Hej. Jag skulle vilja få råd och reflektion över min situation.
Jag har varit ihop med min partner i 1,5 år som har asperger syndrom, diagnosticerat sedan 1,5 år tillbaka. Därmed i samma veva som vi blev ihop. Det första året vi var ihop så märkte jag knappt av hans svårigheter och problem. Många sa som jag att det inte märktes att han har asperger. Vi träffades inte sällan, men mer sällan än andra par eftersom vi hade ett distansförhållande. Vi bodde då ca 2 h ifrån varann, jag pluggade mycket och han arbetade. Emellanåt sågs vi i vardagarna och alltid på helgen, alltid hemma hos honom. Nu bor jag med honom och senaste halvåret har vi bråkat intensivt.

När vi pratar alt. bråkar blir Jag ofta missförstådd och behöver omformulera mig, men utan att det gör någon nytta. Tillslut blir jag så frustrerad och automatiskt har jag höjt min röst och gråter. Han förstår inte varför jag gråter eller varför jag är ledsen över. Ni har nog någon gång varit med om att ni blivit så frustrerade och ledsna när någon inte förstått att det känns som den enda lösningen är att banka in det i huvudet.. Han kan vara väldigt kall och hård när vi kommer in på problem och tycker jag är konfliktbenägen och vill skapa bråk som varar en hel helg. Att jag är arg när jag är ledsen och våldsam när jag vill ha närkontakt med honom och t.ex. ta hans hand. Det sårar när han alltid tolkar mina känslor fel.

Han tycker ofta jag attackerar honom och säger att han är en dålig människa och bara har dåliga egenskaper, när det ofta handlar om ett beteende som sårar och ställer till problem. Jag tycker inte han är rent ondskefull bara för han uppvisar en sida som inte är lätthanterlig och hållbar. Han tolkar det endast som att det är fel på allt hos honom. Han förstår sällan vad som sårar eller varför det sårar när han uppvisar vissa beteenden. Han tar inte ansvar för ett dåligt beteende eller försöker kompromissa, utan blir istället stött över det jag sagt och frågar mig varför jag är ihop med honom. Han är väldigt kall och har t.ex. sagt att han endast är ihop med mig för sin egen skull, att han inte bryr sig om någon annan än sig själv eller hur någon mår. Att han upplever att jag vill honom illa och inte vill hans bästa, t ex när det kommer till hans främsta intressen.

Han har sagt att våra problem behöver inte prata om, för det är så han gör och det fungerar för honom. Men det fungerar självklart inte för mig. Jag kan inte lösa problemen själv. Han tror att vi kan vara tillsammans för att vi fortfarande älskar varandra men jag känner att jag som individ börjar vissna och må sämre. Hans mognadsgrad av att ta ansvar för sina handlingar och problem är ganska låg då han hellre flyr eller vill glömma problemen. Jag har frågat honom ifall han kan tänka sig att följa med mig till min kurator och lyssna på vad jag har att säga där och försöka formulera mig med hjälp av kuratorn som en tredje part som kan hjälpa till på en konstruktivt sätt. Vilket han tror bara skulle leda till att han skulle få ta massa skit där.

Någon som sitter eller har suttit i samma situation?
Har ni något förslag på hur jag ska kunna underlätta kommunikationen mellan honom och mig?
Eller bara några förslag som kan underlätta i vardagen?

Jag börjar känna mig desperat när jag bara blir missförstådd och konflikterna bara blir värre och svårare att lösa. Kan berätta något mer ingående ifall det är något som behöver klargöras eller om situationen inte verkar helt klar i inlägget.

Jag tycker inte att man behöver visa känslor på gängse sätt om mottagaren fattar att man vill väl. T ex så ger jag sällan ut kramar men jag fixar och donar och kommer med te, sitter ner och reder ut saker folk vill tala om. Det är så jag bryr mig. Mina vänner känner ibland att de skulle vilja ha mer emotionellt stöd men i det stora hela funkar det.

Däremot vill man inte sina vänner eller kille/tjej väl, inte vill göra en enda uppoffring, inte jämka alls, inget intresse för den andra personen, ja då anser jag inte att man kan vara i ett riktigt förhållande.

