Nu pratar jag om att hitta nya vänner, framför allt kvinnor i min ålder. Jag märkte det igen, när det började en ny tjej på jobbet i höstas och hon och min kollega som jag har jobbat med i flera år blev jättebra vänner jättesnabbt. Varför blev jag inte kompis henne? Kanske tvekade jag, för att hon är yngre än jag och så? Men jag tvekar alltid. Jag vågar inte.

På jobbet är ju den bästa möjligheten att hitta någon som man verkligen har något gemensamt med. Jag har en annan kollega som är i min ålder och som är helt okej. Men jag har inte heller fått till att fördjupa kontakten. Hon tror säkert att jag inte är intresserad, att jag håller avstånd. Det trodde folk redan i skolan att jag inte ville ha med dem att göra. Det retar mig att det blir så fel.

I feel your pain, har samma problem ripp

Har samma problem jag med. Hur löser man det liksom..

Det finns fler, ser jag. Men en lösning har ingen. Jag hade förstås inte räknat med någon universallösning. Så enkelt är det ju inte.

Mitt problem är det omvända men osäker på om vi kan lära oss något av varandra. Det är svårt att gå emot sin natur och när man själv känner sig konstlad brukar man också signalera rätt tydligt att man är det. Det måste som kännas naturligt också om det ska bli rätt.

Ska jag vara ärlig är jag inte alls säker på varför jag uppfattas som så förbaskat inbjudande. Tycker jag gör som folk gör mest, ler åt människor när de passerar eller kommer in i det rum jag befinner mig i, lyssnar när de pratar, petar in skämtsamma kommentarer eller anekdotiska erfarenheter i samtal, hjälper när jag kan och säger ifrån om jag tycker att nåt är åt helvete.

Eftersom jag egentligen inte har ork till samtal och eventuell vänskap som livet ser ut nu blir det ett problem när jag tycks vara som en vandrande reklamskylt med orden "prata med mig!!!" blinkande i neongult. Jag behöver lära mig hur jag signalerar "låt mig vara" utan att för den sakens skull verka otrevlig.

är du säker på att du och den nya tjejen har en personkemi som passar?

Det här med personkemi är ju jätteviktigt, jag har varit ett riktigt svin mot flera av mina vänner och förlorat en del pga det, men en del håller sig fast fortfarande.

Jag tror personkemin är viktigare än man tror för att en vänskap ska kunna utvecklas, din kollega kände antagligen att det bara flöt på och därför var det väldigt lätt för henne. Jag har träffat personer jag har klaffat med och personer jag inte alls gått ihop med samt såna personer man bara vill bli vän med som man inte lyckas bli vän med.

Hm... det var intressant att någon kan vara tvärtom. Jag menar, jag har också haft en kollega som var sån. Och då insåg jag också att jag inte skulle orka göra som hon gör. Visst, alla gillar henne och hon är den sociala typen. Men alla kommer till henne om det är något, och det är ju förstås ganska mycket. Egentligen är ju de flesta Aspies snarare passiva när det gäller det sociala. Konstigt att det blev så annorlunda för dig, för jag trodde att det nästan blir så per automatik att man ger ganska tillbakadraget intryck när det blir för mycket intryck, när man får för mycket "input".

Fretshi skrev:är du säker på att du och den nya tjejen har en personkemi som passar?

Det här med personkemi är ju jätteviktigt, jag har varit ett riktigt svin mot flera av mina vänner och förlorat en del pga det, men en del håller sig fast fortfarande.

Jag tror personkemin är viktigare än man tror för att en vänskap ska kunna utvecklas, din kollega kände antagligen att det bara flöt på och därför var det väldigt lätt för henne. Jag har träffat personer jag har klaffat med och personer jag inte alls gått ihop med samt såna personer man bara vill bli vän med som man inte lyckas bli vän med.

Du har en poäng där! Faktiskt så tyckte jag inte det i början. Hon kunde svänga så i humöret och det har jag svårt för. Men sedan hon äter annorlunda, svänger hon inte längre. Och jag har ju också märkt att vi har vissa gemensamma intressen, vilket inte märktes så tydligt i början.

