Just nu är jag jätteledsen. Har precis träffat en gammal arbetskamrat, och självklart kom frågan om vad jag gör nu för tiden, och när jag sa att jag var sjukskriven, så ska personen givetvis veta varför. När jag berättade att jag hade AS utbrast hon; "DU har inte Aspergers!"
Denna typen av bemötande har jag fått från flera håll, t.o.m. även från min kurator, och det känns så jävla respektlöst. Måste jag bete mig mer aspigt för att folk ska visa förståelse. Bara för att jag lärt mig hur man smälter in så betyder det inte att jag inte tycker att det är jobbigt.
Usch, känner mig så besviken och ledsen och vill bara gå och lägga mig och inte kliva upp på minst en vecka.
Jag avskyr att inte klara mig själv, eller be om hjälp, och därför har jag alltid skaffat mig all den information och/eller träning som behövs, så därför märks det sällan att jag t.ex. har jättesvårt för att hitta, att jag vantrivs i personalrum etc etc. Måste man visa upp en hjälplös sida för att folk ska tro på en, fast man mår dåligt av att visa sig hjälplös?

Jag håller med. Säger att jag fuskar.

Bättre vara fuskare än psykfall, de som "trott" på mina diagnosr vill antigen piska en eller så totalidiotförklaras man och blir utstött.

Prova att säg ngt annat då. "De kom på att jag var psykopat"... fattar inte hur du kan ta illa upp för folk inte anser dig sjuk, så länge det inte ger ngn form av hjälp eller pengar, med kuratorn kan jag fatta, men arbetspolaren? Jag skulle inte bry mig, kanske säga att "de där doktorera du vet" eller ngt.

Vilken fördel skulle du få av att exarbetskamraten såg dig som störd för livet?
Sen kanske du inte har AS heller.
Bara för attt några nissar sa det så behöver det ju inte vara sant. OM 20 år kanske du har "hanssons syndrom" som har en del gemensamt med AS men skiljer sig på ditt o dutt punkten.

Tycker psykmanualen antigen bör vara minst 100000 tätskrivna sidor där ALLT är med i EXAKT detalj, eller, så kan man gå bakåt mot DSM 1 eller 2.

Aja.
Personligen vill jag inte att ngn ska veta. Flytta till långtbortistan.Ärjag sjukskriven så kan jag nog hitta en bra sjukdom som inte är så utpekande.

Ditt svar gjorde mig bara mer irriterad och ledsen, men, men, tack för att du svarade i alla fall.
Nu ska jag sova. Gonatt.

Nilale, jättetråkigt och det gör ju ont i hjärtat när människor gör en bild av hur man "måste" bete sig. Var själv också hos min arbetsgivare igår och hälsade på och mötte helt tvärt om förstående människor så dom finns i alla fall.

Du ska vara du och en fråga nästa gång du möter personer som är respektlösa vad dom vill uppnå med sina påståenden?

Kunskapen om asperger är tyvärr inte så god, inte ens bland vård- och habiliterings-personal. En läkare tvivlade på att jag har A S och när jag berättat för andra är en vanlig reaktion: "Det måste vara någon light-variant då, inte har du asperger". Inte blir man gladare av det, bara frustrerad och irriterad.

Jag visste själv inte mycket om A S innan jag fick min diagnos för två år sedan så jag har överseende med att "vanligt folk" inte vet så mycket. Jag tycker också att det är svårt att förklara, folk relaterar till egna problem och säger ofta: "Ja, men det har ju jag också svårt för".

Jag tycker däremot att man kan begära mer av vård- och habiliterings-personal, det är oerhört frustrerande med den okunskap man möts av där.

Nilale skrev:Ditt svar gjorde mig bara mer irriterad och ledsen, men, men, tack för att du svarade i alla fall.
Nu ska jag sova. Gonatt.

Jag gör folk irriterade förbannade och ledsna. Jag borde bott i USA, då skulle jag irritera rika, så jag får feta skadestånd när de inte kan hålla psyket under kontroll.

Fast det var inte min mening här, så länge det inte ger sex eller pengar söker jag vara hygglig. Även om det går uselt. Jag funderar bara på varför du tänker som du gör. Varför du blir ledsen när en person säger att du inte verkar störd? Du vill ju inte verka störd...eller?