Du får nog förstå att detta förhållande inte kan ge dig allt. Ta det som du vill ha från förhållandet, men försök inte få resten. Man kan inte klämma känslor ur vare sig aspergermänniskor eller vanliga. Kan du inte leva så så kanske en annan kille är bättre för dig.

Det är möjligt att han tycker att han inte kan vara på annat sätt än han är, och därför känner sig orättvist anklagad. Och eftersom han inte kan ändra sig vill han inte heller prata om det, det leder ju ingen vart; det tar bara på krafterna med alla dessa känsloutbrott. "Take me or leave me!" tycks vara hans inställning.

Några tidigare trådar:
sarbo-med-en-as-man-som-har-stort-behov-av-ensamtid-t23080.html
asperger-och-omhet-forhallande-nt-och-aspie-t1399.html
behover-rad-for-att-anpassa-mig-till-min-man-med-as-t23977.html
anhorig-med-ett-gang-fragor-t26526.html

Kanske finner du några lämpliga råd i dessa trådar. Säkert är att du kommer att känna igen dig.

Jag kan nog bete mig lite som "killen" kan känna mig påhoppad, blir nog som du säger kall.. jag rabblar fakta och argument. För mig finns det alltid något logiskt där.. som kan fixa och ordna, men logik och känslor? Ja det är en konstig mix.

Jag känner mig själv relativt väl skulle jag vilja säga. Jag påminner ofta min hustru att min problematik är inte hennes. Det är ok att säga ifrån, hon är ingen skurk för att jag ibland skulle behöva att hon kunde tankaläsa mig.. vilket är omöjligt. Jag vet vart mina problem ligger. Försöker vara ärlig mot mig själv och veta vart jag måste backa och be om ursäkt.

Jag har i min tur en väldigt förstående och förlåtande hustru, det är såklart inte bara regnbågar och solsken, men vi upplever båda att vi kanske utsatts för mkt förhållandemässigt, men även växt oss starka i våra roller till varandra och därmed stärkt relationen.

Låt inte hans problematik bli din, det är något jag tror skulle vara bra för honom att förstå. Ett förhållande bygger väl även förutom känslor för varandra, på ömsesidig respekt. En positiv relation, där ger man och får. Går inte att existera bara på den enes premisser, det skulle bara leda till att den andra saktligen tynar bort personlighetsmässigt och blir mer och mer absorberad i det här fallet, i hans problematik.

Tycker även ovan skribenter tar upp tänkvärda punkter.

Jag tror också på aliens svar här. Om han nu inte har förmågan att, med ansträngning, anpassa sig till dina krav på social kontakt, vilket i och för sig i längden kanske skulle leda till utbränning.

Jag försöker ta till mig det ni skrivit till mig.

Jag har en fråga som jag funderar extra på.. ang. anpassning och krav. Någonstans i ett förhållande behöver ju båda kompromissa för att det ska bli bra för båda och då krävs det kommunikation.
Vi båda blir ju uppenbart missförstådda i konflikter och har olika syn på konflikter, åsikter osv. Han vill gärna få bort konflikterna, medans jag tycker de ska hanteras. Det handlar inte bara om problem jag tycker finns, utan även han, men som han har svårt att få ut. I längden tycker jag personligen det inte är hållbart. Oavsett hur förhållanden ser ut, så kommer det alltid finnas problem, stora som små.

Hur tycker ni gemensamma problem ska hanteras? Ska jag anpassa mig efter honom och bara låta problemen "försvinna"?

Ett tag trodde vi på att vi skulle prata ut på bestämd dag eller skriva ner vad vi tyckte var svårt och problematiskt och sedan ge varann, typ som brevväxling. Men det har inte funkat för honom, han tyckte det kändes löjligt så vi provade aldrig det.

Skindancer skrev:Jag kan nog bete mig lite som "killen" kan känna mig påhoppad, blir nog som du säger kall.. jag rabblar fakta och argument. För mig finns det alltid något logiskt där.. som kan fixa och ordna, men logik och känslor? Ja det är en konstig mix.

Jag känner mig själv relativt väl skulle jag vilja säga. Jag påminner ofta min hustru att min problematik är inte hennes. Det är ok att säga ifrån, hon är ingen skurk för att jag ibland skulle behöva att hon kunde tankaläsa mig.. vilket är omöjligt. Jag vet vart mina problem ligger. Försöker vara ärlig mot mig själv och veta vart jag måste backa och be om ursäkt.

