Hej

Jag hade rätt, nu har han ring 11 gånger redan och skickat sms. Han säger nu att han vill vara vänner bara han får fortsätt ha kontakt med mig. Han säger att det går för fort och att han blir orolig. Suck

Känns så jävla taskigt. Men tror inte han kommer att sluta om jag går med på att vara vänner. Han tycks inte veta vad som menas med att bara vara vänner.

Han skriver att han inte förstått, att "vi kom aldrig till att vi skulle vara vänner".
Jag skrev igen att jag sagt mer än 20 gånger att jag bara vill vara vänner men att han överskridit den gränsen flera gånger och att jag inte kan lita på honom att inte göra det igen.

Känns som att prata med en vägg.

rdos skrev:

Bernie skrev:

antonius skrev:
Kan kanske vara så att många med AS har så himla svårt att "få till det" att de desperat slår över i ett stalking liknande tillstånd, i sin kärlekstörst, men lika fullt är det att besvära, tränga sig på och förfölja ngn om det inte finns ömsesidiga känslor och vilja...

Jag tror att det är därför han beter sig så här. Men det gör det inte rätt, och även om jag hade velat haft ett seriöst förhållande så hade jag inte tyckt detta beteende var ok heller. I mina ögon så är det en varningsflagga. I en relation måste man låta varandra ha ensamtid och inte tränga sig på. Jämlikt, ge och ta.

Det tror som sagt inte jag. Den här typen av "kontaktstalking" finns bara innan ett förhållande startat på riktigt. Efter det så försvinner behovet. Fast visst kan jag hålla med om att hans beteende gått till överdrift, men i mildare former är det här relativt vanligt, även bland de som har ADHD. Framförallt så säger det inget om hur han är sedan.

Jag förstår vad du menar. Fast det finns ju gränser. I dom flesta nya relationer i början så hörs man mer. Tex med mitt ex prata vi i 3 timmar i telefonen per dag i början och han praktiskt taget nästan bodde hemma hos mig, men efter två års förhållande kanske man prata en gång på telefon per dag och sågs några gånger i veckan. Så visst, men inte har någon hängt utanför mitt hus och väntat på mig och tvingat sig på, på detta sätt. För mig är det ett beteende som skrämmer mig.

Myrkr skrev:

rdos skrev:Framförallt så säger det inget om hur han är sedan.

Klart det gör. Han har uppenbarligen svårt att förstå signaler, gränser och vad som är accepterat och inte, hur blir det när han känner för att ha sex och tjejen inte? Förstår han plötsligt vad ett nej betyder då, bara för de är i sängen?

Skulle varit mer specifik. Visst, om man är som killen i det här exemplet så säger det en del. Vad jag menade var snarare att om man har det i sitt kontaktbeteende men kan hålla det på rimilig nivå så säger det inget om hur man är sedan.

Bernie skrev:Jag hade rätt, nu har han ring 11 gånger redan och skickat sms. Han säger nu att han vill vara vänner bara han får fortsätt ha kontakt med mig. Han säger att det går för fort och att han blir orolig. Suck

Känns så jävla taskigt. Men tror inte han kommer att sluta om jag går med på att vara vänner. Han tycks inte veta vad som menas med att bara vara vänner.

Han skriver att han inte förstått, att "vi kom aldrig till att vi skulle vara vänner".
Jag skrev igen att jag sagt mer än 20 gånger att jag bara vill vara vänner men att han överskridit den gränsen flera gånger och att jag inte kan lita på honom att inte göra det igen.

Då tycker jag han fått sin chans. Byt telefonnummer och ignorera honom fullständigt.

Var rak. Säg bara att han inte kan tjata sig till din kärlek - att det är inte så det funkar. Poängtera vikten av att en relation måste vara ömsesidig och att du är ledsen för att medvetet eller omedvetet har inlindat honom i falska förhoppningar.

Det behöver inte vara svårare än så.

Borde nog tänkt på tidigare att killen i exemplet uppenbart gått över gränsen på flera olika sätt. För det första så är det självklart inte acceptabelt att inte "fatta" att tjejen sagt till honom att hon inte är intresserad. Alla signaler på att tjejen inte är intresserad måste man såklart ta på allvar. Sedan vet han redan hur han kan kontakta henne (telefon, SMS), och då finns det givetvis ingen rimlig anledning till varför man hänger utanför någons dörr. Tycker inte heller det är acceptabelt att öht hänga utanför någons dörr. Det är oxå långt över gränsen för vad som är acceptabelt.

I de fall jag tog upp så hade jag ingen kontaktinformation alls. Det hela grundade sig på att jag aldrig vågat fråga en tjej om hennes telefonnummer, eller för den delen att ge ut mitt eget. Sådant finns liksom inte i min värld. Då blir det ju så att man får försöka träffa på dem igen på olika sätt. Det är ju i en sådan kontext jag menar det kan vara rimligt.

