Vi har en kille på fem år som förmodligen kommer att utredas - vi har kontakt med Bup sedan en strulig vår där en tillökning i familjen fick honom att utveckla tvångssyndrom kring bakterier (tvättade händerna tills de var illröda etc). När jag läser om asperger och liknande diagnoser är det mycket som stämmer in på honom. Han var väldigt känslig och hade ett omväxlande humör redan som bebis: rädd för vissa ljud, hade svårt att sova, känslig för vilka kläder han skulle ha på sig, ovanligt "kinkig" med maten, mycket stort behov av rutiner etc.

Nu har bakterieskräcken minskat, men istället har han hamnat i en fas där han är extremt svajig i humöret. Som i morse: hans lillebror (vi har tre) vaknade först, jag gick upp och dukade frukost till mellankillen och mig själv och behövde sedan gå på toa. Femåringen kommer upp, upptäcker att det finns två mackor gjorda på hans favoritbröd på bordet och tror att den ena är till honom. "Nej, det är mammas!" säger då mellanbrorsan - i helt normal ton, inte retsamt alls, bara för att informera. Femåringen slår sin bror, springer skrikande därifrån, smäller igen sin dörr, kastar runt saker på rummet. När hans pappa försöker lugna får han en spark mot halsen. Det tar omkring 20 minuter för honom att lugna sig så mycket att han kan komma ut och äta med oss andra.

Under ett par timmars tid hann vi med ett par ytterligare konflikter som ledde till skrik och slag. Han har väldigt svårt att hantera att saker ibland inte är exakt som han vill ha det. T ex - mellanbrorsan bygger lego på ett annat sätt än han har tänkt det, eller jag säger "vänta ett ögonblick, jag ska bara..." innan jag hjälper honom.

Jag har läst en massa böcker om hur man minskar konflikter i familjen, t ex Explosiva barn, men de metoderna fungerar inte på honom, om jag ber honom att föreslå en lösning så har han liksom kört fast. "Jag kommer slå lillebror!" Men om vi gör på ett annat sätt? - Men jag vill slå honom!. Att köra med "om du vill X får du göra Y" funkar inte heller, då skriker han "men jag vill inte göra X! Jag kommer aldrig att göra X!" Om man försöker prata om det jobbiga - även i efterhand - händer det i nio fall av tio att han a) skriker JAG VILL INTE PRATA OM DET DÄR eller b) pratar i trevlig ton om något helt annat, typ isbjörnar eller lego.

Han har en massa goda sidor, förstås, han är omtänksam och smart och rolig och mysig, men de här ständiga konflikterna tär verkligen på familjen. Är det någon som känner igen sig och kan ge tips och råd?

Han är fem år - DU är föräldern. DU tar besluten. Herregud.

Oj, jag känner bitvis igen mig, var nog rätt jobbig som barn...

Det första jag kommer att tänka på är nog att det kan vara bra för er att istället för att läsa om "Explosiva barn" och liknande inrikta er på barn med asperger/autismspektrum för även om det uttrycker sig på samma sätt så är det ju oftast något annat som ligger bakom. Man brukar kunna kalla det för "härdsmälta" när det kommer till AS/AST, alltså att det blir för många intryck så att man tillslut "exploderar". Så man har inte direkt ett explosivt humör utan man får helt enkelt nog och behöver få lugna ner sig.

Ett tips är att ni kanske istället för att gå in i hans rum för att försöka lugna honom istället låter honom vara så han kan få lugna ner sig själv. Ni skulle kanske kunna köpa någon boxkudde eller stressboll också så att han kan få annat att slå på eller klämma något för att få ur sig känslorna på annat sätt än att han ska kasta saker eller slå syskonen.

Nu använder jag den här märkliga länken igen som inte riktigt brukar vilja funka så du får "markera allt" och klistra in i webbläsaren. Men i alla fall, det är en självhjälpsguide för "Att skilja på raseri vid Aspergers syndrom och bipolär sjukdom" där det står mycket hur dom reagerar och varför dom gör det som kan vara lärorikt för er att läsa.

Kod: Markera allt

http://www.sjalvhjalppavagen.se/template01.asp?level=4&sorting=4&sitekey={4EE7C1AC-7309-4648-9D46-A88872EAA859}&pagekey={E128FFED-88C3-4F63-ADD4-F6D24A0BD808}

Och ett par boktips, finns säkert fler som handlar specifikt om asperger/autism:

Familjevardag med autism och asperger : om att komma vidare efter diagnosen

Autismspektrum : handbok för föräldrar och professionella

Hoppas jag sa någonting vettigt som ni fick ut någonting av och att det blir bättre för er familj så småningom.

Puzzle - stort tack, det var precis sådana tips jag är ute efter!

