"Överempatisk"

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: atoms, Alien

Inläggav Kahlokatt » 2009-12-18 11:49:01

Jag tror att allt - även döda ting - har en sorts själ. Även om bara människor och djur kan tänka och känna, så tror jag att även växter, stenar, t.o.m. plast har någon sorts....ja, kanske inte en SJÄL, men en sorts vibrationer, någon sorts kärna som förbinder det med Något Större. Något vi alla är en del av. Det är väl min gudstro. Jag tror inte att det finns en Gud som ser och hör allt man gör, men jag tror att allt är en del av Något Större. Jag tror att vi människor får äta kött inom vissa gränser, men inte utnyttja djuren på det sätt som sker i dag. De djur vi äter skall ha levt ett bra och värdigt liv, inte vuxit upp i någon dödsfabrik där de tvingats äta sina kamrater. Gör vi uppror mot naturen slår det ju tillbaka mot oss själva, det är så självklart att det låter klyschigt.

När jag får tid skall jag skicka en vers som fick mig att känna: ja, det här tror jag. Den kommer från det sibiriska folket tjuktjer och deras världsuppfattning.
Senast redigerad av Kahlokatt 2011-05-04 23:19:32, redigerad totalt 1 gång.
Kahlokatt
 
Inlägg: 21459
Anslöt: 2008-10-08
Ort: Personal Prison

Inläggav temporary21 » 2009-12-18 18:44:36

Väldigt intressant att läsa era livsfilosofier. Själv baserar jag min filosofi på två saker; smärta och lycka. Jag försöker orsaka så lite smärta som möjligt till både min omgivning och mig själv och samtidigt försöker jag åstadkomma ett så lyckligt liv som möjligt. Saker som inte känner smärta eller lycka försöker jag att inte att lägga så mycket tid och energi på (bortsett från saker som intresserar mig så klart).

Av samma anledning så tycker jag inte om tanken på att skaffa barn om jag inte med så stor säkerhet som möjligt kan möjliggöra ett så bra liv som möjligt för dem. I så fall lever och dör jag hellre ensam än att skaffa barn bara för att det eventuellt skulle skänka mig lycka.
Senast redigerad av temporary21 2011-05-04 23:19:32, redigerad totalt 1 gång.
temporary21
 
Inlägg: 213
Anslöt: 2009-10-20

Re: "Överempatisk"

Inläggav Peace » 2009-12-18 19:07:34

Jag är överempatisk när det gäller djur, men inte människor. Blir väldigt illa berörd när jag ser/läser om vanskötta och plågade djur.
Senast redigerad av Peace 2011-05-04 23:19:32, redigerad totalt 1 gång.
Peace
 
Inlägg: 629
Anslöt: 2009-06-27

Re: "Överempatisk"

Inläggav svarabhaktivokal » 2009-12-19 11:26:11

Peace skrev:Jag är överempatisk när det gäller djur, men inte människor.


Jag är nog snäppet mer överempatisk när det gäller djur. Men kan bli fruktansvärt illa berörd även av människor som lider eller är ledsna. Jag går nästan sönder inombords när jag ser en vuxen man gråta, t.ex. Fråga mig inte varför det gäller just vuxna män... men det är något särskilt när de gråter. Förmodligen för att jag är uppvuxen med erfarenhet av att kvinnor i min närhet gråter offentligt väldigt lätt och ofta, och att det inte behöver vara något jätteallvarligt. Medan männen i min närhet har gråtit offentligt extremt sällan, och bara när de varit i djupaste förtvivlan, vilket är precis så jag fungerar. Så det kanske är lättare att identifiera sig med deras gråt.
svarabhaktivokal
 
Inlägg: 916
Anslöt: 2009-10-30

Autism och empati - har vi för mycket?