Nilale skrev:Just nu är jag jätteledsen. Har precis träffat en gammal arbetskamrat, och självklart kom frågan om vad jag gör nu för tiden, och när jag sa att jag var sjukskriven, så ska personen givetvis veta varför. När jag berättade att jag hade AS utbrast hon; "DU har inte Aspergers!"
Denna typen av bemötande har jag fått från flera håll, t.o.m. även från min kurator, och det känns så jävla respektlöst. Måste jag bete mig mer aspigt för att folk ska visa förståelse. Bara för att jag lärt mig hur man smälter in så betyder det inte att jag inte tycker att det är jobbigt.
Usch, känner mig så besviken och ledsen och vill bara gå och lägga mig och inte kliva upp på minst en vecka.
Jag avskyr att inte klara mig själv, eller be om hjälp, och därför har jag alltid skaffat mig all den information och/eller träning som behövs, så därför märks det sällan att jag t.ex. har jättesvårt för att hitta, att jag vantrivs i personalrum etc etc. Måste man visa upp en hjälplös sida för att folk ska tro på en, fast man mår dåligt av att visa sig hjälplös?

Såna svar visar bara på att personerna antingen har fördomar om personer med AS eller att de bara träffat på/läst om en enda person med AS och tror att alla är som den. Det visar på okunnighet, inte medveten respektlöshet.

Kan du inte i framtiden fråga vederbörande varför h*n inte tror det. Svarar de då "Men du är ju helt normal!" så vore min följdfråga "varför skulle inte en med AS kunna vara normal? Att ha AS betyder att ha problem med vissa saker, inte att vara galen el förståndshandikappad." Därigenom får personen förhoppningsvis mera kunskap/mindre fördomar.

Vore jag på dåligt humör skulle jag säga "jag tror faktiskt min läkare/psykiater vet mera om den saken än du".

Och om en kurator, som borde veta mera än medelsvensson, sa det, skulle jag nog fråga hur mycket hon egentligen lärt sig om AS och om hon möjligen hade fördomar. Såvida jag inte kände mig beroende av henne och inte ville reta upp henne. Å andra sidan skulle jag ha svårt att ha förtroende för en kurator som visade sån okunnighet.

Ett annat alternativ är, om det bara är en bekant som du inte kommer att träffa så ofta, så är du faktiskt inte skyldig henne uppriktighet. Du kan säga att du är sjukskriven för t ex depression el utbrändhet. Eller säga "jag vill helst inte prata om det", så får de tro vad de vill.

Hursomhelst ska du inte känna att du måste bevisa att du har AS genom att berätta om alla dina svårigheter el avslöja din hjälplöshet. Har de svårt att förstå är det deras problem.

Mardröm skrev:...
Varför du blir ledsen när en person säger att du inte verkar störd? Du vill ju inte verka störd...eller?

Vet att frågan var riktad till Nilale men tar mig friheten att svara ändå.
Jag känner det som mina problem förringas. När man nu fått en diagnos och ett namn på de problem man brottats med hela livet så är det förnedrande att höra att man visst inte har asperger.

Jag vet inte om jag vill verka störd men nog önskade jag ibland att det fysiskt syntes att man har problem, någon slags öronmärkning ...

Karl: Ja, av kuratorn kan jag fatta feelingen, men om vi möts, vill du bli behandlad som du var en "idiot" då?
"Karl, kan du ta senapen själv?"
" o Karl, vad snäll du är som tar upp Olles tappade mössa"
"vad duktig du är Karl som klarar det du ska göra här på jobbet"

*spyr*

Jag har svårt att se din sida, jag lider verkligen av att flera st fått reda på det hela och att dessutom erbjudas mängder av idiothjälp men ingen vettig hjälp alls. Diskuterade tex ett arbete, jag kommer att få betala själv + att staten kommer att få betala för att jag ska få jobba?

Och det var inget intressant samhällsnyttigt heller, som att mäta PH och ta vattenprover i känsliga biotoper oftare än myndigheterna mäktar med eller inventera kulturskatter.
Nej, det var vad jag kallar "skitjobb"! Som staten och jag ska betala extra för...amazing!

