Kan en aspergerutredning ske utan att anhöriga intervjuas? Har lite personer både släktingar och vänner som varit med mig sen barnsben. Slutade gymnasiet för 17 år sedan och grundskolan sen 20 år. Tvivlar på att t.ex. nån gammal lärare minns mig. Har fått klartecken för utredning men tvivlar att jag hittar någon till intervju som kan vara till hjälp....

Ja, man kan utredas utan anhöriga, men det ger mindre material, ju mer material ju säkrare diagnos.

Anhörig intervjuer är något som man till stor del vill ha för att få en helhetsbild hur personens liv har sett ut från barnsben fram till utredningstillfället. Utredningen består av så många olika delar så intervjuerna är inte utslag givande för om man får en diagnos eller inte.

Vi som är äldre vid utredningstillfället har dessutom lärt oss att kompensera många av de svårigheter som en ASD innebär. Vad jag vet så har man blivit bättre på att förstå att en problematik kan finnas även om man kan verka rätt vanlig vid ett första möte. Vår sätt att svara och förhålla oss till de olika testerna /intervjuerna brukar dock avslöja om det handlar om en AST eller något inom NPF området

Ok, tack för svaren.

Tycker hela grejen med intervjuer är väldigt, väldigt obehaglig. Vem vill ha ett utlåtande från en gammal lärare man helst vill glömma?

Akira skrev:Ok, tack för svaren.

Tycker hela grejen med intervjuer är väldigt, väldigt obehaglig. Vem vill ha ett utlåtande från en gammal lärare man helst vill glömma?

Du ska välja någon du tror kan ge en rätt bild av dig.

Jag hade inga alls som fick "hjälpa" med min utredning, utan fick göra allt själv förutom ett frågeformulär jag lämnade till min mor om hur jag var sedan födseln till dagsläget.

Ändå fick jag en säker diagnos pga hur jag betedde mig "typiskt aspigt"...

keedo skrev:Jag hade inga alls som fick "hjälpa" med min utredning, utan fick göra allt själv förutom ett frågeformulär jag lämnade till min mor om hur jag var sedan födseln till dagsläget.

Ändå fick jag en säker diagnos pga hur jag betedde mig "typiskt aspigt"...

Aha... de skickar formulär.

Akira skrev:Aha... de skickar formulär.

Inte alltid. I mitt fall gjordes det telefonintervjuer med min mor och ett par av mina vänner.

Dem skickade inte formulär, utan jag fick en bunt papper som min mor skulle fylla i om hon ville. Annars så skulle vi skippa det i utredningen med.

Hej!

Min mamma fick också en bunt papper att fylla i. Plus att de hade samtal med mina föräldrar. Vid ett tillfälle visade de en film om AS för mina föräldrar. De gillade inte detta riktigt. Pappa fick stressa från jobbet för att hinna. De förstod inte varför jag skulle få en AS-diagnos. Och inte gillade de min psykolog heller. Men de gjorde det, och jag fick min AS-diagnos.

Hälsningar

Lilla Gumman

Jag står nu i kö för utredning och har funderat över samma sak.

Min mor är uppenbart störd, på vilket sätt vet jag inte men det finns saker där som normala människor inte har. Hon ljuger kroniskt utan att troligtvis ens veta om det, hennes verklighetsuppfattning är under all kritik och hela min barndom har hon förträngt och verkar minnas nån annan unge. Inget vidare vittne alltså.

Min far är livrädd för att säpo ska knacka på bara för att han brukar uttrycka sig negativt om invandrare på fyllan (vilket är ungefär varje dag). Han har tydlig förföljelsemani och tror att han är övervakad via alla möjliga kanaler som tv, telefon osv.. Han själv har en helt skruvad uppväxt med misshandel och våld av andra slag samt alkoholistföräldrar så han mår dåligt av sina egna anledningar. De skilde sig när jag var tre och han och jag har inte börjat prata med varandra förrän jag var 25 förutom ett par slagsmål när han har varit packad och attackerat min övriga familj. Inget vidare vittne han heller.

Min bror är suicidal och depressiv, senast försökte han nu i veckan och jag vet inte om jag vill utsätta honom för en dylik process för jag vet inte om han klarar det. Han skulle dock vara det bästa vittnet.

