Jag orkar inte mer, jag orkar inte leva mitt liv som ett totalt misslyckad person. För det är jag, jag har asperger och adhd. När man har de diagnoserna har folk sådan fördomar för än, ingen förstår hur det är att leva med dubbel diagnos. Hur varje dag är en kamp, en kamp mot sig själv men även livet i allmänhet. Ingen förstår hur jobbigt det är att vara konstant trött, hur jobbigt det är att aldrig kunna vara social, aldrig orka hitta på saker för man vet att det suger energi från en själv som man kunnat lagt på viktigare saker och det värsta är väl ändå vill innerst inne orka med att göra saker. Tänk bara att kunna gå på bio som en "normal" person i min ålder (jag är 20) gör. Men nej, istället möts man av kommentarer i stil med "Du är lat", "Du orkar visst att diska, du har ju trots allt lagat mat i en timme". Hur ska jag orka leva mitt liv, när jag vet att jag ska leva 60 år till med att vara ett missfoster i samhällets ögon.

Ingen i min närhet, förutom vissa enstaka personer, vet om min diagnos på grund av det. Vilket gör att jag lever i en lögn, dagligen. Hur ska man våga ta steget att berätta för folk om min diagnos, ska man göra ett inlägg på facebook och sen få höra hur dum man är?
Ingen på mitt arbete vet om min diagnos, eller de borde veta då jag jobbar via MICA (daglig verksamhet) men det pratas inte om det.

Ni som har asperger hur gör ni? Hur har ni gjort för att acceptera er diagnos? Berättar ni för folk hur det ligger till?
Tacksam för svar!

Berättar om det är nödvändigt men föredrar att förklara hur jag funkar istället för att slippa få diagnosstämpel. Man är fortfarande en personlighet.
Acceptans kommer med tiden. Jag är någonstans mitt emellan, är stolt över mitt oliktänkande och mer utvecklade logiska tänk än NT:s. Samtidigt hatar jag problemen som medföljer.

H2SO4 skrev:Berättar om det är nödvändigt men föredrar att förklara hur jag funkar istället för att slippa få diagnosstämpel. Man är fortfarande en personlighet.
Acceptans kommer med tiden. Jag är någonstans mitt emellan, är stolt över mitt oliktänkande och mer utvecklade logiska tänk än NT:s. Samtidigt hatar jag problemen som medföljer.

Man har en personlighet, ja. Men folk verkar inte i allmänhet kunna förstå det. Man är en robot, som ska funka på ett visst sätt. Accepterade diagnosen för ett tag sen , men sen när jag slutade gymnasiet och kom ut i vuxenlivet insåg jag inte kommer kunna mitt liv som jag vill. Jag hatar alla problem som medföljer och det känns mer och mer som att det inte kommer bli lättare med tiden. Vad spelar det för roll om jag är grym på matte som jag är om jag inte kommer kunna använda det i mitt liv.

Ni som har asperger hur gör ni?

-Trial and error, med åren ökad självinsikt och bättre strategier.


Hur har ni gjort för att acceptera er diagnos?

-Trial and error där också.
Levde i förnekelse länge.
Sen kom jag på att jag inte behöver associera AS med handikappbranschen dvs LSS, socionomer, specialpedagoger, särskilt bemötande och allt det där.

Det är jag som bestämmer min identitet - inte vad nån läkare skrivit i några papper eller vad som står i LSS-broschyrerna.

Man kan enkelt uttrycka det som att jag accepterar och gillar mitt annorlundaskap men inte infantiliseringen, huvudklappet och omsorgsjargongen som finns i LSS-svängen och stora delar av autismvärlden.

Jag är ingen jävla pusselbit i glada färger.


Berättar ni för folk hur det ligger till?

-Ja, ibland. Beror på situation och jag skäms inte.
Man kan berätta om hur man funkar i mer vardagliga termer också.
Det är ju inte alltid det funkar att snacka om diagnoser och symptom.
Om jag istället säger att jag är ensamvarg och individualist tas det emot på ett annat sätt.

Jag försöker fylla min tillvaro med minst 50% roliga eller angenäma saker, jag säger inget till arbetsgivare, fast då har jag turen att vara i elektronikbranchen som verkar vara mer accepterande för konstigt beteende, åtminstone när man kan något som inte så många kan så arbetsgivarna har egentligen inget val än att acceptera människor som är socialt konstiga, de är nöjda så länge de får jobbet gjort.

Jag trodde jag var lat tills jag gjorde ett hälsotest och de hittade att min sköldkörtel underproducerade och fick levaxin, sedan fick jag energi och ork, känner ingen ljuskänslighet längre heller, inte längre lika frusen.
Plötsligt fungerade hela min kropp bättre.

nano skrev:Jag försöker fylla min tillvaro med minst 50% roliga eller angenäma saker, jag säger inget till arbetsgivare, fast då har jag turen att vara i elektronikbranchen som verkar vara mer accepterande för konstigt beteende, åtminstone när man kan något som inte så många kan så arbetsgivarna har egentligen inget val än att acceptera människor som är socialt konstiga, de är nöjda så länge de får jobbet gjort.