Jag har i min tur en väldigt förstående och förlåtande hustru, det är såklart inte bara regnbågar och solsken, men vi upplever båda att vi kanske utsatts för mkt förhållandemässigt, men även växt oss starka i våra roller till varandra och därmed stärkt relationen.

Låt inte hans problematik bli din, det är något jag tror skulle vara bra för honom att förstå. Ett förhållande bygger väl även förutom känslor för varandra, på ömsesidig respekt. En positiv relation, där ger man och får. Går inte att existera bara på den enes premisser, det skulle bara leda till att den andra saktligen tynar bort personlighetsmässigt och blir mer och mer absorberad i det här fallet, i hans problematik.

Tycker även ovan skribenter tar upp tänkvärda punkter.

Tycker du lyfter fram viktiga punkter här. Det låter ju som du och din hustru vill mötas på mitten och att det finns en medvetenhet på hur ni beter er mot varann och en syn på hur förhållandet ska bli fungera för båda.
Hur har ni hanterat gemensamma problem? Kan ni prata, och blir ni förstådda? Kan ni kompromissa?

Man måste ha utrymme för den egna individen, dels tror jag det är en del i att ha ett förhållande, man är ju faktiskt två individer som attraheras av varandra, egenskaper, färdigheter, värderingar, utseende osv.

Får inte båda utrymme så kan det nästan bli en form av psykisk misshandel om inte båda får komma till tals, man ska inte bagatellsiera varandras upplevelser.

Vi visar varandra hänsyn, vi har båda mindre lyckade förhållanden bakom oss, vi är väl ärliga med vilka vi är, ärlig dialog och som du säger, vi försöker kompromissa, vi är båda del av problemet och en del av lösningen då situationer dyker upp, samtidigt tar vi inte varandra förgivet.

Ibland förstår vi kanske inte riktigt varandra men vi vill båda att vår relation skall vara positiv och fungera, så därför försöker vi gemensamt att hitta lösningar.

123ab skrev:Jag har frågat honom ifall han kan tänka sig att följa med mig till min kurator och lyssna på vad jag har att säga där och försöka formulera mig med hjälp av kuratorn som en tredje part som kan hjälpa till på en konstruktivt sätt. Vilket han tror bara skulle leda till att han skulle få ta massa skit där.

Problemet är att många inom vården har en närmast amatörmässigkunskap om asperger. Om personen inte är någon Tony Attwood går de lätt vilse ordentligt.

När det gäller kommunikation så fungerar den ofta helt annorlunda. Med ord betydelse utan tonfall och kroppspråk. Ej centrerat på relationer.

Och utan egentid kan han kanske inte ta till sig det som kommuniceras för att det inte ges tid till att smälta det. Ett minimum av en halvdag helt själv kan krävas men är inviduellt.

plåtmonster skrev:När det gäller kommunikation så fungerar den ofta helt annorlunda. Med ord betydelse utan tonfall och kroppspråk. Ej centrerat på relationer.

Förklara mer vad du menar.
Var lite luddigt.

Personer med asperger kommunicerar oftast med ord där vad som sägs är av betydelse. Medan vanliga människor oftar tolkar kroppsspråk och tonfall istället vilket missleder deras tolkning.

Vanliga människor har ofta relationer till andra människor som en viktig punkt. Medan för en person med asperger kan det finnas helt andra aspekter som är centrala.

plåtmonster skrev:Personer med asperger kommunicerar oftast med ord där vad som sägs är av betydelse. Medan vanliga människor oftar tolkar kroppsspråk och tonfall istället vilket missleder deras tolkning.

Vanliga människor har ofta relationer till andra människor som en viktig punkt. Medan för en person med asperger kan det finnas helt andra aspekter som är centrala.

Jo det har jag förstått och min respektive har påpekat detta. Men därför vill jag liksom ha råd hur jag ska underlätta att kommunicera med honom.

Fråga: Kommunicerar du på samma sätt med din partner som du gör på forumet?

123ab skrev:därför vill jag liksom ha råd hur jag ska underlätta att kommunicera med honom.

Kommunicera med ord och innehåll. Inte tonfall, kroppspråk eller mellan raderna.