Karl skrev:

Mardröm skrev:...
Varför du blir ledsen när en person säger att du inte verkar störd? Du vill ju inte verka störd...eller?

Vet att frågan var riktad till Nilale men tar mig friheten att svara ändå.
Jag känner det som mina problem förringas. När man nu fått en diagnos och ett namn på de problem man brottats med hela livet så är det förnedrande att höra att man visst inte har asperger.

Jag vet inte om jag vill verka störd men nog önskade jag ibland att det fysiskt syntes att man har problem, någon slags öronmärkning ...

Bra svar Karl, nu behöver inte jag svara på det

Mardröm, jag förstår att du inte menade att irritera.

Tack för alla svar och tips.

Nu har jag sovit 2-3 timmar och känner mig inte lika uppriven.
Som lite svar till Mardröms senaste inlägg. Det handlar inte om att man vill bli behandlad som en idiot, utan behandlad som den man är, och att folk visar att de respekterar det man säger. Att de helt enkelt kan visa någon slags förståelse utan att för den sakens skull dadda med en.
Att om jag säger "jag tycker denna folkhopen blir för jobbig att hantera", att de då kan acceptera det, och inte tycka att man är barnslig eller fjantig bara för att tror eller tycker att man verkar "normal" och inte borde ha problem att hantera situationen.
Lite rörigt, men hoppas att det klargjorde lite.
Och för mig spelar det ingen roll om det bara är en bekant. Jag tar åt mig ändå, men det är väl lite av mitt problem. Jag är totalt överkänslig för vad folk säger.

Mardröm skrev:Karl: Ja, av kuratorn kan jag fatta feelingen, men om vi möts, vill du bli behandlad som du var en "idiot" då?
"Karl, kan du ta senapen själv?"
" o Karl, vad snäll du är som tar upp Olles tappade mössa"
"vad duktig du är Karl som klarar det du ska göra här på jobbet"

Nej, jag vill inte bli behandlad som en idiot om vi möts, jag förstår inte vad det har med A S att göra. Jag har dock förstått att en del som fått diagnos tidigt i livet har blivit illa behandlade och klumpats ihop med exempelvis förståndshandikappade vilket givetvis är förnedrande.

Om vi nu begränsar oss till att tala om bemötandet från folk utanför vården så är jag tveksam till att berätta om min diagnos eftersom bilden av aspergare generellt är onyanserad och många missuppfattningar finns. Men samhället anser ändå att våra problem är ett funktionshinder som kan diagnostiseras. Om jag väljer att berätta om min diagnos för någon så blir jag irriterad om de viftar undan det och säger att jag minsann är normal och det syns inte att jag har problem.

Man kan spekulera i hur det hade varit om vi exempelvis hade haft trekantiga öron, d v s att vi inte kunnat dölja att vi har A S. Alla aspergare hade blivit synliga, även de som lyckats skapa sig ett bra liv(vad ett bra liv är är upp till var och en). Nog tror jag att bilden av aspergare då hade blivit mer nyanserad och risken att bli behandlad som idiot minskat drastiskt.

Mardröm skrev:Jag har svårt att se din sida, jag lider verkligen av att flera st fått reda på det hela och att dessutom erbjudas mängder av idiothjälp men ingen vettig hjälp alls.

Jag är osäker på vilka du syftar på här. Är det habilitering, vård, FK, AF så har jag inte upplevt någon hjälp därifrån heller och kunskapen om A S är mycket liten. Hade senast för några dagar sedan en diskussion med en terapeut som hävdade att aspergare saknar empati. För henne var det en sanning, den allmänna uppfattningen är enligt henne att vi saknar empati.

Jag har inte gått ut till fler än redan insatta och någon enstaka allra närmaste med att jag har AS - av just de skäl som de andra här beskriver (och som jag förutsåg efter vad jag har haft av liv och misstag).
Bedrövligt. Får hoppas det blir bättre. Men det blir ett tufft jobb att upplysa folk. Ingen affekt är så stark som rädslan, och numera är folk också rädda för sitt bröd och blir snåla, stressade och hinner inte bry sig. (Och en viktig sak som jag flaggade för här (kl. 13:54).)