Inläggav rdos » 2010-02-12 7:52:22

Länk: http://www.healthzone.ca/health/article/633688

Ligger en del i vad de säger, även om det bara är delar av bilden (som vanligt).

atoms

Slog ihop två trådar om likartade ämnen.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
Senast redigerad av rdos 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
rdos
 
Inlägg: 14158
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav mondo beyondo » 2010-02-12 10:55:05

Stämmer in på mig. Välskriven artikel och värdefull, tack för att du visade det rdos.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
mondo beyondo
 
Inlägg: 2502
Anslöt: 2007-07-04
Ort: Stockholm Sverige

Inläggav Pemer » 2010-02-12 11:10:16

Ja, det var ingen dum idé alls. Ser jag från mitt eget perspektiv känns det ju helt klart igen...
Senast redigerad av Pemer 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13588
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav mondo beyondo » 2010-02-12 11:19:36

Sen om det vore så enkelt att autism bara handlade om en överkänslighet, då vore vi väl alla hjälpta av ett okänslighetspiller eller alkohol? Skulle jag vilja vara utan min känslighet, närvaro, tänkande och analytiska sätt... vem skulle jag då vara? Tanke som poppar upp i skallen är en kvinnlig motsvarighet till Bajen-fans hehee Och nej tack till den!

Men helt klart intressant aspekt och nåt man kan dra lärdomar av så att verkligheten kan göras lite mer uthärdlig.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
mondo beyondo
 
Inlägg: 2502
Anslöt: 2007-07-04
Ort: Stockholm Sverige

Inläggav Truly » 2010-02-12 11:32:54

"If anything, I struggle with having too much empathy," one person says. "If someone else is upset, I am upset. There were times during school when other people were misbehaving and, if the teacher scolded them, I felt like they were scolding me."

"I am clueless when it comes to reading subtle cues but I am very empathic. I can walk into a room and feel what everyone is feeling and I think this is actually quite common in AS/autism. The problem is that it all comes in faster than I can process it."


Det här känner jag igen mig exakt i. Har tyvärr inte lyckats hitta något i all AS-litteratur angående detta.
Jag brukar säga att jag har extremt känsliga tentakler som fångar upp minsta sinnesstämning, känslor och annalkande problem. Jag är nte bara överkänslig då det gäller ljud, ljus, lukt och beröring med andra ord.

Mycket intressant artikel rdos! Tack! :D
Senast redigerad av Truly 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
Truly
 
Inlägg: 1741
Anslöt: 2009-11-25
Ort: Skogen

Inläggav barracuber » 2010-02-12 11:39:00

Jag känner också igen mig i det. Att bli så överöst av tankar, känslor och intryck att det blir stopp. Ingenting kommer ut.
Senast redigerad av barracuber 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Inger » 2010-02-12 12:05:13

Intressant artikel, särskilt som motvikt till alla artiklar om aspergares brist på empati.

Men givetvis kan man av detta inte kan dra slutsatsen att alla aspergare är överempatiska, det är inte antingen det ena eller det andra.

Som indikeras av denna poll och det förhoppningsvis representativa urval citat från div svenska och utländska forum som jag samlat på min sida om empati verkar det vara ett spektrum även när det gäller empatiförmågan.

Bara en del av de tillfrågade identifierar sig som överempatiska, andra är mer eller mindre oempatiska, medan de flesta hamnar någonstans mittemellan och är det ibland, när de orkar, när det gäller personer de kan identifiera sig med etc.

Varierar också hur man uttrycker det, vissa kanske inte är bra på att visa det utåt, eller så vill man hellre vill lösa problemet istället för att bara ge sympati (vilket kanske kan sägas vara en mer manlig sorts empati).

Detta blev jag också glatt överraskad att de påpekade, eftersom det oftast brukar glömmas bort i sammanhanget:

When it comes to not understanding the inner state of minds too different from our own, most people also do a lousy job, Schwarz says. "But the non-autistic majority gets a free pass because, if they assume that the other person's mind works like their own, they have a much better chance of being right."
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav sugrövmanövern » 2010-02-12 12:08:44

För mycket, det stämmer nog in på mig på en del sätt. Jag var som barn väldigt rädd för att göra mina föräldrar arga eller på något sätt störa dem.