Bernie skrev:Jag förstår vad du menar. Fast det finns ju gränser. I dom flesta nya relationer i början så hörs man mer. Tex med mitt ex prata vi i 3 timmar i telefonen per dag i början och han praktiskt taget nästan bodde hemma hos mig, men efter två års förhållande kanske man prata en gång på telefon per dag och sågs några gånger i veckan. Så visst, men inte har någon hängt utanför mitt hus och väntat på mig och tvingat sig på, på detta sätt. För mig är det ett beteende som skrämmer mig.

Du kanske måste låta honom förstå att du tror att han "triggas" av att prata och han förstår/hör inte vad du säger, eller möjligen hör bara vad han vill höra och att du så att säga blir skrämd av honom pga detta, ge honom det i ett SMS så har du gjort vad du kan...

Bernie skrev:Jag hade rätt, nu har han ring 11 gånger redan och skickat sms. Han säger nu att han vill vara vänner bara han får fortsätt ha kontakt med mig. Han säger att det går för fort och att han blir orolig. Suck

Känns så jävla taskigt. Men tror inte han kommer att sluta om jag går med på att vara vänner. Han tycks inte veta vad som menas med att bara vara vänner.

Han skriver att han inte förstått, att "vi kom aldrig till att vi skulle vara vänner".
Jag skrev igen att jag sagt mer än 20 gånger att jag bara vill vara vänner men att han överskridit den gränsen flera gånger och att jag inte kan lita på honom att inte göra det igen.

Känns som att prata med en vägg.

Fortsätt att ignorera honom helt bara, och sluta svara honom. Han vill knappast vara vänner egentligen, utan har visat att han bara direkt skulle fortsätta sitt vanliga beteende om du gick med på det, och du har knappast missförstått honom på något sätt heller. Bara att hoppas att det inte eskalerar för mycket så att han blir desperat på nått sätt. Eller du kan kanske säga att om han vill vara vän så kan han visa det genom att sluta höra av sej, och att det är du själv som ska höra av dej ifall du ändrar dej, det kanske kan lugna ner honom lite.

Frimodig skrev:

Bernie skrev:

sugrövmanövern skrev:
Men jag tycker detta låter som en pågående relation, som TS vill ha slut på nu, urklipp från huvudinlägget:

Vi har träffats endast under en vecka och ja jag är skyldig till kramar och kyssar. Förstår nu att trots mina försökt att förklara varför vi inte kan fortsätta att ses har varit totalt i onödan då han säkert läst av tex en kram, ett leende mm som att jag vill egentligen vara med honom och då har han säkert sållat bort det jag sagt.

Jag kan vara fruktansvärt impulsiv och naiv och gör först och tänka sen. Jag själv har ADHD. Vilket tyvärr ibland hjälper till att sätta mig i dumma situationer som denna tex.

Ingen ursäkt såklart. Men vill göra detta avslut så smidigt och smärtlöst som möjligt för oss båda. Känner att det inte finns något att bygga på då vi är på så otroligt olika nivåer och han är mer som en tonåring och jag är redo för en familj. Plus det då är en "förbjuden" relation som aldrig borde tagit plats i första hand.

En komplicerad uppgift. Först tror jag du bör inta en underdånig attityd och säga att allt är ditt fel. Eftersom du står i färd med att avvisa honom.
Sen bör du påstå att du numera förstår att han är fel för dig, du har andra ambitioner.
Till sist bör du betona att du är väldigt ledsen för vad du utsatt honom för. Du verkade lova honom saker som du inte alls menade.

Du måste betona att det är du som gjort bort dig. Du gav honom falska förhoppningar, och du är väldigt ledsen.

Nå, ungefär så.

Frimodig

Det är irriterande när man förklarar hur det det är, och så lyssnar ingen.
Jag skall sluta med det, det är waste.

Frimodig

Frimodig skrev:Det är irriterande när man förklarar hur det det är, och så lyssnar ingen.
Jag skall sluta med det, det är waste.

Frimodig

Hon svarade ju på ditt inlägg. Vad behöver du mer för bekräftelse?

Frimodig skrev:

Frimodig skrev:

Bernie skrev:
Vi har träffats endast under en vecka och ja jag är skyldig till kramar och kyssar. Förstår nu att trots mina försökt att förklara varför vi inte kan fortsätta att ses har varit totalt i onödan då han säkert läst av tex en kram, ett leende mm som att jag vill egentligen vara med honom och då har han säkert sållat bort det jag sagt.

Jag kan vara fruktansvärt impulsiv och naiv och gör först och tänka sen. Jag själv har ADHD. Vilket tyvärr ibland hjälper till att sätta mig i dumma situationer som denna tex.

Ingen ursäkt såklart. Men vill göra detta avslut så smidigt och smärtlöst som möjligt för oss båda. Känner att det inte finns något att bygga på då vi är på så otroligt olika nivåer och han är mer som en tonåring och jag är redo för en familj. Plus det då är en "förbjuden" relation som aldrig borde tagit plats i första hand.