Janelane - hur menar du att vi ska bestämma? När situationen kräver det hejdar vi honom rent fysiskt, vi har förstås också pratat och berättat tusen gånger att man inte får slåss, utan borde försöka prata istället, att han ska ropa på oss om hans lillebror gör något han inte gillar, etc. Problemet är ju att han reagerar så oerhört snabbt - och på saker som vi vuxna inte alls uppfattar som ett problem. I morse trodde jag t ex att han skulle bli glad när han upptäckte att jag köpt hans favoritfrukost, jag hade inte väntat mig att det skulle leda till skrik och slag. Han kan tappa humöret av de märkligaste saker. Om vi spelar fotboll och bollen glider förbi hans fot kan han på två sekunder elda upp sig så att han skriker att han "vill DÖÖÖÖ" och vi får släppa allt för att se till så han inte skadar sig själv, andra eller vårt hem.

Jag säger som Puzzle..Dels att jag känner igen mig från det jag var liten och att ni ska låta honom vara ifred istället tills han lugnar ned sig. För mig blev det bara värre av att någon försökte lägga sig i. Nu så här i efterhand har jag förstått att det i mångt och mycket blev ett sorts övertryck av känslor och för mycket intryck som jag inte kunde hantera. Om någon försökte fråga varför jag gjorde som jag gjorde så kunde jag omöjligt svara på det eftersom det inte fanns några ord att uttrycka känslorna med. Det i sin tur kunde snarare trigga igång ett nytt utbrott eftersom jag blev frustrerad och inte förstod mig på det heller eller kunde reda ut det. Om jag fick kasta saker för mig själv, skrika, tyvärr gärna ha sönder något så blev det bättre sen.

Annorlunda - hur gjorde dina föräldrar? Hade du ett rum med saker som kunde gå sönder och tålde att slängas hit och dit? Vår kille älskar t ex lego och blir väldigt ledsen om han lyckas förstöra något han ägnat timmar åt att bygga upp...

Millicent skrev:Puzzle - stort tack, det var precis sådana tips jag är ute efter!

Janelane - hur menar du att vi ska bestämma? När situationen kräver det hejdar vi honom rent fysiskt, vi har förstås också pratat och berättat tusen gånger att man inte får slåss, utan borde försöka prata istället, att han ska ropa på oss om hans lillebror gör något han inte gillar, etc. Problemet är ju att han reagerar så oerhört snabbt - och på saker som vi vuxna inte alls uppfattar som ett problem. I morse trodde jag t ex att han skulle bli glad när han upptäckte att jag köpt hans favoritfrukost, jag hade inte väntat mig att det skulle leda till skrik och slag. Han kan tappa humöret av de märkligaste saker. Om vi spelar fotboll och bollen glider förbi hans fot kan han på två sekunder elda upp sig så att han skriker att han "vill DÖÖÖÖ" och vi får släppa allt för att se till så han inte skadar sig själv, andra eller vårt hem.

Ska svara så gott jag kan då jag sitter på mobiltelefonen.

Problemet med dagens föräldrar är att barnet bestämmer. Föräldrarna lyder. Att ett barn kanske har en diagnos betyder det inte att DU ska fråga BARNET om råd. För barn VET INTE vad som är bäst för dom. Det kommer sluta med att ditt barn blir väldigt förvirrat som vuxen. Det är något vi vill undvika. Du som förälder måste ta beslut och vara stabil. Visst kan du fråga sonen om han vill ha gurka eller paprika på mackan. Men dom vuxna besluten måste du stå för. Inte barnet. Och du kommer inte att skada honom psykiskt bara för du uppfostrar honom. Det känner jag att många är rädda för, att man skadar ett barn om man skäller o s v.

Om din son har problem med ljud o s v så bör detta såklart undvikas för att inte stressa upp ditt barn. Likaså om det handlar om rutiner och andra grejer. Det är bra att ni gör det. Men att barnet ska berätta om denne stör sig på något som ditt andra barn gör, är fel. Du kan inte straffa barn B över något som barn A stör sig på. Jag förstår att det är mer fokus på den ene. Min kompis växte upp med en autistisk bror. Hon blev väldigt glömd där, och fick agera förälder många gånger. Hennes föräldrar blev arga på henne om hon gjorde något "fel" men dom verkade glömma att hon också var barn. Hennes brorsa är iallafall en underbar individ. Men man ska vara jävligt försiktig så inte det andra barnet kommer i kläm.

Stabilitet. Om ni slänger bort allt ni har i händerna för att han får ett utbrott - leder till att han ser ett mönster. "Ok, så om jag skriker nu så får jag mer godis." Förstår du? Sen förstår jag att det är förvirrande för er föräldrar, men det ni kan göra är att utreda lillen, läsa på om hans "tillstånd" och vara stabila. Det kommer bli mer utbrott och ilska, det är liksom inte något ni kan hindra.

