev:Det är ju rätt uppenbart att det inte blir bättre med åren, på sin höjd att man har bättre stunder och sämre stunder beroende på hur ens generella liv ser ut.

Lite det jag är rädd för faktiskt. Att bli 50+ och kanske få jättemycket svårigheter i mitt liv men samtidigt inte få någon hjälp. Det är ju rätt uppenbart att knappt någon hjälp verkar erbjudas till äldre människor med funktionshinder, bara för att jag klarar mig utan samhällets stöd nu(i stort iaf) i 20-års åldern betyder det ju inte att jag gör det när jag är 50. Medan det också kan vara tvärtom för andra.

Synd det där bara. Alla som har behov av hjälp ska väl ha lika rätt att få den oavsett ålder.

Det är precis vad jag är rädd för också; Jag klarar mig idag hyfsat bra, jag får dock en del hjälp av mina föräldrar. Tyvärr så får jag väl säga i min egen erfarenhet att jag tycker att jag blir "sämre" desto äldre jag är. "Toppen" i mitt liv då jag var som bäst psykiskt var nog runt ~20år. Idag är jag nästan 28 och har tyvärr en kännbar nedgång i mitt allmäna mående.

Jag sätter ett stort hopp på mediciner och terapi för att bli bättre i framtiden; Annars kommer jag omöjligen klara av att arbeta (eller leva överhuvudtaget) fram till pensionsåldern.

sussi83 skrev:Det finns iaf en ambition att stötta personer som börjar bli lite äldre och närmar sig pensionsåldern. Finns än inte så många som hunnit komma upp i åren då diagnostiken varit mer framgångsrik under ca 20 år.

Gunilla Brattberg fyller 75 i år. Inte hört något om henne på ett tag men hoppas hon är lika pigg som hon varit.

Jag tycker livet som äldre är både lättare och svårare. (Är 60 plus och fick AS-diagnos för 7 år sen.) Det är lättare för att jag är ålderspensionär numera och slipper förvärvsarbeta. Att slippa brödjobb är en befrielse. Det känns fantastiskt att vara hemma och jobba med egna intressen på dagarna och ändå få "lön" = pension!
Dessutom har jag nog lärt mig handskas bättre med mig själv med åren - särskilt nu när jag vet vad det är för "fel" på mig. Någon här i tråden skrev att "man ska välja sina strider". Mycket klokt! Det tror jag också man blir bättre på när man blir äldre.
Men tyvärr blir sånt som fungerade när jag var yngre ofta för energikrävande nu. Kroppen håller tyvärr på att packa ihop. Att leva så länge med negativ stress och spända muskler tar ut sin rätt. Att leva med värk förbrukar också energi.
Det är trist, för egentligen är jag ju bättre nu på att umgås än när jag var 20. Men orken räcker inte till, så jag blir mer och mer eremit.

Jag är 60+ och är lycklig över min Aspergerdiagnos för 5-7 år sedan. Som för många andra innebar det att jag förstod mig själv.

Hur livet med den är för tillfället, beror till största delen på vad min schizofreni styr. Är just nu i omställning efter byte till LSS-boende.

Blev lycklig över om det med exekutiva funktioner och kommunikationsproblem klargör ytterligare. Slog upp det idag igen. Läste på nätet om att man kan ha t.ex problem att verkligen göra som man har föresatser för. Inte undra på att mitt liv som kristen missar.

Äter också en psykofarmaka, Risperdal, som kan ge viktökning. Det är svårt att få ner.

Hjärnans funktioner är ett helt kapitel för sig. Är inte nöjd med hur intelligensen hängt med sedan diagnosen. Känner dock inte behov av att ha hög IQ. Någonting fungerar ok i alla fall.

Jag orkar leva, vilket ju är en bra grund, självklart. Min Asperger är lindrig.

Jag lider av lite ”behavioral addiction”, i form av lite onödig shopping. Och kanske annat.