Jag var väl cirka 3 år och hade fått ett eget rum bredvid mina föräldrars. Varje morgon när jag vaknade brukade jag gå in och sätta mig och mysa med min mamma under hennes täcke en stund.

Men denna morgon var någonting fel. Mamma sov när jag ställde mig i dörröppningen till deras sovrum. Jag greps av panik, vad gör jag nu? Hon brukade alltid se mig och säga:
- Kom hit!

Jag satte mig ner på det kalla hårda golvet utanför deras sovrum. Efter cirka två timmar vaknade mamma och sade:
- Men lilla vän, vad gör du där på golvet, kom hit och värm dig!

Lyckan var gjord. Att väcka mina föräldrar ur deras sömn fanns inte på kartan, så gör man bara inte. Jag visste ju själv hur hemskt det var att inte få drömma klart, att bli bryskt uppväckt. Så jag var aldrig någon klängig skränig unge som klättrade på mina sovande föräldrar. Jag behövde en inbjudan först, och då klättrade jag försiktigt upp utan att kliva på deras kroppar.
Senast redigerad av sugrövmanövern 2011-05-05 0:27:40, redigerad totalt 1 gång.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11110
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Inläggav carl » 2010-02-12 12:09:21

Kan ju vara en oförmåga att själv kunna definiera begreppet empati i förhållande till sig själv. Dvs Är det jag känner empati eller är det bara en överkänslighet.
Senast redigerad av carl 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
carl
 
Inlägg: 2609
Anslöt: 2009-07-01

Inläggav mondo beyondo » 2010-02-12 12:14:30

Inger tänk på att om man ofta får höra att du visar inga känslor du har ingen empati, så blir det gärna en sanning, fast det inte är det. Men det finns säkert variation även inom det autistiska på empatigrader.
Senast redigerad av mondo beyondo 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
mondo beyondo
 
Inlägg: 2502
Anslöt: 2007-07-04
Ort: Stockholm Sverige

Inläggav Inger » 2010-02-12 12:15:31

carl skrev:Kan ju vara en oförmåga att själv kunna definiera begreppet empati i förhållande till sig själv. Dvs Är det jag känner empati eller är det bara en överkänslighet.

Ligger något i det påpekandet, Carl.

Att kunna förnimma andras känslor direkt, eller kunna föreställa sig dem genom fantasi eller slutledningsförmåga betyder inte automatiskt att man sen orkar bry sig om hur de mår och visa sympati.

Eller tvärtom, bara för att man har svårt att avläsa kroppsspråk och behöver lite tydligare signaler, gärna verbala, betyder inte att man inte bryr sig när man väl fattat hur dåligt någon mår.

mondo beyondo skrev:Inger tänk på att om man ofta får höra att du visar inga känslor du har ingen empati, så blir det gärna en sanning, fast det inte är det. Men det finns säkert variation även inom det autistiska på empatigrader.

Ja, vi har väl haft medlemmar här som blivit övertygade om att de är elakast på jorden fast det inte alls stämmer.

Men sen finns det sådana som verkligen är uppenbart empatistörda och antingen är helt likgiltiga eller bara tycker det är kul om de kan få andra att må dåligt. Inte så många kanske, men det förekommer.

För egen del varierar det med ork och humör.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Kvasir » 2010-02-12 12:27:35

Det är en intressant teori. Om vi då tänker vidare lite på det spåret och spekulerar lite fritt, så kopplar detta alltså till sensorisk överkänslighet i allmänhet. Såvitt jag kan se utifrån vad jag hört om andra aspergares och autisters erfarenhet så förekommer dock både över- och underkänslighet. Vi är väldigt många som är extremt ljudkänsliga, jag får intrycket att vi är i klar majoritet, men det finns också de som snarast är motsatsen. Likadant med andra sensoriska fenomen. Somliga är överkänsliga och andra är snarare underkänsliga (heter det så?). Framförallt kan man se att båda ofta förekommer samtidigt hos en och samma individ. Någon kan t.ex. vara extremt ljudkänslig men samtidigt väldig okänslig för t.ex. beröring. Det är inte ens ovanligt att någon t.ex. inte kan kamma sig för att det gör så ont i håret men man samtidigt nästan skulle kunna dra ut naglarna på personen utan att denna skulle reagera. Dvs. det finns även en kraftig obalans i känsel från olika kroppsdelar.

