slackern skrev:

Wine skrev:Jag kände inte ens till WAIS och vad testningen innebar innan jag utreddes, det enda jag visste innan utredningen samt när den drog igång var att jag under en del utav utredningen skulle utföra olika tester. Jag tyckte det var en fördel att inte känna till i princip något om hur en utredning går till mer än att inte bara jag utan även anhöriga skulle bli involverade och precis som slackern skriver så är det mycket viktigt att kunna fastställa att man haft svårigheter/symtom/problematik sedan barndomen, att utreda vuxna är verkligen ingenting som är enkelt som jag har förstått det.

I efterhand tycker jag ännu mer att det var bra att inte informera sig om och känna till i princip något om hur utredningen går till, vad som ingår m.m. eftersom jag tänker att det hade kunnat påverka vissa delar av testningen. Känns som att man visar mer sitt genuina "jag" genom att inte vara alltför informerad, även om det innebär en större nervositet.

Jag var inte heller medveten om att det var ett begåvningstest jag gjorde eller att det var WAIS. Det enda jag fick veta i förväg vara att det skulle göras en neuropsykologisk utredning. Tydligen är det samma sak som begåvningstester. Eller det är det en neuropsykolog gör tester.

Därför var det kul i efterhand när man fattade vad det handlade om och att testet används internationellt som ett standardinstrument vid bedömning av begåvning eller intelligens.

Jag berättade själv om hur jag var som barn och en person jag mött i vuxen ålder fick gå på anhörigintervjun. De var INTE glada för det men hade noll lust att dra in släkt. Som förövrigt inte skulle komma.

En sak som är lite klurig är att jag dolde väldigt mycket för mina föräldrar. Jag tror att jag inte ville oroa dem. Tex var jag väldigt mobbad under hela grundskolan. Det kunde jag dölja för dem. Och så längejag kan minnas har jag haft typ panikångest. På nätterna var jag jätterädd för allt! Att det skulle börja brinna, bli krig och så vidare. Så helt plötsligt kunde till exempel elementet börja tjuta lite. Jag visste inte vad det var. Jag var så rädd så hela jag började skaka och jag kunde inte sluta. Jag försod inte vad som hände med mig och var arg på min kropp. Men jag berättade inget. Jag hade ofta ont i bröstet och trodde jag var sjuk. Jag sa ofta ingenting. Under samma period (förskoleåldern) så hade jag tvångstankar och jag tänkte: så här kan väl ingen annan tänka? Men jag sa inget. Jag var rädd varje gång telefonen ringde för jag trodde det var en fröken som skulle skälla ut mig. En stor trygghet var en speciell leksak. Jag matade den varje dag och var väldigt bunden till den. Jag var för övrigt tretton år när jag slutade leka med gosedjur och sådant. Och sju år när jag slutade med napp. Är fortfarande lite konstig med djuren.
Jag tycker väldigt mycket om mina föräldrar och jag är väldigt rädd för att de ska bli sjuka, skadade eller dö, men jag har inte berättat allt för dem vad jag känner om saker. När jag har gjort det så blir de så oroliga. Jag tror jag vill skydda dem och jag vill hålla det ifrån dem. Det känns obehagligt att berätta. Och det här med utredningen är en sådan sak. Det ska ju vara bra nu.
Det är svårt för mig att avgöra, men kanske är det här vanliga situationer för barn?

Det du dolde för dina föräldrar kommer psykologen att fiska fram. Tydligen var jag ängslig, orolig och klagade jag ofta på att jag hade ont i magen. Tydliga tecken på att något inte står rätt till. Kan nog vara svårt att dölja även fast man själv tror att man döljer.