Kan du förklara hur hans rutiner ser ut? Hans beteende mönster? Vad brukar göra honom arg/stressad? Och hur stor åldersskillnad är det mellan honom och ert andra barn? Vad tycker han om att göra?

Jag förstår att jag låter elak, men jag menar bara väl.

Jag lånade en bok på bibblan som heter "Det översvämmade barnet" av Ingrid Sjöstrand.
Den består av hennes anteckningar under dom första 7 åren av hennes pojk "Mille", som hon försöker förstå sig på under 60 talet före man kände till problematiken hos dessa annorlunda barn.
Även om din pojke inte är likadan, så tycker jag att mamman har ett otroligt fint sätt att lyckas se omgivningen ut sin sons perspektiv och hjälpa honom där han behöver det, på det sätt som han behöver det på. Jag kan varmt rekommendera dig att läsa den, den är ganska tunn så det går fort;)

Jag skriver ploten här. Den är alltså utgiven 2004 och copyright tillhör Ingrid Sjöstrand.
"Alla barn är speciella.
Somliga är speciellt speciella. Det här barnet växte upp under 50 - och 60tal, långt innan bokstavsbarn blivit ett begrepp.
På vad sätt var an speciell?
Åhh... Speciellt underbar! Egensinnig! Häftig! Lidelsefull, öm, känslig. Skrattade så han ramlade av stolen.
Känslorna rymdes inte inom honom. Han måste slåss, kasta sig på marken och skrika för att inte sprängas.
Alla krav var bräckliga för humöret. Alltid var sakerna dumma mot honom. Och djuren ville inte bli så älskade.
Varför är man inte allsmäktig? Varför måste man vänta? Och bli avbruten när man äntligen kommit igång? Varför måste man längta så förfärligt (både efter tröskverket och farbror Gurra).
Det gör ont i midjorna. Och man vill bitas..."

I boken skriver mamman att det är vardag att skydda lillasyster från utfall från mellansonen som attackerar henne, osv, i sina impulser som han inte kan stoppa.

Kram, och lycka till med er grabb.

Ja, barn är BARN och därför är det EXTRA viktigt att se världen ur deras perspektiv och för med barn med extra mycket utbrott behövs det ett extra stort hjärta.
Om ett barn skriker och slåss för godis så slutar (enligt min erfarenhet) barnet när det får godiset.
Ett barn som får utbrott av inre stress/kaos lugnar inte sig av uppmärksamhet/godis. Det är skillnaden på att vilja styra föräldrarna dit man vill och att inte kunna hantera förändringar/sig själv, enligt min uppfattning.
Jag är ganska säker på att en förälder vet om barnet är bortskämt eller om det inte kan hantera sig själv/behärska sig och allt annat som vi (?) andra vanligtvis kan hantera.

Kan tillägga att den här kvinnan som skrev boken stötte på "Jag tror minsann det pjoskas lite", ett antal gånger. Men det är nog bara en mamma som kan se sina barns verkliga behov. Så stå på dig! Känner du att något att annorlunda så ÄR det så, och alla barn har rätt att må bra och dom kan bara förlita sig på att dom vuxna runtomkring dom ser till att dom har det bra <3

Förklara vad som är rätt och fel och varför, det märker han inte automatiskt. Försök bryta allt som kan utvecklas till tvångssyndrom så fort som möjligt, uppmuntra inte.

Jag hade nog ett rum som alla andra bara. Ibland kunde jag också bli otroligt ledsen då jag slängde något i väggen som jag byggt upp och som sen var trasigt men då hade iallafall ilskan lagt sig. Det var ofta lego som flög i väggen för mig också. Fast sen började jag, på eget bevåg, springa in och låsa in mig på toaletten just för att ingen skulle följa efter. Därinne fanns inte så mycket att kasta så då satt jag ofta där tills jag kände att jag var lugn igen, då kom jag ut och så var allt som vanligt igen. Det var också den fördelen att det var lite tystare därinne så då gick det snabbare att lugna ned sig.

JaneLane skrev:Ska svara så gott jag kan då jag sitter på mobiltelefonen.

Problemet med dagens föräldrar är att barnet bestämmer. Föräldrarna lyder. Att ett barn kanske har en diagnos betyder det inte att DU ska fråga BARNET om råd. För barn VET INTE vad som är bäst för dom. Det kommer sluta med att ditt barn blir väldigt förvirrat som vuxen. Det är något vi vill undvika. Du som förälder måste ta beslut och vara stabil. Visst kan du fråga sonen om han vill ha gurka eller paprika på mackan. Men dom vuxna besluten måste du stå för. Inte barnet. Och du kommer inte att skada honom psykiskt bara för du uppfostrar honom. Det känner jag att många är rädda för, att man skadar ett barn om man skäller o s v.