Jag har tyckt mig se en allmän trend att det oftast eller nästan alltid handlar om alldeles för mycket eller alldeles för lite, men sällan lagom. Det gäller inte bara sensoriska funktioner, utan jag tycker mig se det även allmänt i beteendet, inte minst hos mig själv. Det förefaller mig som att vi aspergare ofta har svårt att hitta en balans och en lagomnivå, utan vi slår över åt endera ändläget.

När det gäller ljudkänslighet så är vi ganska många som upplever att vi egentligen har oerhört bra hörsel, kanske bättre än genomsnittet, och problemet ligger i att vi är dåliga på att filtrera bort det som är ointressant. Det är i så fall ingen långsökt tanke att samma sak gäller även andra sinnen, inklusive signalerna från den egna kroppen (70 % av indata till hjärnan kommer inte alls från de vanliga sinnena utan ingår i den återkoppling som styr vår motorik). Kanske är det inte så enkelt som att vi bara har sämre filter, utan att vi helt enkelt får mera indata att filtrera så att uppgiften blir svårare. Men det kan naturligtvis också vara så att vi av någon anledning bara är sämre på att bygga upp lämpliga filter.

När det gäller mera grava fall av autism, av det slag där t.ex. ett barn inte kommunicerar alls och inte ens reagerar på vad som händer i omgivningen så finns en intressant teori. Den går ut på att individen är så extremt överkänslig för sinnesintryck att hjärnan måste koppla bort vissa sinnen helt, t.ex. hörseln, för att stå ut. Det är en inte helt långsökt tanke. Om vi tänker oss att aspergare väldigt ofta har svårt att filtrera bort ovidkommande ljud så förefaller det logiskt att det problemet i allmänhet blir värre ju längre in i autismspektrum man kommer.

Om vi då i enlighet med den länkade artikeln betraktar empati ur det här perspektivet så ger det helt nya infallsvinklar.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir
 
Inlägg: 14628
Anslöt: 2007-11-04
Ort: Vilse någonstans mellan coNP och P/poly

Inläggav carl » 2010-02-12 12:28:54

Sen kan det vara själva definitionsbegreppet. Jag har väldigt snäva definitioner av vad saker är. Om en sak inte kvalificerar så tar jag helst inte med det.
Jag skulle definiera empati med att förstå och uppleva vad en annan varelse känner.
Om man är empatisk så känner man vad andra känner. Men hur ofta beror väl på hur empatisk man är?
Om man är 0 så är det ju lätt att definiera. Men resten av skalan är ju baserat på hur man uppskattar att normalen är.

Då tänker jag mest på polls där man själv får avgöra hur mycket en känsla eller abstrakt egenskap uppfyller en själv.
Senast redigerad av carl 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
carl
 
Inlägg: 2609
Anslöt: 2009-07-01

Inläggav Kvasir » 2010-02-12 12:39:06

Jag gör ett separat inlägg av detta, för att inte röra till det föregående för mycket.

Det finns som bekant teorin om manliga och kvinnliga hjärnor (handlar om typen av hjärna, inte könet på individen den råkar bo i). Om jag har förstått det rätt så har Baron-Cohen en teori om att aspergerhjärnan är en extremvariant på den manliga hjärnan. Om så är fallet så är följande relevant och intressant (och är det nog i vilket fall, eftersom tillräckligt mycket stämmer överens oavsett den teorin).

I en TV-dokumentär om manliga och kvinnliga hjärnor berättades om ett experiment. Det ansågs att personer hade sämre empati ju manligare hjärnor de hade. Man valde en försöksgrupp på sex män som ansågs representera ett brett spektrum av manliga hjärnor, och en "jury" fick bedöma deras empati när de skulle hantera en baby.