Jag trodde jag var lat tills jag gjorde ett hälsotest och de hittade att min sköldkörtel underproducerade och fick levaxin, sedan fick jag energi och ork, känner ingen ljuskänslighet längre heller, inte längre lika frusen.
Plötsligt fungerade hela min kropp bättre.

Har inte ens ork för att hitta på roliga saker, det finns inget längre som är kul. Allt som jag älskade att göra förut känns bara meningslöst. Har ingen riktigt ork för det, visst kan jag hitta på något roligt men oftast är de saker som folk bara klagar på sen. T.ex om jag löser sudoku så säger folk efteråt att jag borde ha t.ex städat istället för att lägga energi på strunt och det gör att det som kändes roligt förut bara blir kravfyllt.

BaraLillaJag skrev:Vad spelar det för roll om jag är grym på matte som jag är om jag inte kommer kunna använda det i mitt liv.

Då vill jag tipsa om den här tråden jag skapade om ett program, där beskrivs tex människor kunniga i matte och vad många skolor missar för att människor som snabbt förstår inte jagar det sociala på samma sätt som majoriteten gör.
for-smart-for-sitt-eget-basta-om-hogbegavade-barn-t48239.html

BaraLillaJag skrev:T.ex om jag löser sudoku så säger folk efteråt att jag borde ha t.ex städat istället för att lägga energi på strunt och det gör att det som kändes roligt förut bara blir kravfyllt.

Oj, tyvärr känner jag igen det där.
Jag tänker fundera på några ideer till lösning.

BaraLillaJag skrev:Har inte ens ork för att hitta på roliga saker, det finns inget längre som är kul. Allt som jag älskade att göra förut känns bara meningslöst. Har ingen riktigt ork för det, visst kan jag hitta på något roligt men oftast är de saker som folk bara klagar på sen. T.ex om jag löser sudoku så säger folk efteråt att jag borde ha t.ex städat istället för att lägga energi på strunt och det gör att det som kändes roligt förut bara blir kravfyllt.

Känns som om du är deprimerad. Har du kontakt med psykiatrin? Testat medicinering mot din ADHD?
Sedan tycker jag att du verkar bry dig för mycket om vad andra säger. Lägger ner det direkt.
Bor du hemma hos föräldrar eller eget boende? Det är svårt att ha sina egna rutiner och mönster i vardagen om man har andra att ta hänsyn till. En arbetsterapeut kan komma till hands att få upp en bra struktur.

Om du inte har eget boende låter det som att du borde skaffa en egen bostad så slipper du höra folk tjata, och om dom tjatar i ditt eget hem kan du skita i att bjuda hem dom även fast det är släktingar.

Gissar att du bor hemma hos föräldrarna, stämmer det?
Tänker mig att det är sannolikt att du skulle åtminstone må bättre att få välja själv i större utsträckning.
Har du en egen ekonomi så att du kan flytta om du vill det?

Är det också så att föräldrar ställer krav på att du ska uträtta diverse saker, och vet du i så fall varför de vill det?

Har medicin mot ADHD och regelbunden kontakt med en kurator. Bor själv i en LSS bostad med personal som är både bra och dålig. Bryr mycket vad andra tycker då jag hela livet fått höra att jag är en idiot. Standard på högstadiet var "Jävla ADHD barn, just det du har ju ADHD. Då stämmer det ju.."

Av mina såkallad föräldrar har jag fått höra en hel del, de vill inte veta av att jag har asperger och ADHD, de vill bara att jag ska skärpa mig. När jag försökte ta livet av mig, för några år sedan fick jag höra att jag är drama Queen. Så nu vägrar jag söka hjälp, har ju inte ens stöd från mina närstående.
Har inga vänner då jag inte kan bestäma mig om jag kan umgås förrän morgonen samma dag och det funkar inte i ett vänförhållande.

Mina föräldrar bor 15 mil så när jag väl är hemma kan jag inte bara åka tillbaka till min lägenhet

Hur är det med personalen på ditt boende har dom förståelse eller tjat dom också?

slackern skrev:Hur är det med personalen på ditt boende har dom förståelse eller tjat dom också?

Viss personal är bra, vissa är idioter. Man måste kunna läsa av mig vilken dagsform jag är och hjälpa mig utifrån det men alla gör inte det. Och då blir de andra less på mig för att jag inte tar allt med alla om du förstår vad jag menar?
De har inte ens kunna fått ihop en genomförandeplan då jag är för svår att få in i en mall. Kul liv

BaraLillaJag skrev:Har medicin mot ADHD och regelbunden kontakt med en kurator. Bor själv i en LSS bostad med personal som är både bra och dålig. Bryr mycket vad andra tycker då jag hela livet fått höra att jag är en idiot. Standard på högstadiet var "Jävla ADHD barn, just det du har ju ADHD. Då stämmer det ju.."