Om din son har problem med ljud o s v så bör detta såklart undvikas för att inte stressa upp ditt barn. Likaså om det handlar om rutiner och andra grejer. Det är bra att ni gör det. Men att barnet ska berätta om denne stör sig på något som ditt andra barn gör, är fel. Du kan inte straffa barn B över något som barn A stör sig på. Jag förstår att det är mer fokus på den ene. Min kompis växte upp med en autistisk bror. Hon blev väldigt glömd där, och fick agera förälder många gånger. Hennes föräldrar blev arga på henne om hon gjorde något "fel" men dom verkade glömma att hon också var barn. Hennes brorsa är iallafall en underbar individ. Men man ska vara jävligt försiktig så inte det andra barnet kommer i kläm.

Stabilitet. Om ni slänger bort allt ni har i händerna för att han får ett utbrott - leder till att han ser ett mönster. "Ok, så om jag skriker nu så får jag mer godis." Förstår du? Sen förstår jag att det är förvirrande för er föräldrar, men det ni kan göra är att utreda lillen, läsa på om hans "tillstånd" och vara stabila. Det kommer bli mer utbrott och ilska, det är liksom inte något ni kan hindra.

Kan du förklara hur hans rutiner ser ut? Hans beteende mönster? Vad brukar göra honom arg/stressad? Och hur stor åldersskillnad är det mellan honom och ert andra barn? Vad tycker han om att göra?

Jag förstår att jag låter elak, men jag menar bara väl.

Jag tror du har missförstått mig. Vi låter inte femåringen bestämma. Jo, om han vill ha sina blåa eller röda skor på sig, om han vill gå till ena lekplatsen eller den andra, typ. Vi erbjuder olika sorters mat men låter honom bestämma vad han själv stoppar i munnen - typ. Men i allmänhet bestämmer, vägleder, styr och hjälper vi, hela tiden. Vi hindrar honom att slå sina syskon, etc. Det jag syftade till ovan är situationer när konflikten redan är avstyrd, allt lugnat sig, och vi försöker prata om vad som har hänt, typ: vad kan man göra när man blir så arg? Okej, man kan slå tillbaka, vad händer då? Vad kan man göra annars? Och så försöker vi prata om olika alternativ - sparka på en kudde, ropa på mamma etc. Poängen är att han ska bli bättre på att sätta ord på sina känslor - eller åtminstone är det så den övningen brukar funka på många andra barn.

Kruxet med att konfrontera och skälla på honom - det gör vi ibland, när vi inte orkar vara lugna - är att han bara blir ännu argare och mer orolig av all form av auktoritär behandling. Det känns inte som att han lär sig att bete sig bättre eller att kontrollera sin ilska, snarare är det så att hans oro förlängs och förvärras. Som frokensvar skrev - med vår andra son så är det tydligt vad konflikterna handlar om. Om han vill ha godis och får som han vill så blir han nöjd, om han inte får som han vill så går ilskan snart över. Med femåringen kan ilskan hålla i sig, oavsett om han får som han vill eller inte. (Och ang brorsan - vi gör så gott vi kan för att inte mellanbrorsan ska hamna i kläm, i dag t ex har vi delat upp oss så brorsan får åka på egen utflykt med pappa - men det är förstås svårt att vara rättvis.)

Barnen är fem, tre och fyra månader gamla. Femåringen är på många sätt en ovanligt begåvad liten grabb, han läser och skriver, älskar huvudräkning, bygger fantastiska skapelser i lego. Han har en massa kompisar, men råkar ibland i konflikter för att han tänker "för avancerat", enligt förskolepersonalen. Han gillar (ibland) att få uppgifter av vuxna, men när det gäller lekar vill han styra själv och har ofta svårt för leksaker och lekar där det finns en bestämd form eller man måste följa andras regler (typ brädspel, pussel). Legoritningar är väl undantaget, han bygger bra efter ritning.

Vi försöker se till att han får ordentligt med sömn, eftersom det brukar göra så man har några sekunder på sig att avstyra en konflikt (istället för en millisekund). Han äter regelbundet, tre mål mat och två mellanmål om dagen. Vi försöker se till så att han får "lagom" mycket upplevelser. Om vi bara går hemma blir han uttråkad och konfliktsökande av det, om vi gör för mycket - reser, träffar nya människor varje dag - blir han stissig och orolig och konfliktsökande då också. Och jag inser också att vi inte kommer att få en konfliktfri vardag - men är verkligen tacksam för alla tips och råd som kan göra den lite lättare. Just nu går vi som på äggskal när alla tre barn är hemma.