I övrigt har jag aldrig haft några vänner, har inte haft något behov av andra någonsin faktiskt. Några gamla lärare finns det som säkert skulle kunna hålla långa monologer om mig i skolan men de är gamla nu och jag vet inte om jag tycker att jag vill dra in dem i det här.

Den enda som kan vittna är min fru sedan tio år men räcker det?
Jag förklarade allt det här (fast mer utförligt) i min ansökan till remittering och min läkare ville skicka mitt fem sidor långa svar på de tio frågorna som underlag för utvärdering. Han höll med om att det här kanske inte var så bra men vad kan man göra när det är som det är.

Jag skulle kunna kalla in några arbetskamrater men jag vill inte ha det här som fikasnack på jobbet där jag redan är ganska utsatt och ansedd som 'skum' och udda.

Jag minns allt som någonsin hänt i mitt liv, det är en av mina specialiteter kan man säga. Måste man ha vittnen? Deras trovärdighet måste ju i så fall ifrågasättas eller? Bara för att man är familj måste man ju inte vara ett trovärdigt vittne? Helt klart kommer jag från en tradition av störda människor, hur ska jag kunna fixa fram ett vittne då?

Måste man ha vittnen eller går det ändå?
Om de bara får svara på frågor via formulär eller liknande utan att få veta vad det handlar om så kanske det kan funka. Vet de inte varför de svarar på frågor så kanske det blir svårare att ljuga och hitta på?

Ett av mina utredningsteam påstod sig ha kallat in pensionerade lärare när det krisat med anhöriga som bevittnat uppväxten. Folk man lärt känna som vuxen dög inte alls, om de så levt i symbios med en sedan femtonårsåldern.

Bara att applådera, anser jag. Både för att de följer kriteriet om debut före vuxen ålder och för att de vänder sig till professionella pedagoger. Lärare ser mycket och har sett mycket.

Min mamma vet inte om att jag ska på utredning. Jag är 36 år. Jag tycker inte hon har med det att göra hur mycket jag än gillar henne...

Har haft väldigt många olika klassföreståndare under skoltiden. De jag hade var minst sagt excentriska (ska göra en lärartråd någongång). Hittar de någon känns det som att bli synad av en proffsgalning.

Jag vet inte men jag tycker inte att man ska bli kompis med sin lärare. Tycker det är konstigt när man uppmanas att använda lärare som referenser när man söker jobb etc.

Man använder väl bara lärare till referens när det gäller första jobbet, för att man inte har någon annan. Läraren kan väl om inte annat berätta om man var aktiv på lektionerna och sådana saker. Det är inte för att läraren är en kompis utan för att den inte är det, dvs har sett en utifrån.

Men 20 år efteråt, hur mycket minns de av en enskild elev? Ja, om man var märkbart avvikande kommer de kanske ihåg.

Tackochlov var det ingen som frågade efter att intervjua mina föräldrar. Jag skulle ha vägrat blankt. Men så var jag inte ute efter någon AS-diagnos, den kom som en obehaglig överraskning. Det var min arbetsgivare som skickat mig på utredning, och kanske kom det tillräckligt med uppgifter från det hållet för att tillsammans med testerna avgöra min diagnos.

Mina lärare minns mig, det kan jag garantera, på gott och ont såklart. Problemet är att de har gått i pension och en av dem är minst sagt excentrisk, så speciell att skolan gjorde sig av med honom genom att ge honom en utbildning så att han kunde byta jobb. Den andra har på senare år gått igenom ganska djupa depressioner av många anledningar och jag tycker inte att det är rätt att dra in dem i mitt liv så här långt senare. Om jag bad dem skulle de ställa upp, det vet jag. Vi blev kompisar efter skolan och har sporadisk kontakt fortfarande (är 36 nu) men det känns inte rätt ändå.

Nu vet ju inte jag ett dugg om hur de här utvärderingarna går till här, det verkar vara olika beroende på var man bor? Jag känner bara att det här är privat och jag vill inte dra in någon annan. Det är på grund av mina arbetsgivare jag har börjat fundera över diagnosticering från början så det kanske räcker med deras utsago. Jag söker nya jobb nu efter en del obehagliga händelser på mitt jobb så när jag väl får en tid så kan jag be dem att 'vittna' om mitt beteende..