Därefter fick samtliga försökspersoner en kort undervisning i hur man hanterar småbarn. Därefter gjordes försöket om på nytt. Den som tidigare hade bedömts ha sämst empati hamnade nu istället i topp och ansågs bäst på att hantera babyn.

Slutsatsen, i den mån man kan dra någon av så små experiment, skulle då vara att den manliga hjärnan möjligen är sämre på empati i grunden och saknar helt eller delvis en slags naturlig empatifunktion, men kan i gengäld kompensera detta utmärkt med kognitiva processer.

En alternativ tolkning är förstås att den här försökspersonen egentligen inte alls var sämre på empati än någon annan, utan bara gav andra eller mindre uttryck för den. I så fall visade experimentet snarare att han lärde sig anpassning till normen, och lärde sig visa empati så att andra förstår det.
Senast redigerad av Kvasir 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Kvasir
 
Inlägg: 14628
Anslöt: 2007-11-04
Ort: Vilse någonstans mellan coNP och P/poly

Inläggav Inger » 2010-02-12 12:46:56

Kvasir skrev:Det är en intressant teori. Om vi då tänker vidare lite på det spåret och spekulerar lite fritt, så kopplar detta alltså till sensorisk överkänslighet i allmänhet. Såvitt jag kan se utifrån vad jag hört om andra aspergares och autisters erfarenhet så förekommer dock både över- och underkänslighet. Vi är väldigt många som är extremt ljudkänsliga, jag får intrycket att vi är i klar majoritet, men det finns också de som snarast är motsatsen. Likadant med andra sensoriska fenomen. Somliga är överkänsliga och andra är snarare underkänsliga (heter det så?). Framförallt kan man se att båda ofta förekommer samtidigt hos en och samma individ. Någon kan t.ex. vara extremt ljudkänslig men samtidigt väldig okänslig för t.ex. beröring. Det är inte ens ovanligt att någon t.ex. inte kan kamma sig för att det gör så ont i håret men man samtidigt nästan skulle kunna dra ut naglarna på personen utan att denna skulle reagera. Dvs. det finns även en kraftig obalans i känsel från olika kroppsdelar.

Jag har tyckt mig se en allmän trend att det oftast eller nästan alltid handlar om alldeles för mycket eller alldeles för lite, men sällan lagom. Det gäller inte bara sensoriska funktioner, utan jag tycker mig se det även allmänt i beteendet, inte minst hos mig själv. Det förefaller mig som att vi aspergare ofta har svårt att hitta en balans och en lagomnivå, utan vi slår över åt endera ändläget.

När det gäller ljudkänslighet så är vi ganska många som upplever att vi egentligen har oerhört bra hörsel, kanske bättre än genomsnittet, och problemet ligger i att vi är dåliga på att filtrera bort det som är ointressant. Det är i så fall ingen långsökt tanke att samma sak gäller även andra sinnen, inklusive signalerna från den egna kroppen (70 % av indata till hjärnan kommer inte alls från de vanliga sinnena utan ingår i den återkoppling som styr vår motorik). Kanske är det inte så enkelt som att vi bara har sämre filter, utan att vi helt enkelt får mera indata att filtrera så att uppgiften blir svårare. Men det kan naturligtvis också vara så att vi av någon anledning bara är sämre på att bygga upp lämpliga filter.

När det gäller mera grava fall av autism, av det slag där t.ex. ett barn inte kommunicerar alls och inte ens reagerar på vad som händer i omgivningen så finns en intressant teori. Den går ut på att individen är så extremt överkänslig för sinnesintryck att hjärnan måste koppla bort vissa sinnen helt, t.ex. hörseln, för att stå ut. Det är en inte helt långsökt tanke. Om vi tänker oss att aspergare väldigt ofta har svårt att filtrera bort ovidkommande ljud så förefaller det logiskt att det problemet i allmänhet blir värre ju längre in i autismspektrum man kommer.

Om vi då i enlighet med den länkade artikeln betraktar empati ur det här perspektivet så ger det helt nya infallsvinklar.