Moderator atoms - fixade så att citatet blev korrekt.

Ett tips till är att pusha på så att utredningen sätter igång så snart som möjligt för efter att han har fått en diagnos så öppnas det ju upp så att ni kan få extrastöd via LSS som kan hjälpa både honom och er så det lugnar ner sig i hemmet. Föreningen Attention skulle du också kunna kolla upp om det finns någon i närheten och om den har någon form av föräldragrupp/informationsgrupp angående barn med asperger/autism.

Eller allmänt söka runt på internet om vad andra föräldrar har skrivit och berättat, finns bland annat här (Attentions webbsida)- Autismforum är också en bra plats att hitta information på, finns bland annat "Vad kan man göra själv?" och en guide på "Att ordna stöd och insatser" men då behöver han ju få en diagnos på papper först.

Vår kille har absolut empati! Handling och konsekvens är däremot svårt...

Millicent skrev:Vår kille har absolut empati! Handling och konsekvens är däremot svårt...

Pikachu är lite upphängd på att vi autister ska sakna empati vilket inte riktigt stämmer.

Jag tänker att abstrakt tänkande kan vara en svårighet vilket gör hela handling-konsekvens svår att greppa rent verbalt. När ni ska förklara saker för honom, prova att i så stor utsträckning som möjligt använda visuella hjälpmedel som bilder, klossar etc. (beroende på vad som ska förklaras)
Min yngsta har också svårt med det där så jag har fått prova mig fram hej vilt för att hitta rätta vägen till att bygga abstrakta bilder så hon kan ar dem.

Vad skönt att någon redan påpekat det för jag har suttit och klurat på just det här svaret.. Jag hade helt klart empati även om jag hade utbrott. Det har inte med varann att göra. Nu slog jag aldrig folk under mina utbrott heller för jag hade en spärr mot att skada något levande. Men jag tror inte att ts son saknar empati heller. Han verkar mest bara ångestfylld och stressad.

Jag föreslår att ni kör stenhårt på att vara så konsekventa ni kan.

Dessutom; han verkar vara ganska orolig (vilket ju kan hända särskilt med autistiska barn), så jag tycker att ni ska testa att ställa färre frågor till honom och ge fler direktiv. Var klar och tydlig med vad som gäller och var alltid bestämd och gå aldrig emot det du sagt. Kom överens med din karl om att ni ALDRIG ska säga emot varandra inför barnen.

Vissa autistiska barn blir otrygga av att inte få saker och ting uppstyrda av vuxna (de vill inte ta egna initiativ) och då är det snabbaste och mest effektiva att helt enkelt ta ifrån dem det ansvaret; man kan portionera ut det allteftersom, när man ser att barnet klarar av det.

Du måste ursäkta mig för följande, men i ditt startinlägg får jag intryck av att det är ganska mycket fokus på att inte vara sträng samt att inte avstyra oönskade beteenden omgående.

Om ditt barn sparkar eller slår dig; var bestämd. Säg "NEJ" och gör det klart för honom att ni inte slåss i er familj (för det förutsätter jag att ni inte vill göra). Mindre diskussion och mer konkret, kortfattad information. Man kan inte ha djupa konversationer om känslor med ett så litet barn, för man behöver mycket tid att lära känna sig själv, sina varningssignaler och sina begränsningar. Man kan trösta och visa att man uppmärksammar de känslor som barnet känner, men man ska inte dra ut på känslorna, då det sätter barnet i en jobbig sits om de har svårt att identifiera sina kraftfulla känslor. Man måste akta sig för att ge barnet skuldkänslor. Skuldkänslor ökar alltid ångest och minskar trygghetskänslor.

När vår dotter får utbrott (det händer dagligen) brukar det grunda sig i saker som att boken hamnade fel, strumpan gjorde inte som hon ville eller liknande. Oftast att ett föremål gjort fel. Då blir det som att allting rasar för henne och hon får panik, slår föremålet intensivt och skriker. Då brukar jag plocka upp henne (även om hon i det läget är helvild), krama om henne och säga "Du är så duktig och jag älskar dig. Allting är bra. Det är ingen fara." varpå hon lugnar ner sig och förstår att situationen är hanterbar. Man hjälps åt. Vi har gått från att ha ett barn som slet sig själv i hår, ögon, ansikte, armar och ben till att ha ett barn som oftast bara fäktas med armarna. Att hon redan nu är kapabel till sådana framsteg gör en självklart glad.

JaneLane skrev:

Millicent skrev:Puzzle - stort tack, det var precis sådana tips jag är ute efter!