Jag pratade ju med en psykolog på Asperger-center ett tag. Jag tyckte att han missförstod mig, för han hävdade att jag väljer bort folk. Okej, om jag tycker att DE inte duger - då väljer man bort. I regel av en god anledning, för det skulle ju inte fungera. Men det förekommer minst lika ofta (numera) att jag "väljer bort" för att jag är ganska övertygad om att den andra personen inte skulle gilla mig i längden.

Ändå säger min man att jag egentligen har goda egenskaper för en vän - jag är ärlig, blir inte lätt arg på folk, är lojal.

Fretshi skrev:är du säker på att du och den nya tjejen har en personkemi som passar?

Det här med personkemi är ju jätteviktigt, jag har varit ett riktigt svin mot flera av mina vänner och förlorat en del pga det, men en del håller sig fast fortfarande.

Jag tror personkemin är viktigare än man tror för att en vänskap ska kunna utvecklas, din kollega kände antagligen att det bara flöt på och därför var det väldigt lätt för henne. Jag har träffat personer jag har klaffat med och personer jag inte alls gått ihop med samt såna personer man bara vill bli vän med som man inte lyckas bli vän med.

Nu syftade jag inte på den nya tjejen i förra inlägget, utan på den andra som varit min kollega i flera år.

Jag har rest en del och träffat många sorters människor (okej inte jättemånga men kan nog säga att jag träffat en del alla fall allt är ju relativt), när jag har mått bra har det gått väldigt lätt med vänskapsrelationer eftersom när man mår bättre så blir man gladare och har en mer positiv syn på livet man har också mer energi då.
När jag mått sämre går det svårare då man blir mer inbunden och inte ser det ljusa i tillvaron samt att man har lite energi. Ibland har jag försökt tänka positivt och framstå som en bättre person än jag är för att till eexempel bli vän med någon och det har ofta resulterat i katastrof med följd att jag mår ännu sämre.
Så att spela en person man inte är är nog aldrig en bra idé. Nu har jag inte påstått att du gör det men kan vara bra att tänka på det.

Jag har gett upp att leva ihop.
Det kräver för mycket energi och blir bara ledsen. Bättre göra det bästa på eget håll.
Sen kan man såklart ha en relation, man måste ju inte leva i samma hem.

Jag är likadan. Det är aldrig någon som frågar om vi ska träffas utanför jobbet. Och jag vågar aldrig fråga. Sen är ju nästa problem att man efter första steget behöver fortsätta hålla kontakten, lagom ofta, annars blir man inte vänner...

Jag har helt ärligt inte fått en enda vän i vuxen ålder... men det gör inget för jag orkar inte hålla kontakten med någon..

Flädersaft skrev:Jag är likadan. Det är aldrig någon som frågar om vi ska träffas utanför jobbet. Och jag vågar aldrig fråga. Sen är ju nästa problem att man efter första steget behöver fortsätta hålla kontakten, lagom ofta, annars blir man inte vänner...

Jag har helt ärligt inte fått en enda vän i vuxen ålder... men det gör inget för jag orkar inte hålla kontakten med någon..

Ja, man måste hålla kontakten också. Det brukade jag ändå göra, och så är det kanske den andra personen som inte gör, och så börjar man undra om personen kanske inte vill träffas igen. Någonstans kan man ju tycka att chansen att det blir något bra av det, är så himla liten....

Mina 6 närmaste vänner är tjejer, jag umgås nästan bara med dom. Vet inte varför det har blivit så... Ibland har en manlig polare fest o jag tycker det är jättetrevligt (fast sist kolkade jag en massa Stroh-rom, så 2 vänner fick hålla i mig tills jag kom hem), men det brukar vara blandat tjejer o killar. Via honom har jag lärt känna många nya personer.

Förr, när jag var typ 20, så begrep jag inte ett dugg! Hade fått hem en dejt från Internet, som skulle sova hos mig. Så klädde hon av sig o fläkte upp sig på soffan o undrade vad vi skulle göra. Jag svarar;
-Jag ska ta en cigarett o sen sova i min säng.