Ifrågasätt dina egna referensrammar. Annars blir det som att allting ser ut som spik när det enda verktyg man sett är en hammare. Personer med asperger skiljer sig dessutom mycket mer än vnliga personer. Så det som är tillämpligt på en person gäller inte nödvändligtvis för en annan.

123ab skrev:Men därför vill jag liksom ha råd hur jag ska underlätta att kommunicera med honom.

Ifrågasätt ditt sätt att kommunicera .

Skippa antydningar och diplomatiska ord .

Lyssna til ord.

Läs böcker skrivna av personer med AS .

Jag tycker det är självklart att man måste försöka kommunicera om problem i en relation. Om han säger att han är nöjd och därför inte har behov av att prata, samtidigt som du inte är nöjd, så är det rätt hänsynslöst av honom enligt mig. Det borde ligga i hans intresse att förstå hur du känner och försöka få dig att må bra.

Jag är ingen expert, men jag tycker inte det låter som att hans ovilja att diskutera era problem har så mycket med en asperger-diagnos att göra, utan det låter mer som just en ovilja, snarare än en oförmåga i första hand. Uppenbarligen är det jobbigt för honom att prata om detta, det kanske får honom att känna sig otillräcklig. Men om han inte är villig att göra det för din skull så är han inte mycket att satsa på tycker jag. Om inte din kurator duger så kanske han kan hitta någon annan som ni kan prata med?

Kanske för lite ork eller brist på förståelse? (bara en spontantanke)

minni skrev:Jag är ingen expert, men jag tycker inte det låter som att hans ovilja att diskutera era problem har så mycket med en asperger-diagnos att göra, utan det låter mer som just en ovilja, snarare än en oförmåga i första hand. Uppenbarligen är det jobbigt för honom att prata om detta, det kanske får honom att känna sig otillräcklig. Men om han inte är villig att göra det för din skull så är han inte mycket att satsa på tycker jag. Om inte din kurator duger så kanske han kan hitta någon annan som ni kan prata med?

Tror inte han förstår problemen i lång utsträckning och att det finns konsekvenser av att problemen kvarstår och därför tycker det är onödigt krävande att prata om dom. Jag själv tycker det är otroligt krävande att hela tiden behöva omformulera mig så att han förstår allvaret och vad jag vill få fram och samtidigt prata med någon som inte är intresserad.. Han tänker ju annorlunda och tror att problemen försvinner/glöms bort ifall de inte tas upp..

Egentligen vill jag ju bara att han ska följa med mig till kuratorn för att vi ska kunna ha ett lugnt samtal, jag kan säga det jag känner, och kuratorn hjälper mig ifall min pojkvän inte förstår, och så kan han eventuellt säga vad han känner om han vill. Så det inte blir så jobbiga, tunga konflikter av det. Vet inte riktigt vem man kan prata med annars...

plåtmonster skrev:Kanske för lite ork eller brist på förståelse? (bara en spontantanke)

Är nog en kombination av båda.

Det här blev långt.

Med mig själv som referensram skulle jag inte säga att ovilja till att lösa konflikter och/ eller diskutera svårigheter i sina relationer är något specifikt för Asperger. I alla fall jag känner mer igen mig i din roll i relation till din pojkvän. Det här är typ mitt stora problem med andra om jag ska generalisera- att de är så jäkla rädda för lite kommunikation.

I min relation är det jag som hela tiden vill ta upp saker jag reagerar på, och det gör jag helt och hållet för att jag vill förstå och bli förstådd, och för att jag vill att vår relation ska fungera i längden. Personer som börjar dra snacket om att jag anklagar dem för att vara en dålig människa osv har jag inget som helst tålamod med längre. Jag har allt för många gånger fått ursäkta och säga att jag inte menat illa till diverse sårade och i mina ögon lättkränkta personer i min närhet. Och om någon vill diskutera problem den upplever i relation till mig blir jag glad att den gör det istället för att personen går runt och är missnöjd utan att jag får veta. Så jag vill inte koppla ihop din pojkväns beteende med npf. Jag kan såklart ha fel. Jag är dessutom kvinna om det nu skulle kunna anses göra någon skillnad.