Janelane - hur menar du att vi ska bestämma? När situationen kräver det hejdar vi honom rent fysiskt, vi har förstås också pratat och berättat tusen gånger att man inte får slåss, utan borde försöka prata istället, att han ska ropa på oss om hans lillebror gör något han inte gillar, etc. Problemet är ju att han reagerar så oerhört snabbt - och på saker som vi vuxna inte alls uppfattar som ett problem. I morse trodde jag t ex att han skulle bli glad när han upptäckte att jag köpt hans favoritfrukost, jag hade inte väntat mig att det skulle leda till skrik och slag. Han kan tappa humöret av de märkligaste saker. Om vi spelar fotboll och bollen glider förbi hans fot kan han på två sekunder elda upp sig så att han skriker att han "vill DÖÖÖÖ" och vi får släppa allt för att se till så han inte skadar sig själv, andra eller vårt hem.

Ska svara så gott jag kan då jag sitter på mobiltelefonen.

Problemet med dagens föräldrar är att barnet bestämmer. Föräldrarna lyder. Att ett barn kanske har en diagnos betyder det inte att DU ska fråga BARNET om råd. För barn VET INTE vad som är bäst för dom. Det kommer sluta med att ditt barn blir väldigt förvirrat som vuxen. Det är något vi vill undvika. Du som förälder måste ta beslut och vara stabil. Visst kan du fråga sonen om han vill ha gurka eller paprika på mackan. Men dom vuxna besluten måste du stå för. Inte barnet. Och du kommer inte att skada honom psykiskt bara för du uppfostrar honom. Det känner jag att många är rädda för, att man skadar ett barn om man skäller o s v.

Om din son har problem med ljud o s v så bör detta såklart undvikas för att inte stressa upp ditt barn. Likaså om det handlar om rutiner och andra grejer. Det är bra att ni gör det. Men att barnet ska berätta om denne stör sig på något som ditt andra barn gör, är fel. Du kan inte straffa barn B över något som barn A stör sig på. Jag förstår att det är mer fokus på den ene. Min kompis växte upp med en autistisk bror. Hon blev väldigt glömd där, och fick agera förälder många gånger. Hennes föräldrar blev arga på henne om hon gjorde något "fel" men dom verkade glömma att hon också var barn. Hennes brorsa är iallafall en underbar individ. Men man ska vara jävligt försiktig så inte det andra barnet kommer i kläm.

Stabilitet. Om ni slänger bort allt ni har i händerna för att han får ett utbrott - leder till att han ser ett mönster. "Ok, så om jag skriker nu så får jag mer godis." Förstår du? Sen förstår jag att det är förvirrande för er föräldrar, men det ni kan göra är att utreda lillen, läsa på om hans "tillstånd" och vara stabila. Det kommer bli mer utbrott och ilska, det är liksom inte något ni kan hindra.

Kan du förklara hur hans rutiner ser ut? Hans beteende mönster? Vad brukar göra honom arg/stressad? Och hur stor åldersskillnad är det mellan honom och ert andra barn? Vad tycker han om att göra?

Jag förstår att jag låter elak, men jag menar bara väl.

Man ska ALDRIG skälla på sitt barn, om tanken är att forma en utåtriktad, välmående individ. Ingen mår bra av skäll. Skäll är onödig och aggressiv kommunikation och ska undvikas.

Har du ens själv barn?

Sheyen skrev:Jag föreslår att ni kör stenhårt på att vara så konsekventa ni kan.

Dessutom; han verkar vara ganska orolig (vilket ju kan hända särskilt med autistiska barn), så jag tycker att ni ska testa att ställa färre frågor till honom och ge fler direktiv. Var klar och tydlig med vad som gäller och var alltid bestämd och gå aldrig emot det du sagt. Kom överens med din karl om att ni ALDRIG ska säga emot varandra inför barnen.

Vissa autistiska barn blir otrygga av att inte få saker och ting uppstyrda av vuxna (de vill inte ta egna initiativ) och då är det snabbaste och mest effektiva att helt enkelt ta ifrån dem det ansvaret; man kan portionera ut det allteftersom, när man ser att barnet klarar av det.

Du måste ursäkta mig för följande, men i ditt startinlägg får jag intryck av att det är ganska mycket fokus på att inte vara sträng samt att inte avstyra oönskade beteenden omgående.

Om ditt barn sparkar eller slår dig; var bestämd. Säg "NEJ" och gör det klart för honom att ni inte slåss i er familj (för det förutsätter jag att ni inte vill göra). Mindre diskussion och mer konkret, kortfattad information. Man kan inte ha djupa konversationer om känslor med ett så litet barn, för man behöver mycket tid att lära känna sig själv, sina varningssignaler och sina begränsningar. Man kan trösta och visa att man uppmärksammar de känslor som barnet känner, men man ska inte dra ut på känslorna, då det sätter barnet i en jobbig sits om de har svårt att identifiera sina kraftfulla känslor. Man måste akta sig för att ge barnet skuldkänslor. Skuldkänslor ökar alltid ångest och minskar trygghetskänslor.