Nu har jag mognat o kan erkänna att jag har haft sex med 3 av mina tjejkompisar, en hade jag nyligen ett förhållande med. Jag tycker att psykiatrin är bästa stället att hitta vänner på!

1. Psykiatrin
2. Fester med gemensamma kompisar
3. Jobbet, eller i mitt fall, daglig verksamhet (något kopplat till psykiatrin)
4. Kontakt med t.ex. gamla skolkamrater via Facebook
5. Söka helt nya via nätet

Försök att skaffa några vänner som är gay! Det är oerhört bra, eftersom mina vänner som är gay, i.a.f. 2 st, brukar vara insatta i det senaste modet o sånt, lite fjolliga kanske, men de känner extremt många tjejer! Samtidigt behöver man ju inte känna någon konkurrens om tjejerna.

Man ska absolut inte skämmas för att t.ex. gå på krogen med sin gay-kompis som vän. Om nån ropar typ;
-Kolla, bögen har en ny pojkvän! Då är de kvar på 90-talet o har inget liv! Ignorera...

Hur ska man kunna bli vän med någon inom psykiatrin?
Det där får du förklara mer, det låter delvis intressant, men just nu fattar jag ingenting av hur man kan hitta en vän där?

Richard skrev:Mina 6 närmaste vänner är tjejer, jag umgås nästan bara med dom. Vet inte varför det har blivit så... Ibland har en manlig polare fest o jag tycker det är jättetrevligt (fast sist kolkade jag en massa Stroh-rom, så 2 vänner fick hålla i mig tills jag kom hem), men det brukar vara blandat tjejer o killar. Via honom har jag lärt känna många nya personer.

Förr, när jag var typ 20, så begrep jag inte ett dugg! Hade fått hem en dejt från Internet, som skulle sova hos mig. Så klädde hon av sig o fläkte upp sig på soffan o undrade vad vi skulle göra. Jag svarar;
-Jag ska ta en cigarett o sen sova i min säng.

Nu har jag mognat o kan erkänna att jag har haft sex med 3 av mina tjejkompisar, en hade jag nyligen ett förhållande med. Jag tycker att psykiatrin är bästa stället att hitta vänner på!

1. Psykiatrin
2. Fester med gemensamma kompisar
3. Jobbet, eller i mitt fall, daglig verksamhet (något kopplat till psykiatrin)
4. Kontakt med t.ex. gamla skolkamrater via Facebook
5. Söka helt nya via nätet

Ja, du.... det är just det. Manliga vänner skulle ju kunna hitta mycket lättare. Jag tror det är vanligt att en Aspie inte är så typiskt manlig eller kvinnlig och andra könet har inte så bra koll på hur man kan vara då. Fast jag har mest trott att det är för att män har sämre social kompetens. Dvs. tjejer vill inte umgås med mig för att de förväntar sig bra social kompetens...

Psykiatrin? Haha. Min psykiater är en väldigt trevlig och intressant kvinna, jag skulle mycket väl kunna tänka mig vara kompis med henne. Men sånt händer ju inte.

I min ålder har man inte fester med kompisar, så det faller bort.

I mitt jobb har de andra bättre social kompetens, det är förstås lättare för dig som träffar folk med liknande svårigheter.

Jag har inte gått i skolan i Sverige, men nya vänner skulle jag vilja ha här, inte utomlands.

Ifrån nätet - visst, men det fungerar inte så bra för mig längre heller. Men det är inte omöjligt.

Fretshi och Toblerone: Jag utgår från att Richard menade att man håller kontakten med andra patienter som varit inlagda på samma psykavdelning. Vet flera som gör detta, men jag har själv inte varit inlagd eller deltagit i någon gruppbehandling.

Vildsvin skrev:Fretshi och Toblerone: Jag utgår från att Richard menade att man håller kontakten med andra patienter som varit inlagda på samma psykavdelning. Vet flera som gör detta, men jag har själv inte varit inlagd eller deltagit i någon gruppbehandling.

