Och nu då?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Och nu då?

Inläggav ByggareBob » 2019-01-06 19:07:09

Moloch skrev:Som det skrivits tidigare så är det svårt att säga vad du har att vänta dig. Det är så många faktorer som spelar in utöver de som relaterar till diagnosen i sig. Tror att det är bra om du kan ge dig själv lite tid och utrymme att vänja vid att du är en "aspie". Utifrån egen erfarenhet kan jag intyga att självbilden kan bli nödvändig att uppdatera, vilket kan påverka alla rollerna man har i sitt liv.

Det finns egentligen inget som säger att du inte kan fortsätta förvärvsarbete pga diagnosen. Men du vet att du sannolikt kommer att ha problem att fortsätta arbeta med de förställningar och vanor du levt med tidigare. Det låter som att du drabbas av någon variant av återkommande utbrändhet/"aspie burnout". Har själv kommit till insikt de senaste dagarna att jag varit i en sådan under ett drygt år. Jag har klarat av mitt jobbet men inte mycket mer än det. Hade jag haft familj och allt ansvar som det innebär så hade jag nog kraschat så som du beskriver att du själv gjort. Det hela handlar väl egentligen om mental energibalans och att när energiuttaget töms så tar det stopp förr eller senare. Vad det är som ger och tar energi är säkerligen olika från person till person. Likaså hur lång tid det tar att återhämta sig energimässigt.

Eftersom du går i KBT så finns det kanske möjlighet att börja där för att hitta situationer och tankar som är mer energikrävande respektive energigivande. Kan du göra en inventering av olika moment och situationer som påverkar energinivåerna mycket så kanske det kan ge bild av hur dina krascher uppstår. Likadant hur du kan återhämta dig från där du är nu och framför allt förebygga att de kommer tillbaka eller i alla fall leder till sjukfrånvaro. När du sedan ställt dina egna prioriteringar i ditt liv i relation till resultatet inventeringen kan du se vad du kan tänkas ta dig till här näst. Beroende på vad du väljer så kommer du säkert behöva hitta lite olika strategier för att hantera vardagen. Det är väl egentligen först då du kan bilda dig en uppfattning om vad som är rimliga förväntningar för just dig.

Jag fick min diagnos för drygt fem år sedan vid 31 års ålder. Och det är en resa som kan vara jobbig på många sätt. Symptomen som alltid funnits där men som inte varit allvarliga nog att uppmärksammas av omgivningen. Det är på ett sätt en befrielse att man får förklaringar på många problem man levt med men samtidigt kan det vara obehagligt att behöva konstatera att rätt många möjligheter som trott sig ha helt nu plötsligt ter sig helt orimliga.

Hur mycket, om något, av det jag skriver som är relevant för dig vet jag inte. Men jag tror att du fått en diagnos ställd borde kunna ge dig en möjlighet att leva ett liv efter dina egna förutsättningar i en större utsträckning än innan.


Kände mig träffad spot in på den! Jag inser att jag kommer få förändra min självbild av mig själv duktigt. Inte för att jag nu är en annan person plötsligt utan för att jag alltid vetat vem jag varit men låtsats för att passa in och troligen också därför kraschat av utmattning varje gång jag försöker extra. Detta har blivit mycket mer påtagligt efter att jag fick familj och känner att familjelivet tar precis all min tid och ork. Innan dess kunde jag dra mig undan, bodde hemma och fick återhämtning på ett annat sätt. Har varit sjukskriven på varje anställning jag haft och sedan bytt jobb med annan inriktning för att jag tänkt "bara jag byter jobb så blir det bättre". Hamnat i den tankefällan 3 gånger och har nu insett att det troligen inte är jobben det är fel på.
ByggareBob
Ny medlem
 
Inlägg: 12
Anslöt: 2019-01-03

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in