När vår dotter får utbrott (det händer dagligen) brukar det grunda sig i saker som att boken hamnade fel, strumpan gjorde inte som hon ville eller liknande. Oftast att ett föremål gjort fel. Då blir det som att allting rasar för henne och hon får panik, slår föremålet intensivt och skriker. Då brukar jag plocka upp henne (även om hon i det läget är helvild), krama om henne och säga "Du är så duktig och jag älskar dig. Allting är bra. Det är ingen fara." varpå hon lugnar ner sig och förstår att situationen är hanterbar. Man hjälps åt. Vi har gått från att ha ett barn som slet sig själv i hår, ögon, ansikte, armar och ben till att ha ett barn som oftast bara fäktas med armarna. Att hon redan nu är kapabel till sådana framsteg gör en självklart glad.

Tack för tipsen. Jag förstår att mitt inlägg kan misstolkas, men vårt problem är inte att vi inte är tydliga eller att vi inte säger nej. Snarare är det så att fokus har hamnat för mycket på att stoppa/avstyra/rent fysiskt hindra honom från att slå sin lillebror eller oss och för lite på att förebygga att utbrotten sker och avstyra på andra vis.

Att vi säger nej, stopp, du får inte slå oss, etc verkar i vilket fall inte göra någon skillnad, han kan liksom inte hejda sig. (En ganska vanlig mening i vårt hus: Du får inte slåss eller förstöra saker.) Vi hade en låååång och besvärlig period, mellan att han var tre och fyra år ungefär, när han avskydde att vi bytte blöja på honom och slogs och sparkade så fort vi skulle göra rent - men fick totalpanik av toaletten och pottan och tvärvägrade att sätta sig där, oavsett om vi försökte med böcker, klistermärken, lock och pock och mutor eller mer auktoritära metoder. (Vi lät honom också vara och lät bli att ens föreslå toabesök, under månader i taget, för att så att säga minska pressen - utan att det ökade hans lust att testa toan eller pottan...) Det blev verkligen en jobbig situation av det hela - vi kunde inte låta honom gå runt med bajs i byxan men ville inte heller bli slagna, men oavsett hur vi gjorde och hur tydligt vi sa ifrån (höll fast benen när han slog oss etc) så fick vi ofta sparkar och slag. Det kändes liksom helt absurt, vi kunde ha det hur trevligt som helst innan det blev dags för blöjbyte och han blev som förbytt - men sätt dig på pottan då, unge, så slipper vi de här j-a blöjorna! ville jag ropa, men det löste ju inget, det var inte rationellt utan ångestrelaterat. Till sist fick vi honom att testa kalsonger genom milt tvång och grupptryck (en vit lögn om att blöjorna var slut vid en rolig sommarutflykt med halva släkten) och han blev jätteglad och stolt när det sedan funkade fint.

Vår kille blir tyvärr inte lugnad av att vi håller fast honom. Vi gör det ibland ändå, för att ilskan ska hinna klinga av så mycket att han inte längre slåss, men det brukar istället leda till att han blir sur och arg under en längre tid. Det som verkar fungera bäst är det som jag blivit tipsad om tidigare i tråden - Hejlskovs idéer om lågaffektivt bemötande - men med tre ungar kan han inte alltid vara i fokus, ibland måste jag ropa på honom genom rummet istället för att tala vänligt från nära håll, och det är inte alltid lätt att hålla lugnet när han gör något som - faktiskt - gör mig helt förfärad, typ puttar in sin lillebror i bokhyllan eller med ett par sekunders ilska som förvarning kastar en skål med fingerfärg i golvet.

Det är svårt att förstå hela problembilden. Men jag tänker att när min dotter får sina attacker så är jag omänskligt snabbt med att avleda och lugna. Det är nästan som att jag omedelbart förstår hennes frustration och därmed begriper hur jag ska småjustera enkla små detaljer för att ett lugn ska infinna sig. Brukar du känna frustrationen som ditt barn känner? Förstår du varför han blir upprörd? Som det här med mackan, där allting blir förstört när han tror att han ska få en macka, som visar sig tillhöra någon annan (mamma och bror, vilket då innebär att han blev utanför). Varför gjordes ingen macka till femåringen? Troligen är han väldigt nervös och osäker (hans beteende påminner lite om hur jag var som barn). Jag tror att det var lite otaktiskt att lämna mackorna, när sedan lillebror hävdade att mackan tillhörde någon annan. Lillebror ville bara säga och göra rätt, men det tolkades som en avhysning. Femåringen blev mentalt utsparkad ur er gemenskap och det var lillebrors fel. Därför slog han lillebror. Kan den teorin stämma? Om du hade väntat med att göra mackorna tills efter toabesöket, alternativt väckt femåringen och bjudit med honom att äta frukost, hade kanske utgången blivit en annan. Då gör man en aktiv handling mot att förena er.