Inte jag heller. Enda gången jag ser andra patienter är i psykiaterns väntrum. Men jag var medveten om att de menade patienter, men jag var seriös med att jag har mycket gemensamt med min psykiater.

Richard skrev:Försök att skaffa några vänner som är gay! Det är oerhört bra, eftersom mina vänner som är gay, i.a.f. 2 st, brukar vara insatta i det senaste modet o sånt, lite fjolliga kanske, men de känner extremt många tjejer! Samtidigt behöver man ju inte känna någon konkurrens om tjejerna.

Man ska absolut inte skämmas för att t.ex. gå på krogen med sin gay-kompis som vän. Om nån ropar typ;
-Kolla, bögen har en ny pojkvän! Då är de kvar på 90-talet o har inget liv! Ignorera...

Jag har försökt det - jag pratar med en bög, och så blir hans sällskap svartsjuk. Trots att jag är kvinna. Suck!

Jo, jag menar alltså att man håller kontakten med andra som man träffat på psykiatriska avdelningar. Men finner de man har mest gemensamt med på de mest lustiga platser...

Richard skrev:Jo, jag menar alltså att man håller kontakten med andra som man träffat på psykiatriska avdelningar. Men finner de man har mest gemensamt med på de mest lustiga platser...

Visst, men jag har aldrig varit på en sån.

Toblerone skrev:Nu pratar jag om att hitta nya vänner, framför allt kvinnor i min ålder. Jag märkte det igen, när det började en ny tjej på jobbet i höstas och hon och min kollega som jag har jobbat med i flera år blev jättebra vänner jättesnabbt. Varför blev jag inte kompis henne? Kanske tvekade jag, för att hon är yngre än jag och så? Men jag tvekar alltid. Jag vågar inte.

På jobbet är ju den bästa möjligheten att hitta någon som man verkligen har något gemensamt med. Jag har en annan kollega som är i min ålder och som är helt okej. Men jag har inte heller fått till att fördjupa kontakten. Hon tror säkert att jag inte är intresserad, att jag håller avstånd. Det trodde folk redan i skolan att jag inte ville ha med dem att göra. Det retar mig att det blir så fel.

Jag tycker att jag brukar klara ganska bra att tala med arbetskamrater om arbetsrelaterade saker. Att tala med samma personer om annat är dock inte alls lika lätt. Under själva arbetspassen har jag arbetsuppgifterna att koncentrera mig på. På rasterna finns visserligen mer tid, men eftersom det sociala spelet är så svårt blir det för min del ändå mycket lite prat med arbetskamrater om annat än jobbet.

HGJ skrev:

Toblerone skrev:Nu pratar jag om att hitta nya vänner, framför allt kvinnor i min ålder. Jag märkte det igen, när det började en ny tjej på jobbet i höstas och hon och min kollega som jag har jobbat med i flera år blev jättebra vänner jättesnabbt. Varför blev jag inte kompis henne? Kanske tvekade jag, för att hon är yngre än jag och så? Men jag tvekar alltid. Jag vågar inte.

På jobbet är ju den bästa möjligheten att hitta någon som man verkligen har något gemensamt med. Jag har en annan kollega som är i min ålder och som är helt okej. Men jag har inte heller fått till att fördjupa kontakten. Hon tror säkert att jag inte är intresserad, att jag håller avstånd. Det trodde folk redan i skolan att jag inte ville ha med dem att göra. Det retar mig att det blir så fel.

Jag tycker att jag brukar klara ganska bra att tala med arbetskamrater om arbetsrelaterade saker. Att tala med samma personer om annat är dock inte alls lika lätt. Under själva arbetspassen har jag arbetsuppgifterna att koncentrera mig på. På rasterna finns visserligen mer tid, men eftersom det sociala spelet är så svårt blir det för min del ändå mycket lite prat med arbetskamrater om annat än jobbet.

Jag kan även prata om annat med kollegorna. Men det blir just bara på jobbet. Steget till vänskap är nog just att man träffar folk också utanför jobbet, och där vet jag inte riktigt hur man får till det.