Mycktet välformulerat, Kvasir.

Redan innan jag fick diagnosen hade jag fattat att jag är väldigt mycket känsligare än andra rent sensoriskt. När jag fick dator letade jag efter information om det och hittade då begreppet Highly Sensitive Person och kände genast igen mig i de beskrivningarna. Extra sensibla personer är ofta både sensoriskt och emotionellt överperceptiva.

Men sedan jag började hänga med ADHD:are på nätet förstod jag snart att det fanns många med hypo-sensitivitet som snarare befann sig i andra änden av sensibilitetsspektret.

Och därutöver många (inkl mig sjäv) där man har en mix av under- och överkänslighet inom samma person. Ofta är det känselsinnet som är underkänsligt och övriga sinnen som är överkänsliga.

Sensory Processing Disorder inkluderar båda men ser till skillnad mot beskrivningen av HSP inte hypo- och hypersensitivitet som en naturlig variation utan främst som en störning. Jag tror att det kan vara både och.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Inger » 2010-02-12 12:51:15

Kvasir skrev:Jag gör ett separat inlägg av detta, för att inte röra till det föregående för mycket.

Det finns som bekant teorin om manliga och kvinnliga hjärnor (handlar om typen av hjärna, inte könet på individen den råkar bo i). Om jag har förstått det rätt så har Baron-Cohen en teori om att aspergerhjärnan är en extremvariant på den manliga hjärnan. Om så är fallet så är följande relevant och intressant (och är det nog i vilket fall, eftersom tillräckligt mycket stämmer överens oavsett den teorin).

I en TV-dokumentär om manliga och kvinnliga hjärnor berättades om ett experiment. Det ansågs att personer hade sämre empati ju manligare hjärnor de hade. Man valde en försöksgrupp på sex män som ansågs representera ett brett spektrum av manliga hjärnor, och en "jury" fick bedöma deras empati när de skulle hantera en baby.

Därefter fick samtliga försökspersoner en kort undervisning i hur man hanterar småbarn. Därefter gjordes försöket om på nytt. Den som tidigare hade bedömts ha sämst empati hamnade nu istället i topp och ansågs bäst på att hantera babyn.

Slutsatsen, i den mån man kan dra någon av så små experiment, skulle då vara att den manliga hjärnan möjligen är sämre på empati i grunden och saknar helt eller delvis en slags naturlig empatifunktion, men kan i gengäld kompensera detta utmärkt med kognitiva processer.

En alternativ tolkning är förstås att den här försökspersonen egentligen inte alls var sämre på empati än någon annan, utan bara gav andra eller mindre uttryck för den. I så fall visade experimentet snarare att han lärde sig anpassning till normen, och lärde sig visa empati så att andra förstår det.

Jag såg den dokumentären, den var kul. Särskilt när det visade sig att den tuffaste proffsboxaren var den som var bäst på att hantera babyn. Medan det inte var lika överraskande att den kvinnliga flygplansingenjören var bäst på spatiella uppgifter som att finlira med grävskopa.
Senast redigerad av Inger 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Inger
Inaktiv
 
Inlägg: 17333
Anslöt: 2006-06-30

Inläggav Zombie » 2010-02-12 15:53:00

Tack rdos, intressant tråd. Du kan ju när du vill ;) :) .
Och rentav en tråd om "empati" som faktiskt verkar tillföra något nytt :!:

Orkar knappt skumma all text än (i länk och tråd), men fast artikeln tar upp en aspekt som har ignorerats (för oss nästan bokstavligen) till förbannelse så verkar dessa forskare nu istället hävda att den aspekten ska vara det enda vi är? Fy fan vad jag blir trött på vetenskap (eller om det nu är journalistik) ibland.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav Lakrits » 2010-02-12 16:58:49

Mina egna observationer är i linje med artikeln. Jag upplever inte att jag är okänslig eller förblir oberörd av händelser omkring mig. Vad som skiljer mig från de flesta andra är på det sätt jag visar känslor och hur jag fördelar känslorna i förhållande till det jag reagerar på. Det finns en gradient, som de flesta människor verkar följa, men som hos "normala" människor har flackare lutning. Min gradient är ganska brant.