Brukar femåringen leka med sina syskon?

5-åring med tvång är rätt ovanligt. Min fråga är om det kom successivt eller plötsligt. De med autism är mer känsliga för att utveckla PANS, och jag undrar om det ens bara är pediatriskt. Nu tänker jag ju i mina banor pga det jag upplevt, och det kanske inte är alls relevant i sammanhanget. Men känner ändå jag vill säga det. Då jag som vuxen fick en halsfluss utvecklade jag inom ett par dar starka tvång att hugga folk med kniv samt utvecklade många tics. Detta gick tillbaka efter ett tag. Men de där jädra bacillerna kan verkligen ställa till det.

Sheyen skrev:Det är svårt att förstå hela problembilden. Men jag tänker att när min dotter får sina attacker så är jag omänskligt snabbt med att avleda och lugna. Det är nästan som att jag omedelbart förstår hennes frustration och därmed begriper hur jag ska småjustera enkla små detaljer för att ett lugn ska infinna sig. Brukar du känna frustrationen som ditt barn känner? Förstår du varför han blir upprörd? Som det här med mackan, där allting blir förstört när han tror att han ska få en macka, som visar sig tillhöra någon annan (mamma och bror, vilket då innebär att han blev utanför). Varför gjordes ingen macka till femåringen? Troligen är han väldigt nervös och osäker (hans beteende påminner lite om hur jag var som barn). Jag tror att det var lite otaktiskt att lämna mackorna, när sedan lillebror hävdade att mackan tillhörde någon annan. Lillebror ville bara säga och göra rätt, men det tolkades som en avhysning. Femåringen blev mentalt utsparkad ur er gemenskap och det var lillebrors fel. Därför slog han lillebror. Kan den teorin stämma? Om du hade väntat med att göra mackorna tills efter toabesöket, alternativt väckt femåringen och bjudit med honom att äta frukost, hade kanske utgången blivit en annan. Då gör man en aktiv handling mot att förena er.

Brukar femåringen leka med sina syskon?

Han leker mycket med mellanbrorsan och älskar att gulla med bebisen, men allt sker liksom på hans villkor. Om brorsan har byggt något i duplo tar femåringen för givet att han ska få bygga om efter eget tycke, men om mellanbrorsan gör likadant mot honom exploderar han. samma sak med fantasilekar - femåringen vill bestämma reglerna för hur lillebrorsan ska leka. - Vill du leka med mig? I så fall är du en hund!

Och angående frustrationen - ibland förstår jag vad det är som stör honom, ibland inte. Det besvärliga är att vi hela tiden anstränger oss för att livet ska bli så smidigt som möjligt för femåringen, men det känns som att det vi gör inte räcker, vissa dagar hittar han konflikter i allt. Som med mackan - visst, vi hade kunnat väcka honom, men dels är sömnen väldigt viktig för hans humör, dels hade han förmodligen blivit sur över att bli väckt och hade kunnat protestera mot frukosten i en kvart i vilket fall. När jag gick upp hade mellanbrorsan redan varit uppe och lekt på egen hand en stund, han var hungrig och ville ha frukost direkt. Och dessutom gillar jag att äta frukost i en kvart i lugn och ro, att hinna prata och ge uppmärksamhet åt mellanbrorsan utan femåringens utbrott eller bebisen som vill ammas eller vara i famnen... om yngsta eller äldsta barnet sover lite på morgonen kan det ofta vara dagens lugnaste stund. Att jag och/eller pappan plus lillebror redan sitter vid frukostbordet när femåringen kommer upp är alltså inget ovanligt.

Det hade varit mycket enklare om han hade tagit ut sin frustration mot saker. Nu är det brorsan och vi vuxna som hamnar i skottlinjen, och då måste vi ju även ta hänsyn till brorsans känslor, vi kan inte bara lugna femåringen utan måste också trösta brorsan och visa att nej, det är inte okej att t ex puttas och slåss. Och så har vi en bebis förstås, som också gör att vi inte reagerar blixtsnabbt - femåringen får ofta höra typ: "Ja, jag hjälper dig gärna, om en liten stund" - något han har svårt att hantera.

ursäkta som frågar, men är det så klokt att skaffa en liten palt när man har en som i princip behöver hundra procents uppmärksamhet?