Av mina såkallad föräldrar har jag fått höra en hel del, de vill inte veta av att jag har asperger och ADHD, de vill bara att jag ska skärpa mig. När jag försökte ta livet av mig, för några år sedan fick jag höra att jag är drama Queen. Så nu vägrar jag söka hjälp, har ju inte ens stöd från mina närstående.
Har inga vänner då jag inte kan bestäma mig om jag kan umgås förrän morgonen samma dag och det funkar inte i ett vänförhållande.

Förlåt, men du har inte funderat på om du är lite borderline, ville inte ge dig ännu mer att oroa sig för men tänkte bara på det i din beskrivning av din vardag...?

BaraLillaJag skrev:

slackern skrev:Hur är det med personalen på ditt boende har dom förståelse eller tjat dom också?

Viss personal är bra, vissa är idioter. Man måste kunna läsa av mig vilken dagsform jag är och hjälpa mig utifrån det men alla gör inte det. Och då blir de andra less på mig för att jag inte tar allt med alla om du förstår vad jag menar?
De har inte ens kunna fått ihop en genomförandeplan då jag är för svår att få in i en mall. Kul liv

Du det där med att kunna läsa av andra personer förklarade en samtalskontakt jag hade förut att folk är inte telepatiska och dom förstår inte vad du vill om du inte säger det till dom , då föll faktiskt polletten ner, så jag förstår exakt vad du menar för jag fungerar så själv.

Kan du inte förklara för dom som kan läsa av dig att dom förklarar det för dom som inte kan läsa av dig hur du fungerar?

De försöker men det är inte så lätt, de som jobbar här är olika. Faktum är att det skulle gå att skriva en roman om varje individ för att de är så knäppa. Här finns en polsk kvinna som är högljudd och vill bara diskutera små saker (tilläggas är att hon inte alltid förstår vad jag menar), en man som bara går runt och visslar och tar livet med en klackspark (ett uttryck för den som tar saker bokstavligt) och en person som är antingen en ängel eller djävulen själv. De tre resterande är bra, draken med hårt skal är hur snäll som helst ochans de andra två stöter mig hur mycket som helst.

Största problemet är väl att de dåliga jobbar oftast ihop och de bra ihop. De jobbar i typ två grupper, då de jobbar varannan helg. Och alla vill inte lyssna.
Vissa dagar fungera det bra, andra inte alls vilket gör att det inte alltid blir så bra.

Alltså om du bor på ett LSS boende så ska dom ha förståelse för dina svårigheter. Dom andra som bor på det boendet har dom också AS/autism eller har dom andra diagnoser? Är dom likadana med alla andra som bor där också eller är det bara mot dig? Jag har själv både AS och ADD så jag förstår att livet blir svårare ju fler funktionsnedsättningar man har. Men det vi har svårt med är ju en del utav diagnosen och vi är inte lata för det och ska inte slå på oss själv pga det.

De som jobbar på LSS-boenden har inte befogenheter att kalla funktionshindrade boende för lata.

Det är dålig stil och bara korkat.

De bestämmer inte över dig, kom ihåg det!

KrigarSjäl skrev:De som jobbar på LSS-boenden har inte befogenheter att kalla funktionshindrade boende för lata.

Det är dålig stil och bara korkat.

Det är väl till och med kränkande och olagligt?

slackern skrev:Alltså om du bor på ett LSS boende så ska dom ha förståelse för dina svårigheter. Dom andra som bor på det boendet har dom också AS/autism eller har dom andra diagnoser? Är dom likadana med alla andra som bor där också eller är det bara mot dig? .

Har inte träffat de andra som bor, möjligtvis sagt hej. Tror ingen annan har AS, utan många är typ utvecklingstörd. De tar den mesta av personalens tid, jag får inte alltid det stöd jag behöver, det är ju viktigare att hjälpa någon med att klä på sig än att se till så jag inte dränks i disk.

De som jobbar har ingen förståelse över mina diagnoser, men vissa har det nog men det blir lätt att de blir fördomsfull. Men det märks att jag är första AS och ADHD personen som bor här. Funkar inte på samma sätt som de andra som bor här/bott här gör. Det märks väldigt tydligt.

Jopp, olagligt är det säkert men orkar inte bry mig. Största problemet är att de har så svårt att anpassa sig efter mina behov och önskemål. Utan bara tjatar om framtiden, men fan bryr sig om framtiden? Det är vägen dit som måste lösas först.

Att bo bland utvecklingsstörda på LSS-boende, är det verkligen rätt ställe för dig?

Vad är det som hindrar att du bor i vanlig lägenhet?

Har inget val i Östersund. Måste ha hjälp varje dag med olika saker, beronde på dagsform. Därav inte i vanlig lägenhet. Dessutom älskar jag lägenheten jag bor i nu och orkar inte flytta. Önskat bara mer förståelse från de som jobbar. Då skulle det bli bättre kanske