Den där reaktionen är som sagt mycket vanlig. Vad som verkar vara synen på en typisk person med AS är en ful fet dregglande troglodyt med krokig kroppshållning som är mycket otrevlig då denne saknar all form av empati.
Jag är extremt sparsam med vem jag erkänner min diagnos till. Det är bara en slump att mina närmaste vänner känner till det.

Jag kan förstå hur det kan såra dig, då jag ser det som något jag är. Om en person är så emot det så är den personen emot mitt riktiga jag och om de fick reda på min inre värld så skulle de väll hata mig, av någon outgrundlig anledning. Det kan nog vara lätt att tro att dessa människor studerat AS och efter grundlig genomgång kommit fram till att detta fenomen är avskyvärt. Så tänker nog jag intuitivt, då det är så jag fungerar innan jag bestämmer mig för något. Men dessa människor är ju egentligen väldigt ytliga och extremt dåligt pålästa men tar ändå åt sig rätten att slänga ut åsikter fram och tillbaka. Trots den insikten så har jag själv svårt att ta saker och ting med en nypa salt och känner mig själv väldigt sårad.

Mitt tips är att inte tala om det om du absolut inte måste, eftersom att vi kan fungera precis som alla andra människor så finns det ju ingen anledning att berätta om sin diagnos? Istället för att säga AS så nämner du just det specifika symptomet när det kommer på tals. Till exempel, när jag försökte förklara för en kompis varför jag skolkade från skolan så ofta så pratade jag om "sensory overload" istället för AS och det gick förbi obemärkt.

Jag har hittills inte varit särskilt generad över att jag har diagnosen AS. Jag är liksom den jag är. Är det någon som säger "nej men DU kan ju inte ha det!" så är det inte mitt problem. I vissa fall kan sådant dock leda till att folk drar sej undan, de kanske tror att det är som HIV, att om jag nyser på dem så drabbas de av samma sak?

Jag vet inte. Ibland tror jag att ett brännbollsträ vore en bra lösning på det mesta. Men jag är alldeles för mycket ickevåldsanhängare för det.

Nilale skrev:
Bra svar Karl, nu behöver inte jag svara på det

Jag får det ändå till at ni önskar få en "judesjärna", ett bevis, ett märke, som trekantiga öron etc.

Mardröm, jag förstår att du inte menade att irritera.

Nej, inte sådär, men opponera mig mot den för mig helt verklightesfrämmande positiva as bild som sprids. Innan jag själv fick diagnos och kom hit, så hade jag ju en rad muppfördomar om aspergare.
Jag talade tex med en kvinna sälv, det var trevligt på alla sätt, men när jag på ngt sätt berättade om as var kommentaren: Är inte de ganska konstiga? Tre steg tillbaka och helt plötsligt var jag luft..

Nu har jag sovit 2-3 timmar och känner mig inte lika uppriven.
Som lite svar till Mardröms senaste inlägg. Det handlar inte om att man vill bli behandlad som en idiot, utan behandlad som den man är, och att folk visar att de respekterar det man säger. Att de helt enkelt kan visa någon slags förståelse utan att för den sakens skull dadda med en.
Att om jag säger "jag tycker denna folkhopen blir för jobbig att hantera", att de då kan acceptera det, och inte tycka att man är barnslig eller fjantig bara för att tror eller tycker att man verkar "normal" och inte borde ha problem att hantera situationen.
Lite rörigt, men hoppas att det klargjorde lite.

Jo, men så blir det inte, likaså är hjälpåtgärderna dadda eller inget.
God man? Kontaktperson? Boendestöd? Om jag inte är väldigt nere i nerverna, och om ens då, så förvärrar det snarare än förbättrar.
Lagomnivån är nästan omöjlig, om man inte lever i symbios i par tex, ingen gillar konserter, julhandel eller rök ål.

Och för mig spelar det ingen roll om det bara är en bekant. Jag tar åt mig ändå, men det är väl lite av mitt problem. Jag är totalt överkänslig för vad folk säger.

Ja, du fick en komplimang ju.
Men du negativtolkade.