Som flera poängterat i tråden är HUR man kommunicerar väldigt viktigt och just det som ställer till problem i min relation. Kanske är det likadant för dig?
"Skippa antydningar och diplomatiska ord. Lyssna till ord." Jag "hör" inte antydningar, inlindade saker och sådant som sägs mellan raderna. Eller, jag förstår på ett teoretiskt plan att sådant sägs men jag kan inte ge respons på det och jag hatar, fullkomligt avskyr, när jag upplever mig få kravet att tankeläsa. Det stressar och provocerar mig, och då tappar jag lusten att diskutera. Jag måste få raka tydliga budskap, och får jag det så ger jag raka tydliga budskap tillbaka. (Vilket i sig som sagt kan bli ett problem om motparten istället uppfattar mina ord som hårda och dömande.)

Det blir ju mer komplicerat om det är så att du är rak i er relation och han bara undviker.
Jag tänker att du kanske behöver vara väldigt tydlig med honom om att du inte kan nöja dig med hans svar att du får ta honom som han är och att du vill att han följer med dig till en kurator, och att om han inte går med på det så kommer du behöva fundera på om er relation kan fortsätta. (Men då MÅSTE det vara en som kan npf för annars finns risken att din pojkvän känner sig än mer ifrågasatt om du och kuratorn på sätt och vis gaddar ihop er. Det måste vara en kurator som är inställd på att hjälpa ER att lyssna på VARANDRA, inte hjälpa DIG att få honom att förstå, om du förstår skillnaden).

Jag antar att det finns saker du tycker om och uppskattar hos honom, för annars skulle du väl inte vilja lösa det här och fortsätta relationen. Kanske kan du, om du inte tror han kommer lyssna, skriva ner det du tänker och låta honom läsa det. Då blir det också svart på vitt vad det är du säger, han kan läsa det flera gånger och du kan hänvisa till det om han börjar säga att du bara anklagar honom som person. Även om han inte vill skriva något så kan han ju inte tvinga dig att inte skriva till honom.
Och igen, var rak och tydlig och håll dig till kärnan, prata utifrån dig själv. Visar han ingen vilja alls att komma vidare med det här så får du nog välja om du kan leva med detta, eller om det är bäst att avsluta innan du blir helt utsliten. Jag tror inte det svåra är att leva med någon som är olik en, det svåra är när endera part inte vill försöka förstå och lyssna på/prata med den andre.
(Och som sagt, bara för att den här snubben har en as-diagnos så betyder inte det att om du träffar en annan så kommer den vara likadan).

Lycka till!

Är det en kurator på habiliteringen du tänkt dig? Jag tror det vore det bästa, det är liksom mer hans arena. Om han redan sagt nej till någon kurator du redan träffat så är kanske inte det det bästa förslaget.

Få saker är mer frustrerande än bristande kommunikation. Det låter som att han tycker att han får skäll och är defensivt inställd redan från början så jag vet inte hur mycket du kan få ut genom att gå den vägen igen.

Här är ett knep du kan ta till; tala inte om honom utan tala om dig där du omformulerar dina behov till handlingar han kan göra. Säg inte vad han gör som sårar, utan säg vad han kan göra för att trösta. Tala om dig, dina behov och vad du vill ha. Beskriv handlingar han kan göra för att hjälpa dig att uppnå det behovet/målet och fråga om han kan utföra den handlingen.

Jag vet inte konkret vad ni har för problem men som ett exempel:
"Du gör inte tillräckligt hemma" kan bli "Jag mår bra av ordning och reda hemma. Jag orkar inte alltid plocka undan allt så att jag mår bra. Kan du hjälpa mig att må bra genom att ansvara över x?"

Aspergare kan ha svårt att föreställa sig saker, och om du kan uttrycka det du behöver på ovanstående sätt blir det väldigt konkret vad du vill att han ska göra utan att det blir något fingerpekande mot hans negativa sidor som ju verkar få honom att dra sig undan.

Ta dig tid att hitta formuleringar som känns rätt.

femtecken skrev:Det här är typ mitt stora problem med andra om jag ska generalisera- att de är så jäkla rädda för lite kommunikation.

Kanske för att kvinnor har ett mentalt övertag när det gäller just kommunikation? Och att man har olika mentala referensramar som man kommunicerar utifrån.

Jag kan av egen erfarenhet säga att det ibland är lättare att reda ut saker via sms.
Det kan vara så mycket lättare att förklara vad man menar genom text än verbalt.

Kanske värt ett försök?