Ex.

När farfar dog blev jag i det närmaste lamslagen av sorg.
När något händer mina småbröder blir jag väldigt, väldigt orolig.
Om något händer en vän blir jag orolig.
När en jordbävning dödar 200 000 personer på Haiti tycker jag att det är tråkigt, men gråter inte och blir heller inte ursinnig över påstådda brister i hjälparbetet.

Det sistnämnda gjorde mig till en bra brandman under det år jag arbetade som det. Jag hade distans till de jag försökte rädda och trots att jag ofta blev illa berörd, kunde jag hålla det ifrån mig tills dess att uppgiften var klar för min del. Under tiden kunde jag fokusera på att göra ett så bra jobb som möjligt.

Ju längre bort ifrån mig, rumsligt och bekantskapsmässigt, en person drabbas, desto mindre känslosvall från min sida. Men jag blir aldrig oberörd, även om det tolkas så av andra människor, eftersom det förväntas att jag skall hämta fackla och tjuga och gå med mobben om någon har gjort något hemskt, eller gråta och tömma mina konton om det skett en naturkatastrof någonstans.

Slutligen, angående trådtiteln, svarar jag "ja" och "nej" (jag hade gärna mindre av min autism, men jag tycker inte att jag har för mycket känslor).
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Lakrits
 
Inlägg: 5469
Anslöt: 2008-10-15

Inläggav Parvlon » 2010-02-12 18:12:28

Bra artikel. Fick man lite distans till all skit som man läser om AS+empati "generellt". Oavsett om jag har AS eller inte, så vet jag att det sånt rimmar jävligt illa. Iofs har jag inte AS, eftersom jag saknar diagnos. :P

Lakrits skrev:När farfar dog blev jag i det närmaste lamslagen av sorg.
Samma fast då mormor+morfar, som gick bort samma år. Sinnessjukt dåligt kunde jag må.
Senast redigerad av Parvlon 2011-05-05 0:27:47, redigerad totalt 1 gång.
Parvlon
Inaktiv
 
Inlägg: 14823
Anslöt: 2006-07-28
Ort: ∴ℜ∴Ψ∴ℜ∴

Inläggav AAA » 2010-02-13 1:51:07

Truly skrev:"If anything, I struggle with having too much empathy," one person says. "If someone else is upset, I am upset. There were times during school when other people were misbehaving and, if the teacher scolded them, I felt like they were scolding me."

"I am clueless when it comes to reading subtle cues but I am very empathic. I can walk into a room and feel what everyone is feeling and I think this is actually quite common in AS/autism. The problem is that it all comes in faster than I can process it."


Det där är inte empati, inte enligt mig i alla fall. Empati förutsätter inlevelse för hur den andre känner, men även en tydlig gräns mellan vad som är den egna personen och vad som är jag.

När jag var ännu mer förvirrad och hade noll självkänsla hamnade jag ofta i sitauationer där jag inte visste hur jag skulle hantera olika känslotillstånd hos andra. Jag kunde inte ta emot vad de kände. Blev någon upprörd över en sak så kände jag det samma, för jag visste inte hur jag skulle agera (bara lyssna kanske vore bra?)

När jag fått en egen grund att stå på och vet ungefär hur jag ska handla i en given situation kan jag vara med personen utan att ta över dennas känsloliv och stötta den utifrån i stället för i symbios.

Det här är inte lätt, absolut inte. Det har varit ett helvete för mig med mina och andras känslor för jag suger åt mig allt som en svamp alternativt stänger av allt för att överleva.

Men det är inte empati, det som beskrivs som "...too much empathy" ovan. Sympati kanske...


"Just as every cop is a criminal
And all the sinners saints"
Senast redigerad av AAA 2011-05-05 0:27:48, redigerad totalt 1 gång.
AAA
 
Inlägg: 2381
Anslöt: 2009-05-23

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in