Mardröm, som vi nog kan konstatera så förstår vi inte varandra alls, och jag känner att du tillskriver mig uttalanden som jag inte gjort. Oavsett om det är oavsiktligt, eller om det är för att försöka skapa debatt så ger det mig inget, men tack för visat intresse.

Jag är osäker på vilka du syftar på här. Är det habilitering, vård, FK, AF så har jag inte upplevt någon hjälp därifrån heller

Ja, det spelar ingen roll vem jag syftar på som du ser. No help för AS.
Snarare problem. Och det även i privatlivet. En insikt om att jag alltid får stå utanför och be tanter om allmosor. Trolig förtidspensionär/låginkomstagare pga begränsade mänskliga resurser.

kunskapen om A S är mycket liten.

Ja, och ensidig och gammalmodig.

Hade senast för några dagar sedan en diskussion med en terapeut som hävdade att aspergare saknar empati. För henne var det en sanning, den allmänna uppfattningen är enligt henne att vi saknar empati.

Ja, men det ska du göra.
Känslig fråga det där, det betyder inte "monster utan medlänsla" utan att du har svårt att förstå andras upplevelser och utgår från dig själv.
Det är ju grunden till empati, den finns ofta men sen har du problem att föra över empatin på andra. Som ett exempel kan jag ta en kvinna som tänker att "nu kanske han tänker"...
Det är ju oerhört negativa tankar, självkritiska. Hans förmåga att se vad folk egentligen tänker, att se spektrumet, är helt omöjligt.

Lite så är det, vi projicear våra känslor för mkt på andra, eller, förstår inte alls eller inte "nog".

Nilale nämner att hon tar åt sig negativt, av ngt jag ändå uppfattar som positivt. "det märks inte att du har ett handikapp"

Lusten blir då stor att säga "ja, det är asjobbigt at dölja det och inte få förståelse för ens problem när man är envis och tar sig maximalt i kragen och förösker"

Jag åkte tunnelbana förut. Restid 20 min.
Min restid var runt 120 min.
Men jag åkte. Mina kurskmamrater märkte inget.
Naturligtvis så var detta och mkt annat tillslut, som vanligt, för mkt.

Nilale skrev:Mardröm, som vi nog kan konstatera så förstår vi inte varandra alls, och jag känner att du tillskriver mig uttalanden som jag inte gjort. Oavsett om det är oavsiktligt, eller om det är för att försöka skapa debatt så ger det mig inget, men tack för visat intresse.

Men..
Ja, vi kan konstatera att vi inte förstår varandra alls då.
Kanske är det så det "Ska" vara om vi båda har AS, att just det visar på problemen?

Nilale skrev:
/.../ När jag berättade att jag hade AS utbrast hon; "DU har inte Aspergers!"
Denna typen av bemötande har jag fått från flera håll, /.../

/.../ Bara för att jag lärt mig hur man smälter in så betyder det inte att jag inte tycker att det är jobbigt.

Jag känner så väl igen detta. Jag är också en av dem som det inte alls syns eller märks något på sådär vid första anblicken.

Tänk att folk man möter tycks veta detta med AS bättre än specialistläkarna. *något ironiskt*

Jag tror att avsikten egentligen är att man vill väl genom att underförstått säga att "du verkar ju helt normal". Men det blir ändå fel.

Detta kanske är något för föreläsarna att ta till sig och sprida information om?

En omedveten avsikt, tror jag, hos väldigt många normalt okunniga, är nog också att själv slippa ovisshet, rädsla och besvär med hur man ska behandla en och vad man ska behöva vara beredd på för oberäkneliga, farliga beteenden lömskt eller utan förvarning hos en person som har fel på just huvudet av alla ställen (och är vid full vigör, inte dåsig och avtrubbad som en "mentalpatient"). Det är i det läget så otroligt mycket enklare att förneka, så länge man inte blir för rädd för det också; som bonus känner man sig som en bättre människa om man kan vara "hygglig" och "respektera" en (som motsats till att "gå med på" att man skulle ha "fel på huvudet").

Tror ni folk var allmänt mer förväntansfulla på andra människors uppfattningar av respekt och respektabelt beteende förr än vad folk kan tänkas utöva nu för tiden?

Mao, bör man dela på respekt för status och position med avseende på allmänt hyffsstatus?