En komplicerad uppgift. Först tror jag du bör inta en underdånig attityd och säga att allt är ditt fel. Eftersom du står i färd med att avvisa honom.
Sen bör du påstå att du numera förstår att han är fel för dig, du har andra ambitioner.
Till sist bör du betona att du är väldigt ledsen för vad du utsatt honom för. Du verkade lova honom saker som du inte alls menade.

Du måste betona att det är du som gjort bort dig. Du gav honom falska förhoppningar, och du är väldigt ledsen.

Nå, ungefär så.

Frimodig

Det är irriterande när man förklarar hur det det är, och så lyssnar ingen.
Jag skall sluta med det, det är waste.

Frimodig

Jag svarade på det du skrev Eller undrade du hur det hade gått?

Jag gjorde faktiskt det du sa och det slutade med att han ringde massor med gånger och skickade massa sms så jag fick lova att stålsätta mig mot.
Han vill nu att vi ska vara vänner, bara vi kan hålla kontakten. Jag är tveksam till att han klarar av det. Jag sa att om han överskrider gränsen så klipper jag all kontakt. Sen bad jag honom lämna mig i fred och efter det har jag inte hört något. Så får se om det håller i sig.

sugrövmanövern skrev:

Frimodig skrev:Det är irriterande när man förklarar hur det det är, och så lyssnar ingen.
Jag skall sluta med det, det är waste.

Frimodig

Hon svarade ju på ditt inlägg. Vad behöver du mer för bekräftelse?

Att hon gör som jag säger.

(Ber lite om ursäkt, jag har ett besserwisser-drag.)

Frimodig

Om han beter sig på det sättet mår han förmodligen piss och kommer säkert inte att inse hur han själv betett sig förrän han släppt relationen och gått vidare. Det är tragiskt, men det är vad jag tror.

Men trådstartaren verkar snäll!!; synd jag inte fått någon sådan ... "kontakt". Även om det kanske inte är klokt handlat i det här fallet känns det för mig som en känslig, genuin människa med varmt hjärta och egen sårbarhet.

Om jag varit "efterhängsen" hade det definitivt funkat bäst som du gör. Jag hade aldrig betett mig på det sättet, vilket inte betyder att jag inte beter mig illa ibland. Jag har bara vid ett tillfälle betett mig på ett sätt som på något vis är jämförbart med detta. Och då rörde det sig bara om en Skype- och mejlkontakt. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att det enda som hade hjälpt hade varit om någon vän hade stöttat mig och gått igenom vad vi skrivit och pratat sans och vett med mig. Men det är inte alltid man har turen att ha någon vän som haft tiden och orken att lyssna. Psykologer funkar inte, eftersom terapisessionerna är alldeles för korta - det gör mig ofta bara mer stressad i sådana här fall. Och en terapeut ger inte tillnärmelsevis samma stöd som en vän kan ge heller. Hade jag fått det stödet kanske vi fortfarande varit vänner. Eller så hade det slutat på ett mycket trevligare sätt.

Men detta är ju en annan form av beteende. Det man annars hört om är ju personer som vill reda ut allting till varje pris och kanske veta att de skiljdes som vänner osv. Och sån är jag också. Jag kan fem år efter en relation när jag får kontakt med en person igen ta upp gamla saker och klargöra gamla missförstånd och outsagda saker igen. Är det rätt person funkar det, är det fel person är det förmodligen ingen person jag har lust att fortsätta vara kompis med.

Bernie skrev:Jag kan vara fruktansvärt impulsiv och naiv och gör först och tänka sen. Jag själv har ADHD. Vilket tyvärr ibland hjälper till att sätta mig i dumma situationer som denna tex.

Många med ADHD verkar så intressanta, fina och snälla.

Men en gång var det en som skrev ett JÄTTELÅNGT brev till mig och jag kanske övertolkade det som större intresse än det egentligen var. Men hon blev sårad av en sak jag skrev i en tråd (skulle ha förtydligat mig) och sa att jag inte fått besöka henne och bli vän med hennes barn!! DET hade vi aldrig pratat om och vi hade inte haft kontakt på ett par år! Så hon hade alltså fantiserat om att jag skulle komma på besök! Inte konstigt att jag tog det som att hon var väldigt intresserad av mig. Och ... det kanske hon var också. Hon hade ingen ADHD-diagnos, men jag frågade henne om det och hon sa att det höll på att utredas.

rdos skrev:Framförallt så säger det inget om hur han är sedan.

Inte nödvändigtvis, nej.

Myrkr skrev:Klart det gör. Han har uppenbarligen svårt att förstå signaler, gränser och vad som är accepterat och inte, hur blir det när han känner för att ha sex och tjejen inte? Förstår han plötsligt vad ett nej betyder då, bara för de är i sängen?

Han behöver lära sig att förstå sina egna känslor. Det är där man behöver börja.