L'inimitable skrev:

outzaidur skrev:Vad gör man egentligen när en person börjar argumentera i ett ämne där det finns klara fakta, tillgängliga för alla, men vägrar acceptera dem?

Jag har kommit fram till att det bästa för mig är att helt och hållet strunta i det och sluta argumentera. Till och med om det är nåt som påverkar mig.

Vad gör du om någon fysiskt börjar bråka och slåss med dig?

outzaidur skrev:Vad gör du om någon fysiskt börjar bråka och slåss med dig?

Det borde du starta en helt ny tråd för, men svaret är att det beror på. Jag hade en granne som var hotfull för några år sen, men han vågade inte bli handgriplig. (I stället polisanmälde han mig ofta, sa han, men han talade aldrig om vad han anmälde mig för.)

En gång tror jag det var nära, men jag höll mig passiv för jag såg att det han var nära att göra inte skulle vara så farligt men kanske se illa ut -> han skulle åka dit själv. Inte heller tog jag nåt steg tillbaka eller så. Jag tror att han ville att jag skulle göra ett förebyggande anfall så att han skulle kunna anmäla mig...

Så jag hade ingen plan för handgripligheter och har inte nu heller.

Till saken hör att jag verkar se vem som kommer att bli våldsam och vem som bara viftar med händerna eller bara vill skrika lite grann. Och ser troligtvis lugn ut i de senare fallen. Eller åtminstone inte hotfull och farlig fast jag står kvar.

Största problemet med idioter är då man står i någon form av beroendeställning till dem. Om de är lärare, handläggare, familjemedlemmar osv så kan nyckerna i deras idioti bli förödande. Om jag inte drabbas av dem så ser jag inget nöje i att slösa energi på att tjafsa i utsiktslösa diskussioner. Själv försöker jag undvika detta med hänsyn till min mentalhygien.

Mentalhygien! Det hamnar i samlingen över värdefulla uttryck.

En lite lätt aspig fråga måhända..

Men i alla fall, det här är ett fenomen som har jag både förundrats och förvånats av över under året nämligen det där att man fortsätter argumentera även när det blivit uppenbart att varken en själv eller motparten är intresserad av att ändra sin åsikt.

Varför gör man så och vad får man ut av det?

Själv så har jag nog aldrig riktigt orkat, ser ingen mening med att fortsätta en "meningslös" argumentation. Möjligtvis att jag inte brinner för ämnen på samma sätt som andra..

Förtydligande: Meningslös som i kommer inte påverka den andras åsikt och inte att ämnet i sig är meningslöst.

När man passerat den där gränsen brukar jag komma med idiotiska argument, då blir det kul en stund till

Kort svar - det är ett rent helvete att vara passionerad.

Att alltid ha något att bemöta "motståndarens" argument på är otroligt tillfredsställande.
Sen så sparas ju allt och ligger öppet för fler att se, tycker man att man har kunnat få ut det man vill ha sagt så kan det kännas som en vinst.

Det kan vara kul att stöta och blöta åsikter mot varandra bara för sakens skull ibland.

Eller så är man bara tjurig och vill inte vika ner sig. Måste få sista ordet liksom..

Ujujuj, än så länge så låter det mesta jobbigt. Kanske lika bra att man är lite lagomt avslagen ändå..

Kan ju vara så att man har rätt och ser motparten som den idiot den antagligen är

Om någon i auditoriet kan övertygas är argumentationen inte meningslös. Dessutom lever man ofta i villfarelsen att opponenten i slutändan, trots enveten bångstyrighet, ändå ska ta sitt förnuft till fånga när hen överbevisats. Även om hen inte erkänner sig besegrad i stundens hetta.

Det låter kanske naivt, men jag förutsätter alltid att människor har rationella skäl för sina uppfattningar. En princip jag helst inte vill överge.

Människor kanske har rationella skäl för sina uppfattningar men de är inte nödvändligtvis själva rationella.

plåtmonster skrev:Människor kanske har rationella skäl för sina uppfattningar men de är inte nödvändligtvis själva rationella.

Mja, de flesta människor har ju någon form av resonemang bakom sina åsikter. Ju mer åsikterna vilar på rent känslomässiga argument, desto mer irrationella kan de te sig om man inte vet bakgrunden till nämnda känsla.
De känslor som tycks orsaka det mest irrationella resonemanget är föga förvånande rädsla och ilska.

Lägg till det att människors reaktioner till olika händelser kan skilja sig åt rätt kraftigt och det är inte underligt att det ibland kan vara svårt för någon att hitta en enda liten gnutta rationalitet i vissa argument eller grunder.

stuck skrev:Sen så sparas ju allt och ligger öppet för fler att se,

Om man själv har fel, är det väl dåligt att beviset för ens dumhet bevaras för alltid?

1. Det här är en offentlig arena.

2. Man vill inte låta meningsmotståndare stå oemotsagda i viktiga frågor.

I vissa fall kan det väl bero på att personen vill ha rätt och därmed inte vill ändra åsikt.

nescio skrev: Om man själv har fel, är det väl dåligt att beviset för ens dumhet bevaras för alltid?

Bara för att man har fel så betyder det inte att man besitter höga halter av dumhet.

Att envist hålla kvar vid sin ståndpunkt trots att man blivit motbevisad, i syfte att "rädda sitt anseende" låter som en NT grej.

Enligt min erfarenhet så kan passionerade autister generellt i stor grad medge när dom har eller haft fel utan att känna ett personligt nederlag över det.

Det något lösare definierandet av självkänslan och jaget tror jag hjälper till att
inte bli så emotionellt sammankopplad med åsikter etc, som många NTs blir.

För en autist är det viktigaste att rätt är rätt, vem som har eller fick rätt är mindre relevant.

Kan tydligen behöva förtydliga mig ytterligare, jag menade inte direkt här på forumet även om det såklart kan ha tolkats som så, utan det händer ju även i mindre offentliga platser som i fikarum och andra begränsade platser.

Dessutom är det ju när diskussionen gått till det orimliga, det är ju inte så att man inte ska säga emot om någon säger eller skriver något som man själv tycker är helt galet men det där eviga argumenterandet och ältandet förstår jag mig som sagt inte på. Då har ju båda sidorna lagt upp ett antal argument och motargument så även om det hade varit på ett internetforum så är ju ändå båda sidorna där, lite får man väl hoppas att andra läsare tänker själv?

I de allra flesta frågor har ju ändå folk en egen uppfattning och även om det är undermedvetet så är många oftare öppnare för argument som får sin synvinkel stärkt än att se den ifrågasatt.

tahlia skrev:Kort svar - det är ett rent helvete att vara passionerad.

Gud vilket underbart citat. Det snor jag.

Kahlokatt skrev:

tahlia skrev:Kort svar - det är ett rent helvete att vara passionerad.

Gud vilket underbart citat. Det snor jag.

Oj, det var redigt upplyftande när det kommer från en storläsare som du